[Endast för Shiva, inga svar tack.]

Skogen... Skogen. Hans hem, hans liv, hans öde. Kaiwood, Morikos hemvist, andarnas lekplats, där bestarna lurade i mörkret och träden viskade sinsemellan.
Han var konung över den mörka platsen. En svartvit varelse, en rastlös själ, en levande legend. Shiva, son av Ijin, dotterson av Bloodblossom. En skugga bland skuggorna, en ledare redo att ta över världen. Den som var född till att leda dem, den som var född till att visa världen en ny era.


"Det är mitt öde."
"Ditt öde? Hah, du verkar då inte vara på väg mot det."
"Vad menar du?"
Med en förvirrad blick såg Shiva in mellan de mörka träden. Inte vara på väg emot det? Vars var han på väg egentligen? Vad hände med honom?
"Du har tappat stinget, grabben."
"Jag är kung över dessa trakter."
"Fel."
"Du vet ingenting om mig!"
"Fel igen, jag vet allt om dig. Du är min, och du vet om det."
Ett djupt andetag drog, ilskan bubblade upp inom honom. Detta var inte acceptabelt, såhär behandlades inte en kung. Inte han, inte Shiva.
"Håll käften!"
Ett dovt ljud kom ur hans strupe och blixt snabbt hade hans käkar slutit sig om frambenet. Smärtan skar genom kroppen, och chockad släppte han sitt grepp. Den vita pälsen färgades sakta röd och utan att förstå vad som just hade hänt låg Shiva och stirrade ner på sitt eget ben.
"Precis..." Orden kom ur hans mun, samtidigt som han lyssnade på dem. "Det är precis vad vi behöver."
"En skadad ledare? På vilket sätt skulle det hjälpa?"
"Inte det, dummer."
"Vad?"
"Det är blod vi behöver. Blod dem behöver."
Och ett leende spred sig över de mörka läpparna. Sakta formades en plan samman i huvudet på den svartvita hanen. Det var blod han behövde, de behövde. Bestarna bland träden var redo att springa fria. Tiden att förgöra närmade sig. Snart, snart skulle deras pälsar färgas röda på stridens fält.