Den mjuka snön låg som ett täcke över marken. Solen sken på himmelen och en och annan vinterfågel satt och gnolade på en melodi i något av träden. Luften var kall och lätta ångmoln lämnade de två vargarnas munnar när de andades eller talade. Minusgraderna gjorde så att snön under dem hade sitt eget liv när de pulsade genom den. Det såg nästan ut som torr sand, fast vitt.

Lainadan gick som vanligt något steg bakom Phol. Hans sår på bakbenet hade läkt fint och gav honom inte längre några problem, vilket gladde både han själv och Phol. Lawaren hade klart och tydligt talat om för honom hur irriterande och jobbigt det var för honom att han var så långsam, och kunde han inte hålla samma takt som sin herre fanns det risk för prygel. Fast... klarade han inte ens av att hålla samma takt som sin husbonde hade han gjort sig förtjänt utav det. Hur skulle han någonsin kunna lära sig saker om han inte kunde vara i närheten av Phol?

I sitt huvud talade Firdrach till honom. Konstant. Han sade åt honom att döda lawaren, 'Ta honom nu när han har ryggen vänd mot dig!', och liknande saker. Lainadan gjorde sitt bästa för att ignorera honom men kunde inte helt stänga ute de frågor och tankar som ibland väcktes inom honom på grund av den andre. Han blev inte alltid väl behandlas... så varför lämnade han honom inte? Det skulle inte vara svårare än att smita iväg under natten. Han behövde inte ens lämna Phol vid.. Nej, sluta! Han skakade våldsamt bort tankarna. Han fick inte lov att tänka på sånt. Phol ville honom bara väl! Han kastade en skygg blick på sin mästare. Ja, han ville honom bara väl.

Trots solen som sken var luften allt annat än varm. Vintern hade världen i sitt grepp, och dess vita slöja klädde marken och trädens grenar i vinterskrud. Snön yrde runt vargarnas tassar, lätt och porös av minusgraderna. Den tyngde grenarna i tjocka lager, och lurade nästan ögat att tro att träden fått vita kronor. En tunn dimma dansade runtom hans ansikte när han andades ut. Den klargröna blicken såg sig omkring medan han i maklig takt rörde sig framåt. Öronen vinklades av och an, lyssnade till ljuden av steg från den långbente och fåglarnas sång. Luften var torr och det stack lätt runt näsborrarna av kylan. Han vädrade i luften, höjde nosen för ett ögonblick, innan den sänktes till marken. Snön var nyfallen sedan natten, och än fanns det få spår att följa. Men de som fanns var ännu färska, och Phol kände på sig att kronhjorten inte kunde vara allt för långt bort. Då spåret var ensamt kunde han dra slutsatsen att det var en tjur, då hindarna vid det här laget började forma hjordar inför vårens kalvning. Men även om en tjur kunde bli mycket att handskas med, så var det även de som gav mest föda. Han var hungrig, och någonstans i bakhuvudet sade en röst honom att idioten nog också var det. Det hade gått några dagar sedan deras senaste byte, och snart skulle energireserverna börja tyna. De behövde det här bytet.

Självklart hade de jagat under de senaste dagarna också, men inte ens Phol, med telekinesi på sin sida, kunde alltid fälla ett byte. Och med Lainadans haltande hade det inte varit det lättaste att komma nära nog för ett ordentligt anfall. Den här gången skulle det gå dock. Det hade han bestämt. Det måste gå.

"Vi närmar oss." Han såg inte åt vrenen, men räknade med att den långbente hörde, trots att rösten var låg. Han sade det inte för att bryta tystnaden, utan ville bara se till att idioten var beredd och inte klantade sig. Det här fick inte gå fel.

Lainadan kastade blickar runt om i skogen medan de båda vargarna tyst vandrade genom snölandskapet. Han försökte förgäves få syn på en fågel. Det hade varit evigheter sen han såg en sist. Han saknade deras glada sånger. När våren kom, då skulle han få höra dem igen.
"Vi närmar oss."

