Eftermiddagssolen sken ner över Kaiwood och här och var trängde det igenom de täta lövkronorna, men trots detta fanns det inte någon direkt värme där. Någonting som den bruna lilla hanvalpen var glad över. Han visste inte vad det var för fel på honom, men var gång han tränade i fysisk strid slutade det alltid med att han blev så pass varm att han nästan svimmade. Ett fåtal gånger hade han faktiskt gjort det, till hans stora förtret.

Flämtande såg han på en av solfläckarna lite längre bort. Det här skulle han vara tvungen att försöka träna bort, för såhär gick det inte att ha det. Han kunde inte träna lika hårt som syskonen, och om han försökte så kunde han inte hålla på lika länge. Hans mor var verkligen inte glad över detta. Det var nästan så han misslyckades värre än Abizou, och det var någonting som inte fick lov att ske! Inte under några som helst omständigheter! Han behövde träna bort det. Tungan smet in mellan tänderna och han satte sig vimmelkantigt upp. Vatten. Han behövde dricka någonting. Abraxas gungade till för att få fart upp på tassarna och började sen röra sig i riktning mot ett av vattendragen.

[Nej, jag visste inte vad jag skulle döpa rollet till.]

Vattnet porlade lätt i bäcken som rann förbi nedanför hans tassar. Shiva stod och såg ned på vattnet som susade förbi honom, såg hur det vita blandades med det svarta i hans suddiga spegelbild som uppstod i det rinnande vattnet. Och tankarna susade omkring i hans huvud.
Kalis valpar hade fötts och det innebar mer problem, mer planering. De hade kanske inte valt ett liv i TBB, men de skulle bli tvungna att omfamna det. Och nu, när de började bli äldre, var det dags att sätta dem i hårdträning. Om de alls skulle förtjäna att hållas vid liv så var de tvungna att lära sig något. Och eftersom att de var så många kunde knappast Kali och han själv träna dem alla. Nej, det var ett ansvar som skulle komma att falla på hela flocken, oavsett ifall de ville det eller inte. Men valparna behövde träning, disciplin, någon som kunde leda dem rätt. Göra dem värdiga. Och då hade tanken slagit honom. Varför inte dela ut mentorer åt var och en av de små ynglena?
Och det var det han funderade över nu, vem som skulle ta sig an vem. Vilken valp som skulle få äran att lära sig av Geddon, vilken valp som skulle få äran att lära sig av Ataro, och så visa. Och självklart vem av dem som skulle få privilegiet att vara hans egna skyddsling. Det måste planeras noggrant för att få den utgången han hoppades på.

Så plötsligt stördes hans djupa tankar av en irrande energi som sökte sig in i hans medvetande. En djup suck drogs men han släppte inte vattnet med blicken. Väntade på att den livliga energifläcken skulle komma närmare.
"Är det okunnighet som driver dig till mig när jag är upptagen, eller är det bara ren dumhet?" Han såg inte på valpen då han talade, men behövde inte heller se. Han visste exakt vem det var, vars denne var och vad denne kände.
Abraxas, en av de få praktexemplar Kali hade lyckats avla fram med den äckliga hanen som överfallit henne.

Han kunde ana bäckens porlande och ju närmare han kom, desto starkare blev ljudet. Värmens klor hade släppt sitt hårdaste grepp även om det fortfarande höll tag i honom. Han behövde åtminstone inte flämta längre för att hålla en okej temperatur, någonting som gladde honom enormt.

Långsamt började en bekant doft smyga sig in bland skogens alla andra. Den fanns så gott som över hela reviret, men mycket skarpare nu. Flockledaren. Shiva. The Blood Blossoms konung. Han tog in stegen av osäkerhet. Fick han lov att dricka nu? Kanske, om han gick en bit längre bort. Då kanske det var okej.
Då den tvåfärgade började tala stannade Abraxas upp. Öronen vreds bakåt.
"Förlåt, jag... jag ska gå lite längre bort." svarade han fåraktigt på orden.
De små tassarna styrde stegen i en annan riktning. Han var noga med att gå runt flockledaren på ett behörigt avstånd. Att reta upp honom var det sista han ville göra. Inte nog med att det var otroligt korkat, det var även respektlöst på allt för många nivåer.

