”Har du sett ett tempel förut?”Niyaha såg på honom med ett vänligt leende. Det här var det första exemplaret hon sett, men hon tvivlade på att detta var det enda i hela landet; hade inte Kenai nämnt något om ett förfallet tempel någon gång? Innan Valkyrian hann svara, blommade ett kort skratt ur henne. ”Det är fantastiskt.” Det var det verkligen.
     Vargparet vandrande på en stig som var bred nog för att både Zayev och Loke kunde gå bredvid varandra utan problem. Den hade varit där redan innan Jägarna flyttat till Sacrarii, men då hade den nästan varit helt igenväxt. Med tiden som flocken bott där hade den snabbt återtagit sin form som en av de huvudsakliga lederna. Den stora flodens brus hördes en bit bort, dold bakom buskage och träd, men ett ljud som var betryggande för henne – på samma sätt som Acheratis cikadasång en gång varit.
     Snart saktade den antagna av, stegen blev långsammare medan hon spänt inväntande reaktioner från novisen. De bastanta, ståtliga träden började glesna och enorma pelare av sandbrun sten tornade upp sig bakom dem. Floden de gått längs hade delat sig i två, och bakom en bro hade valv efter valv murat upp sig som ingång till det uråldriga templet. Templet växte upp längs bergsfoten och även från den grundaste platsen kunde man se dess topp. Magiskt. Niyaha såg med en glittrande iver på Valkyrian. Hon mindes första gången hon lagt sina ögon på denna plats.

Valkyrian hann precis börja skaka på huvudet när Niyaha skrattade. Det drog i hans mungipor när hon tystnade.
"Med de lovorden förväntar jag mig inget mindre." sa han och fnissade.
Skogen som de gick genom var mycket vacker men han hade svårt att ta in allt som pågick runt honom. Bäckens porlande lugnade hans fortfarande rusande sinne och tassarnas monotona trampande hade även det en lugnande effekt på honom.
Träden glesnade och han kunde skymta någonting stort framför dem. När hans blick fann stenbyggnaden, broarna, valven och all växtlighet blev ögonen stora och hakan lossnade från resten av käken. Han stannade och såg upp på den enorma byggnaden. Ingenting som han sett i sitt korta liv kunde mäta sig med den här kombinationen av sten och växtlighet. Ett nästan onaturligt lugn verkade ligga över platsen och stillade hans sinne än mer. Efter någon minut av stumt stirrande såg han ner på Niyaha men kunde fortfarande inte säga någonting. Han bönföll henne tyst att förklara de frågor han inte kunde sätta ord på.

Ett bubblande skratt lämnade henne åt Valkyrians reaktion. Leendet breddade sig och nådde de midnattsblå ögonen.
     ”Vi vet inte vilka som byggt det”, förklarade hon medan hon återupptog farten emot bron. ”Men det sägs vara lika gammalt som bergen omkring oss.” Blicken letade sig upp längs bergsväggen och palatset. Det var en trolsk syn. Hon tystnade, lät novisen ta in allting de stod inför.
     ”Bli inte rädd,” sade hon plötsligt när de kom allt närmare. ”Det är en helig plats, och dina krafter kommer inte längre funka när vi går in.” Niyaha mindes den skrämmande känslan av värmen som försvunnit från henne första gången. Det hade varit fasansfullt och som om hon tappat en del av sig själv. Fortfarande, trots att hon besökt templet många gånger, så kändes det ovant, men hon blev inte längre rädd.
     När vargparet bara var några meter ifrån bron så kände hon hur glöden i hennes bröst svalnade av och dog. En olustig kyla ersatte saknaden av elden, men utan att låta förändringen synas i hennes leende anlete fortsatte hon tveklöst framåt. Då och då kastade hon blickar på Valkyrian för att se att det gick bra. Vissa kände av förändringen likt henne, och vissa inte alls.

