Hon följde floden in i Kaiwoodskogen, då och då stannade hon för att vila och simma lite i det kyliga vattnet. Det gav henne en härlig vila samt chansen att fånga fisk då annan föda var hon okapabel att jaga. Den snövita varginnan dök upp ur floden med ett oskuldsfullt leende på läpparna. Hon tog sig upp för stranden och ruskade om sig för att få bort det överflödiga vattnet. Pälsen som var vattentät torkade med enorm hastighet och bara några enstaka droppar låg kvar glittrande i solskenet över hennes rygg och ansikte.

Tehhi slängde lätt med huvudet för att få undan luggen som dolde hennes ansikte och de stora färgskiftande ögonen vändes åter mot den gröna skogen runt henne. Skulle hon vila lite till eller följa stigen? Hon rynkade lätt på pannan, annars kunde hon lägga sig på vattenytan och låta strömmarna föra henne, det hade varit enklare.

I skuggan av det stora trädet låg den svartvita hanen och dåsade under den varma sensommardagen. Han njöt av tystnaden som skogen erbjöd, även om han kunde känna av alla de energierna som avslöjade att skogen sprudlade av liv. Men det var ett stillsamt liv, alla varelser hade anpassat sig efter den uråldriga skogen.
Shiva lyfte på huvudet, gäspade. Han hade inget speciellt för sig idag, inga uppgifter eller plikter. Han bara levde, även om han inte ville göra som hans ledare sade. Kanske hon visste om det, och därför inte bad honom om något.
Käkarna slog ihop med ett klapprande ljud.
Då plötsligt kunde han i utkanten av den karta som energierna bildade i hans huvud se ett starkare sken som inte kunde komma från något annat av en annan varg.
Han reste sig, vädrade lite kort, och började sedan vandra mot främlingen som verkade ha vågat sig in i den mörka skogen som styrdes av Shiva och hans flock.

[Blev en kortis, för måste springa ner till tvättstugan ^^]

Tehhi valde att gå längst floden istället, på det sättet skulle hon kunna se mer och vid fara skulle hon alltid kunna gömma sig på flodens botten. Den smidiga varginnan med de stora färgskiftande ögonen var tyvärr ingen van vandrare. Tvärtom, det var hennes första vandring som redan gett henne många farliga äventyr.

Bara mötet med vampyren verkar som har trasslat till hennes stackars DNA och gett henne en egendomlig kännetecken. Ögonen som förut var safirblåa har börjat skifta färg och just nu har antagit en klar saffrasfärg så hon liknade en stor arktisk uggla. Tehhi la märke till det när hon såg sin spegelbild i vattnet.

Shiva närmade sig den främmande vargen allt mer och mycket snart kunde han känna hennes doft. För det var en hona, vilket doften avslöjade. Energierna sade inte alltid vilket kön han skulle stöta på, de avslöjade snarare ifall det var en stark eller svag varg han skulle möta. Och detta verkade vara en av den lite mer stillsamma typ. Inte för den skull svag, men stillsam och aningen... kylig.
Han flinade kort åt sina egna tankar innan han travade vidare genom det uråldriga Kaiwood området.
Och inte dröjde det många minuter innan han hörde ljudet av vatten som rann mellan träden, och han kunde känna hur den andra vargen rörde sig längs detta vattenflöde. Utan att tveka så styrde han stegen rakt emot denne, saktade ned till gående takt när han ansåg sig vara nära nog och bara några sekunder senare kunde han se en vit varelse vandra på andra sidan floden.
"Främling!" Rösten var skarp och i hans tvefärgande ansikte syntes ett brett flin under de mörka ögonen då han granskade den vita varginnan som verkade vara på väg någonstans.
Vart?
Kanske han skulle få ett svar på den frågan.

"Främling!"

Den plötsliga skarpa röstet fick den snövita honan att flämta till och vända sig hastigt om. Hon mötte blicken av en egendomligt färgad hane, hennes jämnåring som såg på henne med ett brett flin på läpparna.

