Så var han här igen. Han gick bara runt nu för tiden. Men vad skulle han göra då? det fanns inget att göra längre. Uttråkad och tro det eller ej ensam. Den grönvite hanen gick med långsamma steg genom skogen. Han gled då och då genom skaren och förbannade sig själv varför han skulle vara här och gå. Skaren var så vass att den gjorde små skavsår på benen så att snön han lämnade bakom sig färgades rött av blod. Liam såg bakom och skakade lite på huvudet. Om det var någon som var ute efter honom fick dom ett fint spår att följa. Bra. Verkligen jättebra. Han fnös till och ficksyn på en sten. Han hoppade några steg för att slippa pulsa fram och sedan tog han ett sista skutt upp på den större stenen. Han halkade lätt till men höll sig kvar och sedan lade han sig ner med ett suck. Han visste inte längre vad det var han sökte. Han ville hitta en flock att vara med i. Men vem skulle vilja ha med honom?

[Deeeeerp... vet it hur jag ska börja D:]

Vinden ven i en lugn och harmonisk stämma och fåglarnas vackra vintersånger smälter in bättre än aldrig förr. Snön låg som ett tjockt täcke och förvarade den grönskande marken. Trädens ståtliga kronor sakade sina täckande och breda löv, precis som dom andra lövklädda träden i landet. Kaiwood fick mer ljussken på vintern är på sommaren men knappt de.

En ensam varginna trevade igenom den vita, blöta fältet. Snabbt smälte snön undan men ändå gjorde det inte lättare för henne att ta sig fram för de. Nog va Kaiwood trevligt då snön knappt tog sig in tack vare dom täta trädkronorna. Med ett lite irriterat morrande stannade hon till och såg sig om efter något annat sätt att ta sig fram på. Med ett smidigt skutt hoppade hon upp på ett nedblåst träd, stammen var hal av all is och snö och aldrig hade hon varit speciellt bra på att röra sig fram bland träden. Särskilt inte på dom.

Med försiktiga men starka steg rörde hon sig fram med vinden slitandes i den tjocka manen. Smidigt hoppade hon ned på stock och sten innan den kraftiga kroppen åter vandrade över trästammar, stock och sten. Efter alla år uppe bland bergen så var farten inga problem och tack vare sin mors blod så hade hon inte heller några problem att värma upp ytor för att få fäste. Balansen hade hon sin far att tacka och även styrkan. En perfekt blandning var vad hon bestod av. Bergvargens kraftiga och tåliga kraft och Inferovargens heta krafter. En individ framavlad för att strida och arbeta. Dom ljusa benen bar henne fram lätt och smidigt trotts den bastanta kroppshyddan så rörde hon sig varken söligt eller klumpigt. Dom mörka ögonen lös en aning av frihet men innan man visste ordet av det så försvann den öppna och fridfulla synen hos vargen. Snabbt blev dom röda och det var inte långt ifrån att hon stannade i luften men landade smidigt på en bred och hög stubbe. Nosen vädrade i luften och raggen reste sig på den breda nacken och sakta började den att glöda. Dom blottade tänderna blev lika röda som ögonen och ogillande piskade hon till med svansen. Det fanns dofter i luften och även en gestalt av värme. En hanne och mycket bekant sådan. Det kokade inom tiken och hon visste mycket väl vem det var och var han befann sig. Inte långt ifrån henne och om han var smart och höll de avståndet så kanske hon skulle låta honom gå. Besvikelsen fanns där och hon hatade det, hatade svaga individer och skulle inge hellre än att se dom liggandes under hennes tassar med marken färgad röd. Med en irriterad fnys lät hon raggen lägga sig och drog tillbaka sin blottade käft och såg bara emot hannens håll med en hård och kall blick.

Han var inte ensam längre. En välbekant doft dansade med vinden och det var svårt att missa den. Han drog bak öronen. Han var inte så säker på att han ville träffa denna varg idag... eller någonsin. Han skulle väl för alltid ses som en förrädare. Han brydde sig inte. Om det var det dom såg honom som fick dom väl det. Han ville inte stanna i en flock som går och lägger sig under QU. Patetiskt.
Liam vände på huvudet mot de håll doften kommit, och där var hon... Thzuki. Han morrade lågt och vände henne ryggen och började gå. Han hade inget att säg henne. Hon var precis som dom. En patetisk, blödig lopphög som inte förtjänade någons uppmärksamhet.
Han gled då och då ner i snön. Skaren höll honom inte jämt uppe. Det var svårt att veta vart man skulle sätta tassarna och hålla sig uppe. Han rörde irriterat på svansen och fuktade nosen. Han ville bort här ifrån. Han ville hitta en ny flock. Någon som inte skulle lägga sig för Qu.

