Den unga beigefärgade varghonan gick med långa kliv mot den skogen hon hade hört så mycket om. Hon hade lämnat sin födelse plats för att ge sig av och leva sitt egna liv, och det finns inget som som band kvar henne i Nordanskogen förutom att det var där hon föddes. Flocken hon hade fötts inom hade splittrats och alla hade gått åt olika håll.

Hon saknade även sin mor, hon mindes fortfarande när hennes mor tog sina sista andetag och lämnade jordelivet. Hennes mor hade inte varit sig själv ända sen hennes partner hade dött. Många skulle kalla det hjärtesorg och det skulle hon nog hålla med om. Hennes mor hade hållit sig kvar i Nordanskogen, och varje gång hon kom och hälsade på henne så hade hennes mor blivit mycket tunnare och mer orkeslös. Hon hjälpte henne så gott hon kunde med mat och vatten, men en dag när hon kom på det vanliga besöket så var hennes mor så svag att tiden var inne för henne att lämna livet, men hennes mor hade lett mot henne och sagt att hon älskade henne och hon skulle finna sin egna lycka och hon skulle alltid vaka över henne.

Tårarna hade runnit från hennes ögon och hon hade lett en aning mot henne och nickat men hon lyckades få fram att han älskade henne med. Hennes mor hade lett mot henne en sista gång och gett henne en slick över pannan innan hon lade sig ner och drog sitt sista andetag. Hon hade låtit tårarna falla nerför kinderna, hon grät öppet att hennes mor var död, men medan tårarna rann nerför hennes kinder så gjorde hon en grav värdig till hennes mor. När hennes mor väl var begravd så satt hon där och sörjde, hon ylade sorgset. Hon hade suttit där i flera timmar innan hon bestämde sig för att gå vidare. Men hon lovade att besöka graven när hon passerade Nordanskogen. Tiken visste att hennes mor var med henne överallt, så hon kände sig inte ensam.

Hon skakar på huvudet och samlar tankarna och återkommer till nutiden, hon skulle hitta sin egna väg och leva sitt liv, precis som modern ville. Henne långa bruna lugg hänger nerför de gyllenbruna ögonen (ett arv från hennes mor). Den högra ansiktshalvan syntes ett stort fult brännmärke, inget som bekymrade henne längre. Men då hon fick det så tyckte hon att det var hemskt, men nu hade hon vant sig, den var en del av henne.

Hon kastar en blick i den stora uråldriga skogen framför henne och hon drar några djupa andetag, håller sig utanför TBB revirgränser, hon visste att de håller till här och hon hade absolut ingen lust att hamna i bråk med hela flocken. Hon mindes mötet med honom. Hon visste inte varför men något drog henne hit, tills hans flock. Kanske var det av ren nyfikenhet från hennes sida, hon hade hört mycket om TBB forna ledare och nuvarande ledare. Hon medger att han hade fascinerat henne sist, trots att han var skrämmande. Hon är nervös för vad som skall hända och om hennes krafter än en gång skall avslöjas...

(Till Shiva)

Ett meningslöst vandrande hade lett honom till revirets yttre gränser. Han hade inga ärenden hit, det var endast rastlöshet som tvingat tassarna att röra sig. Men det var som att enda sedan Abizou hade dött så var sig ingenting likt i flocken. Shiva hade alltid sett den svagaste av Kalis kull som ett hinder, något som tyngde ner flocken. Aldrig hade han haft höga tankar om den lilla varelsen, inte heller nu hade han det. Men flocken hade förändrats sedan hon dog, och Shiva hade varit tvungen att inse att trots hennes svaghet hade hon haft en viktig plats bland dem. Därför kändes det nu konstigt och tryckande att vistas med de andra, då han inte delade deras sorg. Han hade behövt komma bort från dem, få lite andrum.
Därför var han nu här, och kände sig totalt vilsen i livet. Han visste att han borde besöka Abizous gravplats, om inte för sin egen skulle så åtminstone för Kalis. Men han hade inte förmått sig till det ännu. Han hade tagit omvägar kring den.

