Kilah hade aldrig haft något emot ensamhet. Hon hade varit ensam mycket av tiden när hon vandrat, hade klarat sig själv en stor del av sitt liv, även om hon trivdes bäst i sällskap. Helt ärligt så saknade hon nästan ensamheten ibland, efter att plötsligt vara konstant omgiven av andra flockmedlemmar. Men hon hade nog aldrig känt sig så ensam som nu. Kilah låg tryckt mot den bortre sidan av en bäddad lya. Den var för stor för henne – alldeles för stor – men det var hennes och Iros, och han var trots allt ganska stor. För hans skull var det här hon gömt sig när värkarna börjat.
     Resten av flocken var borta. Iväg för att möta nån fiende. Kilah hade behövt stanna hemma. Inte en chans att hon hade kunnat närvara vid en möjlig strid i sitt nuvarande skick. Där hade inte funnits några tecken på att valparna skulle komma än. Kanske var det egentligen till och med lite för tidigt. Kanske var det oron i henne, det oavbrutna vankandet och grubblandet över vad som hände hos de andra, som satt igång det hela. Det hade gått två dygn, utan ord ännu. Självklart förstod hon att det tog tid för hela flocken att nå gränsen till lövskogen. De var nästan på andra sidan Kaiwood från henne, såklart det skulle ta tid innan de kom hem igen. Innan hon fick veta hur det gått. Innan hon fick veta om Iro var okej.
     Orsaken spelade ingen roll. Just nu var hennes tankar inte direkt vända åt resten av flocken, utan snarare fokuserade på hur jobbig hennes egen situation var. Hon visste inte vad hon hade väntat sig egentligen, men det var inte det här. Även om hon hade vetat, hade fått det berättat till sig av andra, så var det inte det här hon väntat sig. Här låg hon i en flåsande hög, i en för stor lya, och visste inte vart hon skulle ta vägen. Det gjorde så ont. Det gjorde så fasligt, vansinnigt ont. Hon hatade hur ont det gjorde. Innerligt. Och det skrämda henne än mer. I alla andra situationer hade hon kunnat fly. Hon var bra på det. Det hade hållit henne vid liv många gånger. Men hon kunde inte fly från det här, eller hur? Hon kunde inte–
     När hon såg de första av valparna så var Kilah illamående. Av smärta, intalade hon sig själv, men ett stygn av kall rädsla bet djupt inom henne. Det borde inte kännas såhär. Varför kändes det inte bra? Det borde kännas rätt. Hon borde känna värme och glädje och kärlek. Inte… Inte det här. Väl? Det var så mycket blod. Blod och små, svarta, slemmiga valpar. Hon tvättade dem. Tog dem till sig. Försökte andas ut när de första av dem började krypa i hennes päls, gunga med tunga, blinda huvuden i jakt på en spene. Mellan kramperna lyfte Kilah huvudet för att se på dem. Hennes valpar. De var hennes valpar, och hon älskade dem. Eller hur? Det var så det skulle vara, eller hur? Hon skulle älska dem. Så varför–?
     Kilah grät fortfarande många timmar senare. Det var en utmattad, andfådd gråt. Värkarna hade äntligen lagt sig. Hon trodde – hoppades – att det var över. Alla valpar var födda. Hon hade inte räknat dem. Hade inte orkat fokusera genom tårfyllda ögon. Hade tvättat dem som per automatik och lagt dem med de andra intill hennes buk. Hon kunde känna dem nu. Trevande och klumpiga. Små tassar och små, för tunga huvud. Deras små munnar och nosar. Hon kunde höra dem. Små pipande röster som precis kommit till världen. Hennes valpar. Hennes och Iros valpar. Hon var glad. Eller hur? Hon älskade dem. Eller hur? En ny våg av gråt fyllde henne, och Kilah vände skälvande ansiktet mot väggen istället för valparna. Tårarna försvann i bädden under henne.
 
Hon visste inte hur lång tid som gått när hon äntligen hörde ljudet av flocken som återvände. Valparna hade hunnit sova och vakna igen. Kilah reste sig, till protesten av flera små klagande gnyenden från små munnar som plötsligt var tomma. Stelt tog hon sig ut ur lyan. Hennes ena sida värkte efter att hon legat still för länge. Väl utanför så kändes det som att hon andades faktiskt syre för första gången på många år. Doften av blod och födelse satt tung över hela hennes varelse. Kilah flackade med blicken över skogen runtom, medan öronen pendlade i riktning mot ljudet av flocken. I riktning mot Fästet, som knappt gick att skymta långt bort. Hon sökte desperat efter rörelser bland träden, och slutligen fann hon det.
     "Iro." Kilahs röst var inte mer än ett kvidande när hon äntligen mötte Iros blick på håll. Han kom skyndande mot henne med stora, lufsande språng. "Iro." Namnet försvann i ny, tjock gråt. Kilah föll in i Iros famn så snart han nådde henne. Han var okej. Han var okej, och nu kunde hon sluta vara orolig. Nu skulle allt bli bra. Eller hur?

[Kilah och Iros valpar är födda ]