Över landskap av grå och vita flagor höll natten på att falla. I fjärran stod träd svedda svarta, men inte ens i askans dystra tider höll livet sig på avstånd. Under sina tassar kände den vita hannen mark ojämn av skott. Det var långt tills det att spåren av eldens framfart helt skulle utplånas, men för var dag kom skogen en bra bit närmare. 
Nehexor hade vandrat en lång tid nu, ensam. Det var både underligt och avslappnande. Alltid hade hans fader varit nära, så nära, som en skyddande bubbla från omvärlden, men nu var han iväg på en egen vandring. 
Nehexor kunde inte säga att det kanske varit det bästa för honom själv. Ensamheten kunde vara lika förödande som den brand som slitit grönskan ur området. Det var en outhärdlig tristess, och samtidigt oändlig frihet att följa sitt behag bäst han ville. Dock stod benknotor ut längst hans ryggrad och den lena fallande pälsen dolde skickligt hur revbenen byggde kroppens dalar och berg. Jakt och mat var inget han hade något intresse av. Det gjorde honom tung och långsam, och kändes bara som onödig vikt. Kroppen var transport, var enda uppgift var att ge resa till huvudet. 
Hannen fnös, och stegade vidare genom aska och bränt virke. Helt stod inte området kalt, men de stammar som dystert reste sig mot skyarna var svarta och bar inga löv, som om de sörjde sina fallna kamrater. 
Nehexor såg gärna sig själv som logisk, kall och objektiv. Tankar på döden hörde inte samman med den formen av medvetande, och han fann sig själv rynka på pannan. De död var något bortom hans förståelse. Dock så var vad som kvarstod blott kvarlevor; något som ingen normal varg kunde ändra på. Ur aska kunde träd och grönska åter sprira, men den döda skulle aldrig åter resa sig eller andas, eller göra saker som tillhörde de levande.

((bah, har rollat väldigt lite med nehexor känner jag, och det var ett tag sen xD borde regelrätt komma igång lagom till de kommande inläggen dock ;D ))

Livet hade en oerhörd förmåga att återhämta sig. När världen föll samman och dog återvände livet alltid med sin strimma av hopp i behåll. En överlevare utan dess like. Hon var där igen. I det svartklädda landskapet där träden för bara någon månad sedan stått lummiga och gröna. Där de få stammar som nu stod kvar var mörka av sot och endast skelett av sina forna skepnader. På marken låg tjocka grenar, delvis förfallna och fläckade av grå aska. På sina ställen låg fallna stammar och stubbar, även de brända till oigenkännlighet. Stenar och kullar var svedda inpå skinnet. Men hon kände livet under tassarna. Kände hur det långsamt skulle komma åter. Det skulle ta många år, kanske generationer innan skogen åter sträckte sig över landskapet i sin fulla prakt. Om någonsin. Först skulle gräset ta över. Ett hygge fyllt av gräs och snåriga buskar. Men inte förrän höstens sista dagar och vintern var förbi skulle något mer hända.
     Dimitrij rörde sig framåt med långa, stadiga steg. Hon visste inte varför hon fortsatte att återvända hit. Kanske var hon rädd för något. Kanske hoppades hon på att finna något. Oavsett vad det var så flög hon tillbaks till de brända markerna med jämna mellanrum. Egentligen borde hon kanske sluta med det. Fokusera på det hon påbörjat. Men det var svårt. Ju mer hon tänkte på det, ju närmare det kom, desto större insåg hon att det var. Hon hade under den senaste tiden mött ett par främlingar. Pratat med dem. Inte mycket än, men lite. Hon ville bygga upp allt igen, men kunde inte bygga med material hon inte litade på. Hur skulle hon kunna vandra längs klippans rand om hon inte såg var hon satte tassarna? Hon drog ett djupt andetag. Doften av den brända skogen låg tät i luften och sved nästan i hennes nos. Såhär långt söderut var luften endast sval, men inte riktigt kall. Kylan som hörde till den snabbt annalkande vintern fanns längre norrut. Vandrade hon bara några mil söderut skulle värmen bli än mer påtaglig. Hon skulle återvända snart. Hon behövde återvända. Ju mer hon tänkte på det, desto mer beslutsam blev hon, hur stor uppgiften än var.
     Hon såg upp mot den mörknande skyn. Molnen på himlen var höga, lätta och inte i det minsta lika den täta rök som skymt solen i flera dagar över området. De första stjärnorna hade redan tänts, trots att natten inte helt anlänt. Kanske borde hon bege sig tillbaka. Hon tyckte inte om att spendera natten långt bort. De nätter hon gjort det återvände alltid mardrömmarna. De kunde hålla i sig i flera nätter och stal hennes sömn. Sen kunde de hålla sig borta lika länge. Tills hon trodde att hon skulle slippa dem. Men de återvände alltid.
      Ett främmande sinnes närvaro trädde långsamt in i hennes medvetande. Hon stannade upp och såg åt sinnets håll. Det var inte någon hon kände igen. Åtminstone inte så väl att hon kunde känna igen det på det avståndet. Hon kunde inte se sinnets ägare över det något kuperade landskapet. Hon stod stilla en stund. Kände sinnets närvaro utan att vidröra det. Som att beskåda det på håll. Det kändes inte som en av Dem. Långsamt började hon röra sig mot sinnet, styrd av en lätt nyfikenhet. Långsamt och vaksamt.

