Om någon hade frågat henne hade hon inte säkert kunna säga hur länge de hade varit i Civitas, och även om hon önskade att de var tillbaka i Ötamon av hela sitt väsen kunde hon inte förneka att de trots allt hade det bra. Tenebris hade sett till att de hade husrum och mat, att de kände sig trygga. De hade gjort mycket för hennes lilla familj, och inte bara för dem. De hade gett ett sådant enormt stöd till både Måntemplet och Lomodia, och för det var hon dem evigt tacksam.

Med mjuk blick följde hon valparnas rörelser då de lekte tillsammans med Alins och Kenais valpar bara en liten bit bort. Hon önskade så att Endor kunde vara där tillsammans med henne och se dem växa upp. Det hade inte varit lätt för henne att acceptera att han inte skulle möta dem i Civitas, men till sist hade hon inte haft något val. Han var död, och om hon inte faktiskt letade upp Chaibos grottor för att tvinga honom gå hem, fanns det ingenting någon kunde göra åt saken. Dessutom var hon inte så säker på att hon skulle klara av att klå upp en gud. Men vid Duraneirs heliga ljus, hon skulle göra det om det innebar att hon fick tillbaka honom!
    Ett bubblande skratt lämnade utan förvarning henne när Fay på något mirakulöst vis slog en kullerbytta och med förvånad min blev sittandes. Åtminstone fram till Kokhanok fick henne på andra tankar, och leken var på nytt igång. Elphaba svepte med blicken, utan någon egentlig anledning eller något mål, och mötte ett par gula ögon som tycktes stirra på henne. Med ett något förvirrat uttryck gav hon den gråblå, nästan rävlika, vargen ett litet leende innan hon åter fortsatte att hålla valparnas lek under uppsikt.

Det hade varit en vanlig dag.
Hon hade spenderat förmiddagen med att få massage av en otroligt charmig naktakihona, promenerat till det ett mindre torg och lagt sig att vila i solen. Om man kände staden väl visste man vart man kunde hitta lugna platser och detta var en av dem bästa. Just idag verkade dock två barnfamiljer ha bestämt sig för att använda den ganska folktomma oasen till lekplats. Vanligtvis kunde hon stänga andra ute bara hon blundade och fokuserade på solens värme men idag gick det inte. Valparnas tjut skar i hennes öron och med en viss irritation öppnade hon sitt ena öga och sökte efter odjuren med en kylig blick.
En chockvåg gick igenom hennes kropp och för ett ögonblick glömde hon att andas. En knubbig rödbrud valp brottades med Lune. Hennes mun och hals var torra och hjärtat slog tusen slag i minuten. Det kunde inte vara sant, varför skulle någon annan ha tagit hand om hennes valp, och varför exakt här där hon var? Dessutom så måste ju Lune ha vuxit upp vid det här laget, antingen vuxit upp eller dött. Om inte det här var en av Lunes valpar, i så fall...

Med viss förvirring sökte hon igenom området med blicken och fann genast nästa kopia av hennes dotter. Men denna gång kopplade hon snabbare. Detta var varken Lune eller hennes valp, det var hennes pappas barn. Och barnbarn.
Hennes kropp stelnade till och ögonen smalnade av. Munnen blev ett neutralt streck och hon lät blicken ligga kvar på den främmande honan. Nog kände hon igen henne. Hon hade inte varit gammal men hon mindes tydligt varje sekund hon haft i Sacrarii tillsammans med honom. Och hans illusioner av familjen han förlorat. Honan var vuxen nu men hade samma förskräckliga ärr och en teckning nästan identisk med sin far.
Det kändes som ett hennes inre frös, som att en isklump bildats i hennes mage och långsamt spred sig ut i hennes blodådror. Idag hade varit en bra dag, började hon kränkt intala sig även om hon var osäker på om det stämde. Idag hade varit en riktigt bra dag. Det hade varit fint väder och varmt trotts att det var vinter. Hon hade fått en bra massage och ätit gott. Mest av allt hade hon bara velat ligga och solbada ifred och så hade den här hyndan haft mage att förstöra allt.
Isen hade smält och nu kokade det istället inom henne. Blixtar gick genom hennes päls och det rykte svagt i nosen. Stint stirrade hon på främlingen då hon plötsligt vände sig emot henne och mötte hennes blick.