Det plötsliga avbrottet i tystnaden fick honom att rycka till. Han hade inte väntat sig att Phol skulle tala.
"Okej." svarade han med tyst stämma.
Istället för att se sig runt omkring i naturen hade han nu fullt fokus på lawaren framför sig. Han följde dennes rörelser noggrant och kastade då och då blickar förbi honom för att se vad som fanns längre fram.
Någonting rörde sig länge fram och han stannade upp. Han vågade inte röra sig utan tillåtelse. Han visste han han kunde förstöra allt om han gjorde det. Det fick inte ske! Maten hade varit knappt sedan vintern kom och det syntes på honom. Han ville inte behöva gå ytterligare dagar utan mat.

Lainadan lade öronen bakåt och såg på Phol. Han inväntade den order han visste skulle komma. Måtte han inte göra bort sig!

Snart kunde djuret skymtas mellan träden, och Phol sjönk märkbart mot marken för att göra sig själv mindre synlig. Han visste att Lainadan gjorde detsamma utan att behöva höra ljudet av vrenen. Tyst tog han sig ytterligare lite närmre, men stannade sedan upp.

"Gå runt den. Jaga den åt väst eller hitåt." Han tänkte stanna här, redo att jaga efter kronhjorten om idioten skrämde den, eller när jakten började. Han samlade lugnt kraften, siktade redan nu in sig på tjurens ben. Även om Lainadan klantade sig så fick det inte gå fel. Han var redo.

Lainadan nickade åt Phols ord innan han hastigt men tyst började smyga på kronhjorten. Han gjorde precis som hans herre sade åt honom. Han var hungrig, och han visste att lawaren visste vad som var bäst. Inte ens Firdrach hade någonting att sätta mot för stunden.

Långsamt smög han närmare. Hjorthannen höjde på huvudet och vred ängsligt på sina öron. Han stannade abrupt upp och försökte låta bli att röra sig. Han vågade knappt andas. Det var inte tillräckligt nära ännu, inte tillräckligt nära. När hjorten sänkte sitt huvud igen vågade han röra sig framåt igen. Hastigt for bytets huvud upp igen och med ett språng började den röra sig bort från honom.
"För bråttom." väste Firdrach.
Vrenen började hastigt att springa efter den. Den rörde sig väster ut, men bort från Phol. Han var tvungen att fixa det här. För sin husbondes skull. Han hade gått så länge utan mat.

[Cliffhangeeeeeeer!!!]

[PPar Lainadan lite sådär~]

Phol gläfste till och satte av efter tjuren. Idioten kunde inte... han hade inte tid att tänka på det nu. Musklerna spelade under hans hud när han sprängde fram genom snön. Nosen rynkades och han slog med kraften genom luften i ett försök att fånga djurets ben. Kronhjorten stapplade till, men lyckades hålla sig på fötter. Lawaren kunde se Lainadan knappa in på djuret. Vrenen hade de långa benen till sin fördel. Tjuren svängde när Lainadan kom nära nog för att bita efter den. Phol kastade sig förbi träden, försökte att genskjuta djuret och högg med ett eggande gläfs efter frambenen. Kraften samlades åter och han försökte åter hugga tag i djurets ben. Men det rörde sig för fort. Med snabba andetag fortsatte han springa. Hjärtat pumpade ut adrenalin i kroppen. Lainadan hade snabbt kommit ikapp igen och bet sig fast i tjurens höft. Djuret sparkade efter vrenen. Phol sprang upp längs dess sida. Han bet efter frambenen. Siktade på nytt in sig med kraften på djuret. Drog i dess horn med sin telekinesi. Tappade åter greppet. Vrenen tappade greppet när han fick en klöv i sidan. Lawaren fick tag med käkarna i djurets armhåla. Han fick en armbåge i ansiktet. Lainadan var snabbt på fötter och ikapp igen.

