Trots att kylan i den kalla luften bet i de kala partierna i hans anlete kunde han tydligt minnas Elden som orsakat dem. Hyndan hade kommit undan med mycket, oförberedd som han varit. Det var knappt så att han mindes varför hon attackerat ifrån början, eller varför han eggat på henne. Det han mindes var att han inte trott att det skulle gå så långt, och hans löfte. Något han tänkte hålla.
  Den gula blicken gled över vargarna, trots att han var försjunken i tankar lyssnade han på sin samtalspartner och hummade eftertänksamt när hon tystnat. De hade träffats förut, det var en ren slump att han stött på henne här, han hade ändå tänkt söka upp henne igen, det hon erbjöd honom var för bra för att tacka nej till. Speciellt efter att han spenderat tiden sen de sågs sist med att tänka igenom det. Förändring. Inte bara han behövde det. Samtidigt så litade han redan på henne. Hon hade hjälpt honom efter att han kommit undan ifrån inferon, utan att kräva något tillbaka.
 Blicken sökte sig tillbaka till henne och ett mjukt leende sökte sig till läpparna.
 "Vassya, du predikar till den hängivne" rösten bar en varm ton. Hon behövde inte försöka sälja flocken till honom. Även om det var rörande att höra värmen hon hyste till dess medlemmar. Många kallade sin flock en sammansvetsad familj, men när Vassya sa det så lät det mer sant än något annat han hört på sina vandringar.
 "Jag följer er gärna" hon såg lite förvånad ut men vänligheten och öppenheten hon hyste syntes också.
 "Du har gjort mer för mig än vad jag någonsin förväntat mig, och ert mål är något jag delar med er" Det kändes bra, rätt på något vis. En magisk känsla som bara förstärktes av himlen ovan och öppenheten i festligheterna omkring dem. Det kändes som om han hittat hem.

Vasilisa behövde inte ens anstränga sig för att tala med värme och kärlek när hon pratade om Cirkeln. Det var hennes familj, de hon skulle korsa hela Numoori och offra sig hundra gånger om för. Det var inte känslor som behövde förfalskas.
    Hennes blick vandrade från de främmande vargarna som ständigt verkade vara i rörelse, från en lägereld till en annan. Hon hade blivit glad av att träffa Achak igen vid liv och välmående. Senaste gången de träffat varandra hade han varit i mycket dåligt skick, men hon hade lyckats hjälpa honom med de hemska såren, och nu befann de sig hos zimaernas festligheter.
    “Det glädjer mig.” Svarade hon med den ryska brytningen. “Jag hoppas vi kan ge dig det du söker, och att vi kan vara det du vill att vi ska vara.” För henne var det viktigt att alla som var med hos dem trivdes.
    Vasilisa granskade hans ansikte, försökte finna något tecken på att han inte menade det han sade, men Achak verkade säker på vad han ville; att vara en del av gemenskapen och familjen.
    “Vi har din rygg nu, precis som jag vet att du har vår.” 

Värmen platsen ingav, tillsammans med det goda sällskapet han var i gav honom en frid han saknat. Kanske sedan han förlorat sina fäder. Han saknade dem fortfarande, men var glad att de levt sitt liv det enda sättet de velat, och dött tillsammans utan att behöva möta mörkret han mött på i Kaiwood. Det gav honom tröst. Han ville gärna tro att de skulle vara stolta över honom om de såg honom nu. Vill du se en förändring behövde du vara den.
"Glädjen är min" försäkrade han henne. Det fanns en varm förväntan i hans bröst, trots att hon var den enda han träffat än så länge hade han hört nu att del av hennes familj var här med henne, och kanske skulle han stöta på dem innan de alla skulle gå hem. Ett fast hem hade han inte haft sen han lämnat numoori, det var udda på ett bra sätt.
 "Och jag hoppas kunna vara er till lags och dra mitt strå till stacken" kontrade han. Han ville gärna visa sig användbar för dem. Visa att han var värdig en plats hos dem.
"Skulle vara jobbigt om det visade sig att jag var en plåga" han flinade roat emot henne och skrockade lätt. Pinsamt att bli medlem i en flock om de skulle kasta ut honom veckan senare. Inte för att det var något han trodde skulle hända, men tanken var roande.
 "Du får presentera mig för familjen sen" krävde han lättsamt med en glimt i blicken.

Vasilisa tvivlade inte för en sekund på att Achak skulle passa in i Cirkeln. De hade liknande ambitioner, och att kunna ge en annan individ trygghet och värme glädje både henne och resten av familjen.
    “Det verkar som att sen kommer nu,” ett leende växte sig fram på hennes läppar och hon nickade framåt i riktning mot Lev som närmade sig. “Dags att presentera sig.” 

[Avslutat!]