Hela livet har gått ut på träning och åter träning.
Dhalai låg välmaskerad bland taggiga buskarna med hårt stängda ögon och blicken fokuserad på en hjorthona ca 30 meter ifrån henne. Hjorthonan var nervös, kände på sig att något farligt höll på att hända men kunde inte förstå vad. Dhalai kunde se hennes värme, röd glödande siluett.

Hjorthonan ryckte till och i samma sekund slet sig en fotbollsstor eldklot från orörliga buskar och med enorm hastighet flög mot det paralyserade av skräck och oförståelse bytet. Ett lätt skri och kloten träffade hjorthonan på sidan och knuffade omkull henne. Med ett dovt morrande slängde sig Dhalai mot bytet, hon träffade men det betydde inte att bytet var besegrat, på så långt håll var hennes eldklot inte alltid dödande. Ibland om bytet var tillräckligt starkt och friskt kunde den av ren chock fly i djupet av skogen och Dhalai skulle tvingas att spåra den igen för att hitta döende med fluglarver gömda i det horribla öppna brännsåret.

Dhalai hann i tid, hennes käft slog sig om hjorthonans hals och ett lätt ryck bröt hennes ryggrad. Snabbt och någorlunda smärtfritt. Infernohonan släppte sitt byte och med kritisk blick granskade såret som orsakades av hennes eldklot. Hon träffade magen och kloten slet upp men samtidigt brände igen artärerna vilket oftast tillåter bytet att fly då de inte är försvagade av blodförlust. Näste gång måste hon sikta mot huvudet, utan syn kommer bytet alltid vara dömd.

Hon hade granskat dotterns lilla lek och visste inte ifall hon skulle le eller inte, hur det än var så satt hon där under ett träd med en hård min och reste sig inte upp fören det hela var över och närmade sig den ljusa inferotiken. Stegen var starka och lätta, den lilla snö som fanns hade börjat dra sig tillbaka och på marken fanns knappt nå av den vita sörjan kvar. Endast en lerig och fuktig backe, tillräckligt för att inte kunna sätta eld på. Inte för att det var behövligt, det var ett perfekt underlag för att träna på däremot. Tanken vandrade över till resten av flocken och hur hon hade byggt upp det nya systemet, det var dags att testa det då det fortfarande fanns tid och underlaget gjorde det svårare för dom. Kunde dom det i detta underlag så satt det som berg då sommarens torra fasta backe väl kom.

"Ni ser uttråkad ut Dhalai." hon såg emot sin dotter med dom mörka gröna ögonen och sedan ner emot hjorten. Det var ingen stor en hon hade funnit sig, ett kid. Trotts det så var det en god fångst för så ung ålder, vad skulle det kunna bli av denna ljusa då hon vuxit upp. Tankarna återgick till hennes två första barn och sedan till hennes tre senaste. Så små och fulla av liv och redan så är deras öden förutbestämda. I alla fall alla utom Bushis, hennes öde kunde bara tiden avgöra. Men Thzuki visste att hennes dotter var smart, även om temperamentet var fruktansvärt kort så var hon lika oförutsägbar som eldens flamma då det gäller agerande och tänkande.

[derp... här nu Dx]

Dhalai la märke till hur hennes mor dök upp och närmade sig henne. Under sin jakt har hon inte märkt att hon blev granskad och upptäckte modern bara när hon kom. Hennes bistra min gjorde den ljusa inferon en aning förvirrad som om hon inte förstod vad det var hon hade gjort fel. Hon kastade en blick mot den unga hjortkiden, inte ens ett år gammal, nästan, skulle ha blivit det om hon överlevde tills våren och sedan upp på sin mor. De eldgula ögonen smalnade något, hon hade pupiller, det var bara Bushi som ärvde moderns ögon ur den senaste kullen, hur de andra, äldre syskon såg ut visste hon inte.

"Ni ser uttråkad ut Dhalai."

Moderns röst lät främmande och bekant på samma gång, hon saknade henne men samtidigt visste hon att Thzuki hade mycket att göra. Hon var ledarinna och kunde inte ge all sin uppmärksamhet åt systrarna. Men fortfarande så saknade hon de dagarna när alla fyra av de kunde vara tillsammans hela dagarna.

"Det finns inte mycket att göra i flocken, mor. Jag fortsätter min träning som alltid men det har blivit en rutin"

Hon funderade. Skulle mor tillåta?

"Mor, jag vill gå efter Bushi"

Sa hon och såg sin mor rakt i ögonen, de hade olika ögon men fortfarande samma. Av alla syskonen var kanske Dhalai den enda som ärvde större delen av en bergsvargs kyliga tålamod men även den hade sina gränser. Hur många år till skulle hon bli tvungen att spendera här? Bushi fick tillåtelse att vandra, Tenána har hon inte heller sett på länge. Visst, hon var den svagaste ur kullen men det skulle inte vara för evigt.

