Soras kropp hade bränts snabbt efter att Akira orkat resa sig. Han hade tvingat sig att se på. Sedan hade han gått undan. Han hade lämnat mittpunkten i reviret och gått in bland träden för att vara ensam. Han hade hittat ett bra träd och det hade han smidigt klättrat upp för och därefter lagt sig på en bred stark gren. Han har inte lika smidig vid trädklättring som mor och han behövde vara mer försiktig när han valde grenar att ligga på men tack vare energierna kunde han se till att grenen höll för honom. Han hade trots allt vuxit sig större än mor. Just nu saknade han henne enormt mycket. Hur skulle han någonsin kunna förklara att han fått Sora dödad. Det var hans fel. Nosen var fortfarande full av stanken av bränt kött och päls. Han ville aldrig att den stanken skulle försvinna. Han ville ha den som påminnelse resten av livet. Sora är död på grund av honom.

Akira grät tills tårarna tog slut och nu kan han inte gråta mer. Han känner sig tom inombords. Sora var hans bästa vän. Hålet hon nu lämnat efter sig inom honom skär likt törnen. Såret i hans hjärta verkar bli större för varje sekund och det hotar att sluka honom. Akira placerar hakan mot grenen och lägger sedan högra tassen över ögonen. Han vill slippa känna. Men han vill ändå behålla smärtan. Han kan ändå inte förstå att hon är borta. Den senaste tiden har betytt mycket för honom. För Sora har hållit sig närmare honom än vad hon någonsin gjort. Känslan av hennes kropp mot hans sida börjar redan blekna och det eldar på smärtan. Men känslan av hennes kropp mot hans när han låg över henne och grät är något som inte kommer kunna blekna på länge. För den känslan var helt annorlunda för Sora var inte där. Hennes energier var inte där. Det var bara ett skal av vad som brukade vara Sora.

Akira ligger där på grenen och klandrar sig själv och han märker inte energin som kommer närmare nere på marken. Akira känner sig helt avskärmad från omgivningen. Han har fastnat i minnen. Minnen från när de var små. När de var valpar. Och varje minne slutar med att Sora ligger där på marken. Död.

[PAX TILL SHIVA]

Den tomhet som greppat hans inre var för Shiva främmande. Sorgen, den rev och slet, gjorde honom rastlös. Han kunde inte sitta stilla, han kunde inte vara här. Han kunde inte vara stilla, och planlöst vankade han av och an i utkanten av området där flocken höll till.
De hade förlorat två stycket. Paimonia och Aosora. Båda så unga, så fulla av liv. Det var svårt att begripa, han kunde inte förstå det. Hur hade det kunna bli såhär?
Shiva kände sig tvungen att vara stark, men han kunde inte. Han ville söka upp Kali, ville trösta henne, ville lätta på hennes smärta. Men han kunde inte se henne i ögonen. Inte nu, inte med alla dessa underliga känslor som kröp inom honom. Han kunde inte se sin egna syster i ögonen, och varför egentligen?
Han skämdes för att sörjde Aosora mer.

Så därför förde hans rastlösa ben honom fram och tillbaka, fram och tillbaka, tills han slutligen drog ett djupt andetag och samlade sig. Och det vara då han upptäckte energierna från Akira.
Utan att riktigt veta varför stegade Shiva ditåt. Kanske det var någon faderlig plikt som styrde hans steg, kanske han bara behövde tala med någon. Han visste inte säkert. Men en sak visste han, och det var att han skulle skydda dem alla, de som fanns i hans flock, med sitt eget liv. Han vägrade förlora någon mer av dem. Han behövde dem, allihopa. Ingen var mindre värd än den andra.

De mörka ögonen sökte sig uppåt, han kunde se hur den så kallade sonen låg på en gren uppe i ett träd. Ett kort leende gled över hans läppar. Undra varifrån trädklättringen kom?
"Kom ner." Rösten var bestämt, men inte otrevlig. "Du kan inte söka skydd från sorgen, trädens kronor kommer inte att rädda dig undan dina känslor."

Ångesten han känner för att han inte kunnat skydda henne är vad som hugger värst i hjärtat. Att han svek henne. Han skulle skydda henne. Men det gick inte. Han förlorade henne ändå. Den han aldrig kunde se livet utan. Men nu är det så. Han är ensam kvar här nu. Ensam om att vara den utstötta. Den som inte passar in. Han har ingen kvar här. Stor del av det här äventyret var att dela det med Sora. Det var bara en liten stund sedan hon somnade vid hans sida. Som de gjort så många gånger nu. Hon lämnade inte hans sida. Varför skulle hon göra det nu? Scenen som spelas upp bakom Akiras ögonlock är Soras kropp som brinner. Hon var tvungen att brännas. Så hon inte skulle bli som Paimonia. Båda två är borta.

