Mörkret hade fallit och den lilla vargen sitter på en stor men flat sten. Den är bred och hon sitter mitt på den. Månen står på himlen och kastar sitt reflekterande sken över världen. Rösten började komma tillbaka för ett tag sedan. Det är inte ord. Inte lika närvarande som förut. Men den lilla vargen kan bättre förnimma världen omkring sig nu. Trots att hon inte ser. Vissa gånger går det bra. Andra gånger står hon på näsan på plan mark eller i någon buske. Eller så går hon rakt in i något träd. Men det går bättre nu. Lite bättre.

Den lilla vargen sitter där på stenen och har nosen höjd mot den stjärnklara himlen. Då och då drar svansen över stenen bakom henne och det sprakar till. Det känns bra att kunna hämta energi ur månskenet igen. Hon känner sig starkare. Men det är ändå mycket som gör henne osäker. Hon sitter där och det är en sammanbiten min som regerar hennes anlete. Sammanbiten och fundersam. Huvudet tippas lätt på sne. Den här stenen är en bra plats att sitta på. Det är en bra sten. Den lilla vargen rätar på nacken igen och en djup suck lämnar henne. Hon vill bli starkare. Hon ska bli starkare. Hon ska överkomma hindret som är hennes värdelösa ögon. Hon sitter där och blundar. Föredrar att ha ögonen slutna. Hon ser ju ändå ingenting. Öronen klipper till när hon hör ett ljud och förnimmer en närvaro. Nosen sänks lite och ena örat drar sig åt hållet ljudet kom ifrån.

[PAX TILL MALPHAS]

Mugen, sa han med en låg stämma och harklade sig för att ge henne en klarare uppfattning om hans position.

Han slöt upp vid hennes sida, där hon satt på stenen, och lät en tung gäspning sära hans käftar för att sedan sluta dem med ett smackande läte. Hon hade förklarat för honom tidigare att hennes syn nu helt försvunnit men... hennes dassiga blick såg ut att ligga riktad mot den molnfria, stjärnströdda himmelen. Som att hon, trots allt, kunde skymta något långt där uppe i det oändliga mörkret. Bortom de brinnande kloten.

Vad gör du här? yttrade han kort. Själv hade han funnit sig oförmögen till att sova efter att ha blivit väckt ur en av hans återkommande mardrömmar. Istället hade han valt att ta en promenad i hopp om att han skulle lyckas rensa skallen och komma på andra tankar, när Mugens vita figur dykt upp inom hans synfällt.

Hon hör honom uttala hennes namn och ett litet leende placeras på hennes läppar när hon hör honom komma närmare och sätta sig jämte henne på stenen. Stenen borde vara tillräckligt bred för dem båda trots att hon sitter ungefär i mitten men hon makar lite lätt på sig ändå för att ge honom mer plats. Vad gör hon här?
"Månen viskar till mig igen. Jag trodde den tystnat för alltid". Svarar hon honom. Man kan höra glädjen i hennes röst när hon säger det. Hon hör inte månen lika tydligt som hon gjort när hon var yngre. Kanske är det för att hennes kraft har utvecklats. Det är ändå en tröst att kunna höra månens visningar.
Sen har hon alltid haft svårt att sova om natten. I mörkret bor hennes demoner. Sedan hennes möte med nattens barn har det inte blivit bättre precis. Sen i egenskap av hennes rang i flocken så är hon mer nattaktiv än förmodligen många andra medlemmar.
Hon sitter och lyssnar på Malphas andetag. Hon trivs i hans sällskap.
"Vad gör du själv här? Svårt att sova?". Frågar hon och hon vrider lite på huvudet så nosen pekar lite mer åt hans håll. Ena örat vippar fram och tillbaka på huvudet och lyssnar på nattens ljud medan det andra är vinklat åt hanens håll. Hon blinkar några gånger med ögonen som inte ser. Ibland behövs det i alla fall. Hennes sår har läkt väldigt bra. Det har trots allt gått lång tid sedan de var färska. Pälsen täcker dem lite bättre och förhoppningsvis ser de inte för hemska ut. Hon är fortfarande väldigt självmedveten om sina ärr. Men den delen läker med sakta.

Aha, rösten disträ. Blicken svepte över vidderna som bredde ut sig framför dem, upplysta av månens kalla sken. Viskningar från ett klot som uppenbarade sig under nattetid, det lät befängt, men ärligt talat visste han inte vad han skulle tro om något längre. Så mycket saker som hade skett under de senaste åren. Han hade gått från att vara en trög valp som trott sig stå högst bland alla levande varelser till att ha blivit nerslagen och förödmjukad. Blivit en bland alla andra.
Ett missnöjt grymtande lämnade hannen. Men på något vis så hade han kommit till ro i flocken. Även om han inte kom överrens med många av medlemmarna så var det ändå något inom honom som hela tiden rörde om. En känsla som han endast känt några få gånger tidigare - som den gången då han försökte rädda sin bror som valp, eller den gången då Tramptass slängde Ceres lealösa kropp in i stammen på ett väldigt träd. En känsla av att vilja beskydda.
Malphas föste tankarna snabbt åt sidan när Mugens röst på nytt nådde hans öron.
Ja. Svårt att sova.