Mycket riktigt, en välbekant filur trädde fram och tiken la huvudet lite på sne. Men innan hon hann säga eller göra nå så vände han ryggen till henne och det ryckte till i honans mungipa. Att han vågade som om att hon inte var någon. Kanske hade han glömt henne eller så gjorde han det men ville inte. Frågorna var många men svaren för få. "Varför vänder ni ryggen till... Liam?" stämman hade sin vanliga kalla stämma men nu var den lugn och lite förvirrad. Hon hade inte sett honom sen den dagen då han hade lämnat flocken. Hade inte Blossom sagt att det var fritt att gå utan att kallas bedragare så hade Thzuki stått över den vitgröna hannens kropp med blodet flytandes under dom. Men även om han hade varit en förrädare så är hon inte säker på om hon skulle kunna skada honom, kanske skada men inte döda. I såna fall så behövs det mer än att lämna TBB, i alla fall om det är någon av hennes närmare vänner.

Liam hade inte trott att Thzuki skulle säga något. Han hade fått för sig att Thzuki var sådan... en sådan som inte talade med förrädare. Han hade fel... tydligen. När han hörde hennes ord stannade han. Men med ryggen fortfarande mot henne. Han fnös till. "Det ser så ut... inte sant?" han hade en kylig och likgiltig ton i rösten. Han stod bara där. Med ryggen mot den tik han en gång haft känslor för, men dom fanns inte kvar. Dom hade suddats bort. "Trodde inte sånna som du talade med förrädare..." han rörde snabbt med svansen några gånger. Funderade på om han kanske skulle gå vidare... Men han ville veta vad hon skulle svara honom. Om hon skulle svara. Han hade redan valt att inte se på henne. Han ville inte. Han visste inte ens om dom var vänner längre.

När han svarade med sin kyliga stämma rörde hon inte en min utan stod lugnt kvar på sin plats och granskade hannen. Vad han egentligen trodde om henne visste hon inte och skulle nog inte heller få reda på det. När han kallade sig själv förrädare la hon huvudet lite på sne och klippte till med dom korta öronen. "Såna som jag?" orden var en aningen förvirrade och man kunde höra den lite besvikna stämman. Vad menade han med 'såna som du?'. Dom mörka ögonen såg ut över skogen runt om dom och hon satte sig ned och svepte den tjocka svansen om tassarna. "Att ni har nog med mod att kalla er för förrädare förvånar mig då ni inte kan bli kallad det. På sätt och vis." med en kall och tom stämma såg hon emot sin före detta flockbroder med en numera kall blick.

[it D: <'3]

Liam lyssnade till tikens ord och fnös till. Han stod tyst ett tag innan han lugnt vände sig om och såg på den välbekanta tiken. "Så...jag är inge förrädare då?" frågade han likgiltigt och satte sig ner. Han var trött på hela den där händelsen. Liam hade i alla fall vågat visa vad han tyckte om förändringen, det var en värdelös förändring som patetiska vargar följde. Man kan inte tycka en sak ena stunden och nästa ändra sig helt... det var ju stört!
"Trodde du var en sån som såg ner på förrädare... jag lämnade flocken... inte sant? då räknas det väl som det..." Han visste inte om han hade rätt... men vad spelade det för roll om han var en förrädare? inget... han ville ändå inte vara kvar i TBB...

Vid hannens ord smalnade den mörka blicken av och såg kyligt emot honom och den tjocka svansen snärtade varnande till. Hon gillade inte hur han talade emot henne, att han dömde henne för någon annan när han inte kände henne. Men det är sant, dom kände inte varandra tillräckligt för att veta vad den andre tänker eller känner. Hon hade en sån vän men hade inte sett honom på länge och hatade känslan av att vara ensam.

