Hon ser på honom med en tvekdsam blick. Kände som han just förklarade det men samtidigt tvekade hon. Han verkade itne vara någon elak hane men hon had ejust träffat honom. Dock rusade hormonerna i kroppen på henne och detta fick henens tankar att bli luddiga. Hon tog nått steg närmare honom igen och sedan stannade hon upp. Betraktade den brune hanen och svepte smått med svansen igen. Doften var stark runt henne nu och åter ett steg närmare hanen. Längtade samtidigt som hon tvekade.

När hon än en gång tog ett steg närmare väntade han ett ögonblick med att själv kliva något närmare. Han ville inte verka framfusig. Doften var så upphetsande. Så... det pirrade i hans kropp. Han ville, så gärna. Ändå höll han kvar det något nervösa lugnet. Ville försöka sig på en annan väg. Öronen skiftade mellan att ligga nervöst ut åt sidorna, och något hoppfullt ställa sig upp innan de åter lade sig utåt. Lite osäkert. Som om han undrade att det var okej. Om hon kände likadant. Det var inte kärlek. Var endast känslan av ett behov. Ett starkt behov. Ett som inte behövde leda till att man var dag skulle vandra sida vid sida, resten av livet. Han tog ännu ett, försiktigt, steg närmare och lät svansen gunga lätt.

Nahi såg på honom då han tog sig närmare. Först ett steg. Sedan ett till. Hon tvekade. Öronen veks åt sidan och hon svepte med blicken över den mörka skogen innan cden åter föll på hanen och hon spetsade öronen igen. Kroppen tog över. Hon ville inte men samtidigt ville hon. Hade månen varit framme och gett henne av sin styrka hade hon kunnat stå emot men nu..

Hon tog de få stegen som skiljde dem och stannade framför honom. De gulröda ögonen motte hans gröna. Hon slöt ögonen och sträckte fram nosen mot hans hals. Lät den lätt röra vid den tjocka sträva pälsen runt hans hals. Rörde bara lätt vid honom för att se hur han skulle reagera.

Känslan överväldigade honom då hon slutligen tog stegen fram till honom. Vid hennes lätta beröring svarade han genom att lägga sin haka över hennes nacke. Försiktigt. Doften som lockade ville slita honom från vettet, han hindrade sig själv från att röra på tassarna. Han stod stilla, strök försiktigt sitt huvud över henne. Väntade för att se hur stark reaktion han skulle få. Log brett inombords. Förnöjt. Utåt lade han ett lättat, men ännu något nervöst leende.

[Så snart du känner för att tidhoppa så går det bra (antar att vi inte skriver allt XD), eller om de ska få ett varsitt inlägg till att bekräfta vad som sker. För mig går vad som an C; Phol är på!]

(Nej inte skriva allt... Dett är trotts allt en sida för även minderåriga :-P

Skriver kort så får du välja om du vill svara eller tidhoppa efter detta.)

Vid ahnens lätta beröring var det för sent. Hennes kropp tog över och agerade efter uråldriga instinkter. Hon visade alla tecken på att det var okej och att detta var vad hon ville. Det var som det skulle på sätt och vis.

Allt släppte då hon gav in för känslan. För begäret. Kontrollen släppte. Naturligt var det. Fullständigt naturligt. Och ingen av dem kunde göra annat.

*hopp*

Känslan var över. Begäret var över och Phol hade backat undan för att sortera sina tankar. Andas. En känsla av belåtenhet infann sig i var lem och känslan skymtade lätt i hanens ögon. Han satte sig långsamt ned, lät öronen lägga sig ut åt sidorna som om situationen kanske ändå var lite pinsam nu då han återfått kontrollen. I själva verket fann han det inte alls pinsamt. Inte egentligen. Vagt övervägde han om han skulle säga något alls och lät för stunden blicken vila vid tiken. Det lilla harmlösa leendet infann sig åter i ansiktet, om än något försiktigare än tidigare.

Hon hade gett vika och då hanen backade undan och astte sig ner vände hon sig mot honom. Såg sig omkring innan blicken åter föll på honom. Detta var nog rätt pinsamt och nu undrade hon varför hon gjort som hon gjorde men ändå ångrade hon det itne. Hon satte sig ned och svepe svansne om sina tassar. Visste inte riktigt vad hon skulle säga. Satt tyst och lite generad.

Han lät blicken vila vid henne en stund, men slog sedan ned den till marken och harklade sig lätt. Han hade egentligen inget att säga. Intresset var över. Den tunga doften fanns där än, men lockade inte längre. Slet inte längre i hannens kropp, utan bekräftade endast det som hänt. Tungan fuktade som hastigast nospartiet och öronen ställde sig upp för att direkt luta åt sidorna på nytt. Ett något nervöst, kort, skratt lämnade honom. I tankarna ville han nästan berömma sig själv för minspelet. Hade lyckats behålla full kontroll över beteendet. Kanske för att han känt att det denna gång gynnat honom bättre än att bara ta. Phol var inte i sina egna ögon en ond individ. Skulle aldrig vara det. Inte heller var han egoist i sina egna tankar. Det var ju självklart att världen kretsade runt hans vilja. Runt hans begär. Och även denna gång hade han fått som han velat. Gjort som han velat. Betett sig rätt. Vänligt. Artigt. Ett tunt leende som speglade en lätt pinsam känsla drog i mungiporna när han åter vände blicken mot Nahiez. Skulle han säga något alls? Behövdes fler ord?

