Laali hatade Civitas. Hon hatade hur instängd hon kände sig, även ovan mark med den grå himlen bara ett språng bort. Det var inte gatorna i sig som orsakade känslan, och inte heller mängden vargar som samlats på en och samma plats för att trängas på ett begränsat utrymme. Hon tyckte om trängsel och ljudet av många röster. Det var vad hon levt för i många år nu, att trängas och lyssna och suga åt sig rykten och berättelser hon senare kunde ha nytta av. Hon älskade det. Nej, det var inte platsen i sig som orsakade hennes trängda känsla, utan faktumet att hon ständigt kände sig iakttagen på ett sätt hon sällan kände sig annars. Även nu, dagtid, väntade hon sig nästan att se en av dem väntande runt nästa hörn. Se dem försvinna i folkmängden bakom henne när hon kastade en blick över axeln. Se Honom betrakta henne genom det lätta diset. Väntande. Hon behövde komma därifrån.
     Det var en lättnad när hon väl hittat de hon sökte. Den första var en stor, rödvit och svart hane med tjocka horn på huvudet. Likheten med Tenebris Maksim gick inte att missa. Den andra, en betydligt mindre tik mer i Laalis egen storlek, med slätare grå päls och mörkt huvud, kunde varit vem som helst i mängden.
     "Ursäkta men ni råkar inte vara från Cirkeln?" Deras reaktioner var tillräckligt svar, och Laali fortsatte snabbt i samma, dämpade men märkbart stressade stämma. "Jag behöver er hjälp."

[Till Aleksandr och Lurlei]

Det hade inte varit planerat, men i färden förbi Civitas (ett försök att få en glimt av Miranda, som misslyckats) hade Aleksandr sprungit in i Lurlei. För det första kunde Alek inte riktigt greppa hur stor hon hunnit bli, men han hade varit oerhört lycklig över att se henne. Nästan vuxen. Alek hade ändå sett till att poängtera sin överlägsna storlek, styrka och visdom genom att trycka en tass över hennes huvud och rufsa till hennes päls ordentligt med det sedvanliga garvet som fick flera längs med gatan att vända på huvudet för att se vad det var som skränade.
De beslöt sig oavsett för att röra sig hemåt tillsammans. Alek var uppspelt och tjatate uppspelt om allt han och Katya varit med om, om allt de sett och alla de träffat.
     "...så jag sa, Katya, så KLART du kan gå hem i förväg. Hon tyckte väl jag va trög eller så. Eller ah, vandra ihop så länge, man går varandra på nerverna till slut. Hur som helst-"
     De avbröts av en röst. Ni råkar inte vara från Cirkeln?
Alek snodde runt genast med stora ögon. En mörk fakarg stod framför dem, med fjädrar som skiftade från grönt till blått. Främlingen talade snabbt och stressat, utan att ödsla någon tid.

Jag behöver er hjälp.

Aleksandr harklade sig.
     "Ja, vi är från Cirkeln," nickade han efter en kort tystnad, med en plötsligt myndig och samlad röst. "Var ba lugn, klart vi hjälper dig. Vad kan vi göra för dig?"

Lurlei blev sällan på ett så skämtsamt humör som då hon fick umgås med sin Alek. Även om hans översittarbeteenden gällande ålder kunde gå henne på nerverna ibland, och hon gärna hade visat honom exakt hur kapabel hon var genom att ta sig hem helt utan honom (och dessutom garanterat snabbare än honom, Katya hade haft en poäng), så kunde hon inte ge upp chansen att få en hel vandring i hans sällskap.
Hon hade hängt kvar i Civitas ett kort tag efter att Timo rört sig mot Skuggfall för helar-uppdrag. Innan detta hade hon kanske inte riktigt insett vad en helarposition i Civitas innebar och hon kunde lite låta bli att känna sig lite olustig över hur hennes bror sprang Tenebris ärenden. Att få driva och skämt-bråka med Alek var en välkommen distraktion.
Men då en främlings röst avbröt ännu en av flockbroderns rövarhistorier så förändrades hennes beteende blixtsnabbt. Den busiga tonåringen förvandlades till en mycket samlad och seriös ung hona.
För ett ögonblick hann hon ifrågasätta om hon ville erkänna att hon var från Cirkeln för vilken främling som helst i Civitas, det skulle ju kunna råka spridas och röja hennes hemliga identitet som Lo. Även om hon bara använt den några enstaka gånger. Men Alek tog självsäkert det beslutet åt henne och hon valde att lita på hans omdöme.
"Vi står alltid till tjänst!"
Bekräftade hon med en kort nickning och ett allvarsamt men tillmötesgående ansiktsuttryck.