Hon nickar kort. Att tala om det får väl henne att verka konstig. Att höra en röst från något så avlägset. Något som inte tycks te sig levande. Kanske är det det. Men för henne är det naturligt. Men det är bara på natten. Månen har inte lika stor kraft om dagen. Men att leva i en flock har fått Mugen att lyssna på flockmedlemmarnas röster. De har, utan att inse det självs, blivit en vägledning för henne. Och hon vill inget hellre än att förtjäna det. Det är därför hon vill bli starkare. Stark så hon nästa gång kan få nattens barn på flykten utan att själv ta skada innan. Men hon hoppas ändå inte på att möta honom igen. Men det är därför hon just nu sitter på denna sten som badar i ljuset som månen reflekterar. För den lilla vargens kropp är tillräckligt stark för att åter igen kunna lagra månenergi. Och då förhoppningsvis kan hon få bättre kontroll över elektriciteten. En lätt suck undslipper henne i en utandning och hon vrider upp huvudet mot himlen igen. Hon kan tänka sig att den är mörk och full att glittrande stjärnor som tindrar i takt med Månens sken. Det var så länge sedan hon såg den sist. Hon minns knappt hur vacker natthimlen kunde vara.
"Många tankar som stör?" En fråga eller ett litet konstaterande? Och om den är direkt riktad till honom eller bara fött ur hennes egna tankar kan ifrågasättas. Malphas behöver inte nödvändigtvis ge svar. Hon vet att han inte är den mest pratsamme och hon uppskattar det med. För även om det är tyst mellan dem så känns det inte underligt. Hon tycker det är skönt med sällskapet och att prata behövs inte nödvändigtvis.

(Mobilinlägg. Så ursäkta för eventuella felstavningar eller knäppord.:P)

Mhhm. Obekymrat lät han blicken falla ner på tiken vid sin sida.
Hon bar så många ärr.
De silvergrå sökte sig till den tomma, brunvioletta blicken och han valde att studera den under en stunds tystnad.
Just det här, att kunna sitta intill någon utan att behöva föra en aktiv konversation, bara att finna en trygghet i att vara i närvaron av någon man trivs med. Lunget som hon utstrålar... det, det är behagligt. Lugnande.
En utdragen suck pressas ut mellan stängda käkar och hannens bastanta lekamen faller ihop på marken, samtidigt som han ger ifrån sig en loj grymtning.
Med ryggraden mot tiken lägger han också sidan av skallen till rätta mot det svala underlaget.

Månen fyller henne med kraft. Som hon har saknat den känslan. Ibland kan den känslan liknas vid en girig valp som försöker roffa åt sig hela middagen själv. Bara det att här får hon det för sig själv. Även om det finns andra månvargar, även i flocken, så ger Månen aldrig någon känsla av att vara förbisedd. För Månens barn är alla lika speciella. Men under den tid som den lilla tikens kontakt med Månen var helt avklippt lärde hon sig mycket, både om sig själv och om omgivningen. Nog växte hon sig lite starkare. Men att åter vila i Månens famn är en välsignelse.

Stirrar han på henne? Ena örat klipper till på huvudet och hon känner sig lite varm om kinderna. Hur ser hon ut i hans ögon? Med alla ärr som hennes kropp bär. Inte för att hon skäms. Hennes ärr är historier om vad hon har överlevt.
Hon hör den stora bruna hanen blida ner på stenen och lägga sig ner. Hon rör sig inte. Han ligger så nära. Den lilla tiken glider ner på ena höften så hon lutar lite närmare. Han kan mycket väl ha räddat hennes liv en gång. När hon satt fast i träsket när solen steg. Han kunde lämnat henne där. Men han erbjöd sin hjälp. Eller var det för att hon frågade?

Hon trivs med honom.
Hon trivs med de andra i flocken med. Vissa mer än andra. Men just hanen som ligger vid hennes sida. Hon trivs med honom.
Men det är något som han saknar. Något som han hade då men inte nu. Tanketalet. Och han är inte lika butter.
Ett fniss undslipper henne när hon tänker tillbaka. När hon kommer på sig själv så skärper hon sig och fortsätter hålla nosen riktad mot Månen. Som om kontakten dem emellan skulle bli bättre för det.
Bli starkare. Det är den tanken som har styrt henne så länge. När började det? Hur många gånger har hon slagits till marken? Hur många gånger har hon rest sig igen? Kanske om hon varit lite större. Hon måste se ut som en ulltuss bredvid Malphas. Han är större. Hennes litenhet har hon många gånger sett som något negativt. Om hon kunde bli starkare.
Ögonen sluts. Månen vilar sin skimrande glans på henne. Om hon ändå besatt någonting som kunde vara till nytta och styrka för henne. Elektriciteten är hon tacksam för. Men den är svårstyrd när hon släpper lös kraften. Det pirrar inom henne. Som det alltid gör när hon känner sig full av Månens kraft. Det pirrar ända ut i pälsstråna. Det känns fridfullt. Som om hon skulle kunna flyta bort. Just det här ögonblicket, sällskapet, det känns då bra.

[Avslutar där. Och jag tänkte även att Mugens gestalt sakta bleknar. Försöker skynda på lite för jag vill leka med hennes osynlighet. x'D]