Magisk. Hade han varit mer sentimental och styrd av ljusa vackra känslor hade han kanske hållit med om ordet som använts för att beskriva skogen. Han var inte här för att den var magisk, eller för de lysande blommorna. Inte ens för de gästvänliga vargar som mötte de flesta som kom med öppna armar och hjärtan. Kanske hade en friskare varg gått igenom ruinerna av det som varit, aska som under ny spirande växtlighet, och varit förundrad över hur starkt livet var. Sörjt för vad månvargarna förlorat här, men sett styrkan i de som jobbade för att återbygga vad som varit. Han såg på de individer han mött med inget annat än avsky. Inget som han visade, så klart. Men deras känslofyllda tal, och envetna hopp gick honom på nerverna.
 Han hade kommit hit för att se platsen Hon förlorat livet på. Tillsammans med så många andra. En plats där döden varit överhängande tydlig för många. Kaos och förstörelse. Han var inte dum, hade anat ifrån början att spåren inte skulle ligga tydligt kvar som ett hot, men samtidigt hade han hoppats att händelsen skrämt dem tillräckligt för att det skulle vara mindre folk här nu. En plats där han kunde studera förstörelsen och döden i frid. Utan att de eländiga lysande mesarna skulle möta upp honom och ständigt komma med sina frågor. Dels om han behövde hjälp, eller om han ville hjälpa dem med återbyggandet. Han hade artigt tackat nej och lämnat platsen. Den var inte fylld med något annat än besvikelse ändå.
 Att den hyndan hade gått hit, korsat Numoori för Blair, bara för att dö. För vad? Betydde han inget? Hans systrar? Blair hade räddat honom, det var han tacksam över, trodde han i alla fall. Men Blair var inte förlåten för det, ingen av dem var det.
 Han vältrade i de tankarna, föraktet emot vargarna vars fortsatta existens var ett sorts hån emot honom, emot hans Mor. Hon dog här, och De levde, hade mage att se honom i ögonen och be om hans hjälp.
 Det förvånade ljudet ifrån hans läppar blev tystat innan det ens fått luft. Tänder som sjönk lätt ner i hans hals, men bestämt och omöjliga att komma undan. Den röda blicken flackade efter anfallaren bäst han kunde. Kunde bara tidvis se rödfläckade ögon, kunde känna blodet lämna honom. Lämna. Insikten slog ned som en blixt. Rädslan som hunnit sprida sig i hans väsen dog ut.
 En stor korp fågel kom som ifrån ingenstans, utan något värre ljud än vinden genom frasande fjädrar, och utan tvekan krockade den i höghastighet med nattvandrarens anlete. Tillräckligt för att bryta dennes koncentration och Leani var fri. Hur länge han skulle förbli så visste han inte, men det spelade ingen större roll. Han behövde bara tillräckligt med tid för att få några ord.
 "Nattbarn" rösten var skrovlig, men han lyckades hålla sig ifrån att hosta. Huvudet snurrade lätt och surrade med blandade lyriska tankar. Några som var glada över hur väl rösten passerade, inget som han lade direkt vikt till i jämförelse med de många fler som vältrade sig över varandra i hans sinne. Han hade hört om varelserna av natten, av döden. En av dem stod inför honom nu, och det fanns inget annat än den djupaste vördnad för honom. Döden. Occultos hade varit dess anhängare, en flock han aldrig fått uppleva men som han växt upp om att få höra om i nästan dyrkande vördnad. Långt utöver den han fått höra om vissa av gudarna själva. Men nu stod han framför döden själv. Det närmsta han skulle komma utan att möta Chaibos i hans grottor. Han hade blivit välsignad, det var han övertygad om.
 "Ursäkta min kompanjon" fortsatte han lätt omtöcknat och viftade avfärdande emot fjäderfäet.
 "Han är inte så förtjust i främlingar som försöker äta upp hans far" Att han stått med ena tassen i graven, igen, påverkade honom inte mycket. Döden var en gammal vän, inget han behövde rädas över, de alla skulle dit förr eller senare. Sen om det var för denna varelses tänder han skulle möta Chaibos så kunde han ta det. En värdigare död kunde han inte få. Men kunde han undvika det lite längre skulle han heller inte tacka nej.

