Chi gick med de tre valparna bakom sig på väg till mötesplatsen. Han hoppades att Shiva skulle vara på plats så han kunde visa upp de tre överlevande starkaste valparna för honom och nu introducera dem i flocken så deras riktiga träning kunde ta form. Så de kunde formas ännu mer till de krigare de var avsedda att bli. Han vände bak de röda ögonen för att se på dem då de följde efter honom och sedan såg han framåt igen. 


Arashi kände stor förväntan inför det som komma skulle. Chi hade sagt att nu skulle de än äntligen få träffa ledaren och sedan skulle de bli tilldelade en mentor så deras träning skulle komma ännu längre. De ryckte i svansen då hon gick med sina syskon bakom morfadern. Dock fanns det en oro i henne. Modern hade ännu inte kommit tillbaka och morfadern sa inget om hur det går för modern på sitt uppdrag. Tänk om modern misslyckades. Tänk om hon inte kom tillbaka. De svarta ögonen såg på sina syskon. Hon hade börjat känna en allt djupare klyfta mellan dem sedan de upptäckt sina elementära krafter medan hon ännu bara hade sin snabbhet att träna. Hon kände som att de höll på att glida isär mer och mer ju längre tiden gick.

[Kan vi säga att detta utspelar sig före Hielo-rollet? För att inte fucka upp min tidslinje allt för mycket xD]

Morbrodern hade talat om att snart var tiden inne, och Shiva hade förväntansfullt hållit sig nära reviret. Han hade saker att göra, en resa han behövde ge sig ut på. 
Någon han måste träffa.
Men tiden var inte rätt, det fanns fortfarande saker han behövde göra här. Han behövdes här, i Kaiwood med flocken. Så resan fick skjutas upp, åtminstone för tillfället. Och tålmodigt lät han dagarna passera, en efter en, i väntan på att rätt tillfälle skulle infinna sig.
Men det var inte händelselöst, långt ifrån. Tiden hade kommit för att han skulle få se de små liven som han skapat tillsammans med den unga honan Akuma. Hon var endast ett minne blott för Shiva, och han kunde inte med ärlighet säga att han sörjde hennes död. Hon hade varit ett verktyg, inte mycket mer egentligen. En trevlig bekantskap, något vackert att vila blicken på. Så han kände ingen sorg, däremot en spänd förväntan.

Och när Chi så trädde fram inför hans blick, med tre (?? kan ändra om det finns nån npc xD) små varelser i släptåg så höjdes öronen på Shivas huvud. 
Där var de, hans valpar. Och en värme sköljde genom hans kropp, en känsla av glädje och ömhet. Ett leende spred sig på hans läppar när han såg de små varelserna som vandrade tätt bakom hans morbror och han kunde inte annat än känna en viss stolthet. De var så otroliga, på något underligt vis. De var så... vackra, i brist på bättre ord.
"Chi," hälsade han utan att släppa de små liven med blicken.
Blicken svepte över de tre. En som bar Shivas tvådelade mönster, en mörk med en eldröd man och hans ögonmarkeringar och en till mörk liten varelse, med röda markeringar. Det röda kom inte från Shiva, utan från Akuma, men tillika fann Shiva det vackert. Och energierna som sprakade omkring dem, de var så livliga och färgglada, underbara att se på.

[Känns så kasst, men svårt rolla Shiva som duktig pappa xD]

Mira gick som vanligt längst bak i skaran med Arashi och Keisuke framför sig. Hon kände av hur Arashi dragit sig undan, samtidigt som hon kände mindre samhörighet med systern ända sedan Mitsou dött. Hon kunde inte hjälpa det, men nog hade hennes kontakt med Keisuke blivit starkare i samma takt som hans och Arashis blivit svagare. De märkte nog av det allihop. De två syskonen såg ut att sprätta av förväntan medan Mira gick med lugna steg bakom, utan någon entusiasm. Hon gjorde bara det som förväntades av henne. Att följa med Chi, lyssna till Chi och nu skulle de möta deras far. Som tydligen var flockens ledare. Så varför hade han inte varit där som mor varit? Hon förstod inte. Hon kände sig mest tveksam till det hela. De kom fram till någon slags samlingsplats och även om hon gick sist så syntes det hur hennes ögon lös upp och sparkade som elden själv när hon såg hanen de mötte. Så det var anledning till att hon och Mitsou inte varit ett dugg lika sin mor. De liknade sin far. Hon gick oplanerat förbi sina syskon och Chi, som om hon skulle se bättre för att hon kom närmre. Öronen var tydligt spetsade av nyfikenhet men hon förblev tyst och alldeles lugn, stannade på bara någon meters avstånd ifrån den andra, större versionen av henne och hennes döda bror. Så de var här för bli tilldelade en mentor, var träning allt de gjorde här eller? Troligtvis. Nog för att hon var intresserad av att utvecklas, men det fanns också så mycket annat man kunde hitta på. Hennes lilla valphjärna hade redan tänkt ut minst tio olika roliga saker man skulle kunna hitta på här. Men hon förväntades vara här för att träna och vara en tillgång för flocken, så hon skulle göra vad som förväntades av henne. Som vanligt.