Akira hajar till när någon talar till honom. Han lyfter tassen från ögonen och ser ner på den tvefärgade hanen. Akira hade inte trott att Shiva skulle ens bry sig om honom. Eller Sora. Utan att svara så reser sig Akira på grenen. Han känner sig trött och utmattad. Kroppen darrar lätt. Akira lyckas vända sig på grenen och låter klorna gå fäste i trädets stam varefter han tar sig ner till marken. Sista biten hopp gäller han och landar på tassarna. Han blir stående vid trädet. Huvudet hänger och svansen är tryckt mot bakbenen. Han ser inte på Shiva. Akira kan kanske inte söka skydd från sorgen. Han vill det inte heller. Men när han inte vet vad han ska ta sig till så brukar han ta sig upp i ett träd. Det är en liten tröst. Väldigt liten.

Den ljusa hanen tog sig smidigt ned från trädet. Det påminde ledaren om Achangra, hon som också hade lämnat dem för tidigt. Att se den retsamma honan klättra i träden hade alltid varit en nöje för honom. Och han saknade henne. Syster till Wami, som var mor åt denne hane. Hans son.
"Jag förstår din sorg," sade han med en stillsamt röst. "Jag känner den också. Aosora var... jag kände henne inte. Såhär i efterhand kan jag tycka att jag borde ha lagt tid på att lära känna henne bättre."
Det borde han ha gjort, Shiva insåg det nu. Han borde ha lagt mer tid på henne än vad han gjort. Så dum han varit...
"Hon är borta, och hon kommer inte tillbaka."
Han konstaterade det mer för sig själv, än för Akira. Mer för att bekräfta det, då det var så svårt att förstå, att få något grepp om.
Ångern slet inom Shiva, men han höll känslorna i schack. Kunde inte visa svaghet, vägrade visa svaghet. Styrkan var det enda som kunde leda dem framåt från detta, få dem att gå vidare trots denna tragedi som hade slitit sönder flocken.
"Du ska veta, Akira, att du tillhör TBB nu. Vi är en familj, vi tar hand om varandra. Dra dig inte undan när du känner sorg, utan låt oss som flock ge dig styrka. Vi lever, och dör, för varandra."

Shiva yttrar, för Akira, klumpiga ord. Säger att han förstår Akiras sorg. Han kan omöjligt förstå. Akira växte upp med Sora. Han kände henne förmodligen mer än någon annan. Shiva mötte henne för bara en liten tid tillbaka. Innan dess verkade det som att han inte ens visste om att de existerade. Akira ville blotta tänderna och snäsa något bryskt som svar men han kunde inte uppmana energin till det.
Sora är borta. Hon kommer inte tillbaka. Ögonen svider av torr gråt. Tårarna är slut för länge sedan. Kvar finns bara tomhet. Han ville aldrig förlora henne. Särskilt inte så här. Men hennes energier är ett med skogen nu. Vad som var Sora är fria energier nu. Det var inte hon som brändes. Det var bara skalet som hon lämnade kvar. Vad som brändes var vad hon var.

Akira sluter ögonen igen när Shiva talar. Att han är en del av TBB nu. Att flocken ska ge honom styrka när han känner sorg och svaghet. Lever och dör för varandra. Akira sväljer. Sväljer ner klumpen av sorg. Akira var alltid den som skulle visa sig stark. Han ville vara tryggheten när Sora kände sig osäker. Han ville vara den som hjälpte henne att bli starkare och han ville vara där när hon fann sig själv. Av hans hjärta finns bara spillror kvar. Akira sväljer igen. Bestämmer sig där att han har gråtit färdigt. Det finns ändå ingenting kvar av Sora som han kan gråta över. Sorgen i sitt sargade hjärta tänker han behålla som en påminnelse. Akira höjer sakta blicken. Möter Shivas mörka blick.
"Du missade verkligen något genom att inte lära känna henne". Orden låter förvånansvärt stadiga och en ton av anklagelse fläckar rösten.
Vad som redan börjat gro inom honom har nu fått ny näring. Det sträcker ut sig likt rötterna på ett träd. Sprider sig åt alla håll och in i alla vrår. Han kan känna det pulsera genom kroppen med blodet. Akira reser sig. Kastar av sig den sörjande manteln som tryckt ner honom och antar sin vanliga högresta och självsäkra hållning. Svansen lätt rest och öronen spetsade på huvudet.
"Att du inte accepterar mig som din son spelar ingen roll. Jag är här för att bevisa mig som alla de övriga i flocken. Men du borde i alla fall ha accepterat henne". Akiras blodröda blick glöder. Inte lika starkt som mors men nästan.