Hon visste inte vad hon skulle göra. Visste inte vad han skulle göra. Vad skulle hon göra om det blev valpar. Hon vände upp blicken mot den mörka himlen och önskade sig kunna höra månens vägledning men det var tyst. Åter lät hon blicken falla på hanen. "Vill..." Hon började prata med avbröt sig. Vad skulle hon säga. Hon drog ett djupt andetag. "Om det.. Blir valapr.. Vill du träffa dom då?" Hon tvekade då hon talade. Visste att chansen att detta möte skulle sluta i valpar var rätt stor. Dock var tanken inte skrämmande. Även om hon itne kände denna hane så kändes det ändå som att valpar vore välkommna.

Blicken hade tillfälligt sökt sig ut bland skuggorna, men återvände då Nahiez talade. Minen behöll den nervösa, något pinsamma tonen och öronen ryckte än fram, än åt sidan då han lyssnade till hennes ord. Valpar. Egentligen hade han väl förstått att det kunde bli det, men ärligt talat hade han inte lagt någon större vikt vid tanken. Ville han träffa dem, om det blev några? Hans valpar. Tanken var... minst sagt underlig. Men... Intressant. Det tunna, nervösa leendet blev med ens mer äkta - även om skillnaden inte var stor, och knappt märkbar bland skuggorna. Vad skulle han göra med valpar? Vad kunde han göra med valpar?

"Jag.." han pausade. Beslutade att välja ord innan han talade. "Om... det blir det, så skulle jag gärna träffa dem." Han sänkte nacken något, men höll huvudet i nästan samma höjd så att nosen blev parallell med marken.

Då han sade att han gärna ville träffa em vek hon fram öronen och nickade. Hon skulle leta upp honom om de blev valpar. Skulle itne tvinga honom att ta hand om dem men i alla fall träffa dem. Hon mötte hans blick och lade huvude tlite på sned. Log vänligt mot honom. "Jag letar upp dig om det blir valpar. Valparna har ändå rätt att träffa sin far.." Hon såg sig sedan omkring. Funderade hur länge hanen ville stanna i hennes sällskap.

Han nickade och gav henne ett ärligare leende än han använt på länge. "Det låter bra..." Det var en allt för underlig tanke. Förra gången... den förra gången, hur hade det blivit då? Stressen hade antagligen hindrat det, men..? Han ruskade på sig så att manen gungade från sida till sida. Ett ögonblick såg den ut att vilja lägga sig ned, men reste sig så snart gungningarna avtagit. Tycktes motarbeta gravitationen. Tankarna började vandra mot om han borde bege sig. Kanske borde han söka sig tillbaka.

Hon nickade då han sade att det lät bra. Hon tyckte sig se en viss rastlöshet hos denna hane nu. Hon lade huvudet på sned och såg sig sedan omkring. Sedan såg hon åter tillbaka på hanen. Log vagt men vänligt mot honom. Hon kände inget speciellt för honom. Dock så skulle han kunna vara far till hennes valpar, en främmande tanke.

Vad skulle hon säga? Tack för i natt så ses vi? Hon skakade smått på huvudet. "Då söker jag upp dig om det blir valpar..." Hon såg på honom och sedan in i skogen igen.

Han kände att det kanske var dags att gå. Då hon bekräftande upprepade att hon skulle söka upp honom nickade han på nytt. Med en blick mot de mörka trädkronorna reste han sig långsamt upp och lät sedan nosen på nytt sänkas för att låta honom betrakta Nahiez. För en sekund tvekade han innan han öppnade munnen. "På... återseende, antar jag." Varför tvekade han? Han?! Tanken på vad som kunde komma efter ett möte som detta hade naglat sig fast i den brunes kropp. Förvirrade hans annars så samlade tankar. Han gav tiken ett nytt leende - ett förvånansvärt ärligt leende - och backade sedan försiktigt ett steg. Han borde gå nu. Borde ge sig av innan vad det än var som störde hans sinne blev större.

Innan han fortsatte röra sig baklänges in bland skogens djupblå skuggor, så stannade han. Lade till ett något mer roat leende än det förra. "Nästa gång din röst kallar..." En lätt bugning.

[Avslutar vi? C:]

Hon nickade då han sade pååterseende och betraktade honom. "På återseende Phol" Han backade in i skogen men gav en sista kommentar till henne och hon log vänligt mot honom och nickade bara innan han försvann in mellan träden och hon reste sig upp och började gå åt motsatt håll.

AVSLUTAT