Vart hade mor tagit vägen? Den lilla mattsvarta valpen tar sig ut ur lyan och ser sig omkring. Kanske kan valpen ta sig lite längre bort från lyan. För att se sig omkring. Kanske mor bara har gömt sig? Men hon har varit borta så länge. Två dagar. Magen har slutat kurra. Valpen har gnagt på några ätliga växter som mor visat henne en gång. För att stilla hungern lite. Hon är fortfarande lite. Har inte lärt sig att jaga ännu. Det var bara hon och mor. Nu är valpen ensam. Var är mor? Hon snyftar till. Hon förstår inte.

Valpen vandrar iväg från lyan. Lämnar den plats som alltid varit trygg för henne. I alla fall för stunden. Hon vet inget annat så hon kommer tillbaka sen igen. Det är hennes hem. Hennes och mors.
"Mamma!" Ropar hon. Öronen slokar och det svider i ögonen av tårar. Har mor övergivit henne? Men valpen kan inte klara sig själv än. Hon är fortfarande så liten.

Hon vandrar förbi buskar och träd. Försöker memorera allt hon ser så hon kan hitta tillbaka igen. Hon har inte gått långt men är fortfarande längre bort från lyan än vad hon någonsin har varit tidigare. Hon vill ropa igen. Men det känns lönlöst. Mor är borta. Valpen har redan kommit fram till det.

[PAX TILL SHIVA]

Kaiwood. Lika mäktig och ståtlig som alltid stod skogen runt omkring honom. Och han var precis där han hörde hemma, mellan de uråldriga trädens stammar. Och det var med ett nöjt leende han vandrade fram mellan dem.
Han befann sig nu i en del av skogen han sällan besökte, men fortfarande en del som tillhörde hans kungarike. Visserligen sträckte sig flockens revir endast över en viss del av skogen, men det betydde inte att han inte ägde hela skogen. Han kände den, som ingen annan. Han förstod träden, hörde andarnas viskande röster och älskade varje liten del av det som utgjorde området. Det var hans hem, hans allt. Och han var kung över denna dunkla plats. Hela Kaiwood var hans.

När så tassarna placerades en efter en med stadig takt på marken så märkte Shiva plötslig av något som inte stämde överens med resten av skogens energier. En levande varelse, en stark energikälla, inget annat än en varg kunde det vara. Men den verkade så... liten.
Nyfiket ökade han på takten, susade fram mellan träden, och dämpade inte hastigheten innan han hörde rösten som ropade. Kallade efter någon som den tilltalade som "mamma".
Vad var detta?
Med huvudet på sned rundade han några av de stora stammarna och blicken lades på en svart liten varelse som med sorgsna steg vandrade genom skogen. Genom hans skog.
"De små hör inte hemma i Kaiwood. Du borde ge dig av." Stämman var mörk och sammanbiten. Shiva kunde tolerera inkräktare av olika slag, men om denna valp hade blivit lämnad av sin mor här så var det inte godtagbart. Den dumma hyndan kunde väl knappast förvänta sig att hon kunde överlämna sin problem till Kaiwood och låta TBB ta hand om dem.

[Åh, Shiva är så svår rollad ibland... kommer nog igång xD]

Valpen vandrar fram med tunga steg. Hennes kropp är rund och fluffig och klumpig, men kargblodet från modern syns tydligt. Dock är valpen kraftigare än en renrasig karg. En fågel flyger lågt och korsar kvittrande valpens väg. Valpen stannar upp och ser nyfiket efter fågeln. Hon är trots allt en valp och väldigt nyfiken.

Snart är det något annat som fångar hennes uppmärksamhet. Steg. Mor? Är mor tillbaka. En gnista av hopp tänds i valpens bröst men slocknar lika snabbt när den blodröda blicken faller på en underlig tvåfärgad varg. Inte alls mor. Främlingen talar konstigt. De små hör inte hemma i Kaiwood?
"Men det här är mitt hem". Svarar hon. Hon är född i Kaiwood. Lyan är här. Varför skulle hon inte höra hemma i Kaiwood? Vilken lustig främling. Valpen förstår inte alls. Och hon känner sig underligt dragen till denna främling. Något som finns inom honom. Något hon inte förstår.