En svagt fnysande läte lämnade Shiva när han hörde den unga hanens svar, samtidigt som han tack vare sin energikraft såg hur denne rörde sig bortåt från Shiva. Så löjligt, egentligen. Visserligen hade han heller inte godtagit ett respektlöst svar, så på den punkten hade väl Kali lyckats i sin uppfostran av ungarna, men han ville inte ha några mesar i flocken. De hörde inte hemma där.
Han slöt ögonen för några ögonblick, endast för att öppna dem igen sekunden senare. Och nu höjdes huvudet, han släppte vattnet med blicken och såg istället ut mot träden som fanns framför honom.
"Abraxas." Rösten var djup och melodisk och man kunde tydligt höra det lilla leende som spelade på läpparna. När huvudet sedan vreds mot valpen kunde man även se det, hur kungen satt där och flinade mot den unga.
"Lyssna noga nu, för de här orden kommer att lära dig hur man överlever. Det är en fin gräns mellan genialitet och vansinne." Han skrattade till, uppenbart road av sina egna ord.  "Och just det! Var inte en mes, jag tål dem inte. Och inte vill du väl att jag ska måsta beröva min kära syster på ett av hennes barn?"
Huvudet vreds åter bort från den unga, och Shiva såg än en gång ner i vattnet. Denna gång med det lilla leendet spelande på läpparna.

Han hade inte hunnit ta många steg innan ledarens röst ljöd i hans öron. Valpen lyssnade spänt på hans ord. Han såg sig om och mötte de svarta ögonen. Ett flin spelade på morbroderns läppar. Abraxas var inte säker på hur han skulle tolka det, och det syntes i hans ansikte. Orden förstod han inte heller.

Det är en fin gräns mellan genialitet och vansinne.

Vad innebar det? Han ville fråga men var inte säker på att han vågade. Eller borde.
Då Shiva sade åt honom att inte vara en mes kände han sig nästan lite förolämpad. Det hade inte varit hans avsikt alls. Med ens sträckte han på sig.
"Jag tänker aldrig bli en mes." sade han med så självsäker röst han kunde klämma fram.
Nej, han skulle minsann inte vara någon mes! För han visste att man inte kom långt här i livet genom att vara det, så mycket hade hans uppväxt hittills lärt honom.

Shiva höjde på ena ögonbrynet då han hörde den unge hanens svar. Kanske det fanns lite krut i denne trots allt. Det var svårt att säga, de var ännu så unga. Vilka som var lovande och vilka som skulle bli besvikelser fick tiden utvisa.
"Jaså, inte?" Rösten var road och det verkade som att Shiva fann det hela väldigt underhållande. Vilket det också var. Inte för att han var helt säker på att den unge hanen skulle utvecklas till en besvikelse, utan för att han helt enkelt gillade att jävlas med andra. Valpen var inget undantag.
"För du verkar då vara på god väg att bli en. Åtminstone om du frågar mig. Kanske till och med svagare än Abizou..."
Återigen kastade han en blick mot ynglingen, intresserad av att se vilken reaktion denne skulle ge honom denna gång. För han visste att han hade klämt på en öm punkt. Den lilla honan Shiva hade jämfört hanvalpen med var sjukligt svag och sedd som en besvikelse av de flesta, av alla, till och med modern själv. Shiva hade dock ingen åsikt i frågan, för det var inte hans besvikelse att bry sig om. Kali visste vad som gällde, ifall den lilla inte nådde upp till förväntningarna.

