Natten höll sakta på att övergå i morgon men denna natt hade varit en dyster natt för den unga mpbvargstiken. Månens frånvaro hade satt djupa spår i henne och hon kände en djup saknad och ensamhet hon inte upplevt förut. Saknaden efter den bortgågne vännen och saknaden av månen denna natt plus att hon var inne i en mycket speciell period om året som gjorde att hon kände en ännu djupare saknad.

Inte ens hennes annars så vackert glödande måntatuering glödde denna natt. Allt var bara tyst och stilla för tiken och hon vandrade planlöst i lövskogen i jakt på... något. Riktigt vad visste hon inte. Svansen svepte mjukt bakom henne och den väldigt starka doften spred sig med vinden. Hon stannade upp i en glänta och höjde huvudet mot den månlösa natthimlen och lät ett högt klart yl lämna strupen. Ett letade yl men vem hon letade efter visste hon inte.

(Väldigt mysko roll men men... Phol får gäsvara nu :-) )

Natten var mörkare än vanligt, trots att stjärnorna skymtade mellan såväl de tunna dimmolnen som trädens blad. Utan måne var även sommarnatten en mörkrets tid. Om än inte nämnvärt lika mörk som vinternätterna i norr. Det ryckte lätt i den ena mungipan, även om inga känslor speglade i det bruna ansiktet. Tankarna rörde sig bakom de klargröna ögonen. Gungade fram och tillbaka i hjärnan medan han funderade. Nästan skrämmande långsamt vändes hakan nedåt, för att låta blicken söka sig till den vren som sov bland de gröna ormbunkarna och grästuvorna. Trädstammen närmast fick då och då en liten knuff av vrenens långa ben då den sovande drömde. Ett, för att komma från Phol, nästan ömt leende lekte för ett ögonblick över lawarens läppar. Nästan. Med en åter bland min vändes blicken på nytt till den mörka skyn ovan trädtopparna innan han tyst rörde sig från platsen. Om Lainadan vaknade innan Phol återvänt så visste vrenen att han skulle vänta där. Att tappa bort den långbente var ingen befintlighet i Phols huvud. Med huvudet sänkt och svansen parallellt med marken rörde han sig i en lunkande trav genom skogen. Från trädstam till trädstam. Stannade upp för att undersöka en doft innan han fortsatte, uppenbart ointresserad. Det fanns många vargar som rörde sig, och som hade rört sig på platsen. Ett revir tillhörande en mindre flock befann sig djupare in i skogen. Långt djupare. Han tänkte inte söka upp det området. Fann inget intresse i att beträda ett revir.

Länge strosade han, till synes helt planlöst, runt bland de omaka träden. Björkarnas smala, flexibla stammar gungade lätt för nattens bris, medan bok-, gran- och lärkträden stod stabila och orörliga med vagt viskande grenar. Tystnaden var behaglig, endast bruten av en ugglas trötta röst och fladdermusens klara rop. Det ryckte lätt i den brune hanens öron då han åter vände blicken emot skyn. Där fanns ingen måne inatt. Inget ljus förutom stjärnornas flämtande. Det ryckte åter lätt i mungipan. Det var länge sedan han tänkte på henne. På modern. Det var på en natt som denna som han mindes henne bäst. Varför tänkte han på henne nu? Vad hade han för anledning? Hon var inte längre intressant för honom och ändå...

