Fåglarna sjöng medan han gick förbi. Varnade varandra att det gick ett rovdjur genom skogen. Zeltak tittade upp mot himmelen men böjde genast ner huvudet då ljuset sved i hans ögon. Han stannade och blinkade med ögonen. Allt var suddigt och färglöst. Skuggorna från träden gav lite vila åt hans ögon med ljuset var starkt. Han fick helt enkelt lita på de andra sinnena han behärskade, så som känsel och hörsel. Hon försökte se sig om kring igen, de grå grumliga ögonen leta runt omkring honom och solen brände lätt på hans rygg. Han började gå framåt igen. Tog skydd från ljuset vid varje skugga han kunde finna men det hjälpte inte så mycket när ljuset fortfarande läckte in bland träden.

Efter att ha krockat i ett träd och faktiskt trillat bakåt. Satte han sig för en stund vid trädets stam och försökte blicka runt. Om han inte känt sig så hotat av att vara på en så öppen plats. Hade han nog lagt sig och sovit, men att inte minnas något fick paranoian att välla upp. Vad fanns det här ute, farliga eller snälla? Och, vad är egentligen skillnaden mellan dessa två? Zeltak piskade irriterat den svarta svansen i marken. Varför..? Varför kunde han inte komma ihåg något. Han kunde känna hur huvudvärken återvände. Varför denna huvudvärk så fort han försökte minnas.

Ja, han hade många frågor men ingen som kunde förklara dem. Denna minnesförlust. Hur länge hade han ens haft denna minnesförlust. Han visste inte men han ville gärna få reda på det.

[dååligt ;-; i knoe.. Gomenasai.. .__. Paaaxat Thzuki ^^ ]

Solen lös på extra stark denna varma vårdag och den stolta varginnan vandrade lugnt igenom skogen. Skådade sina marker och funderade på vad hon skulle göra härnäst. Det hade hänt mycket på senaste tiden och lite friskt luft skulle nog hjälpa henne att rensa tankarna lite grann, lite grann i alla fall.
Men njutningen varade inte länge då en okänd livslåga nåde henne och den mörka blicken blev smal och hon vände blicken emot de håll hon känner av lågan.
Utan att säga nå började stegen att styras rakt emot inkräktaren och dom mörka gröna ögonen antog sakta en glödande röd nyans. Hon hade haft nog med inkräktare i skogen och ville inte veta av nå fler, bråk hade det varit nog av och mer ville hon inte ha. Inte ännu då flocken fortfarande var så ostabil och ifall denne okände tillhörde någon flock så var det illa.

Trotts att hon visste att det fanns någon inom reviret så gick hon framåt i en lagom snabb takt och det dröjde inte länge fören hon fick syn på en svart hanne längre bort. Det som genast fångade hennes intresse vad dom vita dimmiga ögonen. Han såg verkligen inte ut att höra hemma här i detta klimat. Kanske var han en nattvandrande individ egentligen. Förvirringen inom honom var stor och oavsett om hon inte gjorde nå försök till att känna efter så skrek hans låga om det. Han hörde verkligen inte hemma här.
Utan att säga vandrade hon fram och stannade någon meter ifrån hannen och såg ned emot honom med huvudet högt buret och en hård min. Dom glödande ögonen granskade honom snabbt och han verkade vara en stridsduglig varg. Intressant minsann, kanske var det bra att han virrat bort sig hit.

Näsan fångade en doft, en ny doft och han kunde inte avgöra om den var farlig eller inte. Han vred huvudet snabbt från sida till sida för att försöka se ägaren till doften. Först kunde han inte finna denna trots att hans nos skvallrade om hur nära denna främling var. Zeltak ställde sig snabbt upp och han kunde känna hur hans ragg reste sig. Han ställde sig med bakdelen mot trädet för att förhindra att främlingen skulle kunna attackera bakifrån. Hans dimmiga ögon letade fort bland ljuset innan de fångade en rörelse, han vände genast huvudet i riktiningen. Han höjde nosen lite för att känna doften bättre. Och han lyssnade till alla ljud, men han kunde inte höra den andra prata.