Den enda resterande hanvalpen i den där nya kullen som TBB börjat uppfostra gick i samma takt som sina systrar. Han såg på Arashi. Han anade någon sorts oro i hennes stämning och hennes kroppsspråk, men han hade svårt att tyda hennes ögon sådär från sidan. Han vred på huvudet för att se på Mirai. Keisuke tog något som liknade ett bocksprång, framåt i tristess. Han var sådär ljummet intresserad av vad som komma skulle, och han visste inte riktigt vad det innebar att tåga iväg med morfar och kullsystrar.
  Keisuke tänkte på eld. Han förundrades ännu av kontrasterna han och systern Mirai kommit att ha. Eld? Is? Motsatsleken var utan tvekan intressant, till och med i Keis tycke. Många lustiga lekar skulle det bli, vare sig föräldrarna eller morfadern ville eller ej. Keisuke började komma i en fas där rebelliska tankar börjat blossa upp. Om han skulle agera på exakt alla var frågan. Han ville trotsa nu, när de mycket plötsligt stod inför en sann kopia av Mirai. Eller tja, nästan i alla fall. Den ståtlige hanen hade Keisukes markeringar, fast inte lika coola förstås, tänkte Kei naturligtvis. Keisuke försökte dölja sin tristess och skepticism från sitt kroppsspråk men ögonen ljög inte.
  Även om mor varit väldigt passiv och, som känt - i Mirais tycke - svag till och med, så hade hon haft ett affektionsvärde. Det var mycket tråkigt att hon inte var tillbaka än. Kanske hade hon rymt? Keisuke trampade irriterat med tankarna i full fart. Hur var Akame viktigare än honom? Keisuke var den starka. Akame var svag och det var därför han fjäskat till sig mammas affektion. Keisuke hade trott att mor älskat honom och hans systrar, men hennes handling hade visat annat. Om hon rymt skulle någon flocken säkert hitta henne. Keisuke visste inte vad man gjorde med rymlingar, eller förrädare, men det var säkert inget bra. Keisuke hade redan snappat upp vad för sorts mentalitet han förväntades utveckla. Han skulle i sinom tid bli mycket destruktiv med eld som inte visste vän eller fiende i sin nyckfullhet, tills han lärt sig att kontrollera den helt vill säga, och så sen en outvecklad kraft. Keisuke var villig att spela med till viss del, men trotset fanns tydligen i blodet och då säkert från mammas sida. Keisuke kände med ens hopplöshet. Mamma. Även om hon säkert inte älskade honom på riktigt så saknade han henne. Svaghet. Att sakna gjorde honom svag och det var inte bra. Om det var något han förstått av sin träning så var det att sådan mentalitet var strikt förbjuden. Många känslor hade turats om att ta plats och nu såg Keisuke med tvetydig blick på den som han förstått var hans far. Underligt. Han lät blicken kontrollera att båda systrarna faktiskt var där.

[Notera att Keisuke inte vet om att Akame bytt namn som täckmantel hehe]

Då Chi såg att Shiva var på palts och mötte dem log han kort till och nickade. "Shiva" Svarade hans sin systersons hälsning. Han såg på sin ledare och kunde se vissa av känslorna som spelade i hans ögon och ansikte. Chi såg Mirai som klev förbi honom och såg på sin far. "Detta är Mirai" Sade han och nickade åt Shivas tvåfärgade dotter. Sedan vände han sig mot Kei och nickade åt honom att det var ok att komma fram. "Den svarta med röd man är Keisuke" Sedan vändes blicken mot den sista valpen. "Detta är Arashi" Han manade även fram Arashi med en nick mot Shiva. Sedan föll åter blicken mot Shiva. "Tyvärr var det några som inte klarade sig" Han mindes Mirais tvillings död och suckade lite. Akame fanns inte längre i hans tankar mer än som en död valp. Snabbt ruskade han på sig och kände nu att det skulle vara skönt att lämna över dem i flockens vård. "Nu Shiva är de era och uppfostra och vägleda" Det fanns en vag retsam underton i hans röst.

Arashi såg på den tvåfärgade valpen. Hon såg så mycket av fadern i de båda syskonen men hon själv hade haft mest av modern till de yttre. Då Chi presenterade henne och manade frma henne gick hon fram några steg och de svarta ögonen betraktade fadern med både skepticism och förväntan.

[Sorry för segt svar, men haft en sjuuukt jobbig off-period.]

Han kunde knappt tro det. När de mörka ögonen gled mellan de tre valparna kunde han inte känna annat än hur värmen spred sig genom hans kropp. Hur en stolthet svallade upp inom honom, sköljde över honom likt en våg. 
De var, i brist bättre ord som kunde beskriva dem, så otroligt vackra. 
Och ett brett, mjukt leende klöv hans ansikte då han såg på dem. Det här var början på en ny era. Det här var början på något stort och underbart, något magiskt som skulle kunna leda dem in i framtiden. Och Shiva kunde inte annat än längta efter att få möta den framtiden. 
En kort blick lades på Chi medan ett "tack" mumlades fram, innan de mörka ögonen åter landade på den tre små liven. Och med en nöjd känsla i kroppen sträckte Shiva på sig, samtidigt som han talade till dem. 
"Kom." Uppmaningen var tydlig, men rösten var varken bestämmande eller bister, snarare varm och kärleksfull. "Ni ska få möta de andra." 
Och med de orden vände han ryggen mot dem och började vandra, samtidigt som all hans fokus låg på de tre gnistrande livsenergierna som följde honom. Det var dags att presentera dem för flocken.

[Well, avslutat där om ingen har nått mer att skriva. Återigen, ber hemskt mycket om ursäkt för det sega svaret. Vet inte om vi behöver ta ett roll där de presenteras för flocken? Känns som att vi bara kan bestämma att det har hänt. Annars är det väl bara fritt fram att rollspela hur ni vill nu (: Så ska jag fortsätta klura lite på mentorer osv.]