[Cliffhangeerrrrrr! :'D]

[Men usch för att du pp:ar D: xD]

I ögonvrån kunde Lainadan se Phol komma ikapp. Han tänjde på stegen för att få en chans att dra omkull bytet. Kunde han bara göra det skulle hans mästare inte behöva använda sin kraft allt för mycket. Han visste att det brukade trötta ut honom efter jakt.
När han var nära för att slå ihop käkarna vek djuret av.
"Skit med." andades han.
Han försökte göra en lika snäv sväng som kronhjorten men misslyckades och föll omkull. Han var hastigt uppe på benen igen, lagom för att se Phol skapa obalans med sin kraft. Åter igen ökade Lainadan steglängden och var snart ikapp igen. Han skulle inte få en bättre chans än såhär. Men ett djärvt skutt lyckades han borra in tänderna i bytets höft, någonting som inte uppskattades. Han undvek så gott han kunde de sparkar som kronhjorten försökte måtta in på honom. Det lyckades bra fram till att han fick en vass klöv i sidan. Luften gick ur honom och han var tvungen att släppa. Det fanns inte en chans att hålla sig kvar. Vrenen slog i marken så att snön yrde runt om honom. Med en knyckning kastade han en blick på sin herre och hans byte. Den långbente tvingade sig själv att ställa sig upp. Det värkte i sidan. Innan han återfått sin andhämtning ordentligt satte han fart efter kronhjorten igen. Han ville inte svika sin herre. Han skulle inte svika sin herre.

Han var återigen snart ikapp och tänjde på stegen ytterligare. Kunde han bara komma upp jämsides kanske han kunde skicka kronhjorten åt Phols håll. Åtminstone lite. Lainadan högg efter flanken på bytet. Det sparkade efter honom. En klöv visslade förbi farligt nära hans ansikte. Men visst hade den vikt av. Han sackade efter lite och högg istället efter ett av bakbenen, fullt medveten om risken att förlora både tänder och liv.
Plötsligt föll djuret och slog i marken med en ljudlig duns. Vrenen föll omkull och gjorde en kullerbytta. Har log brett mot Phol. Han prisade sin herre i tystnad och backade sedan undan för att låta honom äta. Han var inte så jättehungrig, han kunde vänta.

[Ja, usch för mig D:]

Han tvingades släppa greppet när hjortens armbåge slog honom fler gånger i ansiktet. Med ett gläfs bytte han grepp. Släppte. Högg på nytt. Bet sig fast i samma armbåge som slagit honom öm i ansiktet. Med kraften slet han på nytt tag i djurets horn. Det lutade, snavade då det inte kunde balansera på det ben Phol bet i och det bakben vrenen högg efter. Lawaren släppte sitt bett så snart kräket hotade att falla över honom. Han bet efter dess manke, drog med telekinesi ned det tungt hornkrönta huvudet i snön. Så snart djuret landat bytte Phol på nytt grepp, bet över djurets nacke och grep med kraften om dess nos. Tvingade ansiktet att vridas åt fel håll. Ett ljudligt knäpp. Ett välkommet ljud.

Phol frustade genom tänderna utan att släppa djurets nacke. Kronhjortens huvud föll till marken när han släppte kraften. Den rörde sig inte. Han kände hur kroppen blev tung och släppte efter en stund djuret för att slicka sig om nosen. Ett brett leende prydde hans läppar. Han andades tungt. Benen darrade, till största del av upphetsning. Adrenalinet jagade genom hans muskler. Belåtenheten spred sig genom kroppen. Mat. Han hörde Lainadan resa sig ur snön och backa ett par steg. Utan att se efter vrenen lade sig Herren tungt ned i pudersnön för att äta.

När han en längre stund slitit i hjortens ännu varma kropp reste han sig upp. Trött, mätt och nöjd vände han äntligen ansiktet mot vrenen, ännu leendes. Tjuren hade ännu nog kött kvar för att den långbente också skulle klara sig de närmsta dagarna. De hade haft tur att finna ett djur som inte svultit hela vintern, även om det inte varit i det närmaste så tjockt som de kunde bli under sommarens feta årstider. Phol backade ett steg och bjöd i sin hållning vrenen att äta. "Du har gjort bra ifrån dig, Lainadan." Leendet hade en nästan stolt ton. Han var nöjd med vad han åstadkommit. Han hade lärt idioten väl, även om det fanns mycket kvar att lära. "Kom, ät."