Tehhi's ögon som förut var starkt saffransfärgade har börjat skifta till en mer havsgrön nyans, inte som floden bakom henne och inte heller som grönskan på träden runt omkring, som en blandning mellan dessa. Försiktigt tog hon ett steg framåt så hennes ena tass snuddade vid vattnet. Var han farlig så var det alltid bra att ha en flyktväg. Hennes ögon låg fastnaglade vid hans. Hon svarade inte på hans tilltal utan väntade på vad han skulle göra.

[Bara för att klargöra, Shiva står på andra sidan floden, så du vet ifall det kanske var oklart. Glömde skriva detta i förra inlägget ^^]

Svansen svepte bakom honom med han granskade henne, alltjämt flinande. Men hon sade ingenting, svarade honom inte, verkade vänta på att han skulle säga något mer. Nåväl, ifall det var det hon ville.
"Du vet väl att den här skogen tillhör TBB?" Rösten var mörk, passade bra till den muskulösa ungvargskroppen han hade. Och flinet som fortfarande satt klistrat i hans ansikte verkade passande till det retsamma som han utstrålande där han stod på andra sidan vattnet.
Han granskade henne, lade märke till de nu grönaktiga ögonen. Hade dessa inte varit en helt annan färg tidigare? Han var inte säker, men det kändes som det. Men han inbillade sig nog bara. Inte brukade ögon ändra färg hos vargar, det verkade bara underligt.
Han ruskade lätt på huvudet, sköt den tanken åt sidan. Han var mer intresserad av henne än hennes ögonfärg.

"Du vet väl att den här skogen tillhör TBB?"

Tehhi verkade ha förlorat förmågan att tala då hon som svar på hannens fråga snabbt ruskade på huvudet och åter spände de stora ögonen på honom. Hennes blick ändrades långsamt från havsgrön till mörkt rosa som nyponroser.

Hans blick studerade henne ingående och fick den vita varginnan att skruva lätt på sig i obehag. Hon blev ofta tyst och blyg när hon blev nervös och det var hon nu. Hennes tankar vandrade till vattnet framför henne. Varför inte bara dyka ner i floden och alla problem skulle vara ur världen? Hon kunde då resa genom denna TBB vad det nu var för något utan att störa någon.

Hon lyfte på ena framtassen och sänkte huvudet något för att ta sats och hinna dyka ner i vattnet innan hannen väljer att stoppa henne.

Han tystnade, väntade. Fortfarande kom inget svar från den vita honan, ju längre han väntade desto mer tryckande verkade tystnaden bli.
Shiva kände sig konfunderad. Varför sade hon ingenting? Och varför verkade tystnaden plötsligt så tryckande? Kanske han hade blivit van att få svar då han talade, men fortfarande... Nej, det var något underligt med detta, och då var det helt klart värt att undersöka närmare. Hur nära det i slutändan skulle bli var dock en annan fråga.
Han såg hur honan rörde svagt på sig, verkade nästan fundera på att göra en ansats att dyka rätt ner i vattnet. Och sedan lade han märke till hennes ögon, som nu inte längre var grönaktiga, utan mörkt rosafärgade. Han rynkade svagt på nosen, och hans ansikte fick ett frågande uttryck medan han höll den svarta blicken fäst på henne. Vad var detta för varg egentligen? Han granskade auran som lös runt henne, letade i hennes energier för att få veta mer. Det var helt klart intressant.
"Okej, du verkar inte ha mycket att säga..." Flinet i hans ansikte övergick till lite mer av ett mjukt leende och han lade huvudet snett på sned. "Mitt namn är Shiva. Är det tillåtet för mig att korsa floden så vi kanske kan samtala lite närmare?"
Det där måste hon ju svara på. Annars måste hon ju vara korkad.

"Okej, du verkar inte ha mycket att säga..."

Tehhi som förut såg ner i vattnet höjde den rosafärgade blicken och mötte hannens svarta när han presenterade sig.

"Mitt namn är Shiva. Är det tillåtet för mig att korsa floden så vi kanske kan samtala lite närmare?"

Nu kunde hon inte längre låta stumma showen fortsätta och nickade försiktigt för att sedan säga.

"Tehhi, såklart får ni komma över, vänta, jag ska göra det lättare för er.."