[Nagini har inre mörker som kraft så Shiva måste vara väldigt intressant för henne. X) Han kanske känner något när hon är nära?]

Shiva höll den mörka blicken fäst på den unga honan. Hon kunde inte vara mer än några ynka år gammal, och ändå verkade hon helt ensam. Vars fanns föräldrarna till denna unga? Och vad gjorde hon egentligen i skogen? Hon sade att det var hennes hem, men det kunde inte stämma.
"Nej," sade han med en skarp röst. "Detta är inte ditt hem."
Han såg in i de röda ögonen och ett svagt obehag kröp längs hans ryggrad. Runt henne sken en brinnande, hettande aura som tydligt talade om för honom att hon bar på eldens förmågor. Han hade sett allt för många eldvargar för att kunna ta miste på dem. Men där var något mer, något mörkare, något som inte bådade gott alls. Öronen klippte på det svartvita huvudet. Vad kunde det vara som fanns inom den lille?
"Detta är mitt hem. Vars är dina föräldrar?"
Innerligt hoppades Shiva att det skulle finnas någon som han kunde ställa till svars för detta. Om inte så kunde han ju alltid plåga valpen, trots allt befann hon sig i en skog som inte tillhörde henne. Men det skulle inte vara något roligt med det, det var alltid roligare med lite motstånd.

Den blodröda blicken studerar främlingen. Valpen förstår inte.
"Jag är född här. Lyan är inte långt borta". Kanske borde hon inte berätta det. Men främlingen vet inte vad han talar om. Valpen har alltid bott i den här skogen.
"Du bor oxå här?" Säger hon och blinkar två gånger på rak. Och var är hennes föräldrar? Föräldrar? Hon har bara mor. Men mor har inte kommit hem.
"Det var bara mamma och jag". Svara hon. Men var är mor någonstans? Jakten kan inte ha tagit så länge. Hon är alltid hemma till frukosten. Valpen har inte ätit frukost på två dagar. Några bär fick hon i sig förut. Men det är inte mycket. Hon behöver mat. Annars kommer hon inte klara sig länge. Som för att konstatera det så kurrar magen på henne. Valpen står stilla och håller blicken fäst på främlingen.

Huvudet lades aningen på sned medan han lyssnade på den lilles trevande ord. Valpar... De kunde vara så roande, i alla fall när han var på humör. Men idag var inte en sådan dag. Han var inte på humör. Han ville veta varför denna valp inkräktade på hans territorium.
"Kaiwood tillhör flocken The BloodBlooms. Ingen annan," gav han som svar på valpens oförstående kommentarer. Men egentligen, vad kunde han förvänta sig av en så ung varelse? Inte mycket. Han mindes Kalis ungar då de varit i den här ålder. Så patetiska... Men de hade växt till sig. I alla fall några av dem.
Han rätade på nacken då ljudet av den kurrande magen nådde honom. Det verkade som att den unga var hungrig, hade denne inte ätit något? Men det var klart, en valp som vandrade runt i skogen och ropade efter sin mor... Hur länge hade de varit ifrån varandra? Och varför hade modern övergett sin unga skyddsling? Det fanns gott om teorier man kunde fundera över när det kom till det.
"Vars är din mor då?" frågade han utan att lägga någon större tanke på att valpen var hungrig. Det var inte hans unga, därmed inte heller hans ansvar att mätta den lilla.

"Mors flock bor här med". Svarar hon och öronen klipper till på huvudet. Fast valpen har inte mött flocken än. Hon är för ung. Det var vad mor hade sagt. Valpen skulle förberedas för att möta flocken när hon har tillräckligt gammal för att börja tränas.

