Vinden hade lagt sig och fåglarna hade tystnat. Den unge valpen vandrade i stillhet över slätten, allt eftersom solens sista strålar klädde landskapet i ett gyllene sken. Hennes beige-vita päls glänste i skymningens ljus, färgade den så magiskt vacker, likt själva solens strålar. Borta vid horisonten dansade ljuset med mörkret och himlavalvet färgades i vackra nyanser av lila och rött. Ja, visst hade den unge lagt märke till norrskenet. Norrskenet som klätt himlen under de senaste två veckorna, norrskenet som varade dag och natt. Det var en otrolig syn, en syn som borde fylla henne med glädje och energi, men hennes tankar förblev dystra och mörka. Över marken låg ett tunt täcke av snö, ja, det var tydligt att vintern var här. Det landskap hon skådat under dagen, såg än mer främmande ut i skymningen. De ljust gröna ögonen blickade ut över landskapet. Den här platsen var ej henne bekant, hon hade aldrig varit här förut. 
Den unge höjde huvudet mot det gyllene ljuset vid horisonten, och i hennes blick tändes en gnista, en gnista av hopp. Hon stannade upp, och en lätt bris fick det, underligt nog, frostiga savanngräset att vaja. Men gnistan i hennes ögon slocknade lika snabbt som hennes huvud åter igen fylldes av dystra tankar. Snart skulle det vara mörkt, och hon hade fortfarande inte funnit ett skydd för natten. Skulle hon fortsätta vandra? Skulle hon stanna? När hon tog blicken från horisonten sänktes den genast till marken. Efter sig lämnade det ljus hon nyss sett bara ett vagt sken i de gröna ögonen, och inom sig kunde valpen känna en längtan. En längtan efter en familj, ett hem, en plats där hon kunde känna sig trygg. Hon blundade hårt och skakade bort tankarna, men en tung sorg hade lagt sig som ett täcke om hennes hjärta. Hon öppnade ögonen, bara för att mötas av fortsatt tystnad, och en än mörkare himmel. Hon kände sig så otroligt ensam, om hon bara hade någon att prata med, någon som kunde trösta henne, förändra hennes tankar..


[snabbt och sämst, har så mycket att göra xd]