Det hade varit enkelt att välja ut ungvargen ur mängden. Den hade stuckit ut bland månvargarna som en som inte hörde hemma där. När den lämnat templet och gett sig ut i skogen ensam så hade den gjort det lätt för honom. Even hade följt den som en skugga. Försjunken i tankar hade den inte upptäckt honom förrän hans tänder slöt sig runt dess nacke. Med våldsam kraft hade han vridit ner vargen på marken under sig, och höll den där.
     Ljudet av vingar registrerades knappt hos Even. Det var inte ovanligt för fåglar att ta till flykten när något hände plötsligt. Så när korpen kolliderade med hans ansikte kom det som en genuin överraskning. Han släppte bytet för att se efter fågeln och bekräfta att det faktiskt varit en fågel, och inte en liten fakarg han på något vis missat. Nej. Det var en fågel. Hans blick föll snabbt tillbaks till vargen som hostade under honom, men som annars inte gjorde någon ansats att fly trots sin tillfälliga frihet. Nattbarn. Nu, det var något som väckte intresse.
     Even duckade när korpen svepte mot honom igen, och backade av från vargen så att den fick chansen att resa sig. Han strök tungan över tänderna några gånger. Kände blodet mot tungan, doften skarp i luften runt dem. Berusande. Men vargen gjorde fortsatt inget försök att komma undan, utan viftade bara bort fågeln som landat vid dess sida. Ljudet av hjärtat som först rusat av chockerad rädsla i dess bröst föll istället in i en annan, fladdrande takt. Det var oändligt lockande att avsluta jakten direkt. Men han kunde vänta, för nu.
     "Det låter som ett återkommande problem." Even höjde ögonbrynen, och mötte vargens blick. "Jag kan inte säga att jag blivit avbruten av en fågel förut. Jag antar att den står dig nära?" Fader. Någon som tagit ett fä som valp. Oviktig oavsett. Han kunde dräpa den först om så behövdes.

Han skrockade hest, något som mest slutade med att han hostade lätt igen.
 "Nu på senaste kan man tro det" konfirmerade han lätt roat. Han hade hunnit räta på sig och hasa upp så att han satt upp. Den röda blicken såg emot hanen, nu när han kunde se honom bättre. Han såg alldaglig ut. En grå varg utan mycket som stod ut. Det enda som talade om hans hemlighet var de rödspräckliga ögonen. Vilket ändå skulle kunna finnas på en vanlig varg. Hade det inte varit för att hans tänder legat begravda i hans hals hade han aldrig gissat att den mindre hanen var en av mörkrets furstar.
 "Det kan man säga" svarade han lätt på hanens fråga, blicken sökte sig till fågeln i fråga som burrat upp alla fjädrar och hoppade rastlöst mellan dem med ett fåtal kraxanden so talade om hans missnöje,
 "Ifrån början styrde jag honom bara, sen fäste han sig vid mig" han sneglade emot främlingen igen.
"Det är lättare att få saker gjort om man tar hand om de under sig" Det var bara den hanen som stannat så länge som han gjort, och Leani skulle ljuga om han sa att han själv int hade ett band till fågeln. Men i slutändan var ändå hans liv viktigare, och han skulle agera efter det.
 "Så, herre av mörker, innan jag dör så kan jag väl mig påstå att jag förtjänat ett par frågor" om vampyren inte höll med skulle han men lätthet kunna avsluta det han påbörjat. Det var bara han som styrde vart detta skulle leda, någon Leani var mycket väl medveten om. Han satt lika still som innan och väntade på svaret på hans fråga. Andetagen fortfarande hesa rosslanden.

Styrde den? Even hummade lågt, och gav fågeln en kort blick. Tränad? Vargen fortsatte, och titeln den gav Even fick honom att höja lätt på ögonbrynen. Han såg på vargen en kort stund.
     "Nåväl." Even ryckte ledigt på axlarna och satte sig ner. "Låt höra."

Var det så lätt? Han hade varit beredd att argumentera om saken. Men bara sådär så tillät den ofantligt mycket mäktigare varelsen honom föra sin egen talan. Intressant.
 Faktum var att han haft så mycket han ville säga innan han blivit given chansen, och nu när han hade fått den utan större strid var han helt utan ord. Inte bara klantigt utan också något pinsamt. Han fnös lätt roat åt sig själv och skakade lätt, men långsamt på huvudet med ett flin på läpparna.
 Att fråga honom hur gammal han var skulle vara något klyschigt, kanske också kränkande, vad visste han? Oavsett så skulle det inte föra honom närmre vad han ville veta, och han ville inte slösa vampyrens tid med barnsliga frågor.
 "Finns det många av er?" han vickade lätt på huvudet och mötte åter herrens blick. det var en inledningsfråga. Något öppet och enkelt utan att inkräkta. När han var liten hade han inte trott på vampyrer, hade faktiskt varit skeptiskt till nu när han var på väg att dö för en. Ironiskt med tanke på vad hans mor lärt honom. Skeptisk, men alltid fascinerad av konceptet. Tanken på att döden själv kunde skrida fram genom folkmassorna utan deras vetskap. En tyst bödel de inte ens kunde identifiera innan de dog.
 "Finns det saker ni inte kan åstadkomma?" beroende på vad för karaktär den här vampyren var kunde väl det anses oförskämt. Men det låg ett osagt erbjudande bakom orden. Han sneglade mot fågeln, gestikulerade snabbt med en tass och den flög upp för att sätta sig på hans ena skuldra. Blicken vandrade tillbaka till den ännu namnlösa främlingen. En förväntan låg emellan dem.