The bloodblooms har valpen inte hört om. Men hon var tillsagd att stanna nära lyan. Aldrig gå för långt bort. Hålla sig i säkerhet. Mor fanns alltid nära.
"Ja vet inte". Svarar valpen och ser ner på sina tassar.
"Hon gick för att jaga frukost. Men är borta nu". Hon höjer blicken igen.
"Två solar och två månar". Lägger hon till. Hon känner sig ledsen. Men försöker att inte visa det för främlingen. Mor har varnat henne för främlingar. Speciellt hanar. Valpen har levt väldigt skyddad fram till nu.

Shiva lyssnade till den ungas ord, sedan fnös han kort som svar åt henne. Det var tydligt att den unga inte visste vad hon talade om.
Men om det nu stämde, det som hon sade, att modern varit borta i två dagar och därmed även lämnat valpen utan mat, kanske det inte var så konstigt att den lilla hade hitta på historier i hopp om att få tiden att gå.
"Jag ska ge dig ett råd."
Han tog några steg närmare den unga, så att han stod alldeles framför henne. Auran som lös omkring henne var tilltalande på något vis, bekant. Men han hade inte tid med detta. Han hade inte ork eller plats för fler små, dessutom var den här inte hans problem. Säkerligen skulle han kunna roa sig med den mörka valpen, men nej, det fanns andra saker som behövde göras. Han hade inte tid med detta.
Huvudet böjdes närmare valpen. Slutligen var han så nära att hon borde känna hans andetag emot sitt ansikte. De mörka ögonen såg rakt in i valpen röda.
"Din mor kommer inte tillbaka." Kanske den dumma honan hade ertappats på TBB:s revir och blivit underhållning för någon av hans flockfränder. "Så försvinn härifrån. Lämna skogen och kom aldrig tillbaka." Inkräktare var aldrig välkomna. Aldrig någonsin. Oavsett vilka de var eller vad de hade för historia bakom sig. Bort skulle dem, skogen var hans. "Annars kommer jag personligen jaga dig från mitt område."

Valpen lyssnar på främlingen. Ett råd? Hon tippar huvudet på sne. Då kliver han närmare. Hon står kvar. Faktiskt så sträcker hon på sig. Svansen höjs och öronen spetsas och hon ser in i hanens mörka ögon. Aldrig har hon mött någon som fångat hennes nyfikenhet så. Det är inte bara att hon är nyfiken på honom. Det är något bekant. Mor hade det med. Men den här hanen har något ännu mer.

Mor kommer inte tillbaka. Valpen förstår inte varför. Varför försvann mor. Varför lämnade hon valpen ensam? Kommer hon få svar på det? Kommer hon få se mor igen? Att gråta vore det mest passande att göra för en liten valp som hon. För hon är liten. Alldeles för liten för att klara sig själv. Utan mor har hon ingen. Ingen alls . Hon är helt ensam.
Men det är något annat som rör sig inom henne. I valpens kropp. I valpens sinne. Något starkare än sorgen över att förlora mor. Den viktigaste personen i hennes liv. Valpen borde gråta. Men en röst inom henne säger att det ändå inte förändrar något. Mor ville inte ha henne. Mor tröttnade. Hon år övergiven och ensam.
Men nu är valpen mest butter för att främlingen vill jaga bort henne från hennes hem. Och det får liksom bara plats en känsla åt gången i den lilla mattsvarta kroppen. Så hon spänner ögonen i den stora hanen.
"Näj!" Snäser hon. Hon måste stanna i skogen. Måste stanna vid lyan. För mor kan komma tillbaka. Valpen ska stanna här så mor lätt kan finna henne. Mor har sagt åt henne att i te gå för långt från lyan.
"Du kan fösvinna häifrån! Det här ä mitt hem!" Det rör sig inom henne. Det mörka.
Eld flammar till vid hennes tassar. Bränner gräset hon står på.

Mamma kom tillbaka.