En tyst utandning som lät som "Wow" lämnade honom när Niyaha berättade att palatset troligen var lika gammalt som bergen. Han hade aldrig sett någonting som var så gammalt, det äldsta han någonsin sett var i princip Mamma och alla andra vuxna... å andra sidan var träden i Ötamon säkerligen väldigt gamla, men det var ändå bara träd. Han gick efter Niyaha när hon gått några steg och han kom på hur man rörde dem. Tack och lov var han större än Niyaha så han kom ikapp henne efter bara några snabba steg.
"Vilka krafter?" muttrade han tjurigt, precis lagom högt för att hans sällskap skulle kunna höra men tillräckligt lågt för att hon skulle kunna ignorera det. I den här flocken verkade även de yngsta ha hittat sina magier och kunde redan bruka dem. Själv hade han ännu inte märkt om han ens hade några, trots att Varya hade verkat medveten om att hon hade krafter. Det gjorde honom rädd att han kanske inte ens hade några krafter. Tänk att vara så... svag. Han skämdes över att tänka så för Mamma hade aldrig haft några krafter, och hon hade inte varit svag.
När de kom nära bron kände han hur en kyla han inte ens lagt märke till fanns i hans bröst började försvinna, det var som att den smälte. Istället kände han en ovan, besvärande hetta som genast gjorde honom svettig. Han öppnade munnen och började andas genom den samtidigt som han såg lite oroligt på Niyaha.
"Jag trodde inte jag hade några krafter, varför känns det såhär?" frågade han, ytterst besvärad av den ovana värmen.

Niyahas blick vilade på de högresta stenväggarna framför dem. Efter decennier eller till och med århundraden utan vård hade deras ursprungliga färg blivit besudlad av mossa och klättrande växter av olika slag. Att äntra den heliga slöjan som omgav templet kändes som att stiga bak i tiden tyckte Niyaha.
     Lätt generat såg hon tillbaka på flockbrodern. Ett ursäktande smil drog i ena mungipan. Klumpigt av henne, att glömma hans avsaknad av krafter – hon hoppades inte det störde honom. Att vara kraftlös behövde inte betyda svaghet, det var hon säker på. Tystnad rådde igen innan Valkyrian tog till orda igen. En nyfikenhet spirade i hennes blå blick.
     ”Valkyrian!” log hon brett. Ett klingande, kort skratt lämnade henne och hon stannade upp där de gick på bron. Vattnet dånade under dem. ”Vad känner du? Hur känns det?” En iver som inte gick att dölja genomsyrade hennes röst. Svansen började glatt röra sig bakom henne när hon såg på hans något bekymrade ansikte.

Han såg sig omkring, lät den blå blicken svepa över området innan den åter landade på Niyaha.
"Jag.." han svalde och ruskade på sig ".. Det blev typ... varmt. Asså typ, innombords." åter ingen ruskade han på sig. Värmen var obehaglig, men egentligen var den inte ohanterlig, han var bara ovan. Han gav Niyaha ett osäkert leende och tog ännu ett steg för att se om någonting förändrades. Han såg bakom sig, det syntes ingen slöja men nu förstod han att den verkligen fanns där.
"Tror du.." han fnissade osäkert och såg tillbaka på Niyaha "att det här kan betyda att jag faktiskt har krafter?" Han vågade knappt tro det. Trots att han hoppats på krafter hade han börjat förlika sig med tanken på att han inte besatt några alls. Tänk om han haft fel.
"Niyaha, hur upptäckte du dina krafter?" frågade han plötsligt ivrig, han slutade dessutom fundera på värmen även om han fortsatte att andas tungt genom munnen.

