Hannen rörde sig med lugna steg. Tassarna sjönk ner i den mjuka sanden. Det var det enda han hade sett här i detta landet. Sand, sand, lite mer sand, vatten, vatten, fiskmåsar, sand, sand. Var det vad detta land bestod av? Sand och hav? Han fnös lågt och kollade ut över stranden. Det var alldeles tomt, den enda som var här var den stora lawarvargen och fiskmåsarna som skrek högt upp i skyn. Saltdoften borrade sig in i hans nos. Det var det enda han kunde känna doften av, saltvatten. Salt.

En dov morrning steg från hans strupe och han skakade på huvudet. Sanden som fastnat i hans röda man och hans mörka päls försvann inte, det irriterade honom stort. Regnet hade börjat falla också, kunde det ens bli sämre? Hans röda öga svepte ännu en gång över området, trots att han visste att han fortfarande ensamma med de hemska fåglarna. Hans högra öga skymdes av den röda manen, det var därför han endast såg med den vänstra.

Fiskmåsarna dök mot honom och han högg efter dem. Vargakungen fortsatte gå, i sökandet efter sitt rike.

[Riptide.]

Lukten av salt trängde in i den svarta, fuktiga nosen, och den storvuxna varghannen fnös surt till. Hur lång tid hade gått sedan familjen så plötsligt gick upp i rök? Måste ha varit flera år sedan. Oavsett hur många år sedan det var, kom han knappt ihåg dem. Varken syskonen eller föräldrarna. Varför besvärade han sig ens med att rikta sina tankar åt deras håll? Visst, de hade lämnat honom till att klara sig själv i väldigt låg ålder, men Riptide hade alltid sett det som något bra. Det hade gjort honom helt oberoende av andra. Han klarade sig själv. Det hade han alltid gjort, skulle alltid göra.
Tassarna sjönk ner i den mjuka sanden gång på gång när han rörde sig framåt över den väldiga stranden. Vad var hans mål egentligen? Hade han något, eller strövade han bara runt i blindo? Riptide var varken ute efter det ena eller det andra. Han var en vandrare - det var ett tillräckligt svar på frågan. Han hade inget mål, utan levde endast för dagen.

De brandgula ögonen riktades mot den stigande solen som till viss del gömde sig bakom ett par mörka moln. Han lät en förargad morrning stiga ur strupen på honom. Modern hade varit en renrasig Nattvarg, och generna för färgblindhet i solljus hade även passerat över till honom. På natten var han kung, i starkt ljus var han som vilket offerlamm som helst. Nästan. Men trots att dagen började gry, hade han inga planer på att uppsöka någon skugga för att vila tills natten återvände. Inte då. Lite ljus stoppar inte Riptide.

Vargakungen missade då aldrig någonting. Han hade alltid varit på hugget, och även nu kunde han redan långt innan se främlingen. Det var en varg, det kunde han se på långt håll och av doften som kom farandes mot honom visste han att det var en hane. Den röda blicken granskade främlingen. Hannen långt där framme var mörk, stor, och det verkade som att han var bestämt.

Chaiym flinade lågt och ökade takten en aning. Han höjde på huvudet och gick med stolta steg - likt en kung. För det var det han var. En kung. Vargakungen. Han var född till att leda. Född till att bestämma. Det hade hans mor lärt upp honom, han följde sin mor.

"Men mor är inte här." sa han för sig själv med sin dova röst. Det kunde hända att vargakungen ibland pratade med sig själv, för att få råd. Och det brukade oftast hjälpa.

OFF: jag är lite trött hehh

Vinden förde med sig en hel drös lukter, men bara en som fattade grepp om Riptides intresse. En varg. Hane. Främling. Det ryckte till i den mörka hannens ena mungipa. Han fortsatte dock att gå i samma takt som innan, men höjde på huvudet och sökte efter främlingen med de brandgula ögonen. Tacka fan för att regnmolnen dolde solljuset en del, annars hade det antagligen inte gått så pass bra i hans sökande som det faktiskt gjorde. Där borta, en bra bit bort, skymtades en mörk individ. Det ryckte till än mer i hans ena mungipa.
Meter för meter. Avståndet mellan de båda hannarna minskade mer och mer för varje sekund. Riptide kunde nu relativt tydligt se hur den andre såg ut. Kraftigt byggd, ja. Stor. En tjock man över nacken och även en tjock lugg som täckte hans ena öga. Av hans höjda huvud att döma, gissade Riptide på att den här hanen trodde att han var mer än vad han var. I Riptides ögon, var han inget mer än en varg som såg allmänt löjlig ut.

