Mörkret hade lagt sig över ett stillsamt Kaiwood, det var nästan så att skogen höll andan när dimman hade svept in och lagt sig över marken. Det var nästan som om andarna dansade fram, på ett näst intill kusligt vis. Mirai hade lämnat en slumrande Cy borta vid deras vanliga tillhåll. De rörde sig genom skogen tillsammans och tränade på olika saker för varje dag som gick. Hon hade spenderat mindre tid med sina syskon, men egentligen gjorde det henne inget. Cy hade kommit till att bli en stor förebild för henne nu när modern fortfarande var frånvarande. Och fadern? Ja han var väl egentligen ingen far. Eller var han det? Mira kunde helt ärligt inte svara på sina egna funderingar. Shiva var bara Shiva och hon delade mer än bara hans blod. Hon delade mycket av hans utseende. Så som Mitsou även gjort. Han hade verkligen gått miste om mycket, så mycket roligt de skulle haft tillsammans här. Hon trivdes, mer än vad hon kunnat föreställa sig från början. Hon vandrade genom dimman utan bekymmer, bort från tryggheten sådär modigt och dumdristigt som bara en valp kan göra. Mest för att tanken på fara inte existerar i hennes värld. Lugnt och stilla tog hon sig fram, andades ut ett svagt moln av kyla framför sig. Inte för att luften var ovanligt kylig utan för att hon kunde. Frost bildades där hon placerade sina tassar då vattendroppar klädde grässtråna. Hon log svagt för sig själv, kände sig tillfreds med kylan som hon numer utstrålade med de motsägelsefullt intensiva ögonen som brann i värme. En rörelse en bit bort mellan träden fångade hennes uppmärksamhet och hon sjönk sakta mot marken i en position som hon och Cy hade tränat på. Där efter började hon metodiskt och självsäkert smyga mot sin måltavla, fullt omedveten om sin faders kraft som skulle avslöja henne långt innan hon hann fram. Om han var uppmärksam nog vill säga. 

[Privat med Pappsen!]

Shiva var aldrig ouppmärksam. Visst kunde han sväva iväg i sina egna tankar, visst kunde han drömma sig bort och visst sov han ibland vilket även det gjorde att hans fokus på omgivningen avmattades. Men han var aldrig ouppmärksam. Och där han nu låg och halvslumrade, utsträckt intill en trädstam, kunde han se hur energierna veks undan för en kraftig livsflamma som långsamt smög mot honom.
Ett snett leende krökte de mörka läpparna när han snabbt identifierade den unga brinnande livsenergin som Mirai, en av döttrarna som Chi hade tagit med till honom.
Hans dotter.
Och ögonen öppnades samtidigt som han höjde på huvudet, riktade blicken mot den unga honan och samtidigt som han fick syn på hennes siluett öppnades munnen och den svartvita ledaren talade.
"Mirai."
När hon trädde fram ur skuggorna slog det honom, precis som alltid när han lade blicken på henne, hur lika de var varandra. Det fanns inga tvivel om att den unga honan var Shivas dotter, och han kände en värme och stolthet då han tänkte på henne och livet hon hade framför sig. Allting hon skulle uträtta, allting hon skulle uppleva.
"Cy lär dig väl, ser jag. Men du har nog en hel del kvar att lära än." 
Rösten var varm. Och han kände en trygghet i att veta att Mirai tedde sig till Cy. Den gamle hanen hade varit med ett bra tag, och Shiva litade starkt på honom.

Mirai visade tydligt sitt missnöje när den svartvita höjde huvudet och vände blicken emot henne. Hur? Hon vinklade öronen smått bakåt och stannade upp för att sedan sträcka upp sig från sin smygande position. Den var trotts allt inte till någon nytta längre. De brinnande ögonen stirrade rakt på den stora hanen och hon trippade med självsäkra steg fram till den äldre. Utan fördomar, utan förväntningar, utan någon som helst uppfattning om sin ledare, sin far. Han uttalade hennes namn och hon såg en aning tveksam ut. Skulle hon kalla honom far, eller Shiva?
- Far. 
Hennes röst var tydlig, uttrycksfull som hela hennes utstrålning. Det strålade om henne som det gjorde om de flesta unga liv. Trots det var hennes själ redan ärrad av livets grymheter, men inte sänkte det henne till botten. Hon hade mycket att leva för fortfarande. Hon hade precis gjort ett aktivt val. Att kalla Shiva för far istället för hans namn sa mycket om hur hon såg på honom egentligen. Eller hur hon ville se på honom. Hon saknade numer sin mor och utan föräldrar ville hon inte vara. 
- Cy är en duktig lärare. Vad har ni för krafter? Han berättar inte så mycket för mig. 