Hennes röst var så svag och tyst att hon blev orolig att hannen inte hörde henne. Men hon ställde nu sina två tassar i vattnet och fokuserade krafterna på att låta vattnets spänningskraft öka och ytan bli elastisk. Detta skulle tillåta hannen att gå på vattnet utan att sjunka igenom och komma fram snabbare.

Han fick anstränga sig en aning för att höra vad hon sade, men han uppfattade allt och nickade emot henne. Däremot förstod han inte riktigt vad hon menade med att hon kunde hjälpa honom över vattnet, så han struntade i det och började vandra mot floden. Och döm om förvåningen som gled över hans ansikte då hans tassar inte sjönk igenom ytan. Shiva blev så paff att han stannade upp några sekunder, med båda framtassarna ståendes på ytan. Och med en smått misstänksam blick men med ett finurligt flin i ansiktet, såg han mot den vita som presenterat sig som Tehhi. Att han inte förstått det tidigare. Någon sorts vattenkraft. Där av stillheten han kunde se i hennes aura.
Vatten.
Han ruskade lätt på sig, och vandrade sedan över floden. Han som förväntat sig att komma till andra sidan, blötare än han varit på länge, men inte det. Tack vare den vita honan. En extraordinär förmåga, det var han tvungen att erkänna. Han hade aldrig trott att han skulle kunna vandra på vattnet.
"Tackar, Tehhi," sade han med den mörka rösten samtidigt som han vände sig mot henne och de mörka ögonen riktades emot henne. De stod betydligt närmare varandra nu, när det inte fanns någon flod som skiljde dem åt.
"Så, vad gör du i dessa trakter?"

Tehhi's rosafärgade blick som åter började skifta, denna gång mot babyblått följde hannen när han kom allt närmare. Hon kunde se hur förvånad han blev när han inte sjönk igenom vattnet utan gick på den och ett litet leende kunde synas på hennes ansikte.

"Tackar, Tehhi, Så, vad gör du i dessa trakter?"

Hans närhet förvirrade henne och hon stegade något åt sidan så att hon fortfarande hade floden och dess lugnande vatten bredvid sig men blicken var fäst vid den sällsyntfärgade hannen.

"Jag vandrar längst floden. Jag kom från lövskogen och innan dess från Glaciärerna. Ni sa att jag har gått in på förbjudna marker?"

Tehhi kände sig osäker och blyg framför hannen, hon kände på sig att hon hade gjort något förbjudet och fel och kunde inte besluta om hur hon skulle rätta till felet. Turligt nog verkade hannen inte vara särskillt arg på henne vilket så klart var lättande men samtidigt så kunde hon inte avgöra om vad han skulle göra sen.

Huvudet lutades bakåt och han såg upp mot trädens kronor, innan han åter såg ned mot henne med samma sneda leende som tidigare liggandes på den svarta läpparna.
"Ja, förbjudna marker, ja..."
Det berodde väl helt på vem det var som vandrade in på dem. Men för de flesta utanför TBB så var det förbjudna marker. Flocken var inte känd för att vara gästvänlig, och de vaktade sina gränser väl. Främlingar var inte välkomna.
Vanligtvis.
"Flocken jag tillhör, The BloodBlooms, gillar inte inkräktare. Vi jagar vanligtvis iväg dem, ifall vi inte kommer i fatt dem såklart. Då dräper vi dem." Att döma av det likgiltiga tonfallet så hade han lika gärna kunnat prata om vädret. Men så var inte fallet. Shiva talade om kallblodiga mord som hade ägt rum i den uråldriga skogen, utan att visa minsta lilla min. Och det var för att det inte bekom honom det minsta. En mindre psykopat var vad han hade blivit under sin uppväxt, och han hade svårt att känna känslor som kunde liknas vid medlidande. Det var för honom ganska meningslöst med sådant, han kunde inte förstå sig på de som verkligen brydde sig om andra.
Sedan flinade han retsamt åt henne. "Men som tur är för dig är du inte riktigt inne på reviret. Så jag behöver inte jaga iväg dig." Det var roligt för honom, det var ett skämt som man skulle kunna skratta åt. Lite skruvad var han allt, med ett sjukt sinne för vad som var roligt och inte. Men det var det som gjorde honom unik, och Shiva klagade inte. Just denna egenskap hade tillåtit honom att överleva så pass länge som han hade gjort.