Obehaget kröp än en gång längs hans ryggrad då den unga talade, denna gång starkare än tidigare. Gräset under tassarna på valpen brändes och energierna hon bar på sprakade kraftigt. Hade han kommit åt en öm punkt kanske? Shiva hade varit road av den kraftiga reaktionen om det inte varit för det respektlösa sättet hon tilltalade honom på.
Utan att tveka blottades tänderna. Med en snabb rörelse lyfte han ena frambenet, lät den stora tassen trycka ned valpen mot marken så att hon låg där på rygg. Nacken drogs bakåt och ett hugg riktades mot den unga. Käkarna slog ihop endast några centimeter från den lilla kroppen och ett dovt läte sökte sig upp ur den svartvita hanens strupe.
"Våga tala till mig på det sättet." Orden västes fram samtidigt som de mörka ögonen såg rakt i hennes med en brännande blick. Maken till ouppfostrad valp hade han aldrig stött på. Tanken rörde de små som befann sig i TBB. Om någon av dem ens skulle våga tala med sådan respektlöshet gentemot honom skulle han personligen lära denne en läxa som sent skulle glömmas.

Hon hamnar på rygg på marken. Hanens stora tass trycker ner henne. Hon blir så överraskad att sen lilla kroppen börjar vibrera av en barnslig morrning som rullar uppför strupen. Så tystnar hon och bara ligger där och stirrar upp på främlingen. Var är mor nu? Tårar fyller ögonen. För hon är trots allt en liten valp och den här främmande hanen är väldigt elak. Hon vill bita honom i tårna. Men hon låter bli. Hon är för liten. Var är mamma? Hon behöver verkligen mamma nu. Hon snyftar till. Men fortsätter att stirra surt upp på hanen. Elden har falnat. Men det hettar i kroppen. Men det som känns bäst är det andra som rör sig inom henne. Det mörka. Om hon visste vad det var. Men hon är knappt medveten om det. Men hon kunde få underliga blickar av mor ibland.
"Du ä elak". Konstaterar hon buttert.
"Men lyan är mitt hem. Du kan få se om du inte tro mej". Hon skjuter upp hakan och ser riktigt tjurskalligt på hanen. Men hon lyckas inte med att se vidare hotfull ut. Hon är ju valp och jättelitens jämfört med hanen.

Irritationen steg en aning när valpen gav ett snäsigt svar gentemot honom. Mod var då inget som den lilla verkade lida brist på, men inte heller var det uppskattat från Shivas sida.
"Vet du? Det struntar jag fullständigt i," väste han fram mellan sammanbitna tänder, samtidigt som han lade lite extra tryck mot den lilla kroppen. Sedan drog han sig bakåt, släppte den svarta valpen och backade tre steg innan han satte sig ned på marken. Svansen rörde sig irriterad över marken samtidigt som han fortsatte granska den unga honan.
"Du har fått en varning. Ifall du är smart lyssnar du till den." Säkerligen var hon inte smart, de små var sällan smarta. Det var därför det gick att ha så roligt med dem. Men denna var bara irriterande, av någon outgrundlig anledning. Kanske för att det var något med energierna hos den unga som verkade så himla bekant. Och det irriterade Shiva. Det irriterade honom extremt mycket, då han inte kunde förstå varför hon tedde sig så bekant.
"Men innan du går... vad hette din mor?" Han kunde inte låta bli att fråga. Annars skulle tankarna på den unga gnaga inom honom väldigt länge. Han var tvungen att försöka få lite klarhet i varför den lilla var så bekant, och vem det var hon liknade så mycket energimässigt.

Han struntar i det. Bra. För hon kände inte för att visa honom sitt hem alls. Han var elak. Men ändå hade han bara varit det. När han backar och släpper henne är valpen snabbt uppe på benen igen. Backar och lägger ännu mer avstånd mellan dem. Hon tyckte inte alls om att bli nertryckt. Men hon är för liten för att göra något motstånd. Den långa svansen piskar till bakom henne. Missbelåten. Är det så här hon kommer få leva nu? Finna sig i att andra trycker ner henne? Om hon inte dör av svält då förstås.