Valpen skakade våldsamt på huvudet. Nej, aldrig att han skulle bli en mes. Den tvefärgades ord som kom härnäst fick honom först att känns förskräckelse. Höll han verkligen på att bli en? Det fick bara inte ske! Efter att ledaren tystnat såg Abraxas ilsket på honom och överläppen hotade med att åka upp. Svagare än Abizou. Svagare än Abizou! Han ställde sig upp och vände sig hastigt om.
"Jag kommer aldrig bli lika svag som henne! Aldrig!" spottade han fram medan överläppen åkte allt högre upp.
"Jag dör hellre!"
Om han sjönk till systerns nivå skulle han aldrig förlåta sig själv. Pinsam var vad hon var. Shivas ord brände i honom. Mer förolämpad än så här hade han nog aldrig känt sig tidigare.
Valpen kände hur han blev varmare igen. Varför hände det nu? Han tränade ju inte ens!

En öm punkt, precis som han hade anat.han skrockade gott åt den unge hanens reaktion, men fortfarande utan att se på denne. Valparna var så roliga!
"Blir det varmare, huh?" sade Shiva med en klart road röst då han kände hur den unge hanens energi blossade upp. Något som tydde på hetta, värmekrafter? Det kunde inte vara eld, det kändes inte riktigt som eld. Eld fanns väl inte heller i släktledet. Svansen rörde sig svagt bakom honom. Han såg faktiskt fram emot att få följa de ungas utveckling, se vad de egentligen var gjorda av.

[mobilinlägg, ursäkta kortheten.]

Han såg fortfarande stint på ledaren och övervägde halvt att strunta i frågan, men ändrade sig snabbt. Fick man en fråga skulle man svara på den. Det var reglerna, och det visste han mycket väl.
"Kanske." svarade han med tjurigare röst än vad som var planerat.
Svagare än Abizou. Orden sved fortfarande.


[Det är helt lugnt c: Har inga krav på att du måste skriva långa inlägg c:]

[Jag har krav på mig själv att skriva längre än så xD Kanske ursäktade mest för mig egen del ^^ men ah :'D]

Shiva satt för några ögonblick stilla och bara väntade på svaret som skulle ges. Och sedan, när det korta ordet kom, släppte Shiva fram ett svagt skratt samtidigt som han reste sig från sin sittande position och vandrade bort mot valpen.
"Och varför blir det varmare?" Funderingen var mer en tanke sagd högt. Valpar var för underliga, de hade ingen som helst kontroll över sig själv så att läsa deras energier var som att läsa en öppen bok. Men samtidigt var de heller inte helt utvecklade så att exakt säga vad det kunde vara som dolde sig i deras inre var en mycket svår sak. Men Shiva försökte verkligen, och han hade ganska tydliga aningar.
"Du vet, Abraxas," började han innan han stannade och slog sig ned mitt framför den unge hanen, "att du kommer från ett släktled med mycket starka energiförmågor, inte sant?" Visste inte valpen det hade Kali sannerligen gett dem dåliga historielektioner. Men Shiva klandrade inte sin syster för det, inte skulle han ens ödsla tid på att undervisa dem som han inte önskade ha hos sig. "Som du säkert vet har både din mor och jag mycket egendomliga energikrafter. Och det skulle inte förvåna mig om din värme är en förgrening av detta. Energier finns överallt omkring oss, och i många olika skepnader. Precis som jag och din mor båda kan använda oss av energier, men på olika sätt. Så om jag misstar mig har du fått ett arv som du borde värna om. Inte bli irriterad åt." Han pausade några ögonblick samtidigt som han flinande såg på den unge hanen som bar de karaktäristiska färgerna svart och vitt. Precis som resterande släkt. Det syntes att han kom från Blossoms blodslinjer. "Värmen kanske bara är början på något större, något mäktigare."