Shivas leende hade i Tehhi's ögon kunnat liknas med en krokodils mystiska smil. Man kunde aldrig vara säker på om den sov, jagade eller var glad att se dig. Hon besvarade inte leendet men försökte inge ansiktet en någorlunda syn av neutralt vänlighet.

"Ja, förbjudna marker, ja...Flocken jag tillhör, The BloodBlooms, gillar inte inkräktare. Vi jagar vanligtvis iväg dem, ifall vi inte kommer i fatt dem såklart. Då dräper vi dem."

Den sista meningen fick Tehhi att rycka till och rygga undan ett steg från hannen. De mjukt blåa ögonen var uppspärrade och all avskyblandad skräck och oförståelse syntes klart i de. Döda andra!? För att de har gått in i någons område??

"Men som tur är för dig är du inte riktigt inne på reviret. Så jag behöver inte jaga iväg dig."

Tehhi lugnades inte av dessa ord. Hon var säker på att om hon hade stött på en annan hane som inte brydde sig om hon var över eller precis vid gränsen skulle hon dela samma olyckliga öde som andra vandrare. Hon la öronen bakot och hennes ansikte blev om möjligt ännu mer oskuldsfullt och försvarslöst. Ögonens färg har långsamt börjat skifta mot ametistlila.

"Ni tillhör denna hemska flock och tvingas dräpa stackars vandrare? Varför? Om jag hade gått in djupare innan ni hann stoppa mig, skulle ni dödat mig också om ni fått order?"
Hon såg på Shiva med djup medlidande och oförståelse.

Shiva granskade henne med en oberörd blick medan hon talade, och när hon väl tystnade ruskade han lätt på huvudet som svar åt henne.
"Nej, jag lyder inte order."
Och det var sant, för han ville inte göra det som Thzuki kunde tänkas säga åt honom, och han tänkte göra det klart för ledarinnan den dagen hon försökte också. Men ifall han hade dödat henne var en annan fråga, inkräktare var alltid inkräktare. Dock hade Shiva mest roligt med att jaga iväg dem, för han hade några gånger upplevt att vargar han mötte på reviret kunde han möta senare också och de kunde ha intressanta saker att berätta. Så många var helt enkelt mer värda medan de levde, även om det var så roligt att få se livet slockna hos dem.
"Som sagt, du har tur. Varför ska du tänka på det som kunde ha hänt när du kan vara glad åt det som händer just nu?" Han flinade snett åt henne samtidigt som han satte sig ned och lade svansen över framtassarna.

Tehhi's nu ametistlila blick såg intensivt på hannen framför henne. Han hade en ovanlig färgteckning, harlequin-färgad? Kanske så det kallades? Tehhi's enstaka grannar hon träffade i Glaciärer var vita och hon själv var ingen undantag. Men hon kunde hålla med om att hannen såg exotisk och vacker ut. Iallafall i hennes ögon.

"Nej, jag lyder inte order. Som sagt, du har tur. Varför ska du tänka på det som kunde ha hänt när du kan vara glad åt det som händer just nu?"

Hannen satte sig ner och hon valde att göra detsamma även om hon inte la svansen runt tassarna utan valde att ha den liggandes halvt i vattnet, kontakt med vatten eller snö, något ur hennes element gav alltid viss ro. Hon slängde huvudet för att få bort den långa luggen ur ögonen och talismanen runt hennes hals gav ifrån sig ett lätt klingande ljud. Tehhi funderade.

"Så ni tillhör en flock som brukar..(hon hämtade andan)..döda vandrare"
Hon såg ner i marken innan hon åter riktade blicken mot hannen.
"Men ni lyder inte order trots att det är det man ska göra om man vill tillhöra en flock.."
Hon försökte greppa om varför denna unga varg ens tillhörde denna flock om han gick emot dess regler och vägrade följa order.
"Kan ni tänka er lämna flocken och följa med mig på vandring? Då slipper ni lyda order, döda andra och ständigt vara under risk av bestraffning då ni vägrar lyda ledaren."