Pet

Uppmärksamt lyssnade hon till sin dotter och kunde förstå henne men som en vakande mor ville och kunde hon inte släppa iväg sina barn som hon ville. Bushi hade varit ett undantag, den valpen smet iväg oavsett hur hårt man läxade upp henne så gjorde hon precis som hon kände för. Vilket hade oroat Thzu allt för mycket och hennes oförsiktighet hade lett dottern till fördärvet. Hon hade hamnat i Iwakus våld vilket oroade henne ännu mer. Det var en hanne hon alltid hade haft svårt för, även då han gick under Blossoms makt och ännu mer efter krigets gång.

Hon visste att det förr eller senare skulle komma. Tystnaden låg mellan dom en stund innan hon särade på läpparna för att tala.
"Jag förstår att saknaden för er syster är stark Dhalai." tonen var lugn och hon mötte sin dotters blick. Vad som än föregick i den lilla kroppen oroade Thzuki, hon kände att någonting var fel, att någonting inte riktigt stämde.
"Men jag kan inte låta er gå, hon är i säkerhet men jag kan inte låta han ta er heller." allvaret lös i dom mörka ögonen. Skulle valpen rymma så skulle hon personligen jaga ikapp henne. Att hon utforskar revirets gränser och kanske även en bit utanför har hon inget emot. Men ska hon försöka bege sig iväg efter Bushi så skulle hon känna sig djupt besviken. Även om hon visste att Iwaku är en hemskt vriden individ så kan hon ändå lita på honom, av någon anledning.

"Jag förstår att saknaden för er syster är stark Dhalai. Men jag kan inte låta er gå, hon är i säkerhet men jag kan inte låta han ta er heller."

Dhalai såg på sin mor, sin mor hon kände väl och som kände henne väl. Hon trodde att Dhalai fortfarande var bara ett barn men så var inte fallet. Hon har växt till sig, lärt sig kontrollera sina krafter, kanske inte lika bra som mor men hon klarade sig ensam i skogen på egen hand utan svårigheter. Varför skulle hon inte klara sig?

"Då kan vi gå båda. Mot oss båda kommer Iwaku inte ha en chans. Eller ta med flocken dit? Varför sitter vi här i Kaiwood när någon av våra egna är fången?"

Dhalais röst var passionerad och flammande likt flamman inom henne. Hon kunde inte förstå sig på sin mor, den försiktigheten och obeslutsamheten förargade och irriterade den ljusa unga inferon. Irriterat slängde hon med huvudet och tog några steg bort från sin mor. Flammor under tassarna bildades och lämnade svarta, sotiga fotspår i marken.

Om den lille bara visste vem deras verkliga fiende var.
Thzu visste mycket väl att det inte skulle räcka med att ta med sig flocken dit, hon hade inte råd att starta ett krig nu och speciellt inte emot honom. Dom båda hade varit i samma flock, under samma ledare och det som precis lämnade Dhalais mun var precis vad Iwaku förväntade sig av Thzuki. Trotts att han höll hennes dotter fången så var flocken viktigare. Att riskera hela flocken för sin dotter som hon vet är okej är bara dumt och korkat.

"Dhalai. Din syster har det bra, hon kommer att komma hem. Men att ta med hela flocken för att rädda henne är både dumt och riskfyllt." huvudet tippades lätt på sne och blicken höll sig ständigt fäst på den vite.
"Att starta krig emot honom är inte lösningen. Du måste tro på din syster och lita på mig min dotter." varit en bra mor var väl någonting hon inte riktigt varit bra på men att skydda sina små oavsett vad hon möter hindrar henne inte. Men den som håller hennes Bushi i sitt våld håller även henne nere. Det var få hon verkligen fruktade och en av dom är denne Iwaku, han sätter inte skräck i henne men hans sätt att tänka och agera är mer eller mindre skrämmande.

"Dhalai. Din syster har det bra, hon kommer att komma hem. Men att ta med hela flocken för att rädda henne är både dumt och riskfyllt."
"Att starta krig emot honom är inte lösningen. Du måste tro på din syster och lita på mig min dotter."

Dhalai's flammande blick smalnade av till smala springor. Hon ryckte lätt på axlarna och snärtade till med svansen.

"Som ni vill, mor. Jag litar på att du vet vad som är bäst..för flocken."

Dhalai förstod att resonera med mor inte skulle komma till något nyttigt, det som kunde hända var att mor blev arg och hon straffades med att aldrig någonsin lämna flockområdet. Dhalai förstod det och var därför foglig.

Tankarna om att på egen hand lämna Kaiwood för att leta reda på sin syster och på egen hand ta med henne till Kaiwood höll hon för sig själv .Hur farligt kunde det endå vara om mor nu anser att Bushi är i säkerhet.

(vi kan kanske avsluta här och köra vidare på Runaway child där Dhalai nu på egen hand letar efter sin syster?)