[Privat rollspel mellan Midir och Bambra.

Gerblins, did you miss the ghost from the past? Yes I think you did. Look closer.]


Det var som att Midirs sinne badade i en evig svart dimma ända sen den morgonen han vaknade och insåg att hans Vas hade lämnat honom, troligen för evigt. Budskapet hade varit tydligt, och Midir hade tagit det sämre än vad han trodde att han skulle ha gjort. Han var sårad. Skadad. Det hade aldrig gjort så här ont tidigare, trots att han inte hade spillt en enda blodsdroppe. Hur var det möjligt? 

Han hade varit redo att lämna allt bakom sig. Allt. Och hade Vas sagt detsamma direkt till honom, visste hade det varit mer okej? Eller? Han var inte säker. Ensamheten den där morgonen hade känts som ett hån. Vilsen hade han planlöst börjat vandra från norrskenets dansande rike, och efter att ha badat i färgerna i glada dagar så kunde han nu se mindre färger än någonsin tidigare. 

Först var det sorg. Men snart blev det vrede. Han var arg. Arg på Vas, men mest av allt på sig själv. Hur kunde han förföras av en så fånig tanke? Han hade ju vetat sanningen hela tiden. Att en verklighet med de två tillsammans aldrig skulle att ske. Men ändå hade han gått på frestelsen, och sanningen om han själv var den svåraste för stoltheten att bära. Skammen över att ha glömt hans plats och hans syfte i livet. Längtan av den euforiska känslan av hämnd viskade i honom och växte snabbt till en orkan. Midir kom ihåg att hans plats var i ljusets krigare, och hade aldrig varit säkrare på sin sak vart hans hem var i den här världen. Men ändå var han vilsen.. Han kunde inte gå hem riktigt än. Han behövde fylla tomheten i honom. Han behövde släcka sin vrede och tysta skammen innan han var redo att återvända.

Han fortsatte vandra planlöst utan riktning likt en levande död med svart i sin blick..

Bambra var så upptagen med sitt eget, full av stormande tankar och känslor, att hon först inte kände igen hanen. Men den tredje gången hon kände hans lukt, hörde hans hamrande hjärtslag från någonstans i bakgrunden, kopplade hon. Det brände till i pannan, en fantomsmärta tydligt kopplad till minnena. Hat bolmade upp inom henne men hon höll sig lugn. Fortsatte att röra sig runt i Islagunen tills hon var helt säker på att han verkligen följde efter henne. Och då gav hon sig av ut i vildmarken, bort från alla vittnen. Isbloden såg inte med milda ögon på strider inom deras territorium och Bambra tänkte inte låta något komma mellan henne och hanen. Spänningen byggdes upp i henne medan hon rörde sig ut på den karga stäppen. Då hon slutligen vände sig om mot honom var ögonen rödmelerade av förväntan. Hon bemötte hans ord med inget mer än ett snett leende. Hans självsäkerhet var skrattretande, så högtravande och övermodig att det nästan borde anses syndigt.
Men den här gången skulle det inte gå som han tänkt sig. Den här gången skulle han inte kunna hålla henne nere, beröva henne av sina krafter, bränna henne eller slå hennes till döds. Allt det hade redan gjorts mot henne och hon hade rest sig, starkare. Odödlig.

