Månen kastar sitt ljus likt en strålkastare över havets spegelblanka yta. Inte minsta krusning syns och vinden verkar även den lysa med sin frånvaro. Allt är tyst och stilla. Enda ljudet som hörs är det kvävda ljudet av tassar som skapar avtryck i det tunna snölagret. Den mörka valpen vandrar ensam över stranden. I mörkret är det endast hans eldröda ögon som lyser. De tycks glöda men blicken är yttryckslös. Öronen står spetsade på huvudet och den långa svansen ligger böjd i en båge över ryggen och svanstippen vilar mot valpens sida. Den raggigt fluffiga pälsen får den smala seniga men ändå kraftfulla kroppen att se större ut än den är. Ger valpen ett lite björnungeliknande utseende. Det är de längre benen och stora tassarna och svansen som avslöjar att det är en varg. Nog ser man de raser som föräldrarna tillhörde en gång. Den tjocka pälsen hos en bergsvarg. De glödande ögonen hos en skuggvarg. Och de eleganta graciösa dragen hos en vren. Alltihop kompakt bildar en liten gråsvart valpkropp.

Efter en stunds fortsatt vandrande stannar valpen. Han befinner sig mitt på stranden. Han vänder sig sakta ut mot havet och den eldröda blicken höjs till månens runda skepnad. Bakbenen viks under valpen som sätter sig ner. Svansen ramlar ner i sanden bakom honom och med en svepande rörelse placeras den sedan kring tassarna. Där sitter valpen med tom blick och stirrar på månen. Syrsor kan höras från skogsbrynet som kantar stranden. Det är en väldigt lugn och sällsynt vacker natt. En val leker långt ute till havs. Men svallvågorna den skapar är så långt borta att de inte påverkar stillheten vid stranden.

[Pax till Thzuki]

Månens kalla sken lös ned över det svarta havet.
Strandens hårda skall sträckte så så långt ögat kunde se och ett sakta kluckande tillsammans med vinden svaga bris blev en härlig och lugnande melodi i den unga tikens öron. För första gången på länge rörde hon sig nu fram med en brinnande man, även om den bara brann längst ut på vardera hårstrå så syntes hon som en lycka vandrandes längst stranden. Månens kalla sken skuggade tiken så att det enda som skymtades var dom varma glödande ögonen, ärren och den svagt brinnande manen och några få vita fläckar.

Dom ljusa tassarna avbröt vattnets lugna kluckande och för första gången på länge lät hon kylan försöka nå henne men utan nå vidare resultat lät hon värmen flöda igenom henne som vanligt och det frätande ljudet av vatten som ångade bort snabbare än det brukar. Med ett lugnt uttryck fortsatte hon fram tills något nådde hennes rödaktiga blick. En liten mörk ung varg med en tom blick och när hon följde den möttes hon av månens kalla sken. Vad gjorde en så ung valp som denne hanne ute vid stranden, vad hade fört honom hit. Inte för att hon brydde sig men moderinstinkten hade inte lämnat henne sen hennes kära barn försvann ifrån henne för länge sedan. Trotts det känner hon alltid av sin son men hennes kära dotter har glöden försvunnit ifrån och hon fasar för det värsta.

Utan att säga nå lämnade hon vattnet och rörde sig med lugna men starka steg emot den mörka hannen och blicken var hård och kall. Den brinnande manen hade slocknat men fortfarande lös ögonen och ärren över ena ögat. Dom korta öronen var spetsigt vinklade framåt och den tjocka svansen svepte till innan hon stannade ungefär en meter ifrån den unge.