[Ah, okej xD]

De röda ögonen såg oförstående på morbrodern. Varför blev det varmare? Det hände honom alltid då han tränade (och tydligen när han blev upprörd). Mycket mer än så hade han inte funderat över det. Men det var en bra fråga. Varför blev han egentligen så varm? Abraxas tvingade de små grå att jobba. Kunde det vara...?
Då ledaren började tala till honom igen spetsade han öronen. Han nickade på frågan. Att där fanns många, starka individer med energi som kraft hade deras mor talat om för dem.

Allt eftersom Shiva talade växte valpens ögon, och anledningen bakom värmen han kände ibland blev bara mer och mer uppenbar. Det han sökt och väntat på hade funnits där hela tiden, som ett irritationsmoment. Men nu när han visste vad det var kunde han kanske kontrollera det. Om inte annat skulle han lära sig att kontrollera det. Ett brett leende spred sig på Abraxas läppar. Början på någonting större och mäktigare. Han tyckte om hur det lät. Och i samband med makt kom respekt. Kanske även hans mors. Kanske.

[Ber om ursäkt att jag kanske inte ger så mycket för Shiva att reagera på, men jag vet inte vad Abraxas skulle kunna säga D:]

[Det är lugnt, du lär känna karaktären så jag förstår. Som tur är kan Shiva babbla hur mycket som helst :'D]

De var så roliga att studera, valparna. Så oerhört underhållande. Deras känslor, deras uttryck... Allting vara bara så extremt roande. Hur de kunde svänga så hastigt, och hur minsta lilla känsla inom dem sken igen och nådde deras ansikte på en gång. Det var nog det enda som Shiva faktiskt gillade med dem, att de kunde underhålla honom.
Ena frambenet spändes och han grävde ned klorna i marken, gjorde djupa avtryck i jorden under dem. Sedan slappnade han åter av och svansen lades till rätta över framtassarna.
"Eller..." Han gav den unge hanen en fundersam blick, samtidigt som han var tvungen att hålla nere ett mycket roat skratt som ville söka sig ur hans strupe. "... så slutar du som Abizou."
Han ville ha en reaktion, lite action. Kali hade fostrat dem väl, det kunde han inte neka till. Men alla hade en gräns, och det var den han testade nu. Han ville se när ynglingen inte längre kunde hålla sig från att säga något riktigt respektlöst.

Leendet falnade lika snabbt som om någon blåst ut ett ljus. Där var det igen. Lika svag som, svagare än, Abizou. Valpens ögon smalnade av.
"Jag kommer aldrig bli som hon!" fräste han ilsket till.
Raggen stod lätt på honom och överläppen hotade återigen med att åka upp. Det krävdes all hans självbehärskning för att inte låta det ske.
"Hör du det? Aldrig!"
Han skulle bevisa för honom att han inte skulle sluta som sin syster; sjuk, svag och eländig. Patetisk. Han skulle bevisa det om han så dog på kuppen! Värmen, kraften, flammade upp inom honom igen. Om det här fortsatte skulle han snart inte kunna sitta upp. Kroppen var i behov av vatten sedan innan, och hans stigande temperatur, hur tillfällig den än var, hjälpte inte på något vis.

Shiva såg på den unge då denne hetsade upp sig. Reaktioner, alltid var de lika roliga att studera för man visste aldrig vad som skulle komma. Å andra sidan kunde man kanske ana, speciellt ifall man tryckte på en öm punkt. Och redan från början hade Shiva anat att Abizou skulle vara en öm punkt, på fler än ett sätt.
"Du säger det?" sade han med en road min åt den lilla valpens vredes utbrott. Temperament hade dem, så bra. Det kunde behövas för att överleva.
Borde han läxa upp valpen? Kanske, egentligen. Men var det värt det? Nej. Det fanns bättre sätt att spendera tiden på än att tugga på den som tillhörde flocken. Shiva kunde tjäna respekten från dem på andra sätt, han behövde inte bita dem till underkastelse. Det var inte riktigt... hans stil, trots allt.
"Nåväl, det är bra att du sätter upp mål i livet. Då kanske du kommer någonvart också." Blicken vändes bort från den unge och med en smått uttråkad ton i de mörka ögonen gäspade han. Tankarna flöt åter till träningsparen som han funderade över. Naphula, Phenex, Laima, Lelirium...