En klar röst sjöng genom skogen. En kallande ton. Ett yl ur mörkret. Öronen vändes hastigt efter ljudet, medan ansiktet väntade ett ögonblick innan det följde samma spår. Han tyckte om att se på de flämtande stjärnorna, där de kämpade bakom den tunna slöjan av moln. Den klara blicken sökte bland skuggorna närmast, åt det håll rösten kommit ifrån. Denna var allt för långt bort för att han skulle kunna se någon, dock. Utan vidare väntan satte han åter av i trav, om än något energiskare än den takt han tidigare hållit. De gröna klorna lämnade omärkliga linjer av ljus efter sig för den som betraktade dem noggrant. De glödde ej så som de flesta väntade sig att en lawars klor borde, men tycktes klarare än resten av den mörka kroppen bland trädens skuggor. I den fuktiga mossan och gräset var det inget någon lade märke till. Allra minst Phol själv. Hans intresse fanns annorstädes. Hos den röst som kallat. Hos den doft som efter ett par långa minuters sökande lockade hans sinnen. En tik. Han saktade in och fortskred sin färd i lugnt mak. Den djupa stämman av en kraftig hane fyllde luften då han höjde nosen i svar till det rop han hört. Ännu allt för långt bort för att se henne. Ännu för långt bort för att kunna höra annat än om hon valde att stämma upp i svar. Sjungande röster hördes långväga - hur länge till det var innan han skulle känna mer än den vaga doft brisen bar kunde han inte helt säga. Än mindre hur lång tid det skulle ta innan han kunde skåda ägaren till rösten. Om hon tänkte svara, så skulle han sjunga henne till svars än en gång. Det här var långt intressantare än att planlöst vandra.

[Enter Phol]

Hon hade inte väntat sig något svar på sitt yl men snart ljöd ett mörkare yl igenom skogen. Ett svar på hennes egen sång. Hon klippte lite med öronen och då hanens yl dog ut i natten höjde hon åter sin mot mot den mörka himlen och lät ännu ett yl ljuda igenom skogen. Denna gång riktat mot den som svarat henens yl.

Då henens yl dog ut igen började hon röra sig åt de hållet hon trodde hanen var. Nyfiken på vem det kunde vara som svarat henne och som vandrade så hör om natten. Den gulröda ögonen sökte i skogen men hon förstod att hanen ännu avr en bit bort och eftersom hon hade vinden i ryggen kunde hon inte lita på nosen utan fick lystra till öronen och ögonen i jakten på den främmande vargen. Hennes mörka tassar rörde lätt vid marken då hon ökade på stegen till en smidig trav.

Än en gång ekade hans röst genom skogen, svarade den sång han fick tillbaka. Den lugna takten övergick åter i trav. Tassarna trummade tyst emot skogens mörka mossa. Smidigt rörde han sig mellan träden, undvek dem som om de inte stått där i mörkret över huvud taget. Tungan letade sig ut mellan käkarna och hängde ett slag utanför munnen innan den fuktade nosen och försvann innanför läpparna på nytt. Vem var denna tik? Han lät rösten ropa på nytt. Kände på doften att de var betydligt närmre varandra än tidigare. Minuter passerade. Långsamma minuter. Han saktade åter av, höjde huvudet något när han efter en längre stund tyckte sig skymta något bland träden. Någon. Doften var nära. Han sjöng på nytt, utan att höja nosen mer än att han kunde behålla blicken vid skepnaden i skuggorna. Studerade den med ögon som såg ned längs nosryggen.

Ännu en gång hördes den främmande vargens röst och hon ökade på stegen för att möta upp den främmande. Nyfikenheten brände i henne och även den tomma känslan av ensamhet denna månlösa mörka natt.Snart kunde hon höra ljud inne i skpogen och hon saktade ned för att snart åter höra hanens sång mycket närmare nu. Hon kunde även skymta rörelser inne bland träden och ännu en gång svarade hon hanens sång md sin egen femenina ljusare stämma innan hon saktade av och gick närmare. Snart kunde hon se hanens kroppsbygnad tydligare mellan träden och hon stannade upp. Lät de rödgula ögonen betrakta honom rätt ingående.

Efter en kort stund av att stilla ha granskat hanen rörde hon sig närmare men stannade på behörigt avstånd från honom. Svansne svepte mjukt och den sötaktiga doften låg tung runt henne. "God kväll främling" Sade hon emd en vänlig röst och öronen på hennes huvud var nyfiket spetsade.

Puttar upp lite...