Förvåning, en paus, sedan verkade den dödlige fånga upp sig själv igen. Even pausade själv kort, medan vargen fortsatte från sin första fråga och vidare till en andra. Bråttom, eller ledande. Hans blick smalnade av något.
     "Beror på hur du räknar." Han lämnade svaret där, utan att utveckla det vidare. Ett vagt leende sökte sig in över Evens läppar. "Och jag har inte sett någon svälja solen ännu. Men ge det lite tid så." Han studerade vargen en kort stund, lät spänningen – väntan – som den utstrålade hållas för ett ögonblick. Länge nog för osäkerhet att gro. Sedan stack han ut tungspetsen mellan framtänderna i en nästan lekfull gest, och hummade ett lätt roat: "Något mer på tungan du vill ha sagt?"

Ett flin bredde sig över hans läppar. Ett erbjudande att svara på frågor, men sen vara kryptiskt. Kanske var det klyschigt det med, men vem var han att döma?
 "Har du någonsin sett en solförmörkelse?" svarade han med en nonchalant ton. Det må inte vara permanent, och personligen hade han aldrig bevittnat en, men det var det närmsta han kunde komma att tänka på. Kunde Natt barnet svara på vad som hände under ett sådan fenomen?
 Vem sa att solen inte blev slukad? Allt man åt kom ändå ut sen igen.
 "Jag är ung, det är mycket jag vill ha sagt" ett relativt uppenbart konstaterande.
 "Sen hur mycket av det jag får eller hinner säga är väl en annan fråga" han såg menande på vampyren, och vände sedan bort blicken och såg ut mellan de illuminerade träden.
 "Mycket jag kunnat åstadkomma, men det ligger inte längre hos mig, eller hur?" Trots att det var sin egen potentiella död han pratade om kände han sig lugn. Hade accepterat den, och skulle fortfarande vara hedrad ifall det var för just Hans tänder han föll.

Evens uttryck återvände till neutralt. Han lyssnade till vargens ord, och till tystnaden som följde. Efter en kort stund av stillhet reste sig Even igen, och slöt avståndet mellan sig själv och vargen. Han stannade med sin nos parallellt till vargens, nära nog för att se reflektionerna i den andres ögon. När han tog till orda igen var rösten sänkt till ett varmt lugn.
     "Jag känner mig givmild ikväll." Han studerade det mörka ansiktet med avslappnat smal blick. "Och du har inte försökt springa ännu, så du får en chans. Ge mig en anledning att spara ditt liv."

Han närmade sig, slöt ljudlöst avståndet som bildats mellan dem, så nära att han kunde känna den kalla utandningen emot sin päls. Avsaknaden av värme som ett bevis på avsaknaden av livets flamma. Han kunde inte hindra en rusning som vandrade längs med hans rygg, ett flin som drog i läpparna. En svag önskan att han skulle komma närmre. Den röda blicken speglades i Vampyrens spräckliga. Givmild. Vilken tur.
"Låt mig vara dina ögon" hummade han lågt. Korpen skruvade på sig, mjukt prasslande fjädrar.
 "Dina vingar" han vred lätt på nosen, den nuddade nästan vid halsen på nattbarnet. Det fanns ingen doft att finna som var vampyrens egna, bara det av omgivningen runt dem. Vad än han sa skulle Leani göra. Utan tvekan. Hans liv låg redan i främlingens våld, och som betalning för att Leani skulle få behålla det skulle han gladeligen utföra vampyrens vilja.
 "Vad du än vill"

Vad du än vill.
Even kunde i det närmaste känna den sanning vargen talade. I ljudet av dess skyndande hjärtslag, i värmen av dess andetag. En spänning i luften av eufori snarare än den rädsla som borde funnits där, lika delar lockande som roande. Användbart. Even hummade lågt, spelat tankfullt.
     "Jag kan nog finna användning för ett par vingar." Han höll kvar blicken vid den andres anlete ur ögonvrån, så gott det gick, när han slutligen lade nosen mot pälsen bakom vargens käkben. Doften av blod låg tung mellan dem. Det gick att höra leendet i hans röst när han fortsatte. "Men först. Säg mig vad det är mina ögon ser."

[Avslutat]