[Även om stoltheten mest är riktad mot han själv, så kan Phol visa känslor :'D *derp*]

[Doooooktig Phol 8D]

Lainadan försökte att inte se på Phol medan han åt. Det var oartigt att stirra, det hade han fått lära sig redan som liten valp. Istället försökte han fästa blicken på de ytterst få fåglar som vågat landa i träden efter jaktens tumult. Firdrach rörde på sig. En plötsligt känsla av att vilja knuffa undan lawaren för att själv kunna äta kom över honom. Han ville jaga bort honom, behålla bytet för sig själv. Han ville se lawaren lida så som han själv lidit. Den brune vrenen knuffade med möda undan det andra sinnet men lyckades inte bli av med honom helt. Känslorna fanns kvar även om de inte var starka nog för att göra någonting. Han var tvungen att behärska Firdrach så att han inte fick kontroll över kroppen. För sin herres skull. I bakgrunden kunde han höra honom tugga förnöjt.

När Lainadan hörde sin herre resa sig upp vågade han se på honom. Han möttes av ett leende som han inte kunde låta bli att möta med ett eget. Det var hans tur att äta. Han reste sig upp men gick inte fram mot kadavret ännu. Han ville höra vad Phol hade att säga. Orden värmde upp hela hans inre och han log glatt. Svansen viftade bakom honom. Komplimanger kom inte allt för ofta men när de gjorde det visste han att Phol menad det.
"Tack, herre." sade han och böjde på nacken.
Efter de två sista ord tvekade han inte ett ögonblick utan gick fram till djuret och började äta.

Efter en stund var även vrenen nöjd och mätt. Han satte sig upp och slickade sig om nosen. Med ett lätt förväntansfullt uttryck såg han på Phol. Vad skulle ske nu? Personligen skulle han kunna tänka sig att sova en stund, men hans herres behov kom först. Sova kunde han göra senare om så var fallet.

[Glad Lai är glad :'D]

Han väntade medan Lainadan åt, vandrade ett varv bland de närmsta träden och valde ut en väg åt dem. En riktning. De hade vandrat i snön och svältens vinter länge nog. Våren var kanske i antågande, men än var det långt tills snötäcket skulle försvinna och djuren bli feta. Runtom jaktplatsen låg snön djup, men där de två vargarna och hjorten kämpat skyltade det vita pudret med djupa, hetsiga spår. På sina ställen pryddes den upprörda, vita ytan att små fläckar av rött. Runtom kadavret och den ätande vrenen låg tovor av päls i den blodfläckade snön. Söderut bestämde han. Våren kom snabbare i söder. Och mot slätten och skogens sydligare delar borde djuren bli fler. Han ville inte behöva gå riktigt lika långt utan föda nästa gång.

När vrenen ätit klart hade Phol suttit och studerat honom en liten stund. Lawaren andades fortfarande något tyngre än vanligt, och det kändes i kroppen att han använt mer av kraften än han borde. Men med mat i magen skulle han snart få ny energi. Han behövde bara vila. Han mötte Lainadans förväntansfulla blick. Han reste sig upp och ruskade på kroppen.

"Vi vandrar söderut." Han kastade en blick på kadavret. Där fanns inget kvar som var värt att spara. Snart skulle asätarna samlas. Det var bäst att ge sig av. Han orkade inte bråka med de ovetande små kräken. "När vi finner en bättre plats att vila på stannar vi." Han såg åt syd, men behöll öronen vinklade mot den långbente. Han behövde vila för att återfå den kraft han slösat. Med en snabb blick på Lainadan började Herren sedan röra på sig.

Lainadan nickade åt sin herres ord. Söderut. Det lät bra. Benen vek sig under honom när han reste sig upp. Musklerna var tröttare än vad han hade trott. Vrenen gjorde ett nytt försök i att ställa sig upp. Den här gången tvingade han sig själv att förbli stående. Phol försökte lära honom att bli självständig. Han skulle aldrig lyckas om han inte ens kunde ställa sig upp efter en jakt. Benen darrade under honom men han förblev envist stående. Han mötte sin herres blick. När han började gå följde Lainadan efter honom på behörigt avstånd.

"Lainadan, din idiot. Mina ben värker. Jag kan inte gå såhär." väste Firdrach tyst.
"Vi stannar när Phol säger att vi stannar." svarade han tyst på den andres gnäll.
Firdrach morrade dovt och stannade upp. Lainadan hade ingenting att säga till om. Dessutom var det hans fel att han var trött. Bestämt stannade han upp och satte sig ner. Han såg efter lawaren. Han skulle inte gå ett steg till.