[Har haft besök av Nevada över helgen, så har inte suttit vid datorn~]

En grå tik mötte honom i skuggorna. Hennes röst den han följt i mörkret. Behagfull, med en liten blå lugg i ansiktet och en fångande blick. Gyllene ögon och en klingande röst. Ett leende sökte sig in i hanens ansikte. Nosen sänktes då huvudet lutades en aning på sned för att studera främlingen bättre. Han hade inte undgått den doft som hängde tät i luften omkring dem. En doft som sannerligen var intresseväckande. Öronen stod spetsade på hanens huvud. "En god afton till er med." Stämman var i det närmaste artig och lät inte tala om något av vad som rörde sig i Phols tankar. Han visste bättre än att göra bort sig det första han gjorde. Kunde spela sina kort väl. Efter att en kort stund ha betraktat henne med sina klargröna ögon vände han blicken mot trädkronorna ovan. Studerade för en stund de stjärnor som skymtade genom bladverket. "En god, om än något mörk afton."

Den artiga minen sprack upp i ett charmigt leende som blottade en del tänder när Phol sänkte huvudet i vad som kunde vara en något ursäktande bugning och backade ett halvt steg. Ett lätt skratt lämnade strupen. "Så oartigt av mig - Mitt namn är Phol." Han höjde åter huvudet, om än inte över mankhöjd, och lät blicken på nytt falla på tiken. Ansiktet log, ett vänligt leende. Även ögonen log denna månlösa natt. Det var sällan Phol log med ögonen. "Skulle jag kunna be om ert namn?"

Hon betraktade den brune hanen emd både gröna ögon och en grön mankam. Mötte de klargröna ögonen och log vänligt mot honom. "Ja sannerligen en mörk natt." Den grulröda blicken letade sig upp mot trädkronorna och de stjärnor som skymtades mellan trädens mörka kronor.

En kort stund senare landade hon åter de gulröda ögonen på den brune hanen och hon log ett lite charmigt leende då han presenterade sig. "Trevligt att träffas Phol. Mitt namn är Nahiez." Hon kände sig lite ovan med sin nu dämpade måntatuering eller månens röst i sina tankar. "Så vad har fört er till dessa trakter en mörk natt som denna?" Hon ahde känt sig så ensam innan hon stötte på denna hane. Denna Phol.

"Nahiez" upprepade han. Smakade på namnet, lät det ligga på tungan en stund innan ansiktet sprack upp i ett aningen mer roat leende. "Jag följde en främlings rop. En vacker stämma som ledde mig genom skogen." Leendet brednade aningen. "Nyfikenhet kanske? Men nu är jag här, med ropens ägare om jag inte misstar mig. Din stämma är onekligen skön." Var det doften som fick honom att smeka henne med orden på detta vis? Den som låg tung i luften. Kanske. Vad som syntes utåt var ändock av det artiga slaget. Utåt. Svansen gungade lätt bakom den avslappnade kroppen.

"Vad sjunger du om?" Han syftade på hennes kall. Det yl som lekt över skogens vidder och lockat honom till platsen. Leendet mildrade aningen och han lät det anta en harmlös ton.

Hon smickrades av hanens ord. i normala fall skulle ord som dessa visserligen smickrat henne men inte så som nu. Kanske avr det hormonerna i kropen som påverkade henne. Kanske var det ensamheten hon kände. "Era ord smickar mig Phol och ja det var min stämma ni hörde." Hon log vänligt mot honom och betraktade den brune hanens gröna ögon. Hon slog av att de var vackra dessa gröna ögon. Och hans gröna man som stod som den gjorde. Annorlunda var han. Spännande på något sätt.

"Kanske sökte jag bara sällskap en mörk natt som denna, sökte om det fanns fler i denna mörka tysta skog." Hon ahde hara låtit sin ställa ljuda utan någon riktig anledning. "Och se jag fick svar av en stilig hane" Hon lade huvudet lite på sned och de gulröda ögonen betraktade honom.

