Dom udda ögonen såg upp emot den gröna dansande himlen. Hon pratat med några yngre Ziamer runt dom varma brasorna och fått lära sig mycket om deras liv och tro. Zelenoch sades det vara som skapade detta under, att när norrskenet var framme så visade hon sig. Poppel kunde känna hennes prakt och vildhet av att bara titta på norrskenet, hur det stillsamt svajade fram och tillbaka till at våldsamt snärta likt en hård vind fast på himlavalvet. En moderlig känsla av natur och makt värmde inom den ljusa kroppen när hon lät sinnet följa med energierna i luften. En känsla av Morikos djup vilade över henne, så många gånger som hennes moder hade berättat om dom fem Gudarna så var nog Moriko den som stod henne närmast. Detta påminde om skogarnas mystiska känsla men större, starkare.
"Zelenoch." viskade Poppel och tog ett djupt andetag.
"Hör min bön
Hjälp min mor att åter se
Se din dans, prakt och kärlek
Låt henne se allt det goda runt henne."
Poppel hade frågat hennes moder många gånger om hon ville se igen, om det fanns något sätt att fixa hennes syn skulle hon ta den. Varje gång hade svaret varit att hon inte behöver sina ögon för att se. Ändå hade hade stillsamma gråt kommit från den örtfyllda lyan om nätterna. Då hon inte trott att någon hört henne, ack hade Poppel hört dom sorgsna snyftningarna och önskat hon kunde göra nå.
"Låt hon få se din dans, ditt folks dans..." det brände i dom tvefärgade ögonen och Poppel bet ihop hårt. Bortom träden kunde hon höra musiken och dansen, där dom andra befann sig. Lyckliga, oavsett ras så dansade dom tillsammans.
"Låt hon se mina syskon växa upp
Jag är villig att ge dig vad du vill ha, för att ge mammas syn tillbaka. Ta mitt min själ, mina krafter eller mitt liv. Zelenock, hör min bön."

[Ensamroll]

[Ensamroll no more bish]

Lora hade spenderat hela dagen med att vilt och våldsamt leka med valpar från Zimaergruppen. De hade slängt snö på varandra och brottats och även om vintervargarna haft en klar överhand hade det varit roligt. Men nu när kvällen var kommen hade det tydligen varit dags att lugna ner sig och hon hade blivit av med sina lekkamrater. Själv var hon inte redo att gå och lägga sig än så utan direkt mål strosade hon runt och studerade festligheterna och norrskenet, noga med att hålla sig borta från flockens tillfälliga läger och eventuella ansvarsfulla vuxna. Det var långt ifrån lika roligt som att leka snökrig men det var bättre än att sova. Efter en stund fick hon syn på sin syster som ensam rörde sig ute på stäppen. Hon hade inte sett till Poppel på hela eftermiddagen, hon hade gjort reträtt från kriget och sen inte synts till. Men nu skulle hon minsann inte komma undan längre. Så tyst hon förmådde i snön smög hon fram emot systern som verkade helt fokuserad på det gröna i skyn. Visst var det vackert men det hade ju varit där i flera kvällar i rad nu, så fascinerande kunde det ju inte vara. Just skulle hon attackera då vinden förde med sig systerns tysta ord och Lora frös på stället. Det blev genast uppenbart att hon smugit sig på något hon inte vart ämnad att se eller höra. Hon kände sig lite dum och blev ståendes rakt upp och ner och stirrade på sin syster.
"Låt hon få se din dans, ditt folks dans. Låt hon få se mina syskon växa upp."
Hon kopplade genast vad bönen handlade om, och kunde tydligt höra systerns upprörda känslor i orden. Det var väldigt vackert det hon bad om och Lora kunde inte låta bli ett le.
"Jag är villig att ge dig vad du vill ha.... Ta min själ, mina krafter eller mitt liv."
Lurleis leende slocknade. Först blev hon helt paff, hakan hängde i ett förvånat gapande. Vad i Chaibos namn var det hennes syster satt och sa? Hon hittade först inga egna ord, tankarna surrade febrilt i huvudet och med panik i blicken såg hon upp i den gröna skyn och sen tillbaka på Poppel.
"MEN VAD ÄR DET DU SÄGER?!"
Gormandet lämnade henne innan hon hunnit bestämma sig för vad hon borde säga.
"Vid Chaibos NEJE Zelenoch stryk det där!"
Detta skrik riktade hon upp mot skyn samtidigt som hon skräckslagen sökte efter tecken på att ett svar förbereddes där ovan.

