Nomë mådde utmärkt. Bättre än hon trott var möjligt under omständigheterna. Hjälp hade kommit från ett oväntat håll, och hon hade välkomnat den efter bara ett ögonblicks tvekan. Hon var så trött på att vara ihålig att hon desperat ville fylla tomrummet med någonting, och han hade på många sätt återupplivat henne. Hon var nästan helt sig själv igen, självsäker, elegant och med ett leende som delade ansiktet i två. Egentligen var hon inte säker på om hon behövde just honom, eller om hon bara behövde någon — men det spelade ingen roll så länge hon slapp vara ensam. De hade spenderat mycket tid tillsammans, och Nomë trivdes i Moloks sällskap. 
     Skymningen hade fallit över staden och dimma sakta börjat krypa längs väggar och tak. Luften var rå och kylig att andas; fukten fick hennes redan lockiga päls att krusa sig ytterligare. Bredvid henne fanns han, lika naturligt som om han alltid gjort det, där de vandrade sida vid sida längs den yttre stadsmuren. Hon var hungrig, på ett sätt som en hare eller hjort inte kunde mätta. Hon började komma tillbaka till gamla rutiner. 
     Här i utkanten av staden var det inte mycket folk ute, särskilt inte nu när det började bli kväll. Gatan var nästan folktom, sånär som på en mörk tik som verkade lite bortkommen att döma av hur hon såg sig omkring. Nomë kunde se ögonblicket då tiken bestämde sig för att det inte kunde skada att fråga de båda främlingarna tvärsöver gatan, och sekunden därpå var hon på väg mot dem. 
    "Ursäkta mig. Ni råkar inte veta hur man kommer härifrån till torget? Det är första gången jag är här och …" Tiken log generat. Hon hade ett bedårande leende. 
    "Åh, ingen fara. Vi visar gärna vägen", sa Nomë mjukt och kastade en blick på Molok. "Det kan vara farligt att gå omkring själv på kvällen i en så här stor stad, man vet aldrig."
    Hon tvivlade inte på att Molok skulle fatta vinken och hjälpa till. Han hade utan tvekan tillbringat tillräckligt mycket tid med henne för att veta att hon inte var typen som erbjöd sig att agera vägvisare utan viss ersättning. I och för sig brukade hon oftast göra sådant här på egen hand, men det kunde kanske vara roligt att testa något nytt.

Det hade gått flera veckor sedan Molok hade skiljts från sin bror. Han hade inte fått några tecken eller meddelanden från Blair, på samma sätt som han själv inte hade sänt iväg några. Molok själv hade stannat kvar i Civitas under nästan hela tiden, bortsett från sin korta vandring norr.
    I staden hade han ägnat sig åt att samla information åt sin bror, men han hade även spenderat mycket tid tillsammans med en viss tik. Nomë. Sedan dagen han funnit henne sittandes i regnet hade de hållit ihop, och han hade tagit hennes under sina vingars. Det faktum att dem kom överens och höll ihop var förmodligen överraskande för dem båda; då dem var ett par eldiga, oförutsägbara individer. Molok hade tagit sig så långt ur sin komfortzon som han bara kunde, men än visste han inte varför. Han var inte säker på att han kände något för henne, eller om han bara utnyttjade hennes sällskap.
    Molok såg på främlingen med neutral blick. Medan Nomë talade med den andra tiken nickade han lätt till sin egna följeslagare. Han visste vad det var hon ville göra, och han skulle inte backa. Det hade gått alltför lång tid sedan han haft ett annat liv i sin makt, att  det var dags nu.
    “Den här vägen”, svarade han grovt och det ryckte lätt i hans svarta mungipa samtidigt som han vände sig om och började gå. De behövde komma undan en bit för att inte väcka några misstankar, de skulle trots allt vara kvar i Civitas ett tag till, inte kunde de bli upptäckta för något så… grovt.
    De kom ut på en enslig glänta en bra bit bort från närmaste civilisation, och Molok var förvånad över att främlingen hade följt med dem så långt ut i det mörka. Naivt, dumt. Precis som alla andra.
    Med ett par tysta kliv gick han före tiken innan han vände om och ställde sig framför henne, blockerade hennes väg och såg över henne för att möta Nomës blick.
“Nomë”, viskade han och tog ett kliv närmare den mörka tiken. “Det är bara att börja.”