"Vem är du, främling?" Viskade han i främlingens huvud. Vem sade att krafter inte var tillåtna att använda? Riptide lärde sig tidigt att tala mentalt, vilket han också ofta drog nytta av. Varför slösa rösten på onödigt snack, när man lika gärna kunde yttra sig i någons huvud?

Chaiym hade aldrig tyckt om vargar som rotade runt i andras hjärnor, eller som pratade via tankar. Och när hanen framför honom plötsligt fyllde hans huvud morrade han dovt till. Så irriterande. Vad gav dem rätt att rota runt i andras hjärnor? Att tala till dem på det viset? Ingen.
"Ska du tala kan du använda dig utav din riktiga stämma." sa han med sin dova mörka röst. För det var sant, ville hanen ha något sagt kunde han vara man nog att tala på riktigt. "Eller är det så att du har något fel att du inte kan prata?"

Han hade stött på individer som inte kunde använda sig av sin riktiga stämma, som hade blivit av med tungan, eller som helt enkelt inte fötts med fullbordade stämband. Men hur det var med denne visste han inte. Han fortsatte gå, sju meter, sex meter, fem meter, fyra meter, tre meter .. Han stannade upp och knyckte på nacken. Hanen framför honom var mörk likt natten, ögonen var brandgula. Hm. Detta kunde bli intressant.

Hur ofta var det egentligen någon svarade när man talade i deras huvuden? Väldigt sällan, hade Riptide lagt märke till. Det var upp till bevis ifall den här hannen också var en av de mindre roliga typerna.

Ska du tala kan du använda dig utav din riktiga stämma. Eller är det så att du har något fel att du inte kan prata?

Nästan skrattretande. Men bara nästan. Riptide hade visserligen gott tålamod i vissa lägen, lyckligtvis var det här ett av dem. Han flinade och mötte främlingens blick. Trodde han verkligen, på fullaste allvar, att han skulle lyda? Följa främlingens ord och använda sig utav sin röst? Nej. Riptide gjorde som han ville, ingen kunde styra honom.
"Så... du gillar inte att höra min röst eka i ditt huvud? Jag slår vad om att det är rätt tomt därinne, så jag förstår. Ekot måste vara ytterst irriterande." Än en gång, mentalt. En hes viskning. Riptide hade än så länge låtit bli att gräva sig in i hans huvud ordentligt, och läsa hans tankar. Det kunde med allra största säkerhet vara roligt att driva den här hannen till vansinne bara genom att plocka fram några av hans tankar - Om det nu pågick något därinne. Men det fick vänta. Fanns en hel del annat roligt som skulle kunna få hända innan dess. "Men tillåt mig att presentera mig..."

"... Riptide."

Off: Fet/kursiv = Mentalt. Fet = 'vanlig' röst.

Ännu en gång ekade hanens ord i hans huvud. Chaiym blottade vagt tänderna och tog något smått steg varnande mot hanen. Han ignorerade totalt främlingens ord, utan väntade istället på ifall främlingen skulle ta sitt förnuft till fånga - eller vara uppkäftig. Man ville inte hamna i bråk med Chaiym. Han var stor och kraftig byggd. Han hade väldigt lätt att brotta ner sina fiender. Och kraftiga käkar som lätt omslöt din nacke. Nej, han var ingen man ville leka med. Speciellt inte när han var på dåligt humör.

När hanen öppnade munnen och presenterade sig själv lades ett kallt flin på lawarvargens läppar.
"Så Riptide alltså, du kan prata?" sa han med sin dova röst. Han höjde svansen en aning och lade huvudet på sned. "För en kort sekund trodde jag faktiskt att det var något fel på dig."

Riptide himlade smått med ögonen när den andre hanen blottade tänderna och närmade sig. Trodde han verkligen att han såg hotfull ut? Pfft. Slagsmål var dock något Riptide ville undvika, just nu. Det var tillräckligt ljust för att försämra hans syn någorlunda, en strid i solljus skulle vara ett direkt nederlag för honom. Hade det varit natt, å andra sidan, hade det varit helt annorlunda. Riptides utmärkta mörkerseende hade även det kommit ifrån hans moder. Något gott hade i alla fall kommit ur dem.

