Stora eldar kastade långa skuggor. De allra flesta som besökt zimaernas fest trängdes kring värmen. Höga skratt ackompanjerades med musik och en lockande doft av mat. Värmen lockade inte Mörkö. Från dunklet i de långa skuggorna kunde han lättare se andra. Studera figurer och silhuetter, vargar han aldrig sett förut. Han hade smitit bort från Bael och Blair, för att smyga efter Rök. Men att smyga på tre tassar var en utmaning, och Rök blev varse om hans närvaro långt tidigare än Mörkö hoppats. "Äh," fnös han avfärdande och tog några halta språng för att hinna ikapp. "Vart tror du att du är påväg Rök? Vänta då."
Flinet på hans läppar var inte nödvändigtvis snällt när han slöt upp. "Vad tror du ljuset är där uppe? Hmm?"
Mörkö ställde sig i Röks väg så han inte skulle få för sig att gå ifrån honom. "Jag vet vad det är. Och det är inte lika fint att se på när man vet."
Leendet blev illmarigt och Mörkö lutade sig närmare. "Ska jag berätta?"

[Rök]

Rök suckade lågt när han hörde sin bror närma sig. Han hade hoppats på att slippa dem allihopa. Det var lätt att försvinna bland alla främlingar men ändå verkade han misslyckas. Kanske var det därför Rök kände att han hade ännu mindre tålamod för sin brors dumheter än vanligt. Ändå visste han att det var inte någon mening att neka honom. Det var lättare att bara spela med.
     Han stirrade på Mörkö med ett anspråkslöst uttryck. Rök visste att vad än som skulle komma ur Mörkös mun härnäst bara var vanvett.
     “Berätta då,” suckade han otåligt. Varför var han tvungen att vara så dramatisk?

Det illmariga flinet på Mörkös läppar blev bredare. Han låtsades inte om otåligheten i Röks röst.
     "Alla som dör kommer inte till Chaibos grottor," började Mörkö med en teatralisk röst. "De vargar som gjort saker, hemska saker, som aldrig kan förlåtas nekas tillträde."
     Mörkö hade hört en liknande skräckhistoria kring en av eldarna, och vred den lite för att passa sin egen berättelse. Vem skulle säga att det inte var sanning? Ingen visste ju säkert. "Det är de du ser där uppe. Det som är kvar av dem, iallafall. Förvillade andar som letar och letar, gör allt för att hitta till Chaibos..."
     Rösten mörknade, de svarta ögonen blixtrade illmarigt mot brodern. "Ibland faller de, och är dömda till jorden som spöken. Vem vet, kanske vandrar några i skuggorna från lägereldarna? Just här... i dimman... och letar efter någon att hemsöka."
Mörkös blick gled långsamt till en osynlig punkt bakom Rök. Han kastade bort sin dramatiska röst och rynkade pannan. "Vad är det där?" Det fanns en spelad ton av förvåning i hans röst. Spänt väntade Mörkö på att brodern skulle gå på det, och se sig om. Då breddade han ut vingarna och knuffade till Rök med ett plötsligt, högt "BUH!"

Hur ogärna Rök än ville bry sig om Mörkös sagoberättelser hade han en sådan inlevelse som gjorde det svårt att inte tillfångatas. Rök visste inte om han trodde på det brodern berättade. Varför skulle det inte vara sant? Historien skrämde honom däremot inte. Men han lät sig hållas och följde Mörkös blick bakom sig.
Kanske borde han väntat sig det. Mörkös knuff fick honom att vackla åt sidan och han blev mer irriterad än rädd. Med en bitter min vände han om och högg efter den ljusa brodern. Bara en varning.
      “Du är så töntig, Mörkö,” väste han sammanbitet. Rök ville kalla honom alla sortens öknamn, men höll sig. Det var inte värt det. Han visste hur hans broder skulle reagera. Istället himlade han bara med ögonen, sträckte ut vingarna och tog avsprång. Han tog inte till skyn, åtminstone inte riktigt. Bara tillräckligt för att komma undan honom. Han hoppades att han aldrig skulle behöva stå ut med hans tråkiga försök att skrämmas igen.

[Avslutat]