Regnet föll tungt över dalen, och hade gjort det de senaste nätterna. Det hade inte gått mer än ett par dagar sedan patrullen återvänt med sina brådskande nyheter, och en stor del av flocken var ännu i sorg. Trots det, eller kanske på grund av det, så fortsatte träningen utan större avbrott. Striderna blev intensivare, våldsammare, när flocken avreagerade sig på ett av dem sett de visste hur. Även när regnet föll så kämpade många i leran och den hala mossan, om än fler börjat söka skydd under granarnas låghängande grenar när åskan tog vid.
     ’Krita. Vindhur. Valkyrian.’ Dimitrij kallade noviserna till sig med sin mentala röst, för att slippa ropa över vädrets makter.  Hon bad dem slå sig ner vid hennes sida under granarna när de var nära nog att höra utan krafter eller höga rop. Vindhur och Valkyrian ruskade vatten och lera ur pälsarna innan de mer eller mindre föll ihop på marken. Krita gav ifrån sig ett högt ”Nä, fy!” när de skvätte ner vingarna hon redan kämpat med att få rena, men det fanns inget egentligt ont i hennes klagan. När de slutligen kommit till ro så tog Dimitrij till orda igen.
     ”Det är mörka tider på väg”, började hon, och mötte deras blickar, ”men ni har visat era viljor, och ni har kämpat hårt. Krita Reidun, Vindhur Drahoslav, Valkyrian Asmodean. Jag ser fram emot att se era ljus när mörkret faller. Jag antager er. Finn vila i natt, så talar vi om nästa steg därefter.”
     Lättnaden och glädjen som följde spred sig snabbt bland de närvarande flockmedlemmarna som hört, eller som förstod vad som sagts, och dränkte även åskans muller.
 
[Valkyrian, Krita och Vindhur är nu antagna!]

Oron hade legat som en tung filt över flocken sedan flockmötet för några dagar sedan och nyheterna hade fått en del att träna hårdare än tidigare, Valkyrian var en av dem. Sorgen blandades med en beslutsamhet om att bli bättre, för plötsligt kändes hotet verkligt för alla.
Vindhur och Valkyrian stelnade båda när de hörde Dimitrijs kallelse, Valkyrians framben om Vindhurs nacke. De sneglade på varandra innan de satte av i en rask trav genom regnet. Kyrian tacklade henne lite lätt med ett brett flin och skuttade undan när hon tog ett jämfotahopp mot honom. Det var kul att få slåss mot någon som var lite mer kompakt och i hans egen storlek, han var alltid lite orolig när han slogs mot sina mindre flocksyskon även om det inte var helt ovanligt att han förlorade dessa dueller.
När de två leriga vargarna kom fram till Dimitrij kunde ingen av dem undgå stämningen som fanns runt omkring platsen. Det kändes svårt att inte förvänta sig dåliga nyheter.

Valkyrian kunde inte göra något annat än att stirra på Dimitrij med ögon stora som tefat och misstro i blicken. Inte kunde hon väl mena allvar?
Det var inte fören Vindhur knuffade till honom med ett skratt som han insåg att han dessutom stirrade på Dimitrij med öppen mun. Valkyrian Asmodean. Det var han. Han var antagen!
Med ett högt tjut flög han upp från marken och kastade sig över Krita och Vindhur medan han skrattade som en vetvilling. Blicken var suddig för tårarna som sved i ögonen. Han skulle äntligen få göra någon nytta. Han skulle verkligen kunna göra skillnad nu.