Hon hade vandrat över Snöslätten tills träd vågat sig upp ur den tjocka snön, tills trädkronor gömde himlen över henne.
  Det var natt, men hon var van vid mörkret. Hon fann ett lugn i mörkret: Under natten var allt tyst, allting sov och tiden gick liksom långsammare; dyrbar tid slösades mycket svårare bort.
  Ljuset däremot, det var destruktivt, destruktivare än vad man kunde tro. Det hade hon fått lära sig på den hårda vägen, på den vi-biter-av-stora-delar-av-ditt-ansikte-vägen. 
  Allt som var ljus var tydligen inte gott; ändå fast hon gärna ville påstå att ljus bringar liv, något som mörker aldrig kunde göra. Men liksom mörker kunde ljus ta liv, och mycket mer än så, något som hennes före detta flock, eller snarare land, inte lärt henne. Kanske var det för att de själva inte lärt sig det: De prisade ljuset, pratade om dess godhet men glömde bort att ljus kommer i form av mördande eld liksom i form av högmod. 
  Påminnelsen av hennes förra liv fick henne nästan att fnysa, eller skratta hysteriskt. Åh vad hon hatade sin kung och drottning. Fast... de var ju inte hennes kung eller drottning längre. 

Levanea la sig ned i snön, lät hennes slitna tassar vila samtidigt som hon flyttade glaset som uppgjorde hennes mask/krona till hennes sidor. 
  Hon lutade huvudet åt höger och sedan till vänster, stretchade nacken och kände hur det knakade. 
  Glasmasken var det enda som hindrade främlingar från att springa iväg från hennes läskiga uttryck som gömdes bakom glas. Om hon inte bar masken skulle andra vargar behöva lida en hel livstid av att ha sett hennes ansikte, som såg ut att ha blivit omöblerat. 
  Förutom att det var ett bra sätt att maskera det skadade ansiktet så var det också ett bevis på hennes skicklighet och kraft, vad hon kunde göra med glas. 
  Men trots det ogillade hon masken. Det var inte bara för att den konstant påminde henne om det hon förlorat under livets gång och vad de hade tagit från henne, men också för att det var utmattande att hela tiden kontrollera glaset så att det satt på rätt plats. Det var först på kvällar som denna som hon tog av sig den, när alla sov och när det var för mörkt för att kunna se det konstanta leende hon bar.
Det var ironiskt, för Levanea kunde inte komma ihåg hon senast log.

[Detta jävlas lite med min tidslinje, men säger att det utspelar sig för zombiestriden och före Shiva förklarat sin eviga kärlek för Amanita :'D]

Den kalla nattens luft drog ner i lungorna med djupa andetag då Shiva vandrade genom sitt älskade Kaiwood. En skog som verkade gammal och dunkel, och för vissa kanske även skrämmande i nattmörkret som nu låg över världen. Men Shiva älskade platsen, och han skulle alltid komma att älska platsen. Det var han hem, och han kunde inte tänka sig något som kunde slita honom härifrån.
Det var här han hörde hemma.
Och han tillbringade varje sekund av sin existens åt att vörda denna plats, precis som det var menat att han skulle göra. Han hade fått ärva storhet från sin mormor, en flock, ett revir, men skogen visste han att han aldrig kunde äga. Istället var hans enda önskan att få vara en del av denna magiska plats.

Tunga steg förde honom fram mellan träden. Dessa nattliga vandringar hade blivit allt vanligare, delvis tack vare en rastlöshet som vilade inom honom. Vad den grundade sig i visste han inte, men den drev honom att vandra, den drev honom till ensamhet.
Det kändes som att det bara var under dessa vandringar som han kunde tänka klart, med endast tystnaden som sällskap. Som om hans sinne var förvirrat och mörklagt i närheten av flocken. Det var därför som han sökte sig från dem då och då, för att kunna tänka.
Men denna natt hjälpte inte hans vandring. Då han höll sig en bit utanför reviret i ett försök att undvika flocken, stötte han istället på en främmande aura. Energin stack honom i ögonen, och aningen irriterad över att ha blivit störd styrde han sina steg mot den främmande livsgnistan som sprakade i natten.
"Vem kan där vara, som gömmer sig i nattens mörker?"
Orden slank ur honom, och några ögonblick senare föll hans mörka blick på en främmande gestalt, till hälften dold av de skuggor som träden kastade.
Han stannade upp, och inväntade under tystnad svaret från den främmande vargen.