En suck lämnade den svartvita hanen, och han stannade upp. Detta meningslösa vandrande löste ingenting, han fick sluta med dessa dumheter.
Ett djupt andetag drogs och han fångade upp dofterna i luften samtidigt som han sträckte ut sin förmåga och läste av energierna som fanns i omgivningen. Och plötsligt blev han medveten om en bekant livsgnista. De mörka ögonen öppnades och för några ögonblick stod Shiva stilla innan han åter började röra på tassarna. Det här var ju intressant.
När han närmade sig den andra vargen sänkte han hastigheter, samtidigt som han harklade sig kort.
"Aziza," sade han med en stadig stämma samtidigt som ett leende trädde fram på hans läppar just när han rundande ett buskage och lade blicken på den gyllene honan. Han mindes henne. Frågan var vad hon gjorde i dessa traker?
"Inte förväntade jag mig att stöta på dig i den här skogen."

Hon stannade och drog in doften från skogen, uråldrig och mäktig, samtidig gav den henne ett lugn. Ett lugn som hon hade känt i Lövskogen och Nordanskogen. Hon trivdes speciellt i skogarna, även om vissa var lite skrämmande och mystiska av sig. 

Hon kastar en blick runtomkring, lyssnar, tar in alla intryck från skogen ur alla vinklar. Öronen rörde sig fram och tillbaka hela tiden. Hon ville försäkra sig att hon inte hade trampat in på TBB område. 

En kall vind kommer farandes och rufsar om hennes lugg och päls. Hon sluter ögonen och njuta en kort stund innan vinden far vidare igen.

En djup röst som sade hennes namn hördes, en välbekant röst och hon öppnar ögonen igen och ser en svartvit hane runda ett buskage och stanna framför henne. Så han hittade henne? Hon var nervös att någon annan ur hans flock skulle hitta henne, hon respekterade och följde revirområdena.  - Shiva hälsade hon med en stadig röst. Ett leende syntes på hans läppar, var han glad att se henne?  Förvirring syntes i hennes ögon, men hon kunde inte vara respektlös mot honom, hon besvarade hans leende med sitt eget. - Det var länge sen, hur har du haft det? Jag hörde om det som hände med.. zombierna...
Hona under knappt säga orden, det liksom växte i hennes mun att försöka försvara sig mot döda som går och kan infektera en, vilken mardröm. En rysning for igenom hennes kropp.

Hennes ögon är milda men djupt inom dem syntes oro, Varför? Det låg i hennes natur att bry sig om andra. Hon har blivit uppfostrad att respektera alla. Hon hade hört om zombierna. Det hade skrämt upp henne och gjort henne mer vaksam medan hon hade rörde sig runt numoori. Hon hade hört om de områden som hade drabbats hårdast av dem och Kaiwood var en av dem.

Ja vad gjorde hon här? Hon visste inte riktigt säkert själv, var det att hon ville kolla läget? Något hade dragit henne hit? Vad visste hon inte än. Hennes blick möter hans mörka och hon drog lite på munnen. 
- nej jag är förvånad själv att jag är här. Men något drog mig hit, jag vet inte vad. 

Med en smått road min i ansiktet stod Shiva stilla, fylld av förväntan över hennes reaktion. Det var svårt att avgöra riktigt vad hon tänkte då hon hörde hans hälsning, blicken hon skickade var svårtydlig och inte heller verkade hennes kroppsspråk tala klart mot honom. Så hon hälsde honom med det första som verkade komma upp i hennes tankar.
Åh, så hon mindes hans namn.
Och när hon sedan frågade hur han hade haft blev Shiva ännu mer road av situationen. Han hade inte direkt varit den trevligaste mot henne senast de mötts. Inte för att han ångrade sig, men artighetsfrasen hon kastade ur sig var ingenting han hade förväntat sig.
"Nej, jag har väl haft det bra. Visserligen slog zombieplågan hårt mot både skogen och flocken, men jag står ju fortfarande här... Vill Gudarna röja mig ur vägen får de komma med något bättre."
Han flinade till, road av sina egna ord.
Den mörka blicken gled över den gyllene honan, samtidigt som han läste av de dansande energierna hon bar omkring sig. Shiva kände en viss respekt för honan, för han visste att hon bar på en förmåga mäktigare än många andra. Hon kanske inte var vad många skulle kalla en krigare, men hon var sannerligen något utöver det vanliga.
Att kunna se vad som komma skulle, att kunna blicka framåt i tiden... Vilken fördel det skulle kunna ge.
"Ja, det är något med skogen. Det är många som känner sig dragna hit, på både gott och ont."
Han svepte lätt med svansen bakom sig innan han satte sig ned, utan att släppa Aziza med blicken.