En kort fnysning lämnade Abraxas och han tog blicken från den tvefärgade. Han tyckte inte om att de tvivel som verkade finnas hos den äldre, men han skulle motbevisa honom. Han skulle visa ledaren, sin mor, och alla de andra att han kunde bli stark, att han kunde bli någon. Han hade bestämt sig. Det kvittade vad han behövde göra, han skulle göra det! Vare sig han tyckte om det eller inte. Valpen såg mot morbrodern. Han skulle visa honom att han inte skulle sluta som något patetiskt.
"Det ska jag." svarade han på det som sades.
För det skulle han. Både sätta upp mål och komma någonstans i livet. Värmen började långsamt sjunka igen.

Kroppen skrek nu nästan efter vatten och huvudet värkte. Abraxas såg mot bäcken innan blicken återvände mot Shiva. Sedan resta han sig upp. Han gick ytterligare en liten bit längre bort. Någon önskan att störa (och att bli ytterligare förolämpad) fanns inte. Han kastade en sista, hastig blick på den äldre innan han hukade sig och lapade i sig vattnet. Det kändes ingen skillnad men det skulle nog inte dröja länge innan kroppen tackade honom.

Shiva avbröts i sina tankar, inte av den unges ord utan rörelserna som denne gjorde då han förflyttade sig mot vattnet. Shiva vred huvudet mot valpen och med en outgrundlig blick följde han denne som vandrade till vattnet för att dricka. Det var med valpaktiga steg, sådär smått klumpiga och i vissas ögon gulliga, som Abraxas tog sig fram. Något som Shiva noterade, men som egentligen inte var konstigt med tanke på att det faktiskt var en valp han hade framför sig.
Så slog en idé honom. Han hade ännu inte kommit fram till någon vettig uppdelning av valparna bland flockmedlemmarna trots många timmars tänkande på saken. Så varför inte...
"Abraxas," sade han med en smått nyfiken stämma. "Vem skulle du vilja... lära dig av?" Han granskade valpen förväntansfullt, trodde att svaret skulle bli intressant. För vad hade han egentligen att förlora på att fråga den unge vad han tyckte i frågan? "Träna med. Se som mentor." Han undrade ifall den unge någonsin hade blivit tillfrågad om sin åsikt i en sådan sak. Valparna hade nog mest blivit kommenderade i hela sitt liv, hade de någonsin blivit tillfrågade om vad de ville?

Vattnet svalkade gott och han insåg att törsten hade varit större än vad han först trodde. Då han hörde sitt namn avbröt han och såg upp mot Shiva. Vatten droppade från hakan och valpen slickade sig frånvarande om nosen. Han var inte riktigt säker på vad det var han hörde. Frågades han om sin åsikt, och av ingen mindre än flockledaren? Förvirring sken i hans ögon. Långsamt satte sig Abraxas upp. Han hade inte tänkt på det så mycket, utan mest antagit att mor skulle sköta deras träning. Men han visste nog ändå vad han skulle svara.
"Antingen mor, eller du."
De var de starkaste i flocken. Åtminstone så som han förstått saken. Och det skulle vara en enorm ära om någon av dem ville lägga ner extra tid på honom. Om inte... Ja, då fick han finna sig i att ingen av dem tyckte han verkade vara värd att lägga ner extra tid på.