Han öppnade munnen lätt för att säga något men kunde inte få fram några ord, efter några sekunder stängde han munnen och tänkte efter noga, kände huvudvärken växa men koncentrerade sig på annat innan han åter öppnade munnen för att tala:
"Who.. Who's there?" Man kunde höra hans nervositet på rösten då han bröt av när han talade. Även om raggen var rest, låg svansen smått mellan benen. Han kände sig svag, varför kände han så svag just nu? Han försökte hålla koll på rörelsen som han trodde var främlingen.

Den svarte var så ynklig, patetisk och rädd att Thzuki nästan kände avsky för honom. Våga sig in i denna skog för att sedan krypa ihop under en sten, tungan fuktade nosen och hon funderade på ifall hon skulle göra lidandet kort för hannen. Men någonting sade att hon skulle kunna ha nytta av denna svarta varg. Men först måste hon ta reda på hans namn och egenskaper, sen så var det fritt fram att mata hans hjärna med rätt och fel.
"Vad gör du i denna skog främling?" rösten var kylig men inte otrevlig och hon lät sig åter granska hannen. Han hade en stor men smidig kropp och dessa mjölkaktiga ögon, vad bar dom med sig för spännandeheter. Hon hade någon gång tidigare hört talas om vargar som bara vandrar om nätterna med ett par lysande ögon. Men hon hade bara hört dom som någon form av legender, kanske var han en sådan legend. En som är oslagbar om nätterna.
Ett litet flin växte fram för att sedan försvinna.
"Mitt namn är Thzuki och jag är rädd för att du min bästa herre befinner dig på mina marker." stämman var stolt och det kunde man även se på den eldiga varginnan, hon var stolt över markerna hon har under sina tassar. Även om det var rörigt just nu så var hon stark. Stark och stolt.

Han rörde öronen när den andre började prata. En skog.. En plats med massor av träd. Han kom ihåg vad en skog var, eller så var det denna andra varg som fick honom att minnas?
"Jag vet inte.." svarade han på vargens första fråga. Zeltak hade bara vandrat, utan någon speciell riktning, i jakt på svaren på alla de frågor som for runt i hans huvud. Hans svans slappnade av lite men raggen var fortfarande rest. Han såg bara en bländad, suddig och färglös bild av den andre och när denne stod still flöt konturerna nästan in i omgivningen. Musklerna spändes lätt till när den andre började prata, men de slappnade snabbt av.

Honan talade igen. Thzuki.. Främlingens namn var Thzuki. Zeltak försökte genast memorera namnet för att försöka komma ihåg det. När denna andra hade pratat klart och introducera sig kände han själv en känsla av att introducera sig, som om det vore otrevligt att inte introducera sig själv.
"Mitt namn är Zeltak." Hans namn var nog det ända han var helt säker på. Det hade han vetat hela tiden, eller ja, sedan han kom ihåg.
"Jag är ledsen, jag visste inte." Han höll blicken stadigt på den andre så att han inte skulle tappa bort dess konturer. "Jag kan lämna." Sade han även om öronen, som låg både undergivet och ledsamt åt sidorna, berättade hur han kände för att lämna stället och vargen som fått honom att minnas.

Även om något inne i hans huvud tycktes skrika åt honom att lämna vargen och landet.

Han presenterade sig som Zeltak och hans undergivna sätt fick henne nästan att må illa. Inte av ånger utan för hur svag han visade sig vara. Svaga individer är dom som dör först, eller är dom som tar sig längst med rätt lära i livet. Vilket fick Thzu att le brett inombords. Denne svarte varg verkade ju knappt veta vem han är och dessa ögon. Hon hade hört om dom och nyfiken över ifall det verkligen kunde stämma. Om det var fallet så var det en stor bonus för dom alla, en av nattens kungar hos dom. Perfekt träningsparner för att lära sig nattens mönster och nattväktare.
"Jag kan lämna."
Orden tyckte henne ur tankarna och blicken såg åter emot hannen. Ska hon låta honom gå, tar hon in honom i detta skick så är risken att alla undrar vad hon håller på med, ifall hon vill dra dom ned till helvetet. Men även dom i detta skick är dom som är lättast att lära upp i vad som är 'rätt' och 'fel'. Han skulle in i flocken oavsett om han vill eller ej.
"Nej nej Zeltak, ni behöver inte gå. Inte ännu." hon talade i lugn och såg sig omkring, försökte finna en så mörk plats som möjligt. Fann en gjorde hon och såg ned emot hannen.
"Följ med här." benen bar henne fram emot den mörkaste plats hon fann, bara någon meter ifrån där han tidigare befunnit sig. Det var några medelstora träd som stod i en halvmåne och bakom dom fanns det småträd i överflöd, en perfekt plats ifall man ville slippa vinden och i detta fall solen.
"Känns det bättre nu?" huvudet tippades lätt på sida och dom mörka ögonen såg emot honom.