Hennes öron rörde sig hela tiden, lyssnade efter ljuden i skogen men riktades framåt när han pratade. Jo visst stod han här livs levande framför henne, även om det är som han sa att zombieplågan slog till hårt mot dem. Men på något sätt hade de överlevt. 
Han hade på ett sätt rätt, men man skulle akta sig för att förarga gudarna. hon möter hans mörka blick med sin guldbruna - Ni har mött många prövningar, men ändå lyckats ni stå emot och stå segrande ut ur dem. 

Hon slickar sig om nosen och sveper lite med svansen bakom sig. flera känslor speglade i hennes ögon och hon får en fundersam min och ser upp mot himlen och mumlar lågt - kanske gudarna ger oss dessa prövningar för att se om vi är värda? 
Hon hade inga svar och kunde inte själv svara på det men allt som har hänt, alla prövningar som har drabbats Numoori, vad det något gudarna ville säga dem eller var det bara ren tillfällighet att allt hände nästan tätt intill på varandra?

Hennes mungipor drogs upp till ett leende, hon kunde inte låta bli när hon hörde vad han sa och hur road hans röst är, det smittande av sig på henne. "Självförtroendet är det inget fel på" tänker hon för sig själv, imponerad att trots det han och hans flock varit med, står framför henne, stark och kraftfull med mycket gott självförtroende och kaxighet. 

Hon själv skulle gärna vilja ha en del av hans självförtroende, Visserligen hade det blivit bättre men ibland känner hon sig svag och ensam, bara att ha någon att prata med utan att bli rädd för hennes krafter så blir hon glad. 

Hon skrattade till, road över sig själv, " gud vad patetiskt hon låter, hon är stark på sitt sätt och nu är hon stolt över sina krafter" Hennes mor skulle vara stolt över henne. 
Leendet blir bredare och hon ruskar lite på huvudet - ditt självförtroende är det inget fel på, jag slår vad om att om så faran eller något annat kom och knackade på så skulle du ge det en riktigt fight och vägra ge upp. 

Hon böjde på huvudet i en respektingivande form - Du har min respekt Shiva. Säger hon med en vördnadsfull röst. 
Hon sitter sedan tyst fortfarande med huvudet böjt mot honom, väntade tålmodigt tills hon hörde honom prata igen. Då lyfter hon på huvudet och ser på honom. - Gott och ont ja, men det har något mystiskt över sig, som den bär på hemligheter som ingen vet om.

[Skrev ett långt svar men det försvann, så blir irriterad, så nu får du ett mycket kortare istället xD]

Shiva lyssnade till hennes ord, alltjämt med ett svagt leende. Hon var sannerligen något extra i denna värld, och hennes förmåga, hennes möjligheter att se tiden på ett annat sätt än de andra... Det fascinerade honom. Det gjorde henne mäktig i hans ögon.
"Gudarna spelar spel som vi aldrig kommer att förstå oss på, Och vi är inte mer än bräckliga spelpjäser för dem. Men jag har ingenting emot att accpetera min plats under Moriko."
Nej, Shiva kände stor respekt för Gudinnan som hade sin hemvist i Kaiwood, och han skulle alltid tillbe henne. Ifall hon önskade något var det hans önskan att följa detta. Han kände en sådan djup respekt för Moriko, för allt hon gjort för flocken och skogen, för att hon tillät dem dela hem med henne, befinna sig i hennes gudomliga närvaro... Det var otroligt. Alltid skulle de lyda under henne.
Han drog ett djupt andetag och lät de mörka ögonen svepa över skogen innan de åter fastnade på den gyllene varginnan.
"Du borde inte vara här." Rösten var lugn och metodisk, samtidigt som han log emot henne. "Kaiwood är ingen gästvänlig plats. Det är inte alla i mitt kungadöme som är lika... pratglada som mig. Jag har svårt att avgöra ifall det är mod eller dumhet som driver dig åt detta håll."
Ett svagt hummande läte kom ur hans strupe, ett bevis på att hans ord till viss del var skämtsamma, men till viss del även innehöll allvar.