Shiva låg kvar på marken, med endast huvudet höjt. Blicken hölls stadigt på den unga honan, och en underlig känsla kröp genom hans kropp när hon valde att tilltala honom som far. Otroligt att ett litet ord kunde ha så stor påverkan. 
"Han lär även om han inte berättar," sade Shiva med ett svagt leende i ansiktet. "Det finns heder även i att tiga. En viktig sak är att vi håller av varandra i flocken. Därav talar vi inte heller om varandra, utan med. Jag skulle tro att det är av den anledningen du finner Cy tystlåten."
Han tystnade. Stillsamt så sträckte han på kroppen, musklerna spändes under huden samtidigt som ledaren gäspade djupt, innan han satte sig upp från den liggande ställningen. Fortfarande låg blicken på Mirai. 
"Om du undrar något om mig är du välkommen att fråga mig. Och eftersom att du nu frågade... Mina förmågor ligger till viss del i min snabbhet, men min verkliga talang är energier."
Han såg intresserat på den unga honan, och det färgspel som energierna utgjorde omkring henne.

Mirai lyssnade med stort intresse, det han sa stämde säkert. Cy talade nämligen aldrig om flockens medlemmar, inte heller om Corson som hon ännu inte riktigt börjat träna med. Säkert av vettiga anledningar eftersom Cy verkade veta vad han sysslade med. Hon var dock såklart nyfiken på sin andra mentor så naturligt hade hon ställt otaligt många frågor till en början, utan att bli visare såklart. Hon gillade orden som fadern uttalade. Att de höll varandra om ryggen. Hon ville dela den känslan hon hade haft med Mitsou i hela flocken, kunna ge det de gav varandra. Och på något sätt började hon sakta men säkert inse att det krävdes engagemang och tillit. Hon behövde lita på att de fanns där när hon behövde dem. 
- Det stämmer nog. 
Svarade hon honom innan hon helt förglömde sig i sina tankar och funderingar. De glödande intensiva ögonen såg sedan på fadern med nyfikenhet. Han ägde alltså Arashis kraft, eller hon hade nog ärvt hans. Var det kanske så hon fått sin styrka? En fysisk kraft. Hon visste inte, men något hon visste var att hon inte delade de energier han tycktes prata om. Hon kunde inte känna eller se dem däremot förstod hon att hon var en del av dem precis som alla andra. 
- Jag äger en liknande förmåga, men istället för snabbhet äger jag styrka. Mina talanger kring is är däremot väldigt nyfunna.
Hennes ord var väl valda och trotts sin ringa ålder lät hon nästan lillgammal. Det var trotts allt inte speciellt ofta hon höll konversationer. Det var nästan så att hon kunde ses som en udda valp, höll sig mest för sig själv i sällskap med Cy och det var sällan hon lekte eller stojade. Energin var det inget fel på, men hon använde den till att träna, utföra de små uppdrag Cy gav henne och så spenderade hon tid till att lyssna på de äldre. Hon lärde sig av de äldre och upplevdes säkert då äldre.