Nehexor rörde sig med sina långa ben över den askbeklädda marken. Han undrade egentligen varför han valt att vandra denna väg, för än så fanns inget utöver det svedda landskapet att underhålla hans annars skenande hjärna. Fast även det skulle snart komma att bli uttjatat, hur mycket han än försökte att finna nya utmaningar och nya frestelser i ett så monotont område. 
Vinden slog hastigt mot den vita vargens kropp, och mängder aska gjorde luften svår att andas. Han hostade, och ögonen tårades när han lönlöst vände det bort från kastbyn. 
Lika snabbt som den kommit, upphörde vindens blåst. Stilla kvar stod Nehexor med ögon smala, granskade området närmare. Det var inte första gången han stött på någon med vindens kraft - förmågan att efter behag forma och vända luftströmmarna. Dock kände han området alltför dåligt för att bestämma om företeelsen var något utöver det vanliga eller inte. Kanske var han bara paranoid. 
Hannen sträckte på sin tunna kropp. Stark och farlig var två ord som man inte kopplade till den gestalt som inväntade vindens nästa drag, men under päls vilade seniga muskler och förundransvärd snabbhet. Kanske inget som kunde mäta sig med en steppvarg eller den intressanta högresta honan han en gång slagit följe med. 
Nehexor stod passivt med neutralt, intetsägande ansikte.

Hon närmade sig långsamt den främmande, med lugna steg. Huvudet hölls sänkt medan hon rörde på sig, men höjdes över manken var gång hon stannade till och såg sig omkring. Benen blev mörka av sotet som tassarna rörde upp. Svanstippen likaså. En plötslig vind lyfte mer av askan och kastade den emot henne. Dimitrij höjde snabbt ena vingen från sidan och höll den som skydd mot vinden medan hon ruskade på huvudet. En ljudlig nysning lämnade henne, innan hon harklade sig och på nytt höjde huvudet för att se efter sinnet.
     Riktigt vad hon ville när hon tog sig närmare den främmande visste hon inte. Hon var sällan nyfiken på främlingar. Särskilt när mörkret föll över landet brukade hon hålla sig undan. Och kanske var det inte ren nyfikenhet som drev henne. Hon hade börjat söka efter främlingar, individer som hon hoppades kunde hjälpa henne att nå sitt mål. Om hon aldrig sökte skulle hon aldrig finna. Hjälpen kom aldrig av sig själv. Efter att ha klättrat över ett lägre krön skymtade hon den hon antog ägde det sinne hon kände. Främlingen befann sig ett antal språng bort. Områdets skarpt brända doft kvävde vad helst som hon skulle ha kunnat uppfatta av den andre. Hon blev stående på krönet och betraktade skepnaden. Den var för långt bort för att hon helt säkert skulle kunna avgöra vad det var för en främling, om den var ung eller gammal. Men den skarpa synen, starkare än en landburen vargs, tillät henne ändå att se den andre tillräckligt tydligt. Hon hade inte kunnat säga vilken ögonfärg den andre hade, men såg tydligt att det var en långbent främling, med en nästan vrenlikt krökt kropp. En av de hon känt sig närmast hade varit en vren. Aldo. Hon hade själv misstagits för en ett antal gånger, även om hon till största del skiljde sig från det andra djuret. Antagligen av sådana som aldrig mött en vren själva.

[Visste inte alls vad jag skulle skriva, och gör flera saker samtidigt, men det blir säkert bra nog XD]

Hannens rosa ögon spanade över döda vidder. Blott såg han dock aska och svedda stammar och inte något källa till vindens mysterium. Sedan släppte han tanken. Ologiskt var det att fästa sig vid en sådan idé, för sannolikheten att något kunde kontrollera vind på ett så stort avstånd att han inte kunde urskilja dess gestalt var väldigt, väldigt liten. Få var så skickliga även om vinden varit deras enda, primära kraft.
Stilla drog hannen sig vidare framåt, genom aska och underliggande pånyttfödd växtlighet. Tyst drog tanken honom förbi, att mat var något han borde få i sig, dessutom snart. Dock fanns ingen glädje i tanken, bara en ihålig känsla av tvång. Mat kunde vänta, bestämde han.
Hannen gick med höjt huvud, dock sänkt blick, så när han uppför höjden rörde sig och en närvara slog mot hans sinne likt en tidevåg stannade han chockerat upp med vida ögon. Självbevarelsedrift låg som hinder för en retirerande åtgärd, och en rak rygg med tvingat passivt uttryck gav honom en säker mental grund att vila på. Ännu var det främmande sinnet stängt för vidare undersökning på grund av avståndet, så utöver den grundläggande närvaron kunde han ej urskilja något av värde.