Hennes gyllenebruna ögon följde honom och hon kunde skymta ett svagt leende på hans läppar. När han började prata så lyssnade hon starkt. Det han sade var vettigt. De var inte mer är bräckliga spelpjäser för gudarna men hon respekterade dem. Han nämnde Morika och hon log mot honom, hon kände till gudinnan som var jordens myllens och nattens gudinna som även avspeglade lugn och och trygghet. - Moriko mumlade hon fram vördnasfullt. - även om vi inte ser dem så finns de alltid runtomkring oss.. hon log mot honom.

Kanske var det därför hon drogs hit? För hon kände en lugn och trygghet här? Hon visste inte varför men något. Hon sitter lugnt kvar, blicken granskar den vackra skogen runtomkring dem innan hennes blick åter mötte hans.

Öronen spetsades när han började prata. Borde inte vara här? - hmm kanske kanske inte. Men något eller någon lockar mig.. säger samtidigt som hennes ögon börjar glittra retsamt. Hon tänkte efter en smula nog hade hon hört om TBB men hon höll sig alltid från deras revir för att inte starta bråk och hon visste om deras rykte. Hon lade huvudet på sned och ett retsamt leende drogs över hennes läppar. - erkänn att du kommer sakna mig om jag slutade komma hit Shiva! Hon slickade sig om nosen och hörde hans hummande läte frpn strupen. Hon hörde att det både var skämtsamt och allvar.
Hon rätade på huvudet och klippte med öronen. - kanske är det både? Eller kanske jag vill träffa dig?

Hon visste om hans rykte, men ändå på något sätt tyckte om hon om att prata med honom. Men på grund av sin kraft som kunde komma och gå hur som helst så tvivlade hon på sig själv.. Vem skulle finna en brännskadad vargtik med opåltig kraft (enligt henne själv) attraktiv?
Hon mötte stadigt hans blick och sa med allvar i rösten - skulle du skada mig Shiva?

Shiva kunde inte hindra ett kort skratt leta sig fram ur stupen. Kanske hon ville träffa honom? De smått chockerande orden fick ett leende att dröja sig kvar på hans läppar. Oavsett om det var mod eller dumhet som drev denna tik kunde han inte låta bli att finna henne tilltalande på något vis. Det låg något oskuldsfullt över henne, något som han till viss del kunde uppskatta.
"Om jag måste," svarade han till henne med en uppriktig röst. Nej, han var ingen sådan som plågade levande varelser bara för nöjes skull. Kanske han funnit det mer tilltalande i sin ungdom, men inte längre. Däremot var stubinen ganska kort, och om en liten sak var nog irriterande kunde Shiva lätt ta någons liv. Han tvekande inte på det viset. Men att plåga bara för att plåga... Nej, sådan var han inte. Dessutom låg Aziza på plussidan för tillfället. Men om hon på något vis skulle stå i vägen för honom eller flocken, då skulle han inte tveka att röja henne ur vägen.
"Men just nu finns det ingen anledning till sånt."
Han log emot henne med en retsam glimt i de mörka ögonen. Den gyllene tiken var sannerligen något utöver det vanliga.

Hennes ögon betraktade honom hela tiden, öronen rörde sig vid minsta ljud och hon lyssnade på hans svar. Jo nog kände hon till hans rykte att han inte var nådig när det gällde att skada eller straffa. de som korsade hans väg och mopsade upp sig eller retade upp honom eller medlemmar ur hans flock, ja antingen kunde de bli illa skadade eller till och med dödade.