Så Riptide alltså, du kan prata? För en kort sekund trodde jag faktiskt att det var något fel på dig.

"Uppenbarligen kan jag det. Det är dock mycket bekvämare för mig själv att tala i andras huvuden. Somligas reaktioner brukar dessutom vara ytterst roande." Det var sant. Stötte man på någon stackare om natten, som inte var medveten om att det fanns individer med telepatiska krafter, kunde man ha riktigt roligt genom att bara tala i deras huvuden. Han flinade kort och tog ett par sekunder till att granska hannen uppifrån och ner. Jo, kraftigt byggd var han allt. Men hans sätt att höja svansen störde honom smått. Dock ingenting han hakade upp sig på alltför mycket.

"Så, vad är ditt namn?"

Lawarvargen såg när främlingen himlade med ögonen, men gjorde inget åt det. När hanen därefter började prata, på riktigt, riktiga meningar skrockade han lågt. Det var en riktig pratkvarn det här alltså. För Chaiym hade, såvitt han ansåg det, bett honom att prata så mycket. Det enda han sagt var att han skulle tala om sitt namn, inget mer.

"Så, vad är ditt namn?"

Hanens riktiga röst fick Chaiym att höja blicken och möta Riptides ögon. Han visste inte vad denne var för något. Det enda han visste var att han var telepat. En förbannad telepat!
"Chaiym." sa han med sin mörka röst. Han höjde på ena ögonbrynet och sa sedan med lugn röst:
"Är du ny här?"

I väntan på svar från den fortfarande namnlöse hannen, lät Riptide sina brandgula ögon granska främlingen, ordentligt den här gången. Mörk päls och en lång, tjock man i en ljusare grå. Färgblindhet, ingenting att hurra över. Han tyckte sig även se ett par ärr som prydde den stora kroppen. Något Riptide klarat sig lindrigt ifrån såhär långt, han hade bara ett litet jack i vänster öra, det var allt.
Riptide började fundera. Det kunde, om han inte hade helt fel, vara en lawarhane som stod framför honom. Det fanns visserligen många vargar och raser som ägde man, men hos lawarvargen var det väl nästan ett måste för en renrasig sådan. Storleken var även den lik en lawarvarg. Just nu, var det, det enda som talade för att den här hannen var av den rasen.

Chaiym. Är du ny här?

Chaiym. Riptide smakade på namnet, och lade det sedan på minnet. Kanske skulle han få användning av det någon gång.
"Nej, jag är född här. Och du?" Lugn, som alltid. Eller, oftast i alla fall. Den här hanen, Chaiym, verkade vara rätt lättretad, och minst sagt stolt. Hans sätt att hålla huvudet och svansen högt, att döma. Riptide hade visserligen också en stolthet som inte var av denna värld, men han visade det inte på så sätt. Den bara fanns där, hindrade honom från en hel del saker.

"Nej, jag är född här. Och du?"

Främlingen, Riptide, var född här i detta främmande land. Han själv hade bara varit här i någon vecka, och hade inte stött på nästan inga andra alls, förutom den vargen som inte alls liknade en varg med sin vän och hanen som stod framför honom nu. Han hade lagt sitt förflutna bakom sig. Självklart skulle han alltid minnas sin mor, och flocken hon fortfarande ledde. Han lade även Matthias bakom sig, den snorvalpen som såg upp till Chaiym. Chaiym var glad över att inte ha den blonda lawarhannen springandes efter honom, så glad.

Chaiym rycktes ur sina tankar och vände åter blicken mot hannen.
"Nejnej, jag kommer mycket långt härifrån." sa han med sin dova röst. Han var fortfarande på sin vakt, men svansen sänktes en aning. Men öronen var fortfarande vinklande framåt för att höra minsta lilla ljud. Ögonen var fästa på hanen. Vad han var för ras visste den mörka lawarhannen inte. Han hade inte träffat många andra raser än endast lawarer, då hans egna flock bestod av endast lawarvargar, inget annat. Nåväl. Han var tvungen att fortsätta sin resa nu.