[Jaha, nähä. Fine!!]

Det kändes som evigheter, skulle Zelenoch svara eller ignorera hennes önskan. Hennes bön för ett bättre liv för någon annan, hennes mor, älskade mor. Hoppet i dom tvåfärgade ögonen tittade intensivt efter något som skulle kunna vara ett tecken men ju mer hon tittade ju mer sjönk förväntan om att hon hade blivit hörd.

- MEN VAD ÄR DET DU SÄGER?!
Poppel frös till för ett ögonblick och vände sig mot den bekanta stämman. Lurlei hade närmat sig under tiden som den vite hade bett sin bön. Hårt svalde hon och bet ihop hårt. Hur mycket hade Lurlei hört, skulle hon svallra för mamma. "DU HÖRDE MIG!" hon ville väsa, skrika mot sin syster. Hur vågade hon komma och störa, be Zelenoch att inte lyssna. Vem trodde hon att hon var. Istället talade hon med en hög, tom och hes stämma. Med öronen tätt strukna mot nacken satte sig Poppel ner i med blicken fäst mot marken. Dom varma salta tårarna droppade ner i snön. Hon ville inte dö, inte då världen än var så oupptäckt men hon hatade att se sin mor blind. "Du hörde mig."

"MEN VAD ÄR DET DU SÄGER?"

"DU HÖRDE MIG!
Du hörde mig."


Jag hör dig.

Du väntar dig ett ljus från ovan, ett tecken i den böljande himlen, storslaget och skinande, men det är från under dina tassar som svaret spirar.  Genom gråten kan du se grönska bryta genom snön. Sköra, tunna rankor som snabbt tätnar och gror där dina tårar fallit.

Gråt inte, dotter
Jag hör ditt hjärtas bön
Och för ditt villiga offer
ska jag göra mödan lön

Den smärta som du känner
går ej obemärkt förbi
Du har längtan att göra gott
och bli sedd för vad du kan bli

Rankorna når dina tassar. Små, knoppformade blad ringlar upp mellan dina tår, längs dina ben. När du lyfter en tass i förundran så bildar växterna långa trådar till snön under dina steg. När din syster ser så fylls hon av skräck. Själv fylls du av värme.

Som Gudinna, och som mor
ömmar jag för din sak
Du ska få det du tror
men jag måste vara rak

Jag kan inte ge utan att ta
För vilken lärdom finns då kvar?
Men ditt byte ska vara rättvist
så detta blir mitt svar

Den gåva du nu får
när du ber om synen åter
har ett pris, som du förstår
men din rädsla är förlåten

Ditt liv är värt mer än två ögons blick
Hur skulle din mor glädjas åt din död?
Låt jorden ta vad den vill ha
och var i livet, din moders stöd

Du borde vara rädd, som din syster. För varje ranka hon försöker avlägsna växer en ny över dess plats. Du känner dem klättra över din kropp. Otaliga små kluster av grönt som sprider sig i din päls. Du är rädd, men värmen i ditt inre är tröstande. Det är närheten av en moders ömma famn, och du vet att i den är du trygg. Rankorna når ditt bröst, och blommar ut i hundratals små, lila purpurbräckor. De täcker ditt hjärta, din bringa, din hals. I ditt inre känner du något förändras.

Gråt ej, mitt barn
du behöver inte vara rädd
det du givit är nog
du kommer att bli sedd

Över din kropp skiner blommorna och rankorna upp. Likt vatten tycks de smälta bort, men istället för att falla som tårar till marken så lyfter de mot himlen ovan. Som droppar av ljus. Som tusentals virvlande stjärnor. De lämnar dig lika snabbt som blommorna dykt upp, och du känner hur en närhet i ditt inre, som du aldrig tänkt på förut, lämnar dig med dem. Du finner din andning igen, andas ut, och inser att du lever.

Sörj ej, du dotter
för ditt offer var av osjälviskt slag
Finn din mor, och säg henne
att imorgon får hon se en ny dag

Du lever.

Längre bort, utom synhåll och utom hörhåll, lyfter din moder blicken mot himlens ljus, som ledd av en vänskaplig hand. Det första hon ser, efter år av mörker, är norrskenets dans genom tunga, överväldigade tårar.

(Ayira har fått sin syn tillbaka. I utbyte har Poppel förlorat sina krafter. Poppel är härefter kraftlös.)