[Mjah... Jah, inte alls seg ^^']

Hans öron ryckte till då den andre började prata, och han lyssnade på den andre. Hans ögon blickade i en lätt otakt medan han försökte hålla den andres konturer stadigt i sikte. Men öronen rörde sig vid varenda ljud som tycktes höras.
"Följ med här." Dessa ord fick det att slå till i hans huvud i form av en kort huvudvärk och det kändes som någon skrek åt honom att vända om, gå iväg från denna främling. Han lyssnade inte. Han slöt istället ögonen och efter några sekunder öppnade han dem åter och, med hjälp av ljud lokaliserade han på ett ungefär vart den andre var och försökte följa denne andra bäst han kunde.

Kylan som tycktes smeka längst hans rygg då han gick in bland skuggan, det tycktes vara mer skugga här, tätare lövvärk. Zeltak nosa lätt på marken och tittade sedan mot den andre. Långsamt blev det bättre. Skuggan hjälpte och han kunde se bättre, den hjälpte inte till det fullaste. Men konturerna blev mer synliga och färger färgade den gråa omgivningen lite. Zeltak studerade den andre med sin lite bättre syn, han kunde se svaga färger från den andre, så som en viss röd färg. Hans öron som koncentrerat legat åt sidorna ryckte till och vinklades fram då den andre talade igen.
"Ja.." Sa han med förvåning i rösten. "Men- men hur..? Varför..?" Frågade han medan han tittade på den andre, förvånad men med kanske lite beundran eller respekt för denne andres kunskap. Denna andre visste vad som behövdes göras för att han skulle må bättre. Hans svans ryckte lätt till i en svag vickning. Det måste ju betyda att Thzuki, känner honom? Eller.. Så var Thzuki allvetandes.

[Fick det att låta väldigt barnsligt i slutet kanske xD men.. Han är barnslig och har inget minne så C: thats how his brain works sometimes :3]

[Derp... En Nattis ser inga färger, tänkte bara så du vet till nästa gång ^^]

Ett lugnt moderligt leende växte fram och hon började förstå vad som händer inne i valpens lilla huvud, något hon fann mycket intressant. Så han visste inte vad som föregår i hans omgivning, kanske ska hon ta och förklara det.

"Minns du inte?" stämman var lugn, varm och vagt nyfiken. Ännu hade han inte nämnt sitt namn och hon visste inget mer om honom än vad han vet om henne. Om han förhoppningsvis minns sitt namn så skulle det hjälpa henne en hel del eller om valpen var så borta som han verkade så skulle det inte heller bli nå större problem. Hon hade lärt sig ett och annat under sina yngre år och berätta en och annan historia som han varit med om skulle inte skada eller vara några som helst problem. Nej det skulle snarare bli ett rent nöje att få skapa en egen historia åt den lille svarte.

[Jag förstår inte varför jag hela tiden glömmer av det >3<, jag vet ju om det.. Men tack för att du sa det c:]

Han tittade på den andre när denna talade, hans öron ryckte lätt till och han tänkte lätt innan han själv talade.
"Jag vet inget, bara mitt namn, och när jag försöker veta gör det ont." Zeltak böjde ner huvudet mot marken lite ledsamt, han satte sig dystert ner men fortsatte titta ner i marken. Han försökte minnas, men vad skulle han minnas, han visste inte ens vad det var han försökte minnas. Hur skulle han då kunna minnas om han inte ens vet vad han skulle minnas, och hur skulle han kunna veta om det han mindes var sant? Mindes han så skulle det väl kanske kännas rätt. Han kanske skulle få en känsla av att han hittat en bit av sig själv.

Tillslut, efter en stund vände han tillbaka blicken mot den gråa, trots skuggan, ljusa konturen som var den andra vargen. Han kisade med ögonen för att försöka se bättre.
"Känner du mig? Kan du hjälpa mig veta?" Honan tycktes veta om honom och hon hade hjälpt honom. Kanske känner hon honom trots allt, de kanske har träffats någon gång, någonstans.