Orden från den unga hanen var hårda, dömande. Och Shiva förtjänade dem. Han kunde känna hur de slog hårt mot honom, men han satt där han satt, bara tog emot dem. Den här förlusten hade tagit hårdare på honom än han hade kunnat föreställa sig att den skulle göra. Aldrig förr i sitt liv hade han känt sig såhär slagen till marken.
Aldrig förut.
Och med ett djupt andetag slöt han ögonen.
"Jag kan inte göra något ogjort, hur mycket jag än skulle vilja gå tillbaka i tiden och förändra allt. Mycket kan jag, men att böja tiden är något som är omöjligt för mig."
Shiva kände återigen en brännande känsla bakom ögonlocken. Men han tvingade tillbaka sorgen, tvingade tillbaka de tårar som försökte tränga sig fram.
Åh, Moriko. Ge mig styrka.
"Jag kan inte annat än söka din förlåtelse. Det tog lång tid för mig att inse det här faktumet, men nu... Allting har förändrats. Du är, och kommer alltid förbli, min son. Och jag önskar inget annat än att du ska hitta din plats hos TBB, hos oss. Det är här du hör hemma."
Han ville sträcka ut sin tass, dra Akira intill sig. Men han hejdade rörelsen, visste inte riktigt hur han skulle genomföra den. Visste inte riktigt om det ens var passande.

Akira ser på den äldre hanen och lyssnar till hans ord. Det låter som att Shiva menar vad han säger. Hans energier känns genuina med. De bär båda energier svärtade av sorg. Shivas ord gör att en underlig värme sprids sig från maggropen på Akira. Det här här han hör hemma. Han är Shivas son. Han tillhör TBB. Den känslan har han aldrig riktigt erfarit tidigare. Han har alltid känt att han inte hör någonstans till. Att han alltid stått ut. Men det gjorde ingenting för han hade Sora. Hon dog här i skogen. Hon brändes här i skogen. Aldrig vill Akira lämna Kaiwood. Det är redan så mycket som binder honom hit.
Akira nickar lätt. Suger åt sig orden som Shiva uttalar. Han hejdar en impuls att likt en valp söka tröst i faderns varma päls. Men det är fortfarande så mycket som han inte vet om Shiva. Det är kanske inte okej att göra så. För vad som skulle göra mest ont i den här situationen är att bli bortknuffad och avvisad. Trots vad Shiva just sagt. Akira vet att handling många gånger inte speglar ord. Han nickar igen. Känner sig fortfarande tyngd av sorgen. Av förlusten. Men Sora skulle inte vilja att han bara gav upp nu. Och de tänker han inte göra heller. Han tänker sträva efter det mål han jobbat mot så länge. Akira höjer blicken lite. Undrar tyst om det skulle vara okej att yttra den önskan han haft så länge.
"Kan jag få lära från dig? Jag vill bli bättre på att kontrollera energierna. ...Och jag vill lära känna dig bättre". Det sista säger han efter att ha slagit ner blicken igen. Även om hans önskan inte skulle bli mött här så kan han ändå lära sig genom att iaktta. Han har redan fått bevisat för sig att TBB består av mäktiga vargar. Och nu när Akira äntligen mött Shiva så har det kommit naturligt att han ser upp till sin far. Ett sting av dåligt samvete över sin egoism fläckar den varma känslan i maggropen. Men han har redan gråtit slut på alla tårar för stunden. Men han kommer alltid sörja Sora. Det var mycket för hennes skull som han tog med henne hit. Men det ändrar inte faktumet att han ledde henne rakt in i döden. Akira tappar andan för en stund när sorgen slår honom likt ett knytnävsslag i magen.

Det enda som den yngre hanen yttrade var en förfrågan. Shiva, som egentligen visste att han varken hade tid eller kraft nog i nuläget för att ta sig an en lärling, blinkade några gånger. Ett djupt andetag drogs. Han borde inte, men hur kunde han neka den enda sonen han hade det som denna önskade sig?
"Självklart."
Ordet yttrades, trots att han visste att löften var dumma att ge i såna desperata tider. Men den unga hanen hade samma förmåga som han själv, och ifall han önskade lära Akira att bli stark och överleva kanske han inte hade så mycket till val. 
"Du en del av flocken, av familjen."
Ett kort leende drog över Shivas läppar. Tröstande, värmande. Och med en stillsam rörelse lyftes ena framtassen, placerades på Akiras axel. En gest som visade att den unga hanen inte längre bara var en nykomling, en främling för Shiva. Akira hade under den korta tid som passerat blivit något mer för den svartvita ledaren. En i familjen. En son.
"Jag ska lära dig."
Han menade det han sade. Och med en mjuk rörelse drog han Akira närmare sig. Det behövdes inga ord, de bara satt där i tystnad, tillsammans, och sörjde Aosoras död. 
Som en familj. 

[Avslutat! Då Bellz tagit paus från Numoori (: ]