"Vem kan där vara, som gömmer sig i nattens mörker?" I en reflex, under loppet av mindre än en sekund, tvingade hon glasbitarna att lyfta från snön för att sedan placera dem runt sitt ansikte och bygga upp den mask som vanligtvis klädde hennes ansikte. 
  Rösten hade gjort henne rädd, hon hade varit helt oförberedd, och nu kände hon sig obekväm och hon hoppades att främlingen inte sett hennes ärr. Det var knappast så att hon var en fåfängd varg, snarare tvärtom. Hon hade aldrig varit den vackra, faktum var att hon max var medelmåttig, så det fanns inte så mycket att vara rädd om, så att säga. Dessutom gillade hon, även fast hon aldrig skulle erkänna det, att istället visa hur pass skicklig hon var, hur pass skicklig åren på slagfält gjort henne. Ändå så var hon så envis med att inte visa sitt ansikte; av den anledning att hon inte ville diskutera ärren som klädde det, av den anledning att hon inte ville bli påmind. Levanea intalade sig själv att om främlingarna inte såg ärren, så fanns de inte. 
  ”Bara en vandrare på genomresa genom detta främmande land vid namn Numoori”, svarade hon med en lugn, men stark, ton. Därefter lät hon sin blick vandra; kollade på hanen med en blick lika lugn som sin ton. Hanens päls hade ett underligt mönster. Var det äkta? Eller var det bara ditritat? I Glamoia målade sig invånarna med färg under vissa, speciella, högtider. Kanske fanns det en liknande tradition i Numoori, men när hon tittade närmare så kunde hon konstatera att så inte var fallet: Färgen var främlingens egna. Dessa vargar i detta land och deras mönster… de fortsatte att förundra Levanea. Hemma var alla vita. Förvisso fanns det viss variation, vissa hade nyanser av blått medan vissa att beiga slingor, men faktumet kvarstod: Alla var färgad likt snön de var omringade av. Därför kunde Levanea inte hjälpa att låta blicken fastna på främlingens kropp under en längre stund innan hon tittade in i hans ögon. 
  ”Vem ska du själv föreställa?”

När skuggorna skingrades kunde han få sig en ordentligare titt på den främmande vargen. En vit varelse, vit likt snön som föll om vintrarna.
Shiva hade alltid gillat vintern. Om det var snön, kylan eller den frusna omgivningen som tilltalade honom hade han aldrig riktigt bytt sig om. Men något var det. Vintern tilltalade honom mer än de andra årstiderna. På något vis fick den honom att känna sig mer hemma i skogen.
Och hon påminde honom om vintern. Därav väcktes en gillande känsla för den främmande honan hos den svartvita ledaren.
Blicken fastnade på det kristallika hon bar över ansiktet. En mask som dolde hennes utseende. Shiva lade huvudet aningen på sned medan han granskade detta underliga fenomen. Varför bar hon detta krimskrams? Vad dolde hon där under? Nyfikenheten väcktes och ett begär att stilla den. Impulsivt ville han kasta sig fram och slita den hemska masken av henne, se vad som dolde sig där under. Men han lade band på sig.
"En vandrare, säger du?" Ett flin spred sig över hans läppar medan han talade med den djupa, mjuka rösten. "Låt mig då informera om detta område. Skogen bär namnet Kaiwood, en uråldrig plats, fylld av magi där Gudarna vandrar med jämna mellanrum."
Det var åtminstone så Shiva såg på skogen. Det hade han alltid gjort, och det skulle han nog mest troligt alltid göra också.
"Och vad gäller mig... Shiva är mitt namn. Och Kaiwood råkar vara mitt hem." 
Mer än så behövde hon inte veta nu.
"Bär du något namn, vandrare?" Han granskade henne ingående, såg de starka energierna som flödade omkring henne, såg den härdade, ärrade kroppen trots att hon kanske försökte dölja den. Och något sade honom att det hade varit mer passande att kalla henne för en krigare. För det var det hennes aura avslöjade om henne.