Det gjorde henne både upprymd och rörd att se hur lätt Molok fattade och spelade med. Ytterligare en anledning till varför de gick så bra ihop. 
    De gick långsamt — trovärdighet var allt. Nomë småpratade vänligt med främlingen, som trots sin inledande blyghet ansträngde sig för att vara artig och berättade om varför hon var här; för att hälsa på en släkting. Nomë använde ett helt annat tonfall när hon jagade, en mycket varmare och inbjudande ton än vad hon vanligtvis hade. Det var något hon lärt sig ganska snabbt, och nu gjorde hon det lika instinktivt som en handelsman kopplade på sin affärsröst när han insåg att han var en bra affär på spåret. Det var samma princip. 
     "Är ni säkra på att det här är rätt vä— vad gör ni?" Tiken såg med vidgade pupiller från Molok till Nomë när de stannade. Hennes näpna ansikte var öppet och sårbart. Vackert. Nomë lade huvudet på sned och rynkade beklagande pannan. 
    "Du får förlåta oss, lilla vän." Ett svagt, sorgset leende drog i läpparna och hon suckade. Nomë stod väldigt stilla, men inombords darrade hon av förväntan. Tiken backade men hon var instängd — på ena sidan fanns Molok, på den andra Nomë som sakta rörde sig närmare. "Det är inte ditt fel", fortsatte hon medan hon gick. "Absolut inte. Du har ingen skuld i det här. Vissa saker bara händer, och man kan inte göra något åt det."
    Dimman böljade runt dem — den hade gradvis tjocknat och lagt sig över gläntan som en tyst vit filt. Tiken öppnade munnen, men innan något ljud hann komma ut var Nomë där. Tänderna sökte vant och fann sitt mål; hon var tillbaka i sitt rätta element. Blodsmak fyllde munnen när hon krossade käken på den lilla tiken. Det var så mycket bättre än att ta ifrån dem öronen eller ögonen — det måste vara mycket mer skrämmande att kunna se och höra, men inte kunna skrika. Inte kunna få ur sig mer än ett hest gurglande.
    Nomë drog sig tillbaka in i dimman och drog ett djupt andetag av luften, som var tjock av rädsla och blod. "Jag har börjat", sa hon till Molok utan att ta ögonen från tiken som sjunkit ner på knä. "Vill du avsluta det, käraste?"

Dimman omkring dem gjorde det omöjligt för utomstående att se vad som pågick innanför. Den snabba attacken var förutsägbar, men trots det han den mindre tiken inte att reagera. På bara ett par sekunder var käken krossad, och Molok såg hur hon ville skrika ur sina smärta och rädsla men det enda som kom ur för ett hest läte. Det var ett brutalt sätt att skada någon på och han själv hade aldrig kommit på tanken.
    Men inga känslor kunde ses på fakargens ljusa ansikte. Hans min förblev neutral och kylig och han såg på den mindre vargen. Rädslan i hennes ögon borde ha fått honom att känna ett uns av medlidande, men nej. 
    “Jag har börjat, vill du avsluta det, käraste?”
    Det ryckte lätt i hans mungipor vid Nomës ord. Molok hade dragit ur henne från det mörker hon hade fastnat i den dagen då han funnit henne dränkt i regnet av sorg. Det var tydligt att hon uppskattade hans sällskap, och fastän han inte ville medge det trivdes han i hennes också. Känslor var endast ett tecken på svaghet och det gjorde en sårbar. 
    Molok knyckte på nacken och vecklade ut sina vingar för några sekunder innan de åter lades platt mot hans rygg. Det fick honom att se större ut, starkare. 
    “Självklart, min juvel”, svarade han mörkt innan han tog ett kliv närmare den lilla tiken som desperat hade börjat skaka på huvudet i ett försök till att få dem att sluta. Med blottade käftar och örat slickat mot ryggen slängde han sig fram med våldsam kraft. Hans käkar borrade sig djupt ned i tikens ryggrad vilket fick henne att vika sig av smärta. Hade han inte hållit uppe henne, hade hon med alls säkerhet fallit, vilket han några sekunder senare gjorde. Offret föll hårt till marken. Ryggraden var bruten, och hennes andetag blev allt mer långsamma, tills de upphörde. Det hade varit ett ödmjukt sätt att avsluta hennes liv på, åtminstone så ödmjukt det kunde bli i det här sammanhanget. “Mättades din hunger?”

Han tvekade inte, och Nomë betraktade stilla hur han avancerade framåt och tog den lilla tikens kropp i sina käftar. Det var lite irriterande att se hur lätt offret gav sig — var fanns kämpaglöden, motståndet, viljan att leva? — och Nomë skakade lätt på huvudet så att den vita pälsen böljade likt vita vågor omkring henne. Det var beklagligt, men det var för sent nu. Tiken var redan död. 
    Mättades din hunger? 
    Hon lät stolt blicken glida från kroppen till Molok. Sättet de kompletterade varandra på var förmodligen inte vad man vanligtvis skulle kalla kärlek, men det var vackert och våldsamt och innerligt och hon kunde inte önska sig något mer. Om han hade varit normal hade hon tröttnat på honom för länge sedan. 
    Nomë sträckte på nacken och blundade kort. "Lite för lätt, tycker du inte? Men mer kan man kanske inte förvänta sig. Man skulle ju vilja tänka sig att ju yngre de är, desto mer har de att leva för. Tydligen inte." Hon öppnade ögonen och log mot honom där han stod bredvid den hopsjunkna kroppen. "Det är många timmar kvar tills det blir ljust. Vi får se vad de för med sig."
    Hon slöt upp bredvid honom och stannade med skuldran mjukt vilande mot hans, så att hans kroppsvärme överfördes till henne. Nu återstod bara att komma på vad de skulle göra med kroppen. Som tur var hade Nomë för vana att tänka ut alla detaljer i förväg. Hon litade inte tillräckligt mycket på slumpen för att lämna saker åt den. 
    "Det är skönt att vara tillbaka." Där gömde sig ett tack bakom orden; det var faktiskt mestadels hans förtjänst att hon var det.

[Avslutat]