Maksim fick hålla hårt i den stretande valpen som försökte lösgöra sig från hans grepp. Med enkelhet hade han kunnat ta livet av den, men han ville att hans mor skulle få den äran. Kanske skulle det pigga upp hennes humör.
    “Här”, hans röst var dov när han stannade upp framför Varya. Maksims blick mötte hennes numer rödfärgade ögon med en bestämdhet som inte synts till vid deras tidigare möte. Det gnistrade till av stolthet när han knuffade fram valpen gentemot henne. “som jag lovade.”

Mörkö var omtöcknad. Han visste inte om han sov eller om han var vaken, om allt var en feberdröm eller om det var verklighet. Det pulserade obehagligt från hans ena framben, och han sprattlade i greppet som höll honom fast. Dimman som tycktes följa honom var svag.
     Plötsligt släppte greppet och Mörkö tog i mark innan han oförsiktigt föstes fram. Han hade gråtit hela vägen hit, men nu var det som om han fått slut på tårar. Allt gjorde bara ont, hans ben kändes konstigt. Något var fel med det. Något var fel med alltihop. Omtöcknat blinkade han och stirrade upp på ett ärrat, blekt ansikte. Röda ögon mötte svarta.
     "Jag vill gå hem," pressade han fram. Rösten skakade av rädsla och ilska, oförstående, och han försökte vinglande resa sig på tre ostadiga ben. De små vingarna breddades skakigt ut för att ge honom balans.

Den söta bloddoften hade föregått dem. Ändå hade hon inte varit säker på att Maksim hade lyckats förrän hon kunde höra två hjärtslag. Ett hjärtat spätt och ynkligt, och det andra starkt och friskt. Under tiden hon väntat hade ilskan hunnit lägga sig. Den kokade inte längre vild och vansinnig. Men den var ändå där, het under huden. Men när hon såg Maksim i skuggorna kunde hon inte låta bli att le mot honom. Hon var stolt.
     “Hjärtat,” hälsade hon ömt. “Vad har jag gjort för att förtjäna dig?” viskade hon tyst med blicken vilande i hans ett slag. Som om hon inte ens noterat valpen som låg mellan dem. Blodlukten låg tjock som honung, och tillslut kunde hon inte stå emot att se ner på honom. Trebent. Varya kunde inte låta bli att höja lite imponerat på ögonbrynen. Behändigt. Inte ens skulle han kunna springa riktigt om han ville.
     “Jaså du? Hem? Åh...” Rösten var road och hon flinade åt honom. “På tre ben? Skulle inte tro det va. Hur ska du hitta hem när du inte ens kan gå?” Varya sträckte ut framtassen och med en enkel knuff fick hon valpen att tappa balansen igen och ramla till sidan. Ett kallt, rått skratt lämnade henne och hon delade en blick med Maksim innan hon såg hånfullt på valpen igen. “Ser du vad jag menar? Tyvärr. Det blir inge mer hem för dig, vännen. Jag hade hjälpt dig, såklart,” hon såg nästan mjuk och sympatisk ut när hon mötte hans mörka ögon igen, “men…” Hon pausade, höjde huvudet igen och såg ner på honom med en fundersam blick.
      “Vad heter du?”

Tre ben? Mörkö blinkade som om han inte förstod. Kunde hon inte räkna? Han hade ju fyra ben, precis som dem. Förvirrat tittade han ner mot sina framtassar- sin framtass. "Men..."
     Det kändes sjukt, på något sätt. Där han vanligen hade en vänstertass fanns nu ingenting. Luft. Marken var röd under honom, och hans vita päls var klibbig. Det värkte, men kändes märkligt bedövat på något sätt. Han hade sedan länge stuckit svansen mellan benen av rädsla. "J-jag...jag kan gå," protesterade han svagt och försökte demonstrera genom att skakigt ta ett steg. Han kom inte så långt. Ett litet pip undslapp honom när han plötsligt knuffades omkull. Balansen var som bortblåst utan hans fjärde tass och även om han föll ganska  mjukt på sidan så gjorde det ont. I hans ego, också. Hon skrattade åt honom. Den dumma, elaka haggan. Hon skrattade åt honom!
     "Sluta skratta!" grät Mörkö. Han visste inte om tårarna rann av rädsla, av ilska, eller av smärta. Kanske en kombination av allting. "Slu-uta skratta, din fula hagga!"
Mörkös svarta ögon blixtrade, helt blanka och glasklara som mörka tjärn på natten. Tårarna strömmade ohämmat och han huttrade och skakade som om han frös, även om luften inte var så kall. "Jag vill hem, och jag vill gå hem nu!"
     Mörkö snyftade och gjorde en ansats att resa sig igen, och han försökte desperat trotsa rädslan som grott i hans bröst.