Hennes ögon glittrade i glädje, glad för sin flockbroder. Att det inte var krafter utan istället bara något annat okänt fenomen var inte en tanke som existerade i hennes rus av lycka. Hans beskrivelse gick att känna igen; det var som hur hon kände sin egna låga av inre eld åter tändas när hon lämnade templets heliga marker. Kyla? Vatten? Is? Det fanns många olika grenar den kylan han beskrev försvinna kunde växa ur. Hon tvekade på sina ord, hon ville inte lova honom något.
     ”Ja,” nickade hon med ett brett smil. ”Jag tror det.” Svansen viftade i samma höjd som hennes tonläge – ivrig och gäll. Den antagna lämnade sin bleka vän med blicken och såg fram emot templets valv. Valkyrians nästa fråga fick henne att snörpa lite på munnen och rynka ögonbrynen. När hon tänkte tillbaka på alla timmar i Acherati, ensam och tillsammans med andra, så kunde hon inte låta bli att spricka upp i ett leende igen.
     ”Jag tränade.” Hon tystnade medan varma minnen rusade upp till ytan igen. ”Jag tränade hårt, hela tiden. Och ännu mer än det, så letade jag. Letade i allt, i mig själv, i andra.” Ett lätt skratt lämnade henne när hon återupplevde sitt ungas jag frustration och desperation. ”Men jag tror mitt första möte med elden var, när jag satt alldeles ensam vid bäcken, lyssnade till cikadornas sång och bara tog in allt. Kände mina tassar mot marken, luften i min nos, vinden som krusade min päls.” Hennes röst var varm och djup, uppenbart rörd av sina ord. Det var minnen som hon värdesatte mycket högt. Ett kort skrockande lämnade henne innan hon fortsatte med en ton av nostalgi;
     ”Min pappa sa alltid att när vi blir ett med världen omkring oss, får vi reda på vilka vi verkligen är.” Hon tystnade, leende falnade lite i saknad av Kenai. ”Kanske är det bara massa snack ur en gammal gubbes rumpa, men, det var det som hjälpte mig.”  Hon skrattade helhjärtat.

Valkyrians svans verkade tävla med Niyahas för att se vem som kunde vifta fortast. Han kände en väldig tacksamhet och lycka inför möjligheten att det var hans krafter som kom upp till ytan. Utan att riktigt tänka sig för tog han ett språng fram och skuttade runt i en snäv cirkel innan han samlade sig och föll in bredvid flocksystern.
Han nickade ivrigt och bestämde sig för att han från och med nu skulle träna ensam, varje minut han inte tränade med någon annan skulle han leta efter det som han just känt smälta i sitt bröst. Nu visste han hur det kändes.
Han skrattade högt när Niyaha pratade om din pappa, som en gubbe.
"Han låter inte så dum din pappa!" sa han med ett flin "Men jag får nog jobba lite på det där med 'ett med världen omkring' innan jag fattar vad han menar. Smarta vargar pratar ofta så man inte fattar någonting." han tystnade fundersamt "Är det därför Dimitrij aldrig säger någonting som man begriper?" Valkyrian såg i det närmaste ut som om han fått en snilleblixt, som om han precis fattade någonting han inte förstått.

Niyaha skrattade hjärtligt. Valkyrian var fortfarande ung, och hon tvivlade inte på att han skulle finna sin plats i Jägarna, han var redan på god väg. Ett brett leende klädde hennes krämfärgade anlete.
     ”Dimitrij säger mycket konstiga saker,” erkände hon med ett rungande skratt, ”men om man inte lyssnar kommer det alltid att bita dig i rumpan.” Niyaha hade lärt sig, det hade dem alla gjort. En kall kår for längs hennes ryggrad när hon mindes deras sista natt i Acherati, och leendet falnade ögonblickligen. Niyaha ruskade lite på sig, som för att skaka av känslan av obehag och log sedan vänligt emot Valkyrian igen.
     ”Kom igen, är du redo att se templet på riktigt?” Den antagna tog några steg framåt för att fortsätta deras lilla sightseeing.

Han fnissade till Niyahas skratt när hon höll med om att Dimitrij sa mycket konstiga saker.
"Skönt att jag inte är ensam om att tycka det i alla fall." fnissade han och föll in bredvid henne när hon började gå.
"Så redo jag kan bli!" svarade han och flinade.
Den blå blicken vändes upp mot templet och han försökte ta in skönheten i de trasiga väggarna med växterna som klängde sig fast och i vissa fall såg ut att hjälpa till med att hålla delar av stenen uppe. Han böjde huvudet längre och längre bak ju närmare de kom tills nacken gjorde ont.