Hon satt där med tårarna rinnandes längst kinderna och nosryggen, systerns varma kropp mot sin sida fick henne att se upp mot den mörka himlen. Det kändes som att dom satt där i en evighet, kanske var det egentligen bara några ögonblick men allt var så mörkt. Så tungt och jobbigt, hoppet om att någon hade hört henne började sinas. Osaliga nätter hade hon bett, bett om hjälp. 
Med en tung suck var Poppel påväg att resa sig upp då någonting började hända under henne, gröna små rankor sträckte sig upp ur den vita snön. På varje ställe en av hennes små tårar föll spred sig en liten växt. En värmande röst talade och Poppel andades hårt in och tittade snabbt på systern sin, hörde hon inte rösten? Oavsett hur oförstående hon tittade på systern så fick hon en lika oförstående blick tillbaka. "Hör du inte?" viskade Poppel fram men förstod snabbt att Lurlei inte hörde den främmande mäktiga tonen. 
Tårarna rann fortfarande längst den mörka pälsen och för varje droppe som träffade marken blev det grönare, grönare och grönare. Det påminde henne om när hon var riktigt glad och växterna började växa runt hennes tassar. Istället för att lyssna på Lurleis panikfyllda röst vände Poppel nu sin uppmärksamhet mot himlen igen, lyssnade till Morikos mjuka moderliga stämma. Växterna och rankorna som började växa runt dom mörka tassarna bekom henne inte, all fokus hon hade kvar låg på vad Gudinnan sa till henne. En knuff från Lurlei får Poppel tillbaka till verkligheten och tog ett steg åt sidan. Förundrat granskade dom tvefärgade ögonen växtligheten som klättrade över hennes ben, det påminde om deras lekar som barn. Hur hon hade fällt sina syskon ibland. En  skräckfylld värme och lugn fyllde kroppen samtidigt som tårarna sakta men säkert slutade rinna. Den lilla ljusa kroppen var fylld av skräck, värme och kärlek. Hon var redo, redo att bli tagen från denna värld om det var vad som krävdes. Trotts Morikos ord så var hon säker på att detta var sista gången hon såg världen. Dom söta små blommorna täckte större delen av hennes kropp och ett värmande, skrämmande sken lös upp alla små blommor. Med ett litet leende såg Poppel på sin syster och drog djupt efter andan kände hur någonting drogs ur henne, sen blev det mörkt och Poppel föll handlöst till marken med växterna som lämnade dom två valparna efter sig. 


--------

Drömmen var vild och härjande, hur mycket hon än sprang så förfäljde dom röda ögonen henne. Var hon än gömde sig så var dom alltid tätt inpå, andades henne nacken. Dom långa vassa klorna rev i pälsen och med en plötslig och hastig rörelse hoppade Ayira till och reste sig upp. Dom ljusa ögonen var fyllda av skräck, när hon sett sig om och försäkrat sig om att allt monstret var borta så började den höga pulsen att sakta lägga sig igen. Det var bara en dröm. Elden framför henne sprakade och dansade mjukt. Som ett eget liv. Den varma färgen fick Ayira att fyllas med ett lugn hon inte känt på väldigt länge. Men den värmande känslan böts sakta ut mot förvirring. Sen när hade hon kunnat se eldens färger. Snabbt såg hon sig om och reste sig upp i en lätt panik. Av ren reflex slöt hon ögonen igen och världen blev svart med märkande linjer. Försiktigt öppnade hon åter ögonen och såg upp mot himlen. För första gången fick hon se det som dom alla har talat så mycket om, norrskenet. Hon tittade på det igenom dom tårfyllda ögonen och bet igop. Hon hade glömt hur vacker världen var, hur full av färg och liv den var.

Tårar hade börjat rinna längs hennes kinder, först av ilska men sen av förtvivlad sorg.
"Varför sa du så hur kunde du ens säga så.."
Stammade hon fram men avbröt sig av något grön i ögonvrån. Små gröna blad trängde fram genom snön i en onaturlig hastighet.
"Nej"
Flämtade hon förtvivlat.
"Nejnejnej mamma"
Paniken inom henne växte i takt med rankorna.
"Stopp stopp nej jag sa NEJ STOPP"
Hysteriskt försökte hon slita rankorna från systerns kropp, hennes öron helt döva för systerns frågande ord. Men för varje planta hon slet bort växte två nya upp. Skönheten då deras blommor slog ut gick henne helt förbi då hon skrek ut böner om att bespara hennes syster.
"Snälla nej jag ber inget är värt min syster nej snälla snälla."
Så försvann växterna, dom rann eller smälte bort, upp i ett ljussken som blev ett med det i skyn. Och i samma stund föll Poppel lelös ner mot marken. Var det nu hon dog? Var hon död nu? Hade Lurlei just sett sin syster dö?
Ett gällt ringande urskri lämnade henne och hon grät helt okontrollerat.
"Poppel, poppel, poppeeeel"
Våldsamt ruskade hon sin syster.
"Timo, mamma, mamma, kolzak, vassya, lev, hjääälp!!!"

