Dhalai gick på den välkända stigen hon har gått på sedan hon föddes, hennes eldiga blick såg målmedvetet framför sig och spåren av tydliga små fotsteg syntes klart i marken då de var fastbrända för varje steg hon tog. Dhalai har aldrig blivit lärd att dölja sig, tvärtom har hon alltid försökt få uppmärksamhet riktad mot sig. Shiva's doft var ganska tydlig och hon visste att hannen var i närheten. Hon hade inga mjuka tankar om denna hanne, mest för att det var hans fel som hennes syster nu var fasst i Draugai utan möjlighet att komma hem.

"Shiva!"

Hon ropade på honom när doften blev allt tydligare och Dhalai såg sig omkring på jakt efter hannen.

Han låg och dåsade under ett av de uråldriga träden som byggde upp Kaiwood. Andarnas skog. Hans hem. Hans plats i världen.
han höjde huvudet med en irriterad fnysning innan han åter lade det till rätta på marken. Han var inte glad, inte alls. Hela situationen som han nu hade hamnat i var störande och kände bara fel. men Blossom och Ijin borta skulle ingenting bli detsamma, och att Thzuki dessutom hade klivit fram och nu påstod sig vara ledare... Nej, Shiva gillade det inte, inte det minsta.
Men vissa stormar var man tvungen att härda ut.

När energierna från den eldiga tiken nådde honom kunde han inte låta bli att himla med ögonen. Dhalai. Inte bara påminde hon honom och Thzuki, utan även Bushi som nu mer var fast hos den gråspräckliga hanen vid namn Iwaku. Shivas tankar nådde ofta de båda, inte för att han undrade hur någon av de mådde utan mer för att han var fascinerad av den gråa hanen. Och fortfarande kunde han minnas samtalet de haft.
Tjänster och gentjänster.
Det fick honom att flina lätt samtidigt som ett svagt hummande läte kröp upp ur hans strupe. Sedan höjde han huvudet, såg åt det håll som Dhalai närmade sig från.
"Ja, min kära, du ropade?" sade han med en ironisk röst utan att röra sig från sitt viloställe.

Dhalai har ett tag känt sig nästan fången bland Kaiwood och för varje dag som gick så började hon avsky skogen allt mer. Hennes blick vandrade nästan med äckel över de gröna löven och den mossklädda marken, när hon hörde Shivas röst var ironin i den inte så svår att urskilja. Nej, såklart var hon bara en liten, dum valp utan några riktiga krafter eller kunskaper om livet.

Dhalai ökade takten och mycket snart fick hon se den svartvita hannen liggandes under ett träd. Hennes eldiga blick, flammande och levande synade honom lätt innan hon gick fram och satte sig framför honom.

"Du ligger alltså här och vilar medans Bushi är fången? Har du ingen skam i kroppen?"

undrade hon irriterat och blicken såg på hannen som om han var smuts under hennes tassar. Hon har aldrig riktigt gillat honom mest på grund av hans arroganta beteende men nu mer på grund av hans försummelse för Bushi.

"Hur som helst, jag vill inte spendera tid med dig mer än nödvändigt, svara på mina frågor så kommer jag lämna dig ifred. "

"Hah!"
Shiva kunde inte hindra det korta skrattet som sökte sig fram ur hans strupe när han hörde hennes ord. Med ett slugt leende på läpparna vände han bort blicken från honan och rullade i en nonchalant rörelse över på rygg. Och där låg han, med tassarna i luften, som om ingenting alls hade hänt.
"Och du tror att du kan beordra mig... Så roligt." Rösten dröp av ironi. Han var verkligen inte på humör för att munhuggas med den unga infernotiken, speciellt inte med tanke på allt som denne faktiskt påminde honom om även om hon inte vad medveten om det.
"Men visst, ifall du nu undrar så mycket om din kära syster..." Tankarna nådde åter Bushi, och därmed också den gråfärgade hanen. Iwaku. Och Shiva kände åter igen den fascination som han hade upplevt i den gråes närvaro. "Det var hennes egen dumhet som ledde till att hon blev kvar i Draugai. Du kan inte skylla hennes öde på mig, för jag hade ingenting med det att göra."
Han kände sig smått uttråkad, ville inte tala om detta, ville inte prata med någon alls. Han hade mycket att tänka på, mycket att planera, och det krävdes energi för att hålla alla dessa upproriska känslor på plats. Han hade helt enkelt bättre saker för sig än detta.

Dhalai synade hannen där han låg med tassarna i vädret och plötsligt fick hon stor lust att sätta eld på honom, inte för mycket med tillräckligt för att han skulle känna av brännsåren flera veckor fram. Dhalai var inget att leka med även om hennes krafter var betydligt mindre och svagare än både Shivas och Bushis.

"Och du tror att du kan beordra mig... Så roligt. Men visst, ifall du nu undrar så mycket om din kära syster...Det var hennes egen dumhet som ledde till att hon blev kvar i Draugai. Du kan inte skylla hennes öde på mig, för jag hade ingenting med det att göra."

Hannens ord fick Dhalai faktiskt att hånfullt dra på munnen. Så Bushi var inte så smart och mäktig som alla sa åt henne att hon var. Bushis egna fel? Kanske det, men det var faktiskt ingen anledning till att lämna en flocksyster sådär ensam.

"Du förtjänar inte att vara med i denna flock. Vad som en händer så står vi alltid bakom varandra och ingen lämnas efter. Det var ditt fel att hon blev kvar."

Dhalai's röst var full av avsky och äckel för hannen. Hon klippte till med öronen och de brinnande ögonen låg hela tiden på honom.