Tehhi såg på hannen med ärlig häpenhet och vilja att hjälpa honom. Hennes ögon började åter skifta från ametistlila till svart, riktigt djup mörker som havet, nej, havet har en botten, hennes ögon skulle kunna liknas med galaxens oändliga mörker, hypnotiserande.

Shiva lyssnade medan hon talade, släppte henne inte med blicken. Han noterade att hennes ögon än en gång ändrade färg, det fascinerade honom. Men när hon tystnade hade han varit tvungen att släppa det då hennes förslag inte var något som han hade väntat sig. Och med en lätt förvåning i ansiktet såg han på henne, förundrad över att hon kunde säga en sådan sak åt honom.
Och sedan brast han ut i skratt.
"Nej, Tehhi. Jag tänker inte lämna TBB förrän döden tar mig. Min plats är i Kaiwood, och det kommer den alltid att vara."
Bara tanken på att lämna skogen roade honom något enormt, och även om han inte var nöjd med hur saker och ting sköttes just nu så skulle det snart bli ändring på det. Men såklart var det ingenting hon kunde veta om, och nog förstod han att hon bara hade försökt hjälpa honom på något underligt vis. Han undrade om hon ens visste vem det var hon försökte hjälpa egentligen, och han tvivlade på att så var fallet.
Det var inte många som ville hjälpa en sådan som honom, en ond och kall varelse. Men kanske den sidan inte syntes så tydligt i hennes sällskap? Det var underliga tankar som rörde sig i hans huvud, han kunde inte riktigt förstå dem helt.

Hans skratt förvirrade och generade henne, hon kunde inte förstå sig på hans reaktion och svar. Först så såg hon på honom med sin genomträngande blick innan hon tittade bort. Hennes blick gled över den jämna ytan av vattnet, längtan över att dyka ner i den, nå dess botten för att sedan låta strömmarna föra henne vidare i sin vandring, osynlig och ohörbar för andra var enorm.

Hon vände sig blick mot Shiva, igen har dess färg börjat ändras, djupet och mörkheten har börjat tunnas ut, ändras och försvinna, på Shiva såg nu ett par honungsfärgade, nästan gyllene ögon, extremt detaljrika med många ljusa och mörka prickar runt irisen och otrolig tydlighet av Tehhi's känslor. Ögon är själens spegel och nu kunde Shiva säkert med lätthet kunna räkna ut vad Tehhi tyckte och tänkte.

"Är du säker?"

Hon såg på honom och kunde känna igen sig i hans känslor. Hon själv har en gång varit emot att lämna Glaciärerna, hennes hemland. Men när hon väl hade vandrat över bergen och kommit hit så har hon aldrig ångrat sig i sitt val.

"Jag har förut också tänkt så.. Mitt hem är bakom bergen uppe i norr. Jag trodde förut att jag aldrig skulle lämna det, men när jag väl kom över bergen förstod jag att jag gjorde rätt. Jag kan fortfarande återvända dit men jag vill inte."

Hon såg ner i marken mot sina tassar och fortsatte.

"Jag ser att du är en god varelse. Tro mig, jag har sett ondska och jag vet skillnaden mellan det ena och det andra. Är du säker på att du vill stanna här bland mördare? Vi kan vandra tillsammans, jag är säker på att vi kommer bli nyttiga för varandra och i framtiden kanske även vänner."

Var han säker? Hon frågade om han var säker. Dumt. Visst hade han funderat på ett liv utanför flocken under yngre dagar, men slagit dessa tankar ur huvudet när han blivit äldre. Han visste var hans plats var, han tänkte inte svika dem som stod honom närmast. Det var hans mening i livet. Hans arv. Han kunde inte överge det bara för att vit hona med ögon som skiftade färg sade att hon såg en god varelse inom honom.
Huvudet ruskades lätt. "Nej."
Kanske tanken hos den ljusa var god, men Shiva gillade den inte. Sanningen var faktiskt att han inte riktigt kunde förstå hur hon tänkte ens. Andra fick gärna ha sin längtan efter främmande marker, men det hade inte han. Oavsett var han vandrade så återvände han alltid. Och inte heller hade han någon större lust att slå sig samman med någon för en vandring. Mycket med tanke på hur det hade slutat sist, men också för att han inte levde efter idén om att han kunde klara sig själv. Han behövde inte andra, så enkelt var det.
"Oavsett vad du säger kommer jag inte att lämna min plats i världen. Skogen är mitt hem, ingenting kan ändra på det. Det är här jag hör hemma. Det är här jag har saker att göra. Inte där ute." Han nickade i riktning mot den närmaste skogsgränsen för att visa att världen inte var intressant för honom. Han hade andra saker att ta itu med.
Men sedan försvann den smått allvarliga minen i hans ansikte och ersattes med en smått charmerande blick. "Vad säger att vi inte kan vara vänner redan nu?" Sakta tog han ett steg närmare den mjuka kroppen som tillhörde henne, log lite mjukare än tidigare.