Där kom nästan chockvåg.

Hon var så himla lik honom. Alla känslor rann av henne och hon blev sittande med inget annat än förvirring i sinnet. Fortfarande var det omöjligt att släppa den andre med blicken. Hon var som hypnotiserad. Kanske..?
Innan hon ens hunnit ta ett beslut hade hennes kropp satt sig i rörelse och det var med släpiga, hackande rörelser som hon korsade torget. Målmedvetet gick hon hela vägen fram till honan, utan att för en sekund släppa henne med blicken - eller ens blinka för den delen. Det var så svårt att veta vad hon skulle göra, det var faktiskt omöjligt att bestämma sig. Men att hänga på salong hade gett henne vissa sociala förmågor, så medan hennes hjärna försökte processa situationen kunde hon iallafall föra konversation.
"God eftermiddag."
Rösten var förvånansvärt stabil och neutral, om än minspelet var en förvirrad blandning av bitterhet, förakt och manisk besatthet.

Det var svårt att fokusera på valparna när hon nu visste att någon stirrade på henne. Då och då kastade hon snabba blickar för att se om den blågrå fortfarande såg på henne, och mötte gång på gång de gyllengula ögonen. En snabb rörelse från Gary fick henne att återigen vända uppmärksamheten mot de små, och hon försökte envist låta bli att ta blicken från dem.
    "God eftermiddag."
Den gråblås hälsning fick henne att artigt le mot henne, om än hon kände sig något förvirrad över hennes uppförande. Blicken som mötte henne var intensiv, och inte nödvändigtvis på ett bra sätt.
    "God eftermiddag. Kan jag hjälpa dig med något?" Frågade hon vänligt.
Det fanns någonting hos den andre som gjorde henne illa till mods. Någonting i hennes ögon sade att det var lugnast, nästan säkrast, att hålla sig på god fot med henne.

Ett stygn i bröstet vid honans fråga, hon ville fnysa. Eller kräkas.
Såg den andre ner på henne? Tyckte hon att Tica såg ut som någon som behövde hjälp? Det ryckte i hennes ena ögonvrå.
"Bad jag om hjälp?"
Frågade hon med kyla i rösten. Det var något med den andres blick, hennes vänliga röst, som störde henne. Som fick det att kännas som att hon var ett problem, att hon var någon som behövde Hanteras. Tankarna gjorde henne rasande.
"Tycker du jag ser ut som någon som behöver hjälp?"
Orden var gälla och spruckna.
Hennes blick flackade över den andres ansikte, lyckades inte fästa sig i hennes blick eller vid några fasta detaljer. Hela världen var ett suddigt brus.
"Du vet inte ens vem jag är."
Sade hon hånande.
"Men jag vet vem du är."
Ett snett leende sprack upp över hennes kantiga anlete.
"Du är Fieros dotter. Precis som mina döttrar... Och du och dina... han barnbarn Stör min annars Bra Dag. Jag har fått massage."
För ett ögonblick skymtade något till i den maniska blicken, ett minne, kanske sorg eller saknad ett en kort sekund av klarhet.
"Du är knappt yngre än jag."
Hon visste inte ens om det var hon själv som sa orden, allt kändes plötsligt så avlägset.