Han sitter stilla med blicken fäst på månen. Men ljudet av steg på den frusna stranden och fräsandet från vatten som tycks ha stött på något otroligt varmt fångar hans uppmärksamhet. Det är inte ofta det händer att denna valp vänder sin uppmärksamhet mot något. Först är det bara ett öra som vinklar åt ljudets håll. Men snart vrider han på hela huvudet och den eldröda mjukt glödande men än dock tomma livlösa blicken fästs på en tik som kommer gående och stannar en bit från honom. Båda öronen vinklas framåt igen. Vinden har börjat svepa över stranden. Drar mjukt genom den gråsvarta raggiga valppälsen som är så fluffig att valpen ser större ut än han är. Doften som kommer från pälsen är inte den från en valp eller ens en varg. Det är den salta doften av hav och sand och trä. För denna valp är väldigt smart för sin ålder. Han kamouflerar sin egen doft med dofterna av de platser han befinner sig på. Det är inte lätt att upptäcka honom med doft då och det är precis som valpen vill ha det. För då kan han lättare undvika främlingar. För han är inte så social. Har alltid levt ensam. Okej, inte alltid. Men länge. Sedan han lämnade resterna av sin fars kropp bakom sig har han alltid varit ensam. Men han redan från början lära sig att klara sig på egen tass. Trots att han ännu är för liten för att egentligen klara av det. Och mat är inget han direkt tänker på. Han äter när han får tag i mat. Alltså kan det gå flera dagar emellan måltiderna. Men magen har slutat klaga för länge sedan. Den har lärt sig att det inte är någon idé.

Vad en ung valp som denna gjorde ensam på ett ställe som detta visste hon inte och ärligt talat brydde hon sig inte heller. Nog fanns moderkänslorna där men inte alltid och inte för alla och en av dom var denna valp. Utan att röra en min såg hon bara emot honom och svepte till med den tjocka svansen. Dom röda ögonen glödde starkt och lika så ärren över ena ögat.
"Är ni inte lite långt bort ifrån er mor valp?" rösten var kall och hård. Blicken blev smal och hon la huvudet på sne. Doften av salt och vatten fick honan att ogillande rynka på nosen och rätade på sig med huvudet högt buret.

[sorry för de mega korta inlägget men kom it på nå XD]

[Har ändrat lite på Thirio's utseende. :P Han är svart med gyllene tecken och varmt hasselnötsbruna ögon. <3 Så du vet det. :)]

Han studerar tiken utan intresse. Ser inget speciellt hos henne som skulle kunna fånga hans flyende uppmärksamhet. Öronen klipper till på huvudet när hon talar. Mor? Öronen lägger sig mot nacken för en stund men spetsas snabbt igen.
"Väldigt långt ifrån. Tiken var inte värd sin plats då hon hade förbjudna tankar om sin förstfödde, så hanen avslutade henne". Säger han med lätt uttråkad röst. Som om han inte bryr sig det minsta om de ord som just flutit över hans läppar. Och det är sant. Han var alldeles för liten för att någon form av minne skulle fastna om den tik som skulle ha föreställt hans mor. Han har endast ett flyktigt minne av hanen som var hans far. Och hur otroligt gott dennes kött var.

[Kort här med. :P]

[ahh.. okej xD]

När han talade så lyfte hon på ena ögonbrynet och såg ned på honom som om att han inte var frisk innan ett leende spred sig på läpparna.
"Förbjudna säger du.. Det finns inga förbjudna planer eller tankar.. Det finns inge rätt eller fel eller gott och ont.. Det finns bara olika viljor." det fanns ingen stämma i den kalla sträva rösten utan bara en och samma ton. Vad hans mor egentligen hade för 'förbjudna' tankar visste hon inte men brydde sig som sagt var inte heller. Hon visste inte riktigt själv om de hon hade sagt stämde men det kändes ganska rätt i hennes öron, även om hon kunde erkänna att hon inte tillhörde dom 'goda' så var det bara hennes tankebarnor och vilja som gjorde henne till den hon är idag. En ung hona med kort stubin och njuter av smaken av blod och skrina av smärta och sorg. Nog hade hon själv upplevt allt detta men levt sig att leva med det och fortsätta framåt för dom hon älskar och rår om.