Hanens blick var inte särskilt diskret (?) när den rörde sig över hennes anlete. Hon visste inte var han tänkte, men hon kunde anta. Levanea visste i alla fall vad hon skulle tänka ifall hon hade sett en varg bära den krona hon bar. 
  "En vandrare, säger du?" Ett flin spred sig över främlingens läppar samtidigt som rösten var mjuk. Om hon hade blundat hade hon funnit det lugnande. Hon blundade inte. 
  Hon ville inte att främlingen skulle flina, det var som om han njöt av ett personligt skämt och som om hon var en del av det, men om han skulle göra det tyckte hon att han i alla fall kunde tala med en ton som var mer passande. Hon visste inte riktigt varför hon tyckte det för en hånande ton skulle ha varit minst lika illa.
  "Låt mig då informera om detta område." Om Levanea hade haft kvar sina öron hade hon riktat dem framåt. "Skogen bär namnet Kaiwood, en uråldrig plats, fylld av magi där Gudarna vandrar med jämna mellanrum." Kaiwood, tänkte hon. "Och vad gäller mig... Shiva är mitt namn. Och Kaiwood råkar vara mitt hem." 
  "Det är ett fint hem du har, Shiva", sa Levanea, och hon var genuin. Det var inte så att hon inte hade sett träd innan, men ju mer norrut man kom desto ovanligare var träd. Endast få saker klarade sig så långt norrut, där hennes gamla hem fanns. Det var aldrig ditt hem, sa en röst henne.
  "Bär du något namn, vandrare?" 
  "Gör inte alla det?", sa hon med en mjuk röst och log under masken. "Namnet jag bär är Levanea." Det var ett tungt namn att bära, tyckte Levanea.
  "Du pratade om gudar. Har du träffat dem"

Ett vackert hem, ja, sannerligen var det just det. Shiva nickade kort, ett instämmande till hennes ord. Det fanns nog inget mer passande ord när det gällde denna skog.
Shiva såg dock saker på ett annat sätt, just för att energierna som fanns överallt i omgivningen skapade ett färgglatt mönster omkring honom. Men han hade rest, han hade sett andra områden i detta land, och inget tilltalade honom mer än Kaiwood. Därför var det hans hem, förutom det faktum att han hade sin flock och hela sitt liv här.
Han noterade namnet som hon presenterade sig med, lade det på minnet, alltjämt medan han nyfiket undrade vad det var hon så gärna ville dölja under den glansiga masken hon bar över ansiktet.
"Nej," svarade han sanningsenligt. "Gudar har jag aldrig mött, men de är inte heller direkt kända för att vandra bland de dödliga. Andar däremot..." Shivas tankar nådde Nisha, den förvildade honan som en gång tillhört hans flock. Hon hade varit något extra, och han saknade hennes spöklika närvaro. "Dem finns det gott om bland dessa trädstammar."
Han flinade brett mot den ljusa honan.