"Jag skulle kunna bränna sönder dig direkt nu som förrädare men jag kan vara barmhärtig nog och lämna dig till min mor. Berätta mig om flocken hon är fast hos och Iwaku."


Han kände sig smått uttråkad, ville inte tala om detta, ville inte prata med någon alls. Han hade mycket att tänka på, mycket att planera, och det krävdes energi för att hålla alla dessa upproriska känslor på plats. Han hade helt enkelt bättre saker för sig än detta.

Shiva fnös åt den unga honan då hon anklagade honom. Han gillade henne inte, hade aldrig gjort det och skulle sannerligen aldrig göra det heller. Så gott som alla broar i den här relationen var nog brända.
"Skyll på mig, om det känns bättre." Fortfarande låg han på rygg med benen i luften och fortfarande hade han samma nonchalanta tonfall i rösten. Han var uttråkad, var inte på humör för detta.
Men visst, ville hon veta så... Hon kanske skulle gå sen.
"Iwaku, ledare över Draugai, en flock som håller till vid Byomifallet, om jag inte missminner mig. En fin plats, om jag ska vara ärlig. Den gråa hanen däremot är inte trevlig, han är mäktig och säkerligen mycket farlig. Åtminstone om du inte vet vem du har att göra med."
Han försökte inte skrämma henne eller vilseleda henne. Det var sanningen. Han berättade allt han hade läst av i Iwakus energi, allt som han egentligen visste om hanen.
Därför var han också så nöjd med det hela. Att han mer eller mindre hade en överenskommelse med den stora gråa. Det skulle komma en tid då det var dags för honom att uppsöka Iwaku igen. Inte ännu, inte på ett tag. Men han visste att den grå var skyldig honom en tjänst, och det kändes bra när han tänkte på det.
Tjänster och gentjänster.

"Skyll på mig, om det känns bättre."

Dhalai fnös kort och lät honom fortsätta. Kanske skulle han berätta allt och hon skulle kunna ge sig av. Tanken om att slippa honom lockade.

"Iwaku, ledare över Draugai, en flock som håller till vid Byomifallet, om jag inte missminner mig. En fin plats, om jag ska vara ärlig. Den gråa hanen däremot är inte trevlig, han är mäktig och säkerligen mycket farlig. Åtminstone om du inte vet vem du har att göra med..."

Dhalai nickade kort, av Shiva's röst och ordval att dömma var han djupt intrigerad av denna Iwaku och Dhalai gissade på att Shiva även beundrade honom på något sätt. Hon fnös kort och nickade.

"Tack för informationen. Jag kommer inte vilja se dig igen så håll dig borta från mig och min syster. Jag tänker hämta hem henne och du kan nog söka upp Thzuki för att berätta henne det du har berättat för mig."

Hon slog till med den långa svansen och lysande eldsgnistor dansade lätt längst den. Hon kanske inte var den starkaste inferon men hon hade en naturlig grace i sin användning av krafterna. Vem vet, kanske hon skulle bli starkare än Thzuki någon gång.

De var unga, de hade mycket att lära. Men av de två systrarna så var Bushi en pärla jämnfört med Dhalai. Och Shiva tyckte inte ens om Bushi särskilt mycket. Hade åtminstone inte gjort det. Visst hade hon blivit mer eller mindre av en vän under deras resa, men inte en vän som han kunde offra livet för.
"För all del, gå din väg. Då kanske jag kan få lite lugn och ro."
Han drog ett andetag, rullade runt så att han istället för att ligga på rygg låg på mage. Ett brett flin prydde hans läppar. Och med hjälp av sin snabbhets kraft tog han sig upp på benen i en vindlande fart och på några ögonblick stod han alldeles vid hennes sida med nosen tätt intill hennes öra.
"Om du inte känner för att ha lite roligt först..." Orden viskades fram med en förförisk ton och man kunde höra hur flinet som låg på hans läppar återspeglades även i hans röst. Tankarna han hade i huvudet var inte de vackraste, mer av ett väldigt syndigt slag. Och han kvävde ett litet skratt som ville leta sig fram genom hans strupe. Det gick inte hem hos honorna, de trodde alltid att han gjorde narr av dem.

Den korta blicken han fick från den eldiga honan innan hon vandrade sin väg sade honom en hel del. Hon var inte alls intresserad av honom, åtminstone som det verkade utåt. Men Shiva trodde annat, hon var nog bara för stolt för att visa det åt honom. Fast egentligen spelade det ingen roll, ingenting av det. Han behövde inte Dhalai, hon skulle aldrig bli mer än en bricka i spelet. Och just nu var hon inte ens det, bara dotter till Thzuki.
Meningslös.
"Jag hoppas att åtminstone en av Thzukis döttrar klarar av att ta sig tillbaka, så att hon inte behöver se er båda som besvikelser." Tungan gled fram mellan hans tänder, fuktade läpparna. Flinade, såsom alltid. Elak, irriterande, retsam.
Han övervägde alternativen. Skulle Dhalai inte återkomma skulle allting vara bra, för det skulle skada Thzuki psykiskt samtidigt som en tronarvinge skulle vara ur vägen. Skulle Dhalai återkomma... Det kunde bli intressant. Shiva hoppades dock att hon inte skulle göra det, och ifall hon nu gjorde det kanske han själv skulle bli tvungen att ta tag i saken. Men det var länge dit, det återstod att se.
Först och främst måste han låta henne ge sig av, så med svansen svepandes bakom sig vände han sig bort från hennes ryggtavla. Tiden var inte värd att ödsla på henne.

AVSLUTAD