Han ser fortfarande bara tomt på tiken. Det kanske till och med är osäkert om det verkligen är henne han stirrar på. Eller om han ser något som ingen annan ser. Det är svårt att veta. Han vet nog inte ens själv.
"Tiken hade planer som skulle ha krossat hanens planer. Så han avslutade henne". Han talar utan någon skiftning i rösten. Det hörs att det är en valps stämma. Men det är ändå så mycket mer. Det finns ingen glädje eller livslusta som lyser igenom i stämman. Han bara talar. Med en lätt sträv stämma som inte verkar ha använts mycket. Nog skulle man inte bli förvånad om han började hosta damm.
"Men det var den förstfödde som stoppade hanens planer tillslut". Valpen tippar huvudet lätt på sne. Vad som rör sig innanför pannbenet går inte att utröna alls. För valpen är ingen direkt tänkare. Han ser ingen mening i att tänka igenom saker. Han bara gör. Vad som flödar ur hans mun kan verka som rena dårskapen. Eller är det trots allt med gravallvar som han yttrar alla ord?
"Eller gjorde han det?". Vad valpen menar vet inte ens han själv förmodligen. Men fadern hade haft planer med avkomman. Han hade tänkt skapa sig ett monster. Valpen fick till och med ett namn som skulle styrka det. Men fadern han inte föra träningen så vidare långt innan hans liv avslutades abrupt. Men kanske han trots allt lyckades med själva skapandet? Valpen bär ett enormt mörker inom sig. Ett mörker han fötts med. Tvingats på. Något som helt enkelt är en del av honom som han inte lärt sig att kontrollera. Valpens födelse hade ett syfte. Men syftet dog med fadern. Nu är valpen bara en tom bägare som aldrig blev hann bli fylld.

Att krossa någon annans planer var ingen nyhet för inferotiken. Det fanns var du än vände dig eller gick, allt låg numera i en obalans som inte ens gudarna kunde hålla jämn inte ens med sina straff längre. "Som sagt så finns det inget förbjudet. Och vad än er mor och far hade i tankarna så verkar det inte ha funkat eller nått ända fram" ogillandet fanns inom henne och smaken efter blod lockade henne mer och mer.. Djupare och djupare. Men det fanns något hos denna valp som fick henne att avstå och vänta, i alla fall tills vidare.

"Om den förstfödde dödade honom eller inte kan jag inte svara på utan det är nog bara ni som kan de." hon såg på valpen och man kunde se att hon var lite less. Less på att se dom som bara låter livet gå förbi utan att bry sig eller ens idas ta tag i sina handlingar men också var det dom som stupade först av oss alla.

"Det var förbjudna tankar enligt honom. Han ville genomföra sina planer. Ostört. Hon var i vägen". Svarar valpen. Det var värst vad han var på pratglatt humör denna natt nu då. Det är rätt ovanligt för honom att ens öppna munnen i andras närvaro. Han har aldrig varit värt det. Kanske finner han trots allt intresse i denna främmande tik. Eller så är han bara uttråkad.
"Men han var i vägen när den vaknade. Kraften hos den förstfödde dödade honom. Den kraft den förstfödde ärvt från henne. Ironiskt. De dödade varandra tillslut". Fortsätter han.
"Hon dödade honom genom den förstfödde. Men det var den förstfödde som avslutade det". Valpen har inte rört sig en tum. Han sitter stilla kvar där han sitter. Den hasselnötsbruna blicken hålls fäst på främlingen. Han måste erkänna att han inte ofta har mött vargar vars teckning ens kan jämföras med hennes.
Han talar om sig själv som den förstfödde. För det var det han var. Men han var även den sistfödde för han föddes ensam. Det har aldrig existerat några kullsyskon. Det föddes bara en valp.
"Hans kött stillade hungern. Men när hungern vaknade igen har den inte kunnat stillas igen". Valpen talar med sådant allvar. Inte alls som en valp. Han må vara en valp. Men han har varit med om långt mycket mer än vad andra i hans ålder bör ha genomlevt. Otaliga ärr pryder hans taniga och seniga kropp som döljer sig under den fluggiga och raggiga pälsen. Kroppen lider av konstant näringsbrist. Kanske är han sen i utveckligen på många punkter på grund av detta. Även det han fötts till har påverkat honom långt mycket mer än man ens kan fatta.