((lite kort, men bättre det än längre väntan :b ivrig att komma igång ^^ ))

När främlingen stannade upp frös Dimitrij själv till. Vad hade den reagerat på? Var det hon själv? Något annat? Utan att släppa den andre ur sitt synfält såg hon sig snabbt omkring. Sinnet spred sig ut åt sidorna, tunt och kännande. Men där fanns inget annat att ana tillräckligt nära. Inget av värde. Hon rätade en aning på sig och vände åter majoriteten av sin uppmärksamhet till den främmande. Efter en kort paus sänkte hon nacken och började i sakta mak röra sig ned från krönet. Vingarna hölls en liten bit från hennes sidor, med de långa fingrarna inte helt krökta under armen. Redo att lyfta på kort varsel. Hon kände sig lugn, övervägande, men var fullt medveten om de muskler som spändes. Åh, det var inte främlingen som skrämde henne. Hon var säker på att det inte var en av Dem. Hon hade aldrig varit rädd för mörkret. Men hon skrämdes av det som kunde finnas i det. Hon visste allt för väl vad som kunde finnas i natten. Kanske var det mardrömmarna som ständigt påminde henne, som ständigt kittlade hennes tankar.
     När hon kommit bara ett stycke närmare den andre stannade hon på nytt. Hon stod på en öppen plats, där få av de förkolnade stammarna stod kvar. Medvetet synlig. Nacken höjdes åter en aning när hon vidrörde det sinne vars närvaro hon kände. Främlingens sinne.
     'Främling.' Hon talade utan röst. Hon tänkte inte tränga sig på, utan vidrörde endast sinnet tillräckligt för att lämna ordet hos den andre.

[Ett inlägg jag inte är särskilt nöjd med, men har som nämnt haft väldigt svårt att komma på vad jag ska skriva. Det blir säkert lättare igen sen xD ]

Det dröjde inte länge innan Nehexor kunde med rosa ögon finna den gestalt som uppenbarade sig. En främling i ett dött landskap. 
Hannen stod stilla med ett neutralt ansikte; observerade hur varelsens kanter tog form och skärpa.  Han lade extra mycket tid på att iakkta vingarna.  Farsinerade saker. Han undrade om hon kunde flyga. Inte alla de som vingar bar kunde bestiga molnen eller rida på vinden. 
Sedan kände han ett medvetande lätt beröra hans. Hanen ryckte till i förvåning, speciellt när kvar fanns ett ord som mentalt ekade. Han och hans fader hade alltid kunnat tala mentalt med varanda, dock var deras ord bilder och deras meningar blott intryck och empatiskt betonade meddelanden.  Rent tal fördes verbalt, men de kortare samtalen var underhållande och effektiva i Empati.
Till svar gav han efter en stunds eftertanke en känsla av förundran. Han kunde inte specifikt ge tiken - för hennes sinne var feminint - ett svar, men han kunde projektera så att andra med mentala krafter kunde snappa upp intrycket. Av nyfikenhet ville han se hur hon skulle reagera på det; både på det empatiska svaret och på intryckets innebörd. Han granskade hennes vingar på nytt. De fjäderlösa hinnorna speciellt  fascinerade honom. Hur flög hon utan fjädrar? Hade de en gång funnits för att sedan ha ryckts från hennes skin? 
Han projekterade sedan ut en snabb sekvens av en spridd skara bildkänslor; ljudet av pärlade vatten vid törst, något okänt i mörkret, och känslan av att söka men inte finna. Vem är du? uttryckt i empatins språk. 
Han visste inte om hon hade hört honom. Inte helles visade han tecken på att ha hört hennes tanketal. Passivt och högrest stod han stilla uta  att röra en min när väl förvåningen suddats från anletsdragen.

