Att pendla fram och tillbaka mellan Lövskogen och Kaiwood var mödosamt, men Blair var inte villig att ge upp någon av platserna. Istället kortade han ner på antalet timmar sömn och använde dem för att vara överallt samtidigt.
     Just den här kvällen var han med Nomë och valparna. Det regnade, och han satt bredvid Åska och Mörkö under ett av Kaiwoods väldiga träd. Regnstormen hade fångat de tre på en promenad där de letade blommor till Nomë, och trädet erbjöd bra regnskydd. Regnet tilltog dock, och snart kom första åskknallen. Skogens täthet gjorde att Blair inte urskiljde ljuset från blixten, men åskans muller var väldigt högt.
     Ljudet fick Åska att kvida, och pressa sig intill hans sida. Något förvånad såg Blair ner på henne, lagom till nästa knall. Återigen pep hon till. Han svepte lugnande i henne mellan sina ben, där hon kunde sitta skyddad från det sista regnstänket. För att inte exkludera Mörkö svepte han ena vingen kring honom.
     "Det är bara åska", sa Blair, och roades av ironin. Det bleka valpen mellan hans ben verkade inte övertygad. Blair sneglade mot Mörkö. "Åska kan inte skada er. Blixten, däremot." Han var på väg att säga några förmanande ord om att flyga i oväder, men höll inne på dem för stunden. "Se, man kan säga att åskan bara är en varning. Utan den hade vi ju inte vetat var blixten var." Han höjde på ögonbrynen. "Det hade varit mycket värre. Ni borde uppskatta åskan, hörrni."

Mörkö höll den lilla blomman han lyckats hitta själv hårt under tassen, rädd att vinden skulle fånga tag i den och blåsa dem utan räckhåll. De små vingarna var tätt tryckta mot den lilla kroppen som lätt skvatt till när åskan mullrade hotfullt över dem. Åska pep till åt åskan och även om Mörkö också var lite rädd så tolererade han inte att några moln pratade så till hans syrra. "Var tyst!" morrade han mot himlen, som om den skulle lyda hans befallning.
     "Det är bara åska."
Mörkö rynkade pannan när han stirrade upp mot sin farbror med svarta ögon. Han försökte att inte visa hur förvirrad han blivit av råden. "Jag ska slå ihjäl den där Blixten," lovade han med sin mest övertygade röst. "Han är elak mot Åska."

"Ojdå!" Blair höjde på ögonbrynen och dolde ett leende. "Jaså?" Han hade aldrig varit typen som daltade något vidare med valparna, och nu gav han Mörkö en liten knuff med vingen han hållit om honom. "Du och vilka muskler?" Leendet mjuknade. 
     "Nä, jag tycker ni ska vänta med slagsmålen tills ni blivit lite äldre, okej? Om någon bråkar med er ropar ni på mig. För annars", Blair skrattade till, ett torrt och kort ljud, "så kommer ni se ut som mig innan ni ens är torra bakom öronen." Det var inte hans valpar, men han önskade att han kunde skydda dem för alltid. De skulle garanterat hitta gräl i livet, men han kunde bara hoppas att det skulle gå vägen för dem där det inte gått bra för honom.
     "Vad är felet med det?" undrade Åska, och Blair mindes återigen att deras världsvana var ytterst liten.
     "Inget, faktiskt." Han flinade. "Folk tycker jag är jättesnygg. Men ärr är inte bra ändå, okej?"

Mörkö stack ut underläppen i ett surt uttryck. Vadå, trodde Blair inte att han var stark? "Varför? Jag kan slåss," ljög han. Mörkö visste inte särskilt mycket, och det var knappt så att hans egna dimma kunde lyda hans befallning än.
     Blair började prata om hur han såg ut, och Mörkö tittade på ärren i hans ansiktet med stora, svarta ögon. 
"Hur fick du ärren?" frågade han. Nickade med särskild nyfikenhet mot Blairs ansikte. "Vem slogs du mot?"

"Jag kan slåss." Blair, som vänt blicken mot Åska, sneglade på honom. För kanske första gången såg han vad Shady måste sett i honom - en valp på tok för liten för sina ord, vars ben och öron inte passade resten av kroppen, och som definitivt inte skulle vinna en strid i första taget. Men Blair sa inget, utan log bara mjukt.
     "Jag tror dig." En andra åskknall lät, närmare den här gången, och Blair skyndade sig att svara på nästa fråga för att distrahera valparna. "Jag är ganska gammal, förstår ni. Ganska gammal, och ganska, hrm, provocerande ibland. Och då kan man åka på nöten. Ibland har jag inte ens gjort något särskilt." Blair lät nästan fundersam, men log mjukt och drog båda valparna närmare till sig när regnet tilltog. 
     "Det här", sa han och gestikulerade mot ett ärr i ansiktet. Han var medvetet vag, och det var omöjligt att vara helt säker på vilket ärr han menade. "fick jag en mörk och stormig natt. Det åskade, precis som det gör nu. Och plötsligt, såg kom den! Den största björnen jag någonsin sett. Utsvulten var den nog, det monstret. Vi slogs hela natten, och precis när jag var redo att falla död ner gick solen upp. Det var något med ljuset, förstår ni. Den vrålade av smärta och försvann." Blair nickade viktigt. Han visste faktiskt inte riktigt längre vilket ärr som hörde ihop med vilken historia, men det här var tveklöst en roligare saga för valparna än sanningen. "Den stryker säkert fortfarande kvar i Numoori, mördarbjörnen..."