"Förbjudna tankar och dräpande i rädsla kommer att leva med er valp.. Er far visste vad modern hade i sig och var rädd för det, rädd att misslyckas. Vilken han även gjorde och så er mor och nu ni." Hon hade hört många talade på samma vis som denna unga mörka hanne och berördes inte alls av det, snarare njöt av de. Även om hon hade haft en liknande relation till sin mor så hade hon lämnat det för länge sedan och fortsatt vidare. Men det verkade inte denna lilla ha gjort och inte såg det ut som om att han tänkte göra det heller.
"Era krafter kanske dräpte honom men ni verkar inte ens själv veta vad som egentligen hände.. Ni kan inte se framåt utan sitter fast i ert lilla inre skal av rädsla." orden var kalla och nedtryckande på ett bra men samtidigt dåligt sätt. Under den tid hon hade sett på honom så hade han inte visat ett tecken på livslust, inte ens ett försök och hon hatade det. Hon hatade svaga och patetiska varelser av hela sitt hjärta och då spelade det ingen roll om det var valp eller vuxen, vän eller familj. Svaga individer som har gett upp hoppet och gnistan ska bort från denna jord, bort så dom inte kan fortsätta smutsa ned jorden dom står på. Och behövde gudarna hjälp med det så hjälpte denna ärrade inferotik mer än gärna till.

Tiken talar lustigt. Som om hon tror att hon vet något om honom. Alla är de lika lustiga. Valpen fortsätter stirra på henne.
"Det som var ligger i det förflutna. Man kan inte vandra framåt om man sitter fast i det som var. Därför finns det ingen mening i att älta. Du fick bara minnet att vakna till liv med din fråga". Svarar han henne. Faktiskt tänker inte valpen mycket på det som var. Som sagt tänker han inte mycket alls. Det är bara längtan efter den där delikata smaken av vargkött som kan gör att han blickar tillbaka då och då. Men annars är det hela bara ett bleknande minne. Men det var ändå inte länge sedan fadern dött. Det är klart att minnet ännu bara är lätt bleknat.
Ett leende förvränger valpens anlete. Ett leende som inte passar i en valps ansikte. Ett mörkt och lite smått galet leende.
"Du talar lustigt, tik". Börjar han.
"Du talar som om du tror att du vet". Leendet dör bort.
"Men det är ingen som vet. De som är döda är döda. Bara de som var där vet vad som hände. Det finns bara en levande kvar". Han börjar bli uttråkad. Han hade för en liten klar stund trott att tiken kunde skänka lite underhållning. Men snabbt hade mörkret slukat honom igen och nu ser han ingen mening i att stanna. Men han sitter kvar där han sitter. Den gyllene svanstippen guppar vid hans tassar.

När valpen blev irriterad flinade hon roat och satte sig ned och la huvudet på sne. Hon såg ut som en liten valp som har fått syn på något att roa sig med, leka med och sedan låta de dö. "Era ord låter ganska så patetiska. Hade ni haft styrka att se framåt så hade ni inte suttit vid denna strand nu och tyckt synd om er själv. Ni är liten och svag, ett perfekt byte för dom större att roa sig med. Ni färdas på farlig plats och ingen bryr som om ni är valp eller ej." den kalla tonen var nästan borta men fortfarande kunde man höra hur road hon var över att lyssna på denna lilla typ. När han talade om döden så blev blicken smal. "Jag vet vad döden innebär. Men tyvärr min kära gosse så är det inte alltid så att dom förblir döda, stannar kvar under jords eller slås till ros. Och tala inte till mig med era smutsiga och oförskämda ord. Ni är blottat en valp inom er egna bubbla. Ett litet kräk som snart kommer att få slå följe med er kära mor och far. I detta land är ni inget, oavsett om ni dödade er far och mor.. Här är det vardagsmat och så ni med." kallt och hårt högg hon orden emot valpen och hade undertiden rört sig emot honom och viskat fram dom sista orden vid hans små öron. Yngre som inte visar respekt för dom äldre borde veta bättre vad som kan hända, vilken otur som kan ske om det är fel varg dom talar med. Och i detta fall var det de. Även om Thzu inte var en som inte brukar bry sig så mycket om det så hade även hon sina gränser. Hade det varit en äldre varg så hade hon flugit på honom nu med glödande tänder och brinnande man men ack fortfarande höll hon sig.