Han kunde inte annat än att låta leendet bredna på nytt. Stilig? Jo, självklart. Han rätade omärkligt på sig. "Så trevligt." Blicken sökte sig hastigt över tikens kropp innan den åter lades vid hennes ansikte. Mötte hennes ögon. En stund passerade i tystnad. Känslan i luften fick blodet att rusa i Lawarhanens kropp. Han kände det passera genom benen, genom bröstet och ryggen. Han såg sig lätt omkring i mörkret, lät minen bli mildare på nytt. "Det är något i luften..." sade han sedan med lätt eftertänksamhet. Öronen höll sig vinklade åt tikens håll även när huvudet vändes för att låta honom blicka omkring, som om det var något han sökte.

[Min trötta hjärna försöker komma på något att skriva, men vet verkligen inte vad han ska säga~ Jaja XD]

Nahiez log och nickade då hanen sade *så trevligt* och lät blicken fara över den mörka skogen innna blicken åter föll på hanen och hon tog något steg närmare. Kände nästan hur mörkret kröp närmare henne. Hon klippte lite med öronen då en uggla hoade inte långt ifrån dom och hon vände blicken åt de hållet. Svanen svepte mjukt och sedan såg hon åter på hanen. Då hanen sade att det var något i luften lade hon huvudet lite på sned och sedan lät hon svansen sänkas. Hade hon kunnat rodna hade hon gjort det.

"Säg mig Phol. Har ni lust att slå följe med mig en bit? Er sällskap skulle vara upskattat" Hon log mjukt mot honom. Kände sig dock lite rastlös. Skogen och mörkret, den månlösa natten, kändes kuslig.

"Gärna" svarade han på hennes fråga. Han besvarade hennes leende med ett eget och väntade för att se om hon tänkte röra på sig, så att han kunde sluta upp vid hennes sida. "Det är en underlig natt." Blicken hade sökt sig till himmelen och vändes nu åter till tiken. Det var något ytterst intresseväckande över henne. Något som han mycket väl visste vad var. "Inte sant?"

[Antar att Nahi börjar gå åt något håll, och vart hon än rör sig nu så kommer Phol följa efter C:]

Då han sade att han gärna slog följe emd henne log hon mot honom. Hon valde en riktning och började lungt gå. Lyssnade till hanens ord och nickade stilla. "Ja en väldigt underlig natt... Månen brukar försvinna men denna natt känns ännu mer tom än vad de andra nätterna utan måne brukat göra." Hon log lite mot honom. "Ni ser jag är av månvargarnas ätt och månen har en stor del av mitt liv. Att inte kunna se den, kunna känna dess närvaro är aldrig trevligt men aldrig har denna saknad av månen tett sig så här starkt." Hon såg framåt. Visste inte riktigt varför hon talade om detta för hanen. Kanske för att han fanns där och fyllde upp tomheten.

Phols leende smalnade för ett ögonblick något innan de återtog samma form som tidigare. Harmlöst, artigt. Inte länge nog för att egentligen upptäckas, och absolut inte en natt så mörk som denna. Kanske kunde det annars ha tyckts nervöst. Kanske. Nervositet var ingen känsla som infann sig i den brune. Tankarna må hastigt passera, men det var ett sällsamt lugn han gav sken av. En liten road känsla lekte dock i hans bröst tillsammans med en lätt längtan. Ett litet... hopp som långsamt grodde. Här fanns betydligt fler vägar än den gången, och det var något han gillade.

"Kanske är det något annat ni saknar, om du säger dig känna dig mer ensam än vanligt?" Han gav henne en fundersam min som sade att han inte hade en aning om vad det kunde vara hon saknade. En oskyldigt fundersam min. Självklart kunde han ana något. Känslan, doften, hängde tung i luften. Leendet letade sig tillbaks in i ansiktet igen.

Hon såg inte leendet. Såg framfår då hon gick bredvid? den brune hanen. Kände en viss trygghet i att ha någon så pass nära. Hon vände sedan den gulröda blicken mot hanen då han talade och hon tippade huvudet lite på sned.