Lainadans mumlande var inte ovanligt. Han brukade prata för sig själv. Så länge han höll det lågmält så brydde sig Phol föga om vad han sade. Det var inte viktigt. Och så länge mumlet inte var mer än just mummel och inte tog idiotens fokus från det som var viktigt så skadade det ingen.

Phol höll blicken stadigt riktad framåt. Lugnt rörde han sig genom snön med vrenens steg och mummel som följde. Först när den andres steg upphörde och snön knarrade för en kropps tyngd som lawaren såg sig om. Han mötte idiotens blick. "Jag har inte sagt att vi ska stanna än." Rösten var lugn men bestämd. Krävde en förklaring.

Firdrach log hånfullt åt lawarens ord.
"Jag tar inga order ifrån dig."

[Det här är nog det längsta jag skrivit under hela min rollspels-karriär 8D]

Så snart Phol uppfattade leendet, redan innan idioten öppnade käften för att vräka ur sig förhastade ord rynkade lawaren ansiktet och blottade tänderna. Öronen ställde sig högt på huvudet. Den korta svansen restes mot skyn. Raggen styvnade och så snart Lainadan yttrat sig gav Phol ifrån sig ett förargat gläfs. Med en hes morrning kastade han sig över vrenen, bet tag i hans ansikte och pressade ned honom i snön. Med kraften höll han tjockskallens hals mot marken. Han behövde inte tänka längre för att använda kraften. Han styrde den på instinkt. Han stod bredbent över den andre. Höll ansiktet nära idioten och spände blicken i hans insjunkna, blågrå ögon. Morrningen höll i sig, hög och hes. Hur vågade han säga så? Hur vågade han?! Efter allt han gjort för honom! Phol gläfste och stack ut tungan mellan framtänderna.

Firdrach såg med förväntansfull blick på lawaren när denne kom närmare honom. Raggen var rest och tänderna blottade. Han såg allt annat än glad ut.
"Kom då." väste han och fnissade till.
Äntligen kunde han leka med Phol. Äntligen kunde han göra som han ville!

Han blev nedtryckt i snön. Det krävdes inte ett geni för att lista ut att lawaren var trött och inte hade hunnit ladda om sina krafter. Vrenen log maliciöst mot honom.
"Akta så jag inte biter av dig tungan." sade han och mötte trotsigt han blick.
Han frustade till av skratt. Det fanns extremt underhållande i att reta upp Phol. Det fanns någonting underhållande i att reta upp de flesta.

Lainadan rörde på sig. Han kunde få lov att komma fram.
"Förlåt mig! Förlåt oss! Han vet inte bättre!" gnällde han och såg bedjande på sin herre. "Snälla förlåt mig."
Vad hade Firdrach ställt till med? Phol skulle aldrig kunna förlåta honom för ett sådant snedsteg.

Den andres ord eggade lawaren och morrningen steg i kraft. Han stampade med framtassen nära idiotens ansikte. Naglade fast den andre med blicken. Hur vågade avskummet resa sig mot sin mästare?! Utan Phol vore inte Lainadan någonting! Ingenting! En patetisk varelse utan någon som helst erfarenhet! En ful varelse utan förmågan att klara sig själv! Phols ilska gav inte vika ens när den långbente krympte och kved. Det ryckte dock i hans öron när vrenens ord slog emot hans öron.

"Du har gått för långt Lainadan", pressade han fram genom morrningen. Vad menade han med Oss? Vad menade han med Han? Han skulle inte slingra sig undan vad han gjort. "Har du inte fått in något jag lärt dig i skallen?" Pupillerna i lawarens ögon hade blivit små, fokuserade prickar i ett hav av grön eld. I ett hav av ilska. Besvikelse. Han kände kraften ta ut sin rätt. Han var trött. Ändå grep han med kraften om den andres hals, höll kvar honom mot marken, men tvingades lätta på det han höll över vrenens bröst. Han sänkte ansiktet, höll det vid sidan av Lainadans kind. "Efter allt jag gjort för dig", väste han lågt. "Efter allt jag lärt dig. Jag som tagit hand om dig. Fött dig." Han andades. Morrningen dog ut, men ansiktet förblev rynkat. Sedan högg han efter den andres ansikte. Bet efter kinden, under ögat.