Åter talar tiken om sådant hon inte vet om. Ytterst lustigt.
"Lustigt". Han uttalar orden utan att låta det minsta road. Men det är en glimt som tänts i hans annars tomma blick. För tiken har om möjligt faktiskt lyckats roa honom för stunden igen.
"Vem har bestämt att man måste vara gammal och grå för att veta något om världen?". Han har höjt blicken till månen.
"Hur gör man när man tycker synd om sig själv?". Han har åter vänt blicken mot tiken. Han frågar henne faktiskt. För han vet inte.
"Det låter som ett otroligt tråkigt tidsfördriv". Och det är sant. Denna valp har aldrig under sitt unga liv tyckt synd om sig själv. Aldrig har han tyckt synd om någon.
"Man föds liten och hjälplös. Alla är vi ett enkelt byte för någon annan". Han stirrar rakt in i tikens blick.
"Frågan är bara om man vill vara ett enkelt byte". Orden väger tungt. För valpen vet vad kämpa menar. Han vet hur döden smakar och han vet var riktig utmattande trötthet innebär. Hans lilla kropp borde ha blivit stilla och livlös många gånger. Men att sluta kämpa existerar inte för honom. Även om det kan tyckas att han inte har något att kämpa för.
"Alla står vi ensamma mot en starkare fiende". Han rör inte en min när tiken kommer närmare. Om hennes syfte är att skrämma honom lyckas hon inte.
"Det är väl ett rimligt mål att försöka överträda?" Nog tycker valpen det i alla fall. Valpen blev tidigt berövad all känsla. Smärta känner han inte för det lever han med varje dag. Han börjar bli uttråkad igen.
"Jag har vandrat med döden många gånger. Det är en följeslagare jag själv inte tänkt följa på länge än". Han ser in i hennes ögon. Han är allvarlig i allt han säger. Han är van vid att andra ser ner på honom. Ser honom som ohyfsad och helt utan vett. Och det är sant. Han är allt det där. Men bara för att ingen har lärt honom hur man borde bete sig. Han är en valp som vandrar vägen ensam. En som förmodligen sedan länge gett vika för galenskapen mörkret för med sig.

"Ingen har bestämt det.. Men hör ni inte er själv. Ni må ha blottat döden med det har vi alla och alla lever vi med det. Sorgen finns hos ja men det är dom svagaste som ryker först.. Och ni borde se upp så att det inte är ni som far snart." dom röda ögonen flammade starkt och inslag av blått syntes i dom. Det var ytters längesedan detta hade hänt och en rysning for längst tikens rygg och hon log av välbehag. Vinden var på hennes sida igen och nu hade hon återfått att sin styrka igen. Underbart tänkte hon utan att möta valpens blick och inte heller hörde hon knappt vad han sa fören hon återkom till samma värld som honom.

"Men vad vet jag. Mörkret gräver inom er och ni vet inte hur ni ska behandla det. Men det förstår jag varför. Ni är för ung och er kropp saknar energi och ork. Ni bryter ned er till en säker död i stället för att söka hjälp och råd." hon hade vänt sig ifrån valpen och svepte lite ointressant med svansen och böjde sitt breda och ärrade huvud emot skyn och man kunde se hur det bolmade ut giftig rök ur munnen på tiken då den var öppen. Hon hade alltid varit en skicklig eldmakerska men sedan kriget hade hon inte återfått all sin styrka fören denna natt. Vinden hade alltid varit en del av henne om än inte lika mycket som elden så hade den stor betydelse. Och nu när de var tillbaka så kunde inget stoppa henne och ett rått leende spred sig på dom svarta läpparna samtidigt som elden lämnade henne, likt en skorsten med den allra dödligaste gift.

Utan att säga nå mer vände hon sig om emot hannen och la huvudet på sne med de sluga leendet kvar. Hon hade funderat lite grann och skulle nu slå till med alla medel.
"Vad är egentligen ert mål i livet?" orden var korta men lugna. Hon var nyfiken, vad ville han egentligen göra av sitt lilla liv..

Han ignorerar det första hon säger. Det finns ingen mening med att tjebbla emot. Och det verkar de båda vara väldigt bra på. Den gyllene svanstippen har åter börjat guppa vid hans tassar. Öronen står som alltid spetsade på hans huvud. Den hasselnötsbruna blicken har åter tappat den sällsynta gnistan och är tomma och livlösa igen. Det är som ett basläge han ställer in kroppen på per automatik.