Men hon ville absolut inte hamna på Shivas dåliga sida, helst ville hon på hans plussida men man kunde ju aldrig veta. Och hon skulle aldrig få för sig att stå ivägen för honom. - Den dagen det händer, så skall jag se till att jag inte hamnar i din väg. Hon böjer respektfullt huvudet mot honom. Hon har stor respekt för honom, och han och TBB är ju välkända i Numoori. Hon själv är ju med i en stor flock, men ibland kunde hon känna sig ensam, enda sen Törne försvann så hade hon inte riktigt funnit en riktigt nära vän, och hennes krafter var det många som rynkande nosen åt eller tyckte den var konstig.

Törne hade aldrig sett ner på henne på grund av hennes kraft, han såg hennes som en individ, och hon saknade honom och hans glada prat. Hon klipper med öronen igen när Shiva åter igen pratade såg den retsamma glimten i hans svarta ögon. Hon log snett mot honom - vilken tur för mig då. säger hon med en retsamt glimt i sina ögon.

Kanske var det så att hon sökte efter något eller någon som hade något liknade kraft som hon, är det kanske därför hon kände en kontakt med Kaiwood och Shiva? För att de kanske hade liknade krafter? Hon visste inte och ville inte fråga. Hon var faktiskt själv rädd för sin kraft ibland, då den kunde komma när som helst. men hon ville lära sig att lita på den, att inte behöva vara rädd för att den kunde dyka upp när som helst och att inte bry sig om vad andra tycker om henne.

hon klipper smått med öronen, och mumlar lite för sig själv - kanske det är något som binder oss samman på ett eller annat sätt. Hon ruskar lite på huvudet. Hon undrade om Shiva ahde hört henne säga det men hon sitter tyst och väntar på hans svar.

Han log bara mot henne. En sak han aldrig skulle kunna kalla Aziza för var dum, för även om hon var alldeles för godtrogen och kanske även lite naiv så hade hon ändå förnuft. Han trodde på henne när hon sade att hon inte tänkte hamna i hans väg, och han visste att hon förstod allvaret i det han talade om. 
Hon skulle nog aldrig göra något medvetet för att hamna på en dålig sida hos Shiva, och det gjorde att han accepterade henne.

De ord som hon mumlade fram var låga, men de gick inte obemärkt förbi honom. Och med ett svag leende svarade han henne.
"Det får vi nog aldrig veta. Det finns många saker vi aldrig kommer få veta om det här livet. Jag tror att det är bäst att bara följa med och aldrig tvivla på sina egna val. Hoppas att Gudarna leder oss rätt."
Att aldrig tvivla. Det hade han fått lära sig sen valpben.

Hon lägger huvudet en aningen på sned när han tittar på henne, hon kunde se hans leende på hans läppar, han är charmig och när han ler så ser han inte ut som som ryktet om honom är. Han ser väldig snäll ut. Fast hon visste ju att skenet kunde bedra också, men hon höll sitt otd att hon inte skulle vara i hans väg när det verkligen gällde, trots hans och flockens rykte så accepterade hon honom, kanske de på något sätt var connected eftersom deras krafter påminde lite om varandra på ett eller annat sätt.

Dessutom verkade han inte döma henne pga hennes stora fula ärr i ansiktet eller hennes kraft vilket många kunde bli rädda för. Hon sveper lite med svansen och ler mot honom. - världen är full av mysterier som ingen vet ännu om.

hon rätar lite på huvudet och lyssnar på hans ord. det han sa lät mycket vettigt i hennes öron. - Att aldrig tvivla på sig själv eller sina val mumlar hon för sig själv. Hon nickar som hon hade fattat ett beslut inom sig. - Tack  Shiva jag skall bära dina ord med mig. Hon böjer på huvudet mot honom i respekt men också av tacksamhet.  - Du har min respekt och om du vill min vänskap, om du behöver prata med någon så vet du att jag jag finns. jag kanske är inte är bra på att ge råd ibland men att lyssna är jag.

Hon tystnar och ser på honom, vart skulle han tycka om att eventuell ha en vän som hon? och vad skulle resten av hans flock tycka? vad skulle hennes flock tycka? vad hände om de gick ut i krig mot varandra?. Nej hon skulle inte tvivla längre, hon fick ta det när det skulle hända. Hon är bara glad att få vänner utanför flocken.