Lainadan försökte krypa ihop till ingenting. Han ville inte att Phol skulle vara arg på honom, framför allt inte när det inte ens var hans fel. Han ville inte göra sin mästare besviken. På grund av Firdrach hade han gjort det. Han blev liggandes på rygg.
"Ynkligt." väste Firdrach åt Lainadan.
Den andre i vrenens kropp låg stilla och lyssnade på vad lawaren hade att säga. Hans blick blev än mer fokuserad på de gröna ögonen. Hat sken igenom Lainadans försök att se liten och ynklig ut. Vid Phols sista ord ville han brista ut i skratt. Tagit hand om? Fött?! Han skulle minsann ge honom sin åsikt om den saken. Innan hann hade chansen att göra det högg lawaren honom i ansiktet. Han gnällde till. Eller var det Lainadan som hade gjort det? Så var det nog. Lainadan. Firdrach såg på den andre.
"På vilket sätt innebär misshandel att ta hand om?" sade han med stilla röst.
Han kände hur ilskan steg inom honom.
"Vi hade klarat bara bra utan dig och din uppfostran!"
Lainadan hade klarat sig bra. Utan Phol skulle allting vara bättre. Ja, utan honom skulle allting bli bättre. En ny gnista tog eld i vrenens ögon.

Firdrach slappnade av. Han hade fått säga sitt. Vad som hände med honom nu var upp till Phol. Men kunde han lura i honom att han gett med sig så kanske... Kanske hade de en chans då.

Misshandel? MISSHANDEL? Phol hade gjort ALLT för idioten! HJÄLPT honom! LÄRT honom! Det var fågelhjärnans eget fel att han inte förstod bättre. Det var hans eget fel att han inte kunde lära på annat vis! Phol bet Lainadan under käkbenet med framtänderna. Lika snabbt som han bitit bytte han och högg vrenen över ansiktet. Han trampade med frambenen. Kände den andres tandkött under sina tänder när läpparna gled upp. Han kunde känna smaken av järn. Blod. Mest saliv. Han knyckte med nacken. Pressade Lainadans haka mot hans egen hals. Släppte och högg än en gång mot samma ställe i ansiktet. Igen. Igen. Snabba, korta hugg mellan höga gläfs. Idioten kved. Ryckte. Lainadan behövde lära sig sin plats. Vad hade farit i kräket? Hade han glömt vem av dem som var mäster? Vem av dem som bestämde?



Han behövde lära idioten allt från början. Alla dessa år till intet. Phol gjorde en rörelse, som om han skulle hugga än en gång, men bet inte samman över vrenens ansikte igen. Istället pressade han nosen mellan den andres ögon. Nosen rynkades så att tänderna låg mot den andres korta ansiktspäls. Han morrade ännu hest och gläfste till mellan slutna framtänder. Han ville inte döda vrenen. Idioten behövde bara veta sin plats. Han släppte den andre med kraften. Han hade inte någon kraft kvar att hålla honom med. Efter jakten var han trött, och trots att de ätit hade det inte gått nog tid för att han skulle ha hunnit vila. Om fjällkäften bara följt med och väntat på att Phol skulle välja en plats åt dem så hade de säkert legat i skuggan av ett träd nu. I vintersolen. Deras bukar tjocka med mat och deras sinnen nöjda. Han höll hårt kvar nosen och tänderna pressade mot den andres panna. Han skulle stå där hela dagen om så behövdes. Lainadan behövde lära sig att hans plats var på marken. Lägst. Krälande. Om han någonsin skulle lära sig något så behövde han lyssna. Lyda.

Han tänkte inte sjunga för honom den kvällen. Inte förrän han kunde försäkra sig om att idioten verkligen ångrade det han gjort skulle han sjunga för honom igen.

[Tyckte det behövdes en liten skiss C: Det är inte så stora mängder blod. Mest saliv. Blodblandat saliv. Phol dreglar argt i Lainadans ansikte. Och lite tandköttsblod. För tandkött blöder så fördjävligt.]