Hanens varning tänkte hon inte ta till sig. Även om det vore set bästa för hennes liv. Men hon har ingen annanstans att gå. Det är vid lyan hon tänker stanna. För mor kommer tillbaka. Visst gör hon det? Valpen vill inte ge in för tanken att hon är helt ensam. Hon är inte alls ensam. Envist fortsätter hon stirra på hanen. Öronen ligger strukna mot nacken. Så frågar hanen om mors namn. Varför vill han veta vad mor heter? Misstänksamt studerar hon honom. Hon måste vara försiktigt. Men hon är bara en valp. Och mor finns inte i närheten. Bara en elak hane som tror att Kaiwood är hans. Han kan fortsätta drömma. Lyan tillhör mår. En del av Kaiwood tillhör mor.
"Mamma hetej Zey-so. Och den häj delen av Kaiwood tillhöj henne". Svarar valpen. Mor var flockledare. Även om valpen inte fått möta flocken än. Vart fanns den?

En flyktig glimt av en kattliknande varghona gled förbi hans inre då han hörde namnet som den unga honan talade om. En spräcklig varghona, men var han hade mött denne hade han ingen aning om. Det måste vara länge sedan, kanske det till och med var så att han inbillade sig. I vilket fall som helst, inbillning eller inte, så var det ändå ingen varg av stor betydelse. Och om den lilla valpen nu vägrade lämna sin fantasi värld där hennes mor ägde en del av Kaiwood så spelade det ingen roll för Shiva. Denna valp var ändå inte hans ansvar.
Med en lätt suck och ett svag flin över läpparna granskade han denne. Sedan reste han sig, med en orosväckande glimt i ögonen.
"Lycka till med att överleva."
Sedan vände han sig om. Han tänkte lämna henne där. Han behövde inte mer på sitt ansvar och han hade inte tålamod för att hålla på med uppkäftiga små valpar som inte visste sin plats. Annat var det med TBB, deras valpar var värda mödan. Den här... nej, den kunde han lika gärna lämna åt sitt öde.

Valpen sätter sig ner och ser på hanen när han tillslut faktiskt vänder om och går iväg. Ja, bra. Stick och lämna denna plats. Detta är hennes hem. Mors hem. Mor kommer tillbaka. För Nagini behöver henne. Mor kommer alltid tillbaka. Och då ska Nagini berätta om den här dumma hanen som tror att hela Kaiwood är hans.

Valpen räcker ut tungan åt hanens bakdel när han vandrar bortåt mellan träden. Dummingar som han ska hålla sig borta. Det är klart Nagini kommer överleva. Hon är bestämd på den punkten. Även om hon inte fått mat i magen på ett bra tag nu så är hon bestämd. Men hur? Det har hon ingen aning om då hon inte lärt sig att klara sig själv ens en gnutta.

Var är mamma? Den blodröda blicken börjar söka sig om mellan träden. Det är bäst att ta sig tillbaka till lyan. Mor kanske redan är tillbaka? Ja! Det måste hon vara. Valpen reser sig upp och viftar glatt med svansen innan hon skuttar tillbaka till lyan.

[Avsluta där eller vill du skriva något mer?]

När han lämnade platsen dök den där känslan upp igen. Den gnagde svagt inom honom, känslan av att det var något som var så bekant med den unga valpen han mött. Men vad det kunde vara hade han ingen aning om. Det var nästa som att... Som att hennes energier påmint om hans egna.
Ett kort skratt undslapp honom. Tanken var bara för roande för att han skulle kunna hindra det. Nej, patetiskt. Han hade ingenting med ynglingen att göra. Och han skulle heller inte behöva möta denne igen. Skönt.
Och han ruskade på den svartvita kroppen, skakade bort den underliga känslan, och fortsatte sedan mot TBB:s revir.

[AVSLUTAT!]