Då ljudet av Lurleis skräckslagna stämma nådde honom så fylldes han av oro och rädsla. Han hade inte varit särskilt långt borta och  han förstod genast att det var något allvarligt.
Med ens hade han börjat springa i riktning mot ljudet, till sina systrar. På vägen sprang han nästan rakt in i flertalet vargar som stannat för att se vad all uppståndelse berodde på. 
''Men flytta på er! Det är mina systrar!'' skrek han argt när han praktiskt taget fick klämma sig fram mellan deras ben.
Varför stod de bara där och glodde? Varför hjälpte de inte till med vad som nu hände? Stressen stegrade inom den lille när han försökte ta sig fram genom folksamlingen.
Till sist kunde han skymta den öppna snöklädda slätten genom ytterligare några par ben, och där, inte långt borta, sina systrar. Med ett krafttag så lyckades han klämma sig ut och sprang fram till dem. Han slogs av synen av Poppel som låg stilla i snön och Lurlei som frenetiskt och skräckslaget försökte få liv i henne.
''Poppel!'' skrek han ut och försökte tvärstanna bredvid dem, men gled en bit i ett moln av virvlande snö.
''Lurlei, vad händer?!''. Hade någon attackerat dem? Var hon skadad? Skulle hon dö nu? Snälla nej. Inte hans syster.
Han kunde inte se några sår, men hon bara låg där. Och ingen gjorde något förutom Lurlei?! Han var arg, arg och ledsen.
Oroligt och stressat såg han sig om i hopp om att någon, flockmedlem eller vem som helst, skulle komma och hjälpa dem.

Den ljusa blicken vilade på det gröna dansande himlavalvet och dom varma tårarna hade inte slutat rinna sen hon först öppnat ögonen och sett upp mot skyn. 
Ayira hamnade nästan i trans när små röster nådde henne, små bekanta röster. För bekanta.
Snabbt reste sig varginnan upp och såg bort mot det lilla skogsbrynet och började springa. En mindre samling av andra vargar hade börjat samlas och hon fick hoppa och ducka för att ta sig fram. Hennes barn hade ropat på henne ingen eller något skulle stoppa henne från att nå fram, likt en mjuk vind tog hon sig fram bland alla hinder tills hon såg fyra små vargar framför sig. Utan att reflektera vad hon tittade på så gick Ayira fram och vände sin uppmärksamhet mot den ljusa valpen som låg medvetslös på marken. Med örat mot den lilla bröstkorgen andades hon ut, det lilla hjärtat slog och Ayira tittade på dom andra tre med ett lugnt leende. "Hon sover bara." 
Tre par panikslagna ögon tittade upp på henne och andan gick ut den djupa bröstkorgen. "Lur-lurlei?" förvirrat tittade dom ljusa ögonen på dottern sen på sina två söner. En plötsligt värme spred sig i kroppen och allt kändes overkligt. Som att hon levde i en dröm som snart skulle brytas, varma tårar rann ner för kinderna medans hon snabbt kramade om sina barn, tittade på dom ordentligt en och en. Sen studerade hon Poppel som hade börjat vakna till liv och försiktigt lyfte hon upp och kramade om sin dotter. "Åh mina barn, mina underbara barn." synen var så suddig av tårar att hon fick torka ur ögonen några gånger för att se sina barn igen. Poppel hade vaknat till liv nog för att sätta sig upp. Massan runt dom hade skingrats och var individ hade återgått till sitt. Åter igen tog hon in alla till en varm hård kram, var det en dröm så ville hon aldrig vakna upp igen. Inte än iallfall, trotts valparnas missnöjda muttrande så ville hon inte släppa taget. Inte än.


[mamma kramar sina barn och bölar som en vuxen som tittar på Draktränaren 2]