[HAN TUGGAR PÅ LAAAAI D':]
Gälla ljud lämnade vrenen när Phol bet honom i ansiktet. Instinktivt ryckte han med huvudet fram och tillbaka för att undkomma tänderna. Lainadan förbannade Firdrach. Om han bara hade kunnat hålla munnen stängd hade inte någonting av det här hänt. Han ylade högt när herren högg honom över nosen upprepade gånger. Den metalliska smaken av blod fyllde hans mun. Det brände i den. Han ville inte mer. Han förtjänade det inte. Allting var Firdrachs fel. Tårar började formas i de grönblå ögonen. Smärta, ånger och besvikelse över sig själv. Anledningarna till att den salta vätskan långsamt började rinna ned för hans kinder. Han hade svikit Phol. Genom att inte kunna kontrollera Firdrach hade han svikit sin mästare.

Lainadan kände den välbekanta, nedpressande känslan över hans hals släppa. Huggen hade slutat. Han kände ett tryck mot pannan. Vrenen öppnade sina ögon. Återigen såg han bedjande på lawaren.
"Snälla, förlåt mig."
Rösten stockade sig och han svalde hårt.

Firdrach gjorde inte någon försök till att bryta fram. Han låg stilla i vrenens undermedvetna och väntade.

[Efter att ha ätit upp hans ansikte är det värsta hot Phol kan komma på att inte sjunga för Lai x'D]

[Det är det värsta straffet någonsin!]

Han stod kvar med nos och tänder pressade mot den andres panna. Andades i den korta pälsen. Han mötte idiotens bedjande blick då han såg längs sin egen nosrygg ned på den andre. Lainadan grät. "Snälla, förlåt mig."

Det ryckte i Phols nos, men han sade inget. Hur kunde kräket glömma sin plats? Hur kunde han säga det han sagt och sen tro att Phol skulle förlåta omedelbart? Lawaren morrade kort, lågt och tystnade sedan igen. En stund stod han orörlig. Lika stilla som det frusna landskapet runtom. Så pressade han ytterligare lite hårdare med tänderna mot vrenens panna och höjde sedan nacken ett stycke för att se ned på den andres blödande ansikte med bestämt lugn.

Phols tystnad var det värsta av allt. Han hade för länge sedan vant sig att bli tillrättavisad, men tystnaden från sin herre... Den kom bara ibland och var det värsta av allt.
"Förlåt." kved Lainadan igen.
Han var en besvikelse, ett slöseri med skinn och päls. Lawaren släppte hans panna och såg ner på honom. Han ville säga någonting men visste inte vad. Han visste verkligen inte vad.

Firdrach blängde ilsket på Lainadans herre, och mötte trotsigt hans blick. Han var inte värd någonting. Hur hade Lainadan beskrivit det? Ett slöseri med skinn och päls. Det var vad han var. En patetisk ursäkt för lawar. Eller en representant? Det skulle inte förvåna honom om alla lawarer var likadana.

Ännu låg han snällt kvar på rygg. Han planerade. Väntade. Kraften hade släppt greppet om honom. Hans chans var nu. Måtte bara Lainadan inte förstöra allt. Utan att tveka vred Firdrach på kroppen. Han högg efter lawarens hals. Han högg för att döda.

[Inte det bästa, och antagligen lite förvirrande, men.. möh!]

Phol ryckte till. Bet ihop käkarna. Hann inte reagera. Ett kvävt ljud pressades ur nosen när Lainadans tänder slöt sig om hans strupe. Ögonen vidgades. Pupillerna blev till små prickar. Instinktivt grep han efter kraften. Famlade med den. Tappade den i den plötsliga chock som sprängde ut i lawarens kropp. Under mindre än ett hjärtslag. Smärtan blommade ut i hans hals. Spred sig som en solfjäder i nacken. Bröstet. Under samma hjärtslag drog han efter andan. Men när hjärtslaget var över fick han inte ner mer luft i lungorna. Det stannade med ett gurglande läte i strupen. Det ryckte i frambenen. Han pressade dem mot vrenen. Förstod inte att det var Lainadans käkar som hindrade hans andetag. Tillsammans med chocken sprang adrenalinet ut i hans lemmar. Han fick inte tag på kraften.

Mor? Varför fanns inte mor där? Varför nådde han inte kraften? Varför gjorde det så ont? Det var inte så här det skulle vara! Världen skulle inte vara så här! Det gick inte till på det här viset! Panik.