Med ett väsande vinklade hon fram öronen och fnös till.
"Ni får det att låta som att jag ser ner på dig. Fel där Liam. Ni lämnade oss det gjorde ni, du tålde inte förändringarna för stunden. Det var ni som var svag och inte TBB. Men kalla er förrädare kan jag inte göra, inte som flockbroder." stämman var kall som is och fick luften mellan dom att stanna upp. Den röda blicken såg skarpt emot den grönvita hannen samtidigt som snön under tassarna ångade bort. "Även om ni hade blivit kallad förrädare så hade jag inte sett ned på er eller kunna ta er ur livet. Om de är en order eller liknande så har jag tyvärr inge annat val men hade nog inte lytt den heller." utan att röra en min satte hon sig ned och rätade på sig. Hennes ansikte bar en mask av sten och de enda som lös igenom var allvaret och dom flammande ögonen. Känslorna var många och så blandade att hon inte visste riktigt vad hon skulle göra. Inferon inom henne gjorde hennes stubin kortare men Bergsvargen höll henne under kontroll, tills vidare.

Liam brast ut i ett likgiltigt skratt. Han, svag? Skrattretande. "Vänta, vänta nu... vad var det du just sa?" Liam såg kyligt på tiken. Nu hade hon gått över gränsen. "Så du menar att TBB inte är svaga då dom går och blir Qu:s små, trogna lopphögar?" Liam höjde på ögonbrynen och skrattade tyst till igen.
Visst, hon kanske inte såg ner på honom. Tydligen verkade hon inte ha något emot honom... i alla fall inte så mycket Liam trott. "Det var ju fint att höra..." likgiltigheten gick inte att gå miste om. Men man kunde inte veta om det var Liams vanliga likgiltighet eller om det verkligen var just det, likgiltighet.

När Liam tystnade så log hon ett brett leende och man kunde riktigt se djävulen inom henne i de sluga leendet. I den glödande smala blicken och hon la huvudet lite på sne och skakade på huvudet. "Trodde du på största allvar att Blossom skulle gå med på nå sånt? Trodde du verkligen att vi skulle sjunka så långt... Trodde du verkligen de Liam?" stämman var mjuk, frågande men samtidigt hånande. Den skära tungan glad över dom gnistrande tänderna och tiken reste på sig och hoppade smidigt med från stocken och rörde sig med starka steg emot hannen innan hon stannade någon meter ifrån honom. Leendet var borta med vinden och nu stod hon bara där och stirrade på sin före detta flockbroder och skakade på de ärrade huvudet. "Nog trodde jag att ni visste att Blossom var smartare än så. Men jag måste ha haft fel." hon såg frågande emot honom men förväntade sig inge vidare vettigt svar utan visste nu att det var hannen framför henne som hade varit svag. Är fortfarande och förhoppningarna om honom försvann med bäckens ström. Skriet av en kråka ekade över dom och bröt den isande tystnaden.

[Thzuki, knip käft och avslöja inget för utomstående! Tänk dig för, överraskningen är ett huvudmoment! //The Almighty]

[...... Du tror att jag kommer att tala om nå av de? XD Men Embla vad tror du om mig egentligen? D': <'3]

Ett dovt morr lämnade Liam och han hukade sig ner och drog bak öronen. "Jag har egentligen... aldrig trott så mycket om TBB... jag blev dit tvingad så du vet... men även där misslyckades jag... " Liam förstod inte vad Thzuki sade, men något var det. Liam kanske hade gjort bort sig. Men han hade i alla fall fått sin chans att lämna flocken och visst var det bra. Han hade aldrig gillat att bli tvingad till något, så varför inte ta första bästa chans och ge sig av?
"Jag är trött på på att aldrig få välja min egen väg... jag ska finna mig en flock där man inte blir lurad..." Sa han kyligt... "för det verkar tydligen som det är det hon gjort... och det gör henne inte till någon bra ledare... bara till en förvirrad stackare..." han fnös till och granskande Thzuki.

Då hannen morrade glödde det till i den så vanligt lugna blicken och Thzuki och ett väsande lämnade hennes grova strupe och man kunde se hur tänderna ändrade färg. "Tyvärr kan jag inte göra något åt att ni blev dit tvingad men att kalla BB för en dålig ledare var dumt gjort av er!" det ångade nu om varginnan men hon valde att stå kvar. Att hoppa på en varg som tidigare hade varit hennes flockbroder var hon inte kapabel till. Inte ännu, inte nu. Han hade sagt för lite eller gjort för lite för att hon skulle sluta upp strupen på honom men nog skulle hon kunna ifall det var nödvändigt.