Hon hann aldrig uppfatta sekunden när han kom närmare henne och hon plötsligt kunde känna tydligt hans doft. Hon kunde inte uppfatta alla nyanser men kände direkt att hannen doftade vind, jord och värme. Hon såg honom i ögonen och skakade långsamt på huvudet.

"Nej, det går inte...För att bli vänner måste vi spendera viss tid i varandras sällskap, och om du inte vill följa med mig ut härifrån så har vi inte den tiden här. Jag känner på mig att dina flocksyskon inte kommer vara lika förstående och vänliga mot mig som du om de finner mig såhär nära era marker."

Hon log ett litet, ursäktande leende. Hon ville inte förolämpa eller ännu värre såra honom. Tehhi gillade hannen, han hade visat sig förstående trots att hon i princip bröt mot flockens regler och befann sig oroväckande nära deras marker. Han varnade henne om att inte visa sig för några andra vargar för de kommer döda henne om de ser henne. Det var synd att han inte ville följa med henne, deras tid var knapp. Förmodligen skulle de aldrig mer ses efter denna möte.

[Ledsen för segt svar, men har varit begravd i jobb så har knappt ens hunnit röra vid datorn. -.- Och nu är jag typ halvdöd med feber så risken för kort inlägg finns xD]

Huvudet ruskades svagt. Nej, han kunde inte lämna flocken. Det fanns för mycket här som han behövde göra, som han var förpliktigad att göra. Den tiden då han skulle vända TBB ryggen för att resten av världen lockade på honom skulle aldrig komma.
"Vänner... Hur definierar man det ordet egentligen?" Han talade med en släpande, fundersam och mjuk röst då han lät orden glida fram ur strupen. "Men en sak kan vi göra, och det är att göra denna stunden minnesvärd." Han sträckte på halsen, rörde vid den vita pälsen med nosen och drog in de dofter som hon bar på. Kände den kyliga kraften hon bar inom sig, men lät den vara. Även om han kunde ta livet av henne bara genom att dra åt sig den energin som kallades för livsgnista, så lät han det vara.
Han tog ännu ett litet steg närmare, mest för att slippa sträcka på halsen så mycket. Stillsamt, ytterst mjuk, och väntade sedan på hennes svar.

Länge och väl hade tankar kring den nya ledarinnan över TBB cirkulerat i det upproriska sinnet. Nej. Denna eldtik var inte Ataros ledare, men tydligen ändå ledare över flocken som förlorat deras riktige ledare. Skaparen av flocken. Åtminstone hade tiken blivit utsedd till ledare av en desertör. De andra var fåraktiga dårar! Varför tog de inte och stämde in med hen under flockmötet? Var de fega? Eller var de möjligt att de sett eldtiken som värdig..? Själv hade Ataro knappt sett av henne i reviret. Fnys.
Men hen skulle inte lämna reviret, skogen. Den väldiga, gamla skogen som blivit ett hem. Väktare av Kaiwood, det var som den vite vargens identitet. Det var bara att rida ut stormen. Nog skulle bättre tider komma, kanske.. skulle eldtiken styra flocken väl. Framtiden fick utvisa vad som skulle hända med den brokiga skaran vargar.