“Fula hagga?” Varya höjde huvudet i en förnärmad gest. Gråten som tilltog hos valpen fick henne att grimasera i avsmak och frustration. Öronen lade sig rakt ut från hennes hjässa och läpparna drogs upp så att de mjölkvita tänderna och tandköttet blottades.
     “Så här ser en ful hagga ut,” fräste hon mellan sammanflätade tänder och sänkte huvudet till hans höjd igen. Med ansiktet en knapp hårsmån från hans kände hon hans heta, skräckslagna andedräkt. Varya lät ett gutturalt, djuriskt läte avbryta hans gråtfyllda huttrande. Morrandet var mer än vansinnigt, det var hungrigt. Den söta doften av hans färska blod och det lilla hjärtats klena hamrande fick salivet att rinna.
      “Sluta grina. Jag tål det inte. Varnade han inte för det?” Varya kunde se Maksim flina kallt i ögonvrån. Det gjorde henne nöjd att han tillsynes var tillfredsställd med sig själv. Det hade inte varit en enkel uppgift, men han hade löst den utan komplikationer. En tass mer eller mindre rörde henne inte. Poängen hade varit densamma. Men det gälla snyftandet skar i hennes öron och det lilla tålamod som hon samlat på sig började tryta.
      “Jag behöver inte veta vad du heter ändå,” spottade hon. “Det hade bara gjort det lättare för mig att veta vad jag ska säga när din mamma kommer och frågar efter dig.” Nog var det Nomës son alltid, och ögonen var Moloks. Ändå fann hon ingen tvekan i sin rörelse när hon i ett blixtrande utfall öppnade käkarna och obarmhärtigt slöt dem om hans nacke. Varya hade ingen elegans i sin hunger, inte alls som den hon bevittnat Even ha i alla sina år. Hennes hunger var besinningslös, ometodisk och vårdslös. Blodet som fyllde hennes käft fyllde även deras pälsar. Ljuden omkring ersattes bara av valpens dova, dunkande puls. För ögonblicket försvann hon in i sig själv och lämnade inget annat än den bestialitet som var en vampyrs kärna.

Hon blev fulare när hon visade sina långa tänder och Mörkö grinade högre. Hur mycket dimma som än pulserade från honom så skyddade den honom inte från henne. Mörkö testade att blunda. Kanske skulle allting ont försvinna då, och han skulle bli väckt hemma i lyan av mamma.
      "Jag behöver inte veta vad du heter ändå. Det hade bara gjort det lättare för mig att veta vad jag ska säga när din mamma kommer och frågar efter dig."
     Mörkö hann knappt kvida efter sin mor innan Varya hade kastat sig över honom med käkarna öppna. De slöts om hans nacke och om Mörkö hunnit skrika så hade det fastnat i hans hals. Hans mjuka lockar fläckades röda som om han aldrig ens varit vit från början, och de svarta ögonen blottlade ögonvitorna när de rullade bak i hans skalle. Han sparkade med sina små ben. Vingarna slog snabt som om han kunde flaxa sig ur hennes grepp.
     Livet rann ur honom, han kunde känna det. Hur hon drack och drack och drack av det, spillde det på marken runt om dem. Vingslagen veknade i styrka och tillslut slog de inte alls. Mörkö slutade att sparka, kämpa, kippa efter luft och eventuellt gled han in i ett mörker kallare än något han tidigare känt.

Hans hjärta slog ett par extra slag av stolthet när hans mamma såg på honom. Bekräftelsen över att han hade gjort något rätt var precis det han behövde nu.
   Långsamt skakade han på huvudet när valpen plötsligt kallade henne ful. Det skulle han få ångra. Maksim visste hur mycket Varya tog åt sig vid hennes utseende, oavsett om kommentaren kom från en liten snorvalp eller en vuxen. Det hade han fått lära sig tidigt.
   Under tystnad såg han på hur Varya slöt sina käkar kring offrets nacke och gjorde det som behövde göras. Blodet fläckade marken under dem och deras ljusa pälsar. Maksim kunde se hur livet rann ur den lille, som till hans förvåning kämpat mer än väntat.
   En plötslig fågelsång fick honom att se upp mot skyn. Deras sång var för honom och Varya oftast en förvarning över vad som väntade. Himlen var fortfarande mörk, men där i fjärran kunde han se antydan till att morgonen var på väg att gry. Maksim vände den blå blicken mot sin mor, som hungrigt drack ur sitt byte. Han ville inte avbryta hennes hunger, men han ville inte heller riskera att hon skulle bränna sig. Därför närmade han sig henne försiktigt, men höll sig fortfarande på en kant ifall hon skulle göra något oväntat. Han harklade sig lågt i ett försök till att bryta hennes hypnos.
  “Mamma,” viskade han varsamt. “solen. Den är på väg upp.”

Det var en egendomlig - nästan överjordisk - upplevelse att känna hur livet kom tillbaka till en. Hur hjärtat hittade tillbaka till sin styrka och sin rytm. Hur skelettet plötsligt kändes rätt i kroppen igen. Det var en eufori, ett rus, som Varya aldrig skulle kunna förklara för en dödlig. Så hennes första instinkt när hon hörde den avlägsna rösten från sin son var att bli förbannad. Ögonen som slogs upp var nästan helt blåa men ilskan som syntes i dem var bara en blixt, innan hon förstod. Varya släppte den döende valpen. Hans hjärtslag var svaga, men inte obefintliga. Han skulle förblöda, och det fanns en roande tanke om att Nomë kanske skulle hitta honom bara för att se honom dö. Ett leende drog i hennes röda mungipor.
     “Vi går. Jag vill inte att hon hittar oss,” erkände hon. Blicken sökte sig till Maksims, och den var mjuk och kärleksfull. Den tidigare skärpan och irritationen var som förintat. “Då måste jag döda henne, och det förstör ju hela poängen.” Ett kort, matt skratt lämnade henne. Varya ville att Nomë skulle lida. Att döda henne var för barmhärtigt.
     “Bra jobbat, min prins.” Varya sträckte sig fram och tryckte sin blodiga kind mot hans innan hon vände om och började leda dem tillbaka västerut.

[Avslutat]