Allt gick så snabbt. Skrämmande snabbt. För snabbt. Mor? Var var mor? Ögonen rullade uppåt i sina hålor. Världen var mörk. Var hade snön tagit vägen? Det var varmt. Varmt i halsen. På halsen. Pälsen. Strupen. Vad var det som gjorde ont? Varför... vem var det som tog hans luft? Med ens kändes det kallt. Han låg ned. När hade han lagt sig ned? Det hade inte gått mer än några hjärtslag. En evighet? Varför låg han ner? Snön var kall. I ögonvrån var den röd. Röd snö. Mörk snö. Rädd snö.

Han gled bort. Svävade i den mörka snön. Var fanns Lainadan? Varför satt vrenen fast i hans hals? Det ryckte i Phols ben. Kroppen darrade. Blodet pulserade smärtsamt ut ur halsen. Ut. Fri. Mörk.

Allt försvann. Bort. Långt, långt bort. Lawarens muskler slutade rycka. Han slutade sparka efter vrenen. Slutade dra efter andan. Slutade. Långt, långt bort.

Det varma blodet som sprutade ut ur lawaren höll på att kväva Firdrach. Metallsmaken fyllde hans mun, hals och nos. Han hade tänkt sig att han skulle njuta av det här tillfället, inte lida av syrebrist. Hastigt släppte han taget om halsen på den andre. Luft. Han var tvungen att andas. I ögonvrån kunde han se Phol falla till marken. Skadeglädje sken i vrenens ögon och ett flin spelade på hans läppar. Han hade gjort det. Han hade äntligen blivit fri. De hade äntligen blivit fria från tyrannen! Så varför rann tårarna?

Lainadan hade skräckslaget sett på medan Firdrach attackerat Phol. Nu såg han förskräckt på den ryckande kroppen. Tårarna rann från hans ögon.
"Nej..." viskade han och skakade våldsamt på huvudet. "Nej, nej, nej!"
Han knuffade med nosen på sin herres käke. Han kunde inte vara död. Han fick inte vara död! När det inte kom någon reaktion från Phol backade vrenen förskräckt undan. Desperat såg han sig omkring.
"Hallå? Finns det någon där?" ropade han.
Hans röst ekade i den tomma skogen.
"Finns det någon som kan hjälpa mig?"
Tårarna rann i floder ned för hans kinder.
"Någon. Snälla."
Tystnad. Det fanns inte någon som kom till hans hjälp. Ingen som kunde visa hur man skulle göra.
"Hur kunde du göra så mot honom? Han var vår vän!"
Han hatade Firdrach. Han skulle aldrig förlåta honom!
"Ge dig. Han utnyttjade bara dig, oss! För sina egna själviska skäl." han gav sig själv en mer auktoritär hållning. "Och sluta gråta. Det rinner ur mina ögon också!"
Firdrach tänkte inte spilla en enda tår för Phol. På grund av Lainadan hade han nu spillt flera stycken. Förbannade vekling.

"Tyst!"
Hans gälla röst skar genom tystnaden som en knivsegg.
"Håll tyst!"
Lainadan började skaka okontrollerat. Vad skulle han ta sig till nu? Med försiktiga steg gick han närmare Phols kropp. Han låg stilla nu. Snön runt omkring hade färgats av hans blod. Vrenens ben vek sig under honom. Gråtandes krälade han sig närmare sin herres kropp och lade sig tätt intill den. Han lät ut ett skrik av sorg. Vad skulle han göra nu? Vem skulle visa honom vägen?
"Lainadan..."
"Håll tyst! Jag vill inte höra på dig!"
Han tryckte ansiktet mot Phols hals. Det luktade inte längre av honom. Det luktade blod. Död. Han var död.
"Förlåt mig. Snälla, förlåt mig, herre."
Han viskade orden med tjock röst. Han hade inte några större förhoppningar om förlåtelse. Han var inte ens säker på om han kunde förlåta sig själv. Om han bara hade kunnat hindra Firdrach.

Med darrig röst började han sjunga en av de sånger som Phol sjungit för honom så många gånger. Han visste inte vad orden betydde, men det spelade inte någon roll. Det var en vacker melodi och han visste att det var husbondens favoritsång.

[Vill du svara gör du så gör så c: Annars avslutar jag det här c:]

Avslutat.