Självklart. Hade han egentligen kunnat vänta sig något annat svar? Valparna var trots allt från Blossoms släkt, och de förväntades värdera familjen högt, åtminstone enligt Shiva. För det var så han såg det. Även om hela flocken var hans familj så var blod alltid tjockare än vatten.
"På så vis."
Svaret godkändes såklart i ledarens ögon, men samtidigt kändes det lite väl originellt. Vem av dem skulle inte svara så? Det väckte delade känslor inom Shiva. Borde han bli irriterad eller stolt över den unge? Svårt att avgöra.
"Och om ingen av oss skulle vara tillgängliga?" fortsatte han sedan med en smått allvarsam min. Eller om du inte är värdig att träna mig med. "Alla vargar i flocken är mäktiga, du ska inte underskatta dem. Alla härstammar de från stora krigare som nämns i Numooris historia. Ta tillexempel Armageddon, son till Acier. Eller Achangra, dotter till Nisha. Och Ataro, vars far var den store Kangee." Han pausade några ögonblick. De var alla stora vargar. De härstammade alla från ännu större vargar. De var en mäktig flock. "De kan sin sak, ingen tvekan om det. De kanske inte är släkt med mig eller din mor, men de är minst lika kompetenta som oss när det kommer till att lära upp ynglingar efter TBB's seder."

Han hade svårt att tyda morbroderns uttryck. Faktum var att där knappt fanns något uttryck att läsa av över huvud taget. Inte som han kunde se.
"Och om ingen av oss skulle vara tillgängliga?"
Om inte, skulle han få nöja sig med någon av de andra. Det var åtminstone vad han tänkte säga, innan Shiva fortsatte. Ju mer ledaren talad, desto mer kände valpen nästan skam över att han sållat bort resten av flocken så lätt. De kom alla från mäktigt blod. Och Nisha. Henne hade han träffat och han var fortfarande inte säker på om han fann henne fascinerande eller skrämmande. Antagligen en blandning.
"Jag förstår." sade han och nickade stilla.
Han hade gjort en missbedömning. Och även om besvikelsen skulle vara enorm över att bli bortvald av modern eller Shiva, skulle han finna sig i det och jobba så hårt han kan.
"När kommer vi få en mentor?" vågade han sig på att fråga.
Han kunde inte minnas om deras mor sagt någonting om det, men han trodde inte det. Om hon hade gjort det, ja, då hade han pinsamt nog glömt det.

Han kunde känna av valpens skamsna inre då han talade om blodslinjerna som rörde sig i flocken. Säkerligen hade den yngre räknat bort många andra, vilket i sig inte var fel då Blossom var en legend för dem som härstammade från henne. Men det betydde dock inte att man kunde underskatta alla andra, för även om Blossom alltid skulle vara den största vargen genom tiderna enligt Shiva så visste han att det funnits många som hade kunnat mäta sig med henne, och att det fortfarande fanns dem som kunde utmana honom. Mäktig blev man inte genom att ignorera sitt motstånd, utan att granska det ordentligt, respektera styrkan som där kunde finnas och finna de vägar som kunde leda till ens egna ledarskap där igenom.
"Du underskattar dem," sade han med en road röst. "Abraxas, du är inte mer än en obetydlig liten varelse i denna värld, och ändå har du självrespekt nog att se ner på några av de mäktigaste vargarna i Numoori. Hur intressant är inte det?"
Ett svagt skratt lämnade den svartvita hanen medan han såg rakt på den unge hanen med sina mörka ögon.
"Vi får se när tiden kommer, men alla ska ni få någon att träna med. För ni har mycket att lära, och jag har inte tid med er alla." Inte för att han kanske var vidare upptagen egentligen, men att spendera all tid åt de små var ingen tanke som direkt lockade honom vidare mycket. Det var inte han som hade satt dem till världen, och därmed var det inte heller han som borde uppfostra dem. Som han såg det.
"Men jag lovar dig, du kommer att hamna hos någon som kommer att lära dig göra underverk." Med ett retsamt flin på läpparna ruskade Shiva lätt på huvudet. Dessa små var så otroligt irriterande, och samtidigt så underbart roande. Han kunde inte riktigt bestämma ifall han gillade dem eller inte.