"Alla måste vi klara att kämpa ensamma. Och alla som har korsat vägen har liksom du dömt på förhand och trott sig veta allt om något de inte har någon aning om och sedan återgått till att leva sina liv som de tycker är så innehållsrika". Alla tror sig veta något om vad valpen genomlevt. Vad han lever med och hur han ska leva. De försöker alla bara sätta honom på plats men när de möter minsta motstånd tappar de intresset och går vidare. Alla är likadana. Denna tik är inget undantag. Om hon snart inte visar sig mer intressant kommer även hon bli en grå främling som är glömd redan nästa dag.

Mål med livet? Det frågar hon en liten valp som inte ens levt tillräckligt länge för att anses vara något av värde i andras ögon.
"Är mål något man föds med eller kommer det efterhand? För jag har nog inte fötts med något mål". Svarar han henne. Han är trots allt en liten valp som har mycket att lära.

"De må stämma, men ingen klarar sig ensam i längden. Du förlorade något stort som idag kunde ha betytt nå. Men du verkar inte ens försöka. Livet är innehålls rikt men det blir inte mer än vad man gör det till. Din mor offrade sig för dig men lyckades inte hela vägen. Du verkar inte ens försöka att tacka henne för det. Vem vet, kanske betydde hon inte mer för dig än vad bladens gröna färger gör. Skillnaden är bara att dom kommer tillbaka, det gör inte hon." stämman var kall men samtidigt som tiken pratade om valpens mor så talade hon om sin egna. Gud hon önskade än idag att hon hade kunnat stoppa de hela, avskyr hur svag hon var men samtidigt tacksam över att hon fick en andra chans. För det fick inte en del av hennes syskon som strök med sin mor eller fick agera slagpåse för dom andra 'renrasiga'.

Det välmående leendet försvann från hennes läppar och nu syntes vara en mask av sten i hennes ljusa glödande ansiktet. "Som jag sa.. Vad är ert mål med livet son av mörker och kyla..?"

Han skakar lätt på huvudet när tiken tycks tala om hans mor. Det hon säger är inte sant så det kan inte vara HANS mor hon talar om.
"Tiken blev tvingad av hanen. Han ville experimentera med två av samma sort. Hon var inte glad. Såg den förstfödde som något avskyvärt som inte borde finnas. De båda fick det senare i livet. Den förstfödde föddes med det". Hans blick har för en stund sökt sig till månen igen. Valpen vet vad han är. Men han vet inte vad det är. Förmodligen hade det varit bättre om han inte fötts med det. Om han inte tvingats på det. Men det är verkligheten han känner till. Och det går inte att ändra på. Han kan inte ändra på den han är. Den han är född till.

Tiken trugar med sin fråga. Valpen ser oförstående på henne. Han har faktiskt inget svar på det. Han tippar huvudet på sne igen. Ena örat tippar med i rörelsen. Den hasselnötsbruna blicken tycks smälta in i det svarta ansiktet. Han har ärr i ansiktet med. Men hans päls har alltid varit väldigt tjock. Så ärren syns bara som tunna skåror om man tittar närmare.
"Mitt mål är att få smaka det delikata köttet igen". Blir hans svar tillslut och tungan fuktar läpparna snabbt och kilar sedan in mellan läpparna igen. Det är det enda målet han kan komma på. Och det är faktiskt något han strävar efter. Så nog kan det räknas som ett mål.

"Hon såg er som något fruktansvärt men lät er ändå leva?" såg på honom och la huvudet lite på sne men sa inge mer utan lyssnade klart på vad han hade att säga. Målet i hanns liv fick henne att le ett brett och varmt leende. Nästan på ett obehagligt sätt. Vilken vriden typ detta var och hon kunde inte låta bli att gilla det lite grann.
"Ni suktar efter köttets smak men har inte gjort något åt de." dom glödande ögonen stirrade utmanande in i hanns och klippte till med öronen. Att det var mörker han bar inom sig var ingen tvivel om saken men hon var lite mer nyfiken på vilken nivå den låg på.
"Varför visar ni mig inte hur ni gjorde första gången ni fick känna smaken av din egna sort? Vem vet..." dom blåa nyanserna dansade i den öppna blicken och hon närmade sig lugnt hannen igen. ".. kanske vet jag någon som kan hjälpa er."