"Nej, gudar har jag aldrig mött", svarade Shiva. 
  Besviken blev Levanea knappast. För att bli besviken var man tvungen att hoppas på något, tro på något. Levanea varken hoppades att det fanns eller trodde på gudar. Hon hade levt tillräckligt länge nu för att veta att de var en lögn och för att hoppas att det inte fanns någon med en sån makt att hen kunde försätta Levanea i en sådan situation hon befunnit sig i. Det var i alla fall det hon intalade sig. 
  Kanske var Levanea i förnekelse, att trots all den misshandel hon fått utstå så ville hon fortfarande att det skulle finnas en iakttagare där uppe. Någon man kunde lita på, någon man kunde be till. Kanske ville hon tro att det fanns någon god där uppe, men kanske vågade hon inte.  
 "-men de är inte heller direkt kända för att vandra bland de dödliga." Hopp är farligt, Levanea, tänkte hon. 
  "Andar däremot..." - Levanea sträckte förvånat på huvudet, en aningens nyfiket - "Dem finns det gott om bland dessa trädstammar." Levanea tittade, diskret, sig omkring, försökte se ifall hanen talade sanning. Hon kollade sedan på Shiva igen, denna gång med en aning skeptisk blick. Det var inget personligt dock, men det kunde ingen veta, i alla fall ingen som inte kände Levanea. Eller så kunde alla veta det; uppfattningen att andar existerade kanske inte var konsensus bland invånarna i Numoori. Levanea hade tillbringat för lite tid i Numoori och med vargarna i landet för att kunna uttala sig om det. 
  "Jasså? Vad mer finns bland dessa trädstammar?"

Nyfiket hölls blicken fäts på den skimrande masken som täckte hennes ansikte. Shiva kände ett brinnande begär efter att slita lös den, se vad hon dolde där under, men han hindrade sig själv. Trots allt verkade den här konversationen faktiskt fortfarande lovande, som om den kunde leda till någonting.
"Jasså? Vad mer finns bland dessa trädstammar?"
Leendet kröktes aningen då det breddades mer vid hennes ord. Det verkade som att hon var skeptisk till hans ord.
"Mer än andar?" Shiva talade med smått retsam röst. "Här finns även en flock. Inte för att jag vet om den kan ses lika intressant som de som lämnat jordelivet, men jag tror ändå inte att man ska räkna bort dem."
Hans flock. Självklart skulle man inte räkna bort dem.
"Men om jag vore du skulle jag hålla mig undan dem. De är inte direkt... så gästvänliga, om sanningen ska fram."
Vad höll han på med? Road av sina egna ord funderade han över saken, utan att riktigt komma fram till något. Kanske den här honan var ett tidsfördriv. Kanske hon kunde vara något mer. Shiva hade inte bestämt sig riktigt ännu, så han lade funderingen åt sidan. Åtminstone för tillfället.

"Här finns även en flock. Inte för att jag vet om den kan ses lika intressant som de som lämnat jordelivet, men jag tror ändå inte att man ska räkna bort dem. 
  "Men om jag vore du skulle jag hålla mig undan dem. De är inte direkt... så gästvänliga, om sanningen ska fram." 
  "Devils?" frågade hon; kanske var det dem Shiva pratade om. Dock blev hon lite tveksam efter att hon ställt frågan. Den medlem hon träffat från Devils, Kione av Devils som han hade presenterat sig som, var knappast elak eller oförskämd. Mötet hade dock varit ganska kort, så det var inprincip omöjligt för Levanea att bedöma Kiones karaktär.

Ett kort skratt lämnade Shiva när han hörde hennes svar. Det var roande, samtidigt som det även väckte tankar i hans huvud. Han undrade i tystnad vad bestarna från öknen hade för sig nu för tiden. Kanske det var dags att sända ut nya spaningspatruller, bara för att hålla sig uppdaterad.
"Fel," svarade han med ett retsamt flin.
Denna tik, men glasmasken över ansiktet, verkade inte ha vidare bra koll på Numoori. Eller så hade hon, otroligt nog, bara inte hört ryktet om vilka som höll till i Kaiwood.
"Reviret i denna skog tillhör The BloodBlooms," fortsatte Shiva, samtidigt som han funderade över ifall han verkligen skulle avslöja vem han egentligen var. Det på var på något vis underhållande att hon inte visste att hon talade med en av de mäktigaste ledarna i Numoori.
Åtminstone som Shiva själv såg det. 
"Hört talas om dem?"