Blixtsnabbt slank hon undan hans första attack med ett eggande, hest fnitter. Den nästan mötte hon istället utan tvekan. Med en styrka som inte alls hörde hemma hos en så mycket mindre och lättare varg som henne gick hon i närkamp. Höll fast honom och högg upprepade gånger i hans ansikte, mot pannan och ögonen, han skulle inte få ha kvar sitt felfria silvernylle. Brottade ner honom på marken men släppte honom sedan för att låta honom löpa. Få jaga ikapp.
Dumdristigt gick han istället i anfall igen, de lila ögonen mörka av hat. Hon stoppade hans framfart mot henne med en kloförsedd örfil, drog sig nära och lät äntligen tänderna slutas om hans nacke. Pressade ihop käkarna och drack girigt. Hennes teknik var långt ifrån förfinad och blodet rann ut längs hennes mungipor, fläckade den frostklädda marken mörkt röd. Hans blod var ljuvligt, varmt och berusande mot hennes tunga. Desperat försökte han slå sig fri, kämpade med all kraft han hade kvar men hon höll honom fast, böjde hans rygg bakåt med en knyck. Kunde nästan känna hur dödsångesten fortplantade sig i honom. Hur hjärtat bultade snabbt och ansträngt. Obrytt släppte hon taget om honom, såg med ett brett, blodigt leende hur han den här gången faktiskt försökte ta sig bort från henne. Rörelserna svaga och svajiga.
"Hur känns det?"
Väste hon. Gurglade genom blodet i hennes mun.
"Hur känns det att vara så vek och maktlös, så obetydlig?"
Dimma slöt sig omkring dem, plötslig och onaturligt tjock. Hon kuttrade roat åt hans patetiska försök.
"Åh, jag behöver inte se dig.. Jag kan höra dina hjärtslag."
Väste hon. Men hans attack kom inte från det håll hon väntat sig, istället skar ett spjut av mörker upp en bred reva över hennes bog. Hon skrek, kastade sig genom dimman emot hans puls och tryckte ner honom i snön. Lutade sig så nära att han tydligt kunde se henne trotts diset. Ville att han skulle få klart för sig hur lite han skadat henne, hur snabbt kött och päls ersattes och såret läkte likt det aldrig varit där. De få bloddroppar hon spillt tog hon snart tillbaka från honom igen. Men sen lättade hon på sin tyngd från honom, släppte taget. Hon kunde se det i hans blick, rädslan, insikten att han inte skulle kunna vinna den här striden. Egentligen ville hon vänta ut honom, låta honom fly, jaga ifatt honom just då han kanske vågat hoppas. Men hon var för otålig, krävde blodets och maktens berusning omedelbart. Vårdslöst tacklade hon honom till marken, hånskrattade och cirkulerade runt honom medan han mödosamt reste sig igen.
"Var har du dina gudar nu? Var är ditt ljus?"
Hon fällde honom igen, stampade mot hans buk, hans bröstkorg. Hörde rosslande hostningar och såg lyriskt hur dimman runtom dem skingrades lika snabbt som den uppstått.
"Hur känns det att ha blivit övergiven? Förvisad?"
Vansinnigt blottade hon tänderna mot honom, högg i luften intill hans ansikte. Hetsade honom att resa sig medan hon fortsatte i vida cirklar kring hans blåslagna kropp. Då han tog sig upp igen lät hon honom löpa några steg.
"Fly då din ynkrygg, spring"
Hennes käkar slöt sig om hans svans, hon pressade ihop dem och ryckte tills hon hörde det krasa - kände något brista. Han skrek då hon drog honom till marken igen.
"Spring sa jag"
Hånade hon. Bambra njöt, hade aldrig känt sig så mäktig. En sista gång lät hon honom resa sig, han andades med korta, rosslande andetag, musklerna darrade och blod fick den mörka pälsen att tova sig. Hon kunde se för sitt inre hur hon själv rest sig, tagit sig upp i luften och flytt mot sin död. Han skulle få samma behandling. Hon ville se hans hopp bytas mot förtvivlan, se honom hjälplöst falla då orken tog slut, höra honom yra förvirrat i livets sista minuter. Men ett hysteriskt skratt lät hon honom stappla bort från henne, få upp farten och kämpa genom kylan. Hon slöt upp bredvid honom utan större ansträngning men slog honom inte till marken den här gången, bara skrattade mer och saktade av för att ge honom lite utrymme igen. Hans spår var blodiga och hans andhämtning högljudd, även om han skulle lyckas ta sig utom synhåll skulle han inte komma långt. Hon skulle jaga honom långsamt genom vinterlandskapet enda tills gryningen.

Den brutala behandlingen var något utöver det vanliga av vad Midir hade upplevt tidigare. Han svor för sig själv och var samtidigt helt förbryllad. Det här var inte Bambra som han varit med och märkt en gång i tiden. Den här Bambra var något helt annat. Men vad? Det fanns ingen större tid att fundera mer på det i nuläget.

Han bemödade sig inte med att svara på hennes utrop före även om han tidigare hade känt en lockelse till att låta allt ta slut så hade livsviljan nu slagit rot igen i honom. Det var en kamp han inte hade väntat sig, men som han ironiskt nog kanske behövde nu. Men nog var han rädd allt. Att vara vek och maktlös fick honom att känna sig oväntat levande för stunden, hur länge den nu skulle vara till.

"He,du får mig att ångra att jag inte letat upp och dödat dig tidigare istället." Spottade han ur sig medan han kämpade för att ta sig därifrån levande.