"Endast för att hanen fanns i närheten". Svarar han. Modern hade satt tänderna i valpen om inte fadern hade funnits i närheten. Det var sant. Modern kunde inte finna ens udden av kärlek för sin egen avkomma. Även om hon åtminstone borde ha varit en gnutta stolt över att de tillsammans hade skapat en som föddes med mörkret istället för att ha fått det senare i livet. Men ingen vet om det är bättre att födas med det än att få det senare. Kanske det inte är någon skillnad. Bara att mörkret har rotat sig mer i en som fötts med det. Det är i alla fall inget han kan göra sig av med. Även om han inte bett om detta liv tänker han inte bara ge upp i alla fall. Och modern offrade sig inte för valpens skull. Hon blev brutalt mördad efter att ha velat döda den valpen som hon blev tvingad till att bära i sin mage och sedan föda mot sin vilja. Hon hade inte varit med i faderns plan alls. Han hade haft koll på henne länge. Upptäckt att hon bar på samma mörker som honom. Han utkämpade sedan en dödskamp med henne och när hon förlorade betäckte han henne när hon inte orkade göra motstånd mer. Han höll sig hela tiden i närheten efter det. Dels för att hon inte skulle avsluta sitt eget liv och där med valpens. Och för att vara där när valparna fötts. Men det blev bara en valp. Hade han redan i magen slukat mörkret hos sina egna kullsyskon och där med satt stopp för deras existens? Eller hade det bara blivit en valp. För det är väl ändå något ovanligt?

Han svarar inte på hennes nästa fråga. Varför han inte gjort något åt det. Först dömer hon honom som en svag liten patetiskt valp som vore en enkelt match för alla han stöter på. Sedan frågar hon varför han inte gjort något åt hungern som så länge rivit i hans inre. Så lustigt.

När tiken sedan åter talar. Vill att han ska visa henne. Och hon kommer närmare. Plötsligt skjuter det upp stora vassa pålar av is mellan honom och tiken. Det är inte menat att skada henne. Även om valpen inte skulle ångrat sig om hon skulle skadas. Det ser ut som att det ryker om isen. Den är så kall att det måste krävas riktigt höga temperaturer för att smälta dem ordentligt.

Smidigt ryckte hon huvudet bakåt när ispålar sköt upp ur marken. Med en lite förtjusande min lät hon elden sakta klättra upp för dom och lika snabbt som dom hade kommit fram var dom borta. Att kontrollera värmen var inga som helst problem för denna unga tik, nej till och med den livsfarliga lavan kunde hon ta fram när det behövdes. Det frätande ljudet av vatten som ånga bort smälte ihop med vattnets livliga brusande. Dessa ispålar var ingen nyhet och även om valpen var stark i sig så hade hon krafter som var helt motsatta. "Inte illa.." sa hon kort och elden dog ut på den mörka sanden men det lät sig sig inte lämna nå märken efter sig. Varken ifrån eldens hetta eller isens kyla.

Så snart ispålarna hade slagit upp ur marken hade han släppt kontrollen på dem. För att det inte skulle ta för mycket energi från den lilla kroppen att upprätthålla kraften. Han ser inte belåten eller högfärdig ut. Han ser bara på när isen sakta smälter och sedan höjer han blicken mot tiken igen. Fadern hade inte sett det hela komma. Han hade blivit spetsad på ispålarna och hans dödsskri hade lämnat eko efter sig. Valpen hade inte ens sett förvånad ut när fadern dött på ett sådant brutalt sätt. Han var bara betagen över kraften som vaknat inom honom. Och sedan hade han fått fylla buken med det delikata varma köttet. Det är så att blotta tanken får det att vattnas i munnen. Sedan dess har valpen bara levt på kadaver som legat i vägen. Några gånger har han tagit sig tid till att jaga. Vilket gått väldigt fort med tanke på att han bara behövt spetsa födan. Och sedan har han fått tillbaka lite energi efter att ha ätit. Men bytesdjur är inte samma sak som vargar. Köttet är annorlunda. Valpen sitter och stirrar på tiken igen. Inte en min syns i det lilla ansiktet. Och ögonen är alltid lika tomma och uttryckslösa.