Valpen lyssnade till den svartvites ord. Vart och ett av dem var sanna, men det förhindrade inte att de sved. Han var obetydlig. Varken han eller hans syskon var värda mycket mer än marken de äldre gick på, någonting deras mor gjort väldigt klart för dem.
    Abraxas kände hur hans kinder hettade till då morbrodern påpekade och gjorde narr av hans högmod. Blicken sökte sig ner till hans egna tassar. Han fann det väldigt jobbigt och önskade att han skulle släppa det, men det var antagligen rätt åt honom. Gjorde man fel fick man sitt straff. Ytterligare en sak hans mor gjort väldigt klart för honom och syskonen.

Han vände återigen blicken uppåt och såg på ledaren. De skulle se när tiden kom. Alla skulle de få någon att träna med. Valpen nickade till svar. Han hade hoppats på ett mer konkret svar. När tiden var inne. Så vitt han visste kunde det vara flera år från nu, men han nöjde sig med det svar han fick.
    Då ordet "underverk" nämndes sken valpen upp. Han ville bli starkare, finna sina krafter! Veta vilken typ an energi hans med stor sannolikhet bar inom sig. Och vinna respekt. Sina syskons, flockens... Shivas och moderns. För det skulle han gå genom eld och vatten, ta sig över varje hinder. Han ville bli sedd.

Han kunde se glöden inom denne liksom i alla de andra små som Kali hade gett liv åt. Hur viljan fanns hos dem, hur de strävade efter att bli bekräftade. Hur de hungrade efter makt och seger. Och just nu var de små mest ett roande skämt i hans ögon, men inte var Shiva dum. Nog kunde de med åren få för sig att deras morbror inte hörde hemma på TBB:s ledarplats, och nog hade han tankarna på att en av dem, om inte flera, en vacker dag skulle försöka störta honom från Blossoms klippblock i den tysta skogsgläntan. Han kunde leka hur mycket han ville med dem nu, njuta av att se hur de hungrade efter att lära och följa. Men en dag skulle även de små inse vad makt egentligen innebar, och minst en av dem skulle vara dum nog att försöka sig på att ta hans plats.
Tanken på detta, att en av hans egen släkt skulle kunna komma att ge sig efter honom, var lika skrämmande som den var roande. Shiva tvivlade inte på sin egen styrka, men familjen kom främst. Och i en grupp på så många som de små var, var sannolikheten stor att någon var ett svart får.

Han harklade sig kort, sköt undan tankarna. Ännu var valparna ofarliga, men han var inte dum nog att tro att de skulle vara de för evigt. Det gällde att fundera över valen mycket väl innan han gjorde dem. Han ville göra valparna till krigare, värdiga sina namn, men samtidigt ville han undvika att göra dem till maktgalna dårar som kunde hota hans plats i flocken.
Mycket hängde på den mentor de skulle komma att tilldelas.
"Vi får fundera över den saken, inte sant, Abraxas? Ja, det får vi." Han hade en nöjd ton i rösten då han talade och, uppenbart road av något som bara han själv förstod. Blicken svepte drömmande bort över trädens stammar medan Shiva åter lät tankarna svepa bort med honom för några ögonblick. Sedan landade han åter i verkligheten och de mörka ögonen fästes på den unge hanen.
"Få höra, du unge, vad som rör sig i ett sådant litet huvud. Jag har försökt förstå mig på er, ni valpar, men jag lyckas inte lista ut hur ni fungerar. Vad driver er? Vad önskar ni i livet? Vad vill ni uppnå? Såna frågor är för mig mysterium." Var detta ännu en lek? Shiva var inte själv säker, för i sanningen så hade han svårt att förstå valparna och deras sätt samtidigt som han önskade att detta skulle röra om den unges tankar så att han fick lite roligt ut av det. "Så, berätta några hemligheter från livet som så ung."