Hon svarade inte på en gång. Funderade lite på vad hanen sagt. Vad han kunant mena med det. Hon såg framåt igen. "Ja.. Jag saknar månens milda beröring denna natt. Saknar en vän som nu inte finns i livet. De få jag hållit av har alla tagits ifrån mig." Hon tystnade och såg sedan på hanen. Svansnen svepte omedvetet bakom henne, spred den speciella doften runt henne. Hennes kropp ville något mer men hennes sinne var ännu itne helt inställt på det.

"Och ni själv? Saknar ni något?" Hon vände åter blicken mot honom. Hon hade omedvetet rör sig lite närmare hanen. Hennes ensamhet drev henne till saker hon annars aldrig skulle tänkt på. Bara närheten fick henne att känna sig trygg.

Om han saknade något? För ett ögonblick var det en äkta mask av fundersamhet som låg i Phols ansikte. Sällan var hans minspel fullt äkta. Saknade han något? Ibland. Ibland inte alls. Vad saknade han då? Något att roa sig med? "Kanske. Men inte med ett så skönt sällskap" log han och mötte tikens blick.

[Har suttit allt för länge och försökt komma på vad han ska säga XD Lite fail, men... jag visste verkligen inte vad han skulle säga XD]

Hon såg på hanen där hon gick och alde huvudet på sned. Kanske avr det tidpunkten hon befann sig i just nu som gav henne mer mod än hon i normala fall hade. Hon tog ett steg närmare hanen. Såg på honom och svansen svepte mjukt bakom henne.

"En natt som dennaså kan jag förstå om man känner en viss saknad... Även om man inte riktigt vet vad man saknar." Hon var så pass nära honom nu att hon lätt skulle kunna röra vid honbom men hon gjorde det inte. Var lite nyfiken på vad han skulle göra härnäst.

Han hade noterat att hon långsamt kom närmre, och gjorde ingen ansats att hindra henne. Självklart inte. Känslan var spännande, intresseväckande. Upphetsande. Svansen gungade lojt bakom Phol då han lyssnade till vad sade. Den klargröna blicken sökte sig åter till trädkronorna. Stjärnorna gick inte längre att se genom det något tätare bladverket. Deras ljus var ändå nog för att inte göra natten helt svart, men ingenting jämfört med månens sken. Skuggorna bland träden de långsamt passerade, sida vid sida, var djupa men mjuka. Där fanns inga tydliga kontraster i mörkret. Eller, jo, kanske. Han vände åter blicken till Nahiez, studerade för en kort sekund hennes ögon. "Kanske är det ensamheten." Det milda leendet spred sig försiktigt över hanens leverfärgade läppar. Svansen snuddade lätt vid hennes päls då den gungade, och han avbröt viftandet som om han just kommit på sig själv med att göra något han absolut inte menade att göra. "Det är allt för ofta man är ensam i denna värld. Speciellt en natt som denna." Fast han var sällan ensam. Hade nästan alltid den där vrenen med sig. För bråkdelen av ett ögonblick undrade han om Lainadan ännu sov. Men det gjorde han nog. Och om det var så att vrenen inte sov längre, så skulle han nog ändå finna den långbente på samma plats som han lämnat honom.

Henens blick letade sig upp mot den svarta himlen och de mörka löv verket. Hon önskade så innerligt att hon skulle kunna känna månbens beröring denna natt. Varför just denna natt? Hon sänkte huvudet och sedan vände hon åter blicken mot hanen. Hon lyssnadepå ahns ord och nickade lite innan blicken åter letade sig framåt. Kände snart den korta sträva svansne svepas mjukt mot henens kors. Känslan av hans korta lätta beroring fick det att pirra i huden på henne. Hon svepte mjukt till med svansne igen och hon vände blicken mot honom.