När valpen inte sa nå så vände hon på klacken för att röra sig ifrån platsen.
Vad han egentligen ville med livet visste hon inte men vem vet kanske skulle hon få se eller höra det snart. Utan att gå iväg rörde hon sig emot vattnet och kände dom svala vågorna emot dom glödheta tassarna. Det fräste och spottade då vattnet mötte dom ljusa tassarna och det lät nästan som om att vattnet skrek av smärta innan de drog sig tillbaka igen och samma sak upprepades gång på gång. Vattnet borde vara hennes största fiende, vilket de också är men hon fick lära sig redan som liten att med vatten över hela kroppen så kommer en Infero inte långt. Så hon hade snabbt lär sig hur man korkar sin kropp varm och torr.

När dom kraftiga käftarna delade på sig i en gäspande rörelse bolmade värme, ånga och rök ut och även små glödande flarn virvlade upp i den svarta skyn och hon vände sig emot den lilla mörka hannen och la huvudet på sne. Dom glödande ögonen såg emot honom men talade inga känslor, inge hån, hat, kyla eller andra liknande utan en neutral och varm blick. "Ni verkar ha stora ambitioner av livet.. Vill ni ha hjälp med era krafter så kom till Kaiwood och säg att du vill träffa Thzuki eller Ijin. Dom kan hjälpa dig med din jakt på kött och krafter." med detta som dom sista ord vände hon sig om för att lämna platsen.

Han ser på tiken när denne rör sig mot vattnet. Det fräsande ljudet från vattnet låter lustigt. Hade valpen varit vid sina sinnens fulla bruk skulle han kanske skrattat åt ljudet. Istället är den enda rörelse som syns hans öron som klipper i takt med fräsandet. Vinden drar över stranden. Kylan skulle väl få vem som helst att rysa. Men valpen bara sitter där han sitter. Orörlig. Kylan biter inte på honom. Han följer tiken med blicken. Lyssnar faktiskt uppmärksammat på när hon talar. Men när hon sedan är på väg därifrån funderar valpen en stund. Huvudet tippar på sne i takt med tankarna och han särar lätt på käkarna.
"Vart ligger Kaiwood?". Frågar han enkelt. För han vet inte. Han har ingen aning om var någonting finns i det här landet. Han har hittat den här stranden. Men vad finns det mer? Länder brukar vara stora. Men hur stora kan man väl inte ens föreställa sig. Så hur ska en liten ensam valp som inte har en aning om vart han ska ta vägen veta var Kaiwood ligger?
"...och vad finns där?". Lägger han sedan till och den hasselnötsbruna blicken som skulle kunna ha innehållit barnslig värme vilar på tiken.

När han frågade om platsen så stannade hon upp och la huvudet lite på sne utan att vända sig om för att se efter honom. Hur skulle hon förklara de så enkelt som möjligt för en yngling som detta. Hon hade varit på stranden fåtal gånger och visste utan problem hur man skulle ta sig ifrån denna plats och hem igen men skulle han klara det. Om kan skulle klara färden eller ej rörde henne inte direkt men oavsett om hon vill eller ej så rev moderkänslorna inom henne och med ett lugnt uttryck såg hon bak emot honom och klippte till med öronen. "Ni kan följa stranden till dess slut och sedan svänga in emot landet. Eller så kan ni följa en bit." hon var minsann på väg emot reviret men hade lite annat att göra innan hon skulle träda in emot dess mitt och se sina kära igen. Och vad fanns där det fanns mycket där men vad han sökte efter visste hon inte riktigt och smackade lite och såg smått fundersam ut. "Det ni vill finna där.."

Han reser sig upp och sveper till med den yviga valpsvansen. Det är första gången han rört på sig på flera timmar. Han ruskar lätt på kroppen och ser sedan åter åt tikens håll. Följa stranden? Förmodligen inte åt det håll han kommer ifrån. Utan uppåt. Men hur ska han veta när han väl nått Kaiwood. Han tar ett steg åt tikens håll men stannar tvärt igen.
"Är Kaiwood ditt hem?" Frågar han. Han hade fått en känsla av det när tiken talat om det. Varför annars skulle hon ens tala om Kaiwood? Frosten sprider sig kring de stora valptassarna. Han vet inte om tiken tänkt säga något mer. Så valpen förblir tyst efter det. Set endast på henne med sina hasselnötsbruna ögon.