Han nickade åt sin morbrors ord. Abraxas skulle fundera länge och väl. Han visste att han inte hade något att säga till om i valet av mentor egentligen, men det skulle inte få hindra honom över att tänka på vad han kunde lära sig och från vem.

Valpen följde den svart-vites blick då den fastnade längre bort i skogen. Vare sig han skulle vilja eller inte visste han inte vad Shiva tänkte på. Det skulle han nog aldrig göra. Om han inte skulle få telepatiska krafter. Men hittills var det ingenting som pekade på det.
De kommande orden från ledaren fick honom att fundera. Han såg ner i gräset medan tankarna spann. Hemligheter från livet som så ung. Det var vad han hade sagt. Ja, vad fanns det för hemligheter egentligen. Vad ville han ha ut av livet egentligen. Ärligt talat hade han inte tänkt så mycket på det hela.
   "Sedd." sade han sedan och mötte den tvefärgades ögon. "Jag vill bli sedd."
Inte sedd för att han var en av Kalis valpar, eller endast för att han var en av Blossoms ättlingar. Han ville göra sig förtjänt av det släktskapet. Bli sedd för att han var han. Det var allt han ville.
   "Jag vet inte vad mina syskon vill, men det är vad jag tycker i alla fall." avslutade han.

Shiva skrattade till då han hörde den unges ord. Han kände en förundran blandat med ett visst sting av förakt gentemot svaret som Abraxas gav. Men en sak var då säker, den unge hade målsättning i livet. Och det kunde inte ses som något negativt.
"Du väljer dina ord väl, och det finns ingen skam i det. Ett bra svar på en svår fråga." Att de små verkligen var så välutvecklade att de kunde tänka i såna banor... Eller åtminstone denne. Resterande visste Shiva inte riktigt vad han tyckte om, men denne verkade ha något... extra, om man kunde uttrycka det på det viset.
Han granskade den unge. Abraxas. Funderade över vilka förmågor denne hade, vilka krafter denne skulle begåvas med, och hur långt denne skulle kunna ta sig i livet. Det fanns potential, så mycket potential. Det vore sorgligt ifall den gick till spillo.
"Men här blir du inte sedd." Shiva rätade på sig och spände blicken i den unge. "Har du ingen annanstans att vara? Säkerligen behöver någon av dina syskon lite sällskap. Jag har... andra saker att göra nu."
Shiva hade inget annat för sig, men han tyckte att valpen hade fått nog med uppmärksamhet och faktiskt kunde ägna sig åt något annat en stund. Även om han gillade den unge så ville han inte att Abraxas skulle få några idéer om att han var bättre än de andra.

Osäker på hur han skulle tolka skrattet ryckte det högra örat till. Hade han sagt någonting dumt? Dög inte ens hans ärlighet? Då Shiva verkade uppskatta hans ord spred sig en varm känsla inom valpen. Han log vagt för sig själv. Det kändes bra att bli uppskattad, om än så bara för en kort stund. Han fann värmen behaglig, uppmuntrande. Han skulle jobba hårt för att få känna den igen! Kanske även hans mor kunde ge honom samma känsla någon dag.
   "Men här blir du inte sedd."
Abraxas såg upp mot morbrodern och mötte hans hård blick. Det såg nästan ut som två svarta hål i hans huvud.
   "Jo." ljög han på det som sagts om hans syskon.
Örat ryckte till igen. Egentligen visste han att om att ingen av syskonen behövde sällskap, men han visste även när han inte längre var välkommen. Det var en vetskap som konstant hängde över honom likt ett regnmoln.

Valpen reste sig upp och böjde på halsen innan han i trav började röra sig bort till syskonen igen. Att möta ledaren själv hade inte varit lika skrämmande som han först trott. Och vad den tvefärgade än ansåg om han själv och hans syskon så skulle minnet av värmen ligga kvar hos honom länge.

[Känner du för att svara en gång till? Annars avslutar jag nog här :D]