Den kallt blåa auran som låg runt Mirai hade redan avslöjat att hon hade en kraft förankrad i kyla på något vis, så förmågan att bända is var ingenting som direkt förvånade Shiva. Även den fysiska förmågan, styrkan, gick att se där i det sken som lös omkring henne, så stark och så levande. 
"I våran släkt är det inte ovanligt med fysiska förmågor. Snabbhet, styrka och andra krafter kan ses dyka upp med jämna mellanrum, så det är inte förvånande att du har den. Det kan ge dig en stor fördel i strid."
Precis som han snabbhet gav honom en otrolig fördel många gånger. Fysiska krafter kunde av många ses som svaga eller meningslösa, men de var inte att underskatta, något som Shiva kände att han hade bevisat otaliga gånger.
"Is är en kraft som även den finns i släkten. Det var en av de förmågor som Blossom ägde. Jag antar att du känner till hennes namn?"
Det borde Mirai göra, det borde de alla göra. Annars skulle Shiva känna stor besvikelse över det Chi hade lärt dem. För Shiva var Blossom allt han trodde på och allt han levde efter. Att inte känna till hennes namn och tillhöra den flock hon en gång grundade var en tanke som för Shiva kändes främmande. Det fick inte vara på det viset.

Mirai lyssnade med spetsade öron och stora ögon, med genuin nyfikenhet och det där valpiga uttrycket i sitt annars så kyliga ansikte. Så det var inte ovanligt, skulle hon känna sig frälst eller tråkig? Att hon inte var unik i en flock, familj med gemensam släktband. 
- Så länge jag lär mig kontrollera det. Än så länge säger Cy att det endast kommer fram vid instinkt. 
Sa hon smått butter, men också därför som hon hade en större fallenhet för att använda kylan. Den kunde hon kontrollera på ett helt annat sätt. Den kom när hon bad om det och det var något med kontrollen som gjorde att hon favoriserade kraften. Shiva talade åter, om saker som intresserade henne och med namn som hon kände igen. Blossom, skaparen och allt som flocken mer eller mindre stod för var på grund av denna individ. Hon hyste stor respekt för individen som hon aldrig ens fått träffa. Hennes namn levde kvar än och det var något som inte alla förtjänade. 
- Jag är stolt över att dela hennes, ert arv. Chi har talat gott om henne, men hur var hon. Som individ?

Frågan den unga honan ställde fick Shiva att minnas tillbaka till barndomstiden. Den tid då han, Kali och Usha hade sprungit runt med barnasinnet i behåll och tillsammans upptäckt den skog som var deras hem. Han mindes de storslagna krigarna; Kangee, Nisha och alla andra - De som valparna hade sett upp till och önskat bli som. Och han kunde inte låta bli att undra ifall han och hans syskon nu var såna krigare. Såna förebilder för de unga som nu befann sig i Kaiwood. 
På något sätt kunde han inte se hur de någonsin skulle kunna mäta sig med de legender som en gång vandrat på dessa marker.
Men trots de stora krigare han fått växa upp bland fanns det två som stack ut ur mängden. Den ena var Ijin, hans mor som tystlåtet men strängt fostrat sina små, sett till att de fått vad de behövde och varit en inspiration genom deras uppväxt. Den andra var Blossom. Inga ord fanns för att beskriva henne, men när Mirai frågade var Shiva tvungen att försöka.
"Blossom var en individ likt ingen annan. Där hon vandrade slöt sig mörker och kyla runt henne, men trots det brann hennes hjärta hett för flocken och för Kaiwood."
Det var minnet av henne som band Shiva till Kaiwood och TBB.
"Hon var stark, rättvis... en ledare utan dess like. Jag tror inte att någon kommer att kunna jämföras vid den storhet hon ägde. Där fanns ingenting att ifrågasätta. Där fanns ingenting att tvivla på. Oavsett vad saken gällde var det som om hon alltid hade svaren."
Han mindes tydligt gången han gått över gränsen under en träning med sina systrar. Blossom hade kastat honom i ett träd och slungat en ordentlig utskällning efter honom. Sedan dess hade han inte ifrågasatt henne, aldrig mer. 
"Det är tack vare henne vi har allt det här."
Han visade med ena framtassen omkring sig. Lät blicken glida över de bastanta trädstammarna innan den åter landade på Mirai.
"Flocken, skogen... Allt är ett arv från henne. Hon kämpade för att ge oss alla ett hem och en familj. Och det är inte annat än våran plikt att hedra hennes minne och värna om allt det hon lämnat efter sig åt oss."