Öronen vinklades kort bakåt, innan de återgick till ett neutralt läge. Hennes försök att hålla sig på tikens goda sida hade totalt slagit slint.
    "Tycker du jag ser ut som någon som behöver hjälp?"
Den spruckna rösten gjorde henne säker på att hon faktiskt behövde hjälp, men det vågade hon inte säga rakt ut. Men någonting var fel på den här tiken; hon visste bara inte vad. Med oro i bröstet försökte hon få ögonkontakt med henne, men den flackande blicken gjorde det omöjligt. Elphaba kastade en kort blick på sina valpar som fortfarande lekte, och tackade Duraneir att de inte var i närheten.
    "Men jag vet vem du är."
Rädd för att öppna munnen och ha tiken till att vända sig mot hennes valpar istället för henne såg hon tyst frågande på henne. Hon hade väntat sig att hon skulle känna igen henne från Måntemplet, kanske att hon var medveten om hennes relation till Mivria. Men svaret var långt ifrån det hon hade väntat sig. Fiero. Precis som hennes döttrar. Hennes döttrar. Tiken framför henne kunde inte vara mycket äldre än henne själv, och Fiero hade... Hon kände sig illamående. Äcklad. Elphaba hade inte haft några höga tankar om sin far sen hon var valp, men det var tydligt att de kunde sjunka än lägre. Ett isande lugn lade sig över henne och blicken blev kall.
    "Så fint att se att han gjorde något vettigt av sitt liv."
Hon ställde sig upp utan att riktigt veta varför. De rastlösa energierna i henne ville komma ut. Blicken fastnade på en punkt långt bort.
    "Skaffar valpar med någon som inte kan vara mycket äldre än hans egna, vad är det för fel på honom..." mumlade hon tyst för sig själv.
Kylan i hennes ögon låg kvar när hon åter såg på den främmande tiken.
    "Om mina valpar stör dig så mycket är du välkommen att antingen gå härifrån eller tåla det. Valpar kommer låta och tjoa. Du har egna: du borde veta."
Valparna hon fick med Fiero. Hennes syskon. Det var vidrigt.

Hon drog djupt efter andan vid honans ord. Tyckte hon inte att Tica var värd att lägga sitt liv på? Inte för att Fiero lagt någonting på henne utöver sin egen vikt och ansvaret för deras valpar. Hon log, brett och stelt, och andades ut mellan sammanpressade läppar i ett gällt hummande läte. Nog visste hon att valpar förde liv.
"Det var just därför jag lämnade dem i skogen."
Resonerade hon tyst som svar, ögon vitt uppspärrade och huvudet något nickande från sida till sida.
"Du kanske borde testa det?"
Utan större anknytning till verkligheten mötte hon den andres blick med ett brett flin.

Elphaba hade inte kunnat hindra att munnen föll öppen vid hennes ord om hon så hade försökt. Hon hade alltså lämnat sina egna valpar i skogen. Lämnat dem. Och hade mage att komma med förslaget att hon skulle göra detsamma. Hon slog ihop munnen med en smäll.
    "Kommer inte på fråga," svarade hon kort.
Blicken sökte sig till de lekande valparna, lycklig ovetandes om den hemska tiken som deras mor hade att göra med. Uttrycket i hennes ansikte mjuknade när hon följde deras rörelser. Hon var kanske lik Fiero till utseendet, men det fanns inte en chans att hon tänkte överge sina valpar så som han övergivit henne. Hon visste hur ont det gjorde, och hon älskade Fay och Gary för mycket för att någonsin utsätta dem för det.
    "Dessutom har jag inget som helst intresse av att följa i min pappas tassavtryck."
Hon såg på den instabila tiken igen, nästan väntade på nästa explosion.