Väldig och vit, med hopvikta svarta vingar, rörde sig varelsen kusligt tyst mellan trädstammarna. Svart var även blicken som metodiskt skannade av området som hen väktade. Skyddade. Skogen var dess hem, och ingen skulle ta det ifrån henom. Inte ens eldtiken. Och knappast en inkräktande flock. Inkräktare såg inte på med vänliga ögon, nej. Ataro fann dom som små kryp som sög åt sig av den näring som tillhörde TBB. Det spelade ingen roll huruvida vargen trivdes i flocken, hen skulle alltid skydda sitt hem och dess tillgångar.
När blicken föll på flockbrodern och en inkräktare rördes den för tillfället undantryckta ilskan upp. Vad höll han på med?! Ataro hade inte sett honom på ett tag, då han varit på resande fot. Och det första hen ser är detta..? Så nära gränsen. Hur understod han sig.

"Shiva." Mullrade den vite ut med sitt mörkare register i stämman, men fortfarande med den raspighet som kunde få kaniner att stelna av rädsla.
Musklerna spändes en efter en som en som plockandet på en harpa. Hen tornade upp sig på andra sidan floden med ett oläsligt ansiktsuttryck. Ögonen stirrade nästan dött först på flockbrodern och sedan på inkräktaren.
"Vad försiggår här?" Blicken vändes åter mot Shiva som vargen talat till punkt.

[Hoppar in c: (fick för Shiva, sedan tror jag vi har tillåtelse att crasha alla roll i Kaiwood?)]

Han sträckte sig och rörde vid hennes päls, försiktigt och nästan okännbart. Tehhi stelnade till och tystnade. Hon kunde ännu inte förstå om hon gillade hannens beröring eller inte men hon drog sig inte undan utan själv ytterst försiktigt och skyggt sträckte sig fram mot hannen för att låta ansiktet nudda vid hans mörka päls.
Hon funderade på hur hon kunde svara honom när plötslig rörelse och ljud hördes oroväckande nära de och fullständigt krossade den kristalltysta idyllen kring de två vargarna.

Tehhi's kropp blev med ens stel och hon sträckte genast upp huvudet högt för att se vem det var som kom, hennes öron stod spetsade vaksamt på huvudet och ögonen nästan genast ändrade sin färg till skrikigt rött så fort hon fick se den individen som kom fram.

"Shiva. Vad försiggår här?"

Tehhi kunde inte avgöra vilken kön individen tillhörde innan den började tala. Hans mörka röst fick henne att genast se den bevingade som en hane och hennes blick föll på Shiva som stod bredvid henne. Detta måste vara en flockbroder, en annan väktare. En hon inte borde ha stött på.

Rösten som avbröt honom fick ett flin att söka sig fram på hans läppar. Med smidiga rörelser tog han sig några steg bort från honan, lät sedan blicken fastna på den vita vargen han aldrig riktigt hade kommit underfund med.
"Ataro, det var inte igår..." I rösten kunde man klart höra det svagt roade tonfallet och det retsamma stinget som han alltid hade när han talade. Hur vidare smart det var att bete sig så mot en flockbroder/syster (xD) brydde sig Shiva inte om, inte med tanke på de nuvarande omständigheterna i Kaiwood. Det var kaos, minst sagt. Dessutom var det inte han, den där trevliga vargen som alla gillade. Nej, han skulle aldrig vara sån.
Svansen rörde sig svagt bakom honom då han med nonchalanta rörelser satte sig ned samtidigt som blicken gled över de svarta vingarna som den bekante bar.
"Ser du inte det? Jag skapar lite nya kontakter, bekantskaper... Det kan inte vara nyttigt att vara instängd i skogen med alla vildar i TBB, och aldrig komma ut och träffa andra vargar." Det hördes klart och tydligt att han hånade Ataro, men ännu tydligare var det att han hånade flocken.
"Åh, så oförskämt av mig. Låt mig presentera er. Tehhi..." Han såg först på den ljusa honan, vände sedan blicken mot Ataro. "... det här är Ataro. Ataro, detta är Tehhi." Han såg tillbaka mot henne och flinade kort innan han åter såg mot Ataro. "Jag berättade just åt henne att hon borde passa sig för våra gränser när inte alla vargar om bor i denna skog är lika... förstående som mig."

[Avslutar pga oaktivitet. Scenariot blir att Shiva leder ut Tehhi ur skogen]