"Ni kanske gjorde de goda valet att lämna oss, jag vet inte hur du tänker men ni var en god krigare." med en kall och menande stämma reste hon sig upp och den flammande blicken hade lagt sig igen. Med en samlande suck slöt hon ögonen och såg sig sedan om och fastanade på en gren där en fågel satt och tittade emot dom med sina mörka ihåliga ögon

"Men jag hoppas att ni finner de ni söker efter." med en lite mjukare stämma svepte tiken till med svansen och såg emot hannen med en lika vass blick som ett egg på en kniv. Även om hon inte ville erkänna det så gillade hon denna hanne fortfarande lite smått, som en vän som man ser då och då. Vilket det även har blivit till, vad han ser henne som spelar ingen roll

Liam suckade. Han hade sagt för mycket. Han ville egentligen inte göra Thzuki arg, det var det sista han ville. Han var bara full av hat och besvikelse. Han visste inte vart han skulle rikta allt. Han drog bak öronen en aning då han hörde Thzukis ord men sa inget. Han hade inget mer att säga om saken. Han var ganska lättad att Thzuki inte blivit mer arg. Han ville inte slåss. Inte mot henne även om han var osäker på om dom fortfarande var vänner.
När hon sa att han varit en bra krigare nickade han smått "Kan inte säga annat än detsamma till er..." hans ord var lite motvilliga. Men kanske var det dags att lugna ner sig nu och försöka prata lite mer resonligt
Sen när Thzuki hoppades att han skulle finna det han sökte nickade han stilla... *jag med* tänkte han till svar och såg ner i marken. "Så... eeh hur är det med dig Thzuki?" att byta samtalsämne var kanske något bra? Det var som om Liam bytt personlighet... helt plötsligt var han intresserad av hur hon mådde?`konstigt... men Liam kunde inte undgå från att känna att Thzuki faktiskt var hans vän... djupt inom sig kunde inte han bara släppa taget om henne... dom hade ju varit ganska nära ändå...

När frågan om hur hon mår såg dom mörka ögonen lite frågande emot hannen men sen mjuknade dom och man kunde nästan se hur hon log emot honom. Att han fortfarande kunde tala till henne på detta vis betydde mycket och Thzuki la huvudet lite på sne och smackade med dom mörka läpparna. "Det är bara bra, tackar som frågar." det var inte många som frågade hur hon mådde, även om någon skulle fråga så var det nog inte alltid hon skulle svara. Men när orden lämnade den vitgröna hannen så kunde hon inte låta bli att känna en viss värme och lycka inombords. Även om han lämnade dom, henne och Blossom så kunde hon inte låta bli att känna ett visst band till honom. Hon hade få individer i detta land som hon kunde kalla vänner och hon kunde till och med räkna dom. Två stycken hade dom varit, nu är hon inte säker längre ifall dom är två utan en och återigen en bekant.

Luften låg stilla mellan dom två vargarna och den eldiga varginnan såg in i hannens ljusa ögon samtidigt som dom mörka öronspettsarna vinklades fram emot honom särade så lämnade orden henne i en lugn och lite mjuk stämma. "Hur är det med er själv Liam?" fortfarande såg Thzu emot honom och ständigt sökte hon hans ögonkontakt. Skulle han ljuga så skulle hon se det. Hon hade inte samma förmåga som han men hon var mycket skicklig på kroppsspråk och var även tacksam över det.

[ledsen för de sega svaret!! D'': Hoppas du inte hatar mig nu <'3]

[Du får hata mig för mitt SUPER sega svar!]

Att tiken mådde bra gjorde honom glad trotts att han fortfarande var lite osäker på Thzuki och TBB. Men han var på något sätt ändå glad att han lämnat dom. Han ville komma ut och stå på "egna" ben. Han ville inte ha någon som sa åt han vad kan fick och inte fick göra. Han ville vara sin genen 'herre.

När frågan bollades över till honom vände han sin gröna blick mot tikens funderade han ett tag innan han lät sin blick dansa runt området. "Jag är okej." sa han kort och såg tillbaka på henne. "Jag har mått bättre och sämre, så jag antar att det är ganska lugnt" han flinade vagt och rörde på svansen.

[Kort D:]