Mira lyssnade med stort intresse på det han hade att säga om den forna ledaren. Hennes ögon gnistrade intensivt när hon nästan psykotiskt stirrade in i hans svarta ögon, som om det skulle ge henne svaren fortare. Det fanns en valpig charm som låg och vilade över henne samtidigt som det syntes dag för dag hur hon formades till en av TBB's krigare, en individ de i framtiden kunde vara stolta över. Rättvis, stark, självsäkerhet, lojalitet, kämpar glöd och ett stort hjärta. Värnade Shiva för familjen på samma sätt som hon gjorde? Mira tvekade en sekund, men valde samtidigt att ge honom en ärlig chans. Det hade nog hon gjort. Ett svagt leende prydde hennes läppar. Även om hon aldrig någonsin lärt känna den forna ledaren så levde hon vidare genom deras ord och minnen. Hon beslutade här och nu att det var hon som skulle bli hennes förebild i livet. Ingen annan. Hennes storhet kunde ingen annan mäta sig med, så varför inte försöka leva upp till det? Sikta mot stjärnorna så kanske du når trädtopparna. Hon såg sig om, allt det här hade hon kämpat för och det var verkligen här hon kände att hon hörde hemma. En fantastisk plats att växa upp på. Mirai fann sig själv mållös, helt betagen, inga ord kunde yttras från valpens läppar. Sådan storhet låg i luften.

När tystnaden lade sig över dem verkade det nästan som om tiden stod stilla. Det fanns en stämning, en spänning i luften, så stark att den nästan gick att ta på. Shiva hindrade en impuls att sträcka fram ena tassen och faktiskt treva efter den, för hans förnuft sade honom att där fanns inget förutom den kyliga luften.
Blicken hölls alltjämt fäst vid den unga honan som delade samma blod som han själv. Och medan de befann sig där, i det ögonblicken, slog det Shiva hur lik hon var honom själv. Han kunde se den sprakande energin som dansade omkring henne, styrkan och viljan som brann, och det var som om han plötsligt insåg vad hon var kapabel till att göra. Han hade alltid förväntat sig stordåd av de unga i TBB, men det här var en annan känsla. Det var inte längre förväntan, det var tro.
Han trodde på Mirai. Hon skulle göra stordåd.
Och plötsligt var han också stum av förundran, inte av sina egna ord utan av ynglingen framför honom. Det var som om han såg henne med nya ögon. Som om hon förvandlats framför honom. Det var magiskt.
"Du kommer att lyckas med många saker i livet."
Han talade med en mjuk stämma. Faderligt.
"Ta till vara på det som har lämnats åt dig, ditt arv. Och du kommer att göra storslagna saker under din livstid."

När han åter igen talade vände hon blicken mot honom, såg djupt in i de mörka ögonen och ett svagt leende kunde skymtas på hennes läppar. Ögonen brann av orden som tog sig in i hennes medvetande och fyllde henne med styrka. Ta till vara på sitt arv. Vad som lämnats åt henne att använda sig av. Hon rörde inte en muskel i sin kropp, det var som om luften runt omkring dem vibrerade av energi. En underbar känsla, spänningen nästan vidrörde dem båda. Efter en lång stund av tystnad valde hon åter igen att bryta den.
- Tack för visa ord Far. Jag hoppas vi ses snart igen. 
Mirai log mot honom och reste sig sedan upp. Hon hade precis lagt märke till Cy som stod en bit bort, tillsynes nyvaken. Han kallade på henne med sin skarpa blick. Dags att fortsätta. Han var hård men rättvis och det formade henne som individ till något alldeles extra. Struktur och rutiner gjorde henne självsäker, något som inte alls ägt innan. Hon var trotts allt en ytterst ödmjuk varelse vilket var ovanligt i en värld som denna. Cy ville inte förstöra det, men han ville forma henne till det yttersta. När hon nådde fram till sin mäster stannade hon och vände huvudet och blicken åter igen mot Shiva. Hon nickade respektfullt mot honom. Ett svagt tecken på att hon inte alls kände något förakt för honom, trotts hans frånvaro tidigare i hennes liv. Hon var tacksam att hon fick ha en far trotts allt, hon kunde ha fått vara utan resten av livet.