Honan var så lik Fiero, hennes barn så lika Lunes patetiska gestalt. Hennes ord så hårda. Det var svårt att ta fasta på var hon var någonstans. Var i landet, var i tiden. Hon mindes hans avlägsna blick, hans illusioner av familjen som förkastat honom. Hur han hellre la sin tid på dessa hjärnspöken än henne, den som räddat honom. Hon hatade dem. Ett enormt avund svallade upp inom henne.
"Du.."
Väste hon.
"Hur vågar du"
Långsamt skakade hon sitt huvud från sida till sida, vidare rörelser för var gång.
"Allt han ville var att komma tillbaka till er, han lämnade mIG för att komma tillbaka till er, och Du är inte ens tacksam. DU vill inte ens ha tillbaka honom. Din bortskämda vidriga lilla..."
Längre än hit kom hon inte i sitt resonemang, det svartnade för hennes ögon och det nästa hon uppfattade var det sprakande ljudet av elektricitet. En stöt som sändes ut från henne till den som för stunden fick stå ansvarig för hennes plågor.

Gång på gång lyckades hon överraska henne. Förvåningen i Elphabas ansikte var genuin när tiken spottade och fräste om Fiero. Hon hann för ett kort ögonblick undra om det verkligen var sant innan ett sprakande läte avbröt omgivningens lätta sorl och valparnas lek. Allting hände på bråkdelen av en sekund. Ljuset. Smärtan när hennes muskler krampade så vålsamt att hon inte kunde andas. Ljudlöst tvingades hon ner på marken. Smärtan ebbade ut även om det kändes som om miljontals myror kröp över hennes kropp. Det hade varit kort, intensivt och fruktansvärt obehagligt. Hon var inte riktigt säker på vad det var som hände runt omkring henne, men där var många upprörda röster. Somliga arga. Andra förtvivlade. Hon hörde sina valpars röster. Oförstående. Rädda.

När Elphabas ögon låstes vid tikens var blicken mörk och kall. Instinkter som legat passiva sedan hon lämnat Draugai vaknade åter till liv, och i en svepande rörelse hade hon tagit sig upp från marken och kastat sig mot henne. Hon var inte längre lika stark som då men det var trots det inget hinder då den andres tunna kroppsbyggnad utgjorde lite motstånd. Med en smäll hade hon tvingat ner henne inunder sig och tryckte en tung tass över halsen. Tänderna var blottade i en fientlig grimas när hon invaderade tikens personliga utrymme. Hon var så nära nu att om hon hade sträckt ut tungan hade hon rört vid henne.
    "Gör om det där. En. Gång. Till," morrade hon fram.
Trots utmaningen i orden var det omöjligt att gå miste om hotet bakom dem. Hon släppte på trycket över den andres hals men stod kvar över henne. Väntade.

Hon hängde inte med, var lika förvirrad över händelseförloppet som om det varit hon som just blivit elektrifierad. Ena sekunden ljus och spänning i luften, nästa flög hon bakåt med en smärta som utgick från halsen och fortplantade sig i hela kroppen. Hon hörde hur något, oklart vad, knakade i hennes nacke och kände hur en enorm tyngt hindrade henne från att få luft. Marken som slagit emot henne pressade sig uppåt mot hennes skuldror och kantiga höfter, fick blåmärken att bildas där blodådrorna brast. Världen var upp och ner, nyss hade hon stått med solen mot ryggen, nu låg den i hennes ögon, bländade henne till den grad att hon knappt kunde se figuren över sig.
"Gör om det där. En. Gång. Till."
Göra om det? Göra om vad.. En gång till.. Okej. Okej, hon kunde göra om det. Om hon bara kunde hitta fokuset, lite. Hennes ögon skelade och rullade fritt i sina hålor. Huvudet snurrade och det zappande ljudet av elektricitet ekade i öronen. Som den minsta av välsignelser var yrseln för stark för att hon skulle lyckas finna sina krafter igen. Tyvärr damen, inget en gång till.
"Tvääur daah.."
Längre än så hann hon inte innan hon kväljde och kräktes rakt upp på honan. Hon kände hur det skvätte över hela hennes eget ansikte och bröstkorg, hur gallan brände i halsen. Och sedan den svidande smärtan då en inandning drog med sig det ner i lungorna. Hela hennes kropp drogs ihop i kramper och hon rosslade och hostade samtidigt som hon försökte kravla sig bort från platsen.