När en känsla av förundran dök upp i hennes sinne antog hon att det var en varg med telepatiska förmågor hon mött. Men om denne hade samma förmågor som hon själv, eller som Loiana, kunde hon inte avgöra. Vännen delade tanketalet med Dimitrij, men var avgränsad från en del av det hon själv kunde göra. Ganska snart efter den förundrade känslan dök fler känslor upp hos henne. Hon var inte helt säker på hur hon skulle kunna beskriva dem, om det var känslor eller en uppfattning av annat slag. Men hon förstod inte helt. Ett sökande av något slag. Det kändes som det. Sökande efter vad?
     Hon stod still en stund, avvaktande, och försökte förstå vad känslorna betydde. Långsamt började hon sedan röra sig mot den andra med långa, lugna steg. Vingarna hölls kvar i sina inte helt infällda positioner. När det fortfarande var ett par språng mellan dem, men tillräckligt nära för att hon skulle se främlingen bra, stannade Dimitrij på nytt. Hennes nacke var höjd, och hakan sänkt när hon granskade den andre med sina skarpa grå ögon. Mätte och vägde honom med blicken. Han hade för kort kropp för att vara vren, även om där fanns en del likheter, och hon tyckte sig ana en tunn kropp under pälsen. Åsynen av den klena kroppen stack i hennes inre och bar med sig minnen hon gärna undvikit. När hon efter en stund tog till orda var det med en stark, lugn röst som utan problem hördes i det tysta området.
     "Söker du något?" Känslan hade varit sökande. Hon hade själv sådant hon sökte. Kanske fanns ett svar här. De annars slappa öronen reste sig tillfälligt över hennes hjässa när hon talade, och ett lätt intresse spelade i ansiktet.

[Mmm stela konversationsöppningar <'3]

Den vita hannen inväntade tikens steg med allt ökande fascination. Ju närmare hennes gestalt kom desto tydligare blev hennes anletsdrag och ytligheter; öron som hängde istället för att stå rakt, vingar med membran så som fladdermössens lemmar. 
Det var ganska precis så att han lyckades hålla bevisen borta från kroppens rörelsemönster, men han visste inte heller tikens mentala begränsningar; möjligheten fanns att hon redan visste vad han tänkte. 
Det var en uppfriskande tanke.
Där hon stannat fäste han blicken. Han försökte få den att verka lika passiv som alltid, men den minsta av svansryckningar avslöjade honom lika snabbt som solens strålar skänkte ljus i gryningen. 
"Vem sade att jag söker något?" sade han som svar på hennes fråga. På närmare håll kunde han se att hon var både större och högre. Inte med mycket, men det var ingen varg han skulle ta i strid. Inte för att  han ofta behövde tillhandahålla med våld i hotfulla situationer - hans mentala krafter räckte långt. 

((hahha, detta går fett segt x'D ))

Hade hon kanske haft fel? Känslorna kunde inte varit hennes egna, då de dök upp så plötsligt, men kanske hade hon tolkat det fel. Hade det varit främlingen? En liten rynka bildades mellan hennes ögonbryn när hon svarade.
     "En känsla." Hon vände ansiktet en aning utan att släppa främlingen med blicken. Ögonen hade smalnat av en aning. Det ena örat ställde sig upp över hennes hjässa. "Tillhörde den dig?" Hade det varit hans kraft? Medan hon talade spred hon snabbt sitt sinne utåt, sökte av området med tunna trådar utan att finna något. Där borde inte finnas någon annan i närheten. Inte tillräckligt nära för att hon skulle känna ett tydligt sinne i alla fall. Lika snabbt som hon sänt ut trådarna drog hon tillbaks dem, som grodans tunga när den fångade insekter, och slöt sinnet tätt.

Nehexor stod stilla. Trots att hans svans och kropp ville i det närmaste vibrera av nyfikenhet, tillät han den inte uttryckas. 
"Jag kände ett sinne, tillhörde det er?" Svarade han i en evigt irriterande motfråga. Låg honom inte i naturen att ge raka svar. De som inte såg sanningen i det som för honom ibland var uppenbart var inte värda svar.
Hannen grävde klorna ner i marken och knyckte nyckfullt på huvudet. Hennes sinne hade helt stängt sig för honom. Om något, så gjorde det honom bara mer enträgen att finna svar. Normalt så var det få ens bland de teleptiskt lagda som kunde dölja sig helt för hans empati.

Hans ord besvarade det hon misstänkt. Det öra som rest sig slappnade av på nytt. Hon höjde omärkligt på hakan, och med den även det ena ögonbrynet. Där fanns något intressant hos främlingen, men hon var inte säker på vad hon tyckte om frågor som svar. Men det var ett spel två kunde spela. Hon var säker på att känslan tillhört den andre. Så vad var det han sökte? Eller hade sökt? Om det var det känslan verkligen varit. Minnen av känslor kunde ljuga lika väl som ord.
     "Ser du någon annan i närheten?" Hon vände bort blicken, såg ut över det mörka området