"Ensamheten kan tära på en och kan göra otrevliga saker med en." Henens blick mötte hans klart gröna ögon. Den gröna manen och den bruna pälsen. Han var en stilig hane denna Phol. Hon sänkte blicken till den mörka mossbeklädda marken och hon gick yttligare lite närmare honom. Kände hur hennes grå päls lätt berörde hans bruna lite strävare päls. Ensamheten tärde på henne och bara denna närhet från den bruna hanen fanns i närheten.

Han kände hennes päls lätta beröring, och en pirrande känsla av belåtenhet for genom den brune. Han besvarade hennes närhet genom att låta den korta svansen gunga på nytt. Ansiktet vändes åt henne, betraktade hennes nedfällda blick med ett litet leende. Harmlöst. Han gillade den här leken. Ville veta vart den skulle bära hän. Visste redan. Hade beslutat redan i början. Men det var... trevligare.. såhär. Öronen lade sig litet åt sidorna. Gav ett litet nervöst intryck där de vandrade, i det närmaste skuldra mot skuldra.

Hon går där lite generad över sitt eget agerande. Att börja gå så nära denna främmande hane. Hon förstod inte vad hon höll på med men dessa tankar sköts snart åt sidan. Gick lungt brevid hanen utan att yttra något ord. Kanske tyckte han att hon var konstig som bettedde sig så här.

Snart vred hon den gulröda ögonen mot honom och lade huvudet lite på sned. Sade inegt utan betraktade bara den brune hanen. Log mot honom och svepte mjukt på den långa lurviga svansne. Att hon gjorde så här mot en så främmande hane.

(kort... men ska Phol lägga in stöten snart?)

[Gillar att du kallade det att lägga in stöten. Blev lite roligt i detta sammanhang ;D Men han är på gång XD]

Hon gick kvar vid hans sida, verkade nästan be honom i Phols tankar. Det uppskattades. Självklart. Han älskade det här. Den något nervösa minen behölls när han efter att ha blickat framåt en stund åter vände blicken åt Nahiez. Försiktigt slöt han det sista avståndet mellan dem, så att det inte var endast pälsen som snuddade den andres. Han saktade in på stegen, hoppades att hon skulle följa hans takt. Testade. Leendet lät antaga en något generad, men lätt gillande ton och han fnös roat, tyst. Var hon så villig som han trodde?

(Haha de tänkte jag inte ens på X-P Men visst ;-) )

Nahi kände honom nära sig henne mer och sedan saktade han in. Hon blev lite förvånad så hon stanande några steg framför honom och vände sig mot honom. Lade huudet på sned. Hon insåg vad hon gjorde och log lite generat. "Något fel Phol?" Hon betraktade honom. Ville inte att detta skulle missuppfattas. Hon visste dock avd henens kropp ville mne hennes huvud hade just nu övertaget. Därför vände hon bakdelen bort från hanen.

Nej. Inte riktigt så villig som han hoppats. Inte än i alla fall. Hon saktade inte in med honom, utan vände sig om mot Phol då hon vandrat ifrån honom en bit. Lawarhanen stannade upp då hon stannade. "Nej, där är inget fel." Han slöt ögonen för att le, och lät sedan blicken åter vila vid tiken. Skulle hon bli villig, eller skulle han själv behöva avsluta leken? Doften lockade honom, slet i hans kropp, bad honom. Han höll sig ändå lugn - utåt. Lite nervös utåt. Han visste vad som hänt senast. Den leken hade varit över lite för snabbt. Hon hade bitit honom i tassen. Kunde han undvika det vore det skönt. Om hon var villig vore det mycket lättare. "Det är väl... den här känslan." Han pausade, gav henne en något ursäktande blick. Ett charmigt leende. "Närheten..." Han antog att hon redan förstått vad han menade. Hon behövde inte vara ett geni för att förstå. Vad hans tankar sade var inget hon kunde veta ändå. Utåt var han endast en lite nervös hane som var lite generad över sina egna, allt för plötsliga känslor.