Shivas skratt gjorde henne en aning förvirrad, men hon visade det inte. Inte för att hon inte kunde ha gjort det även ifall hon velat. 
  "Fel", sa Shiva, som Levanea hade misstänkt med tanke på hans skratt."Reviret i denna skog tillhör The BloodBlooms. Hört talas om dem?" Levanea skakade långsamt på huvudet. Hon hade ju inte ens vetat om vad platsen där flockens revir fanns hette för en minut sen. 
  Levaneas Nimorian hade aldrig varit riktigt bra. Hon hade dock blivit tränad till att kunna tala och förstå det under hela sin tillväxt och liv, men ärligt talat hade språk aldrig intresserat Levanea. Hon var trots allt soldat, hon lät kroppen föra hennes talan, inte drottning. Ändock kunde hon förstå vissa ord i flockens namn: BloodBlooms. Blood. Blod. Det var förvisso "bara" ett namn, men det gav henne en misstanke om hur flocken var. Det skadade inte att hålla sig borta.
  "The BloodBlooms?", frågade hon, men det lät mer som ett påstående av något slag. "Låter som en... charmig flock", sa Levanea torrt.

Shiva ryckte kort på axlarna när han hörde hennes ord.
"Mja, charmig och charmig..." sade han med en smått fundersam röst. "Det beror nog helt på hur man ser det. Allting är relativt."
Fortfarande roade det honom att hon inte visste att han ledde flocken de talade om. Varför var ännu oklart, men Shiva tänkte inte ifrågasätta den saken så länge han fann det underhållande. Det var alltid trevligt med lite tidsfördriv, såna möten som kunde förgylla vardagen. 
"Det finns dem som talar gott om flocken, och dem som inte alls talar väl om den. Det viktiga är nog att skapa sin egen uppfattning."
Han flinade emot henne. 

[Kortis.....]

"Mja, charmig och charmig...Det beror nog helt på hur man ser det. Allting är relativt." Levanea visste inte riktigt hur hon skulle tolka Shivas ord. 
  "Det finns dem som talar gott om flocken, och dem som inte alls talar väl om den. Det viktiga är nog att skapa sin egen uppfattning." Shiva hade en poäng. Samtidigt behövde hon dock vara mån om sitt egna liv, och att vandra iväg till en främmande flocks revir var nästintill det motsatta. 
  Levanea avvaktade.
  "Min gamla mentor brukade säga att okunnighet är salighet", sa hon till slut, och försökte förstå vad den där hanens flin kunde mena. 
  Levanea ställde sig upp, sträckte på halsen och kollade på Shiva. Hon kände för att sova, egentligen, men hon visste bättre än att be hanen att dra. Hon ville inte vara oförskämd, så hon bestämde sig för att lämna platsen för att hitta ro någon annanstans.
  "Min gamla mentor brukade också säga att lathet är vår värsta fiende", ljög hon och började gå framåt, mot Shiva. När hennes profil var mittemot hans stannade hon till och kollade in i hans ögon, hoppade på att han kunde se hennes vänliga uttryck ändå fast hon varken kunde göra ett eller visa ett. Hon lämnande Shiva och platsen med "på återseende, Shiva", även fast hon undrade ifall de faktiskt skulle ses någon gång i framtiden eller inte.

Under tystnat lät han henne vandra sin väg. Det verkade som att hon hade kommit till någon form av slutsats som gjorde att hon plötsligt ville lämna hans sällskap. Och han kunde egentligen inte anklaga henne för det, då han inte var den trevligaste av individer i denna skog. Även om det till viss del var till hans missnöje, men inte heller hade han för avsikt att tvinga henne att stanna.
Nej, han lät henne vandra, följde henne med ögonen tills hon försvann bland de massiva trädstammar som utgjorde Kaiwood. 
Innerligt hoppades han att han skulle se henne igen. Det brann en låga av nyfikenhet inom honom, han ville vet vad som hänt henne och vad hon dolde under masken som hon bar över sitt ansikte. Vad kunde få en varg att dölja sig själv på det viset? Han kunde inte förstå det, och han ville veta mer om saken.
Men tiden hade inte varit rätt, inte just nu.
Därför lät han henne vandra.
Men tyst lovade han sig själv att när allting lugnade sig skulle han söka rätt på henne och ta reda på de hemligheter som dolde sig under det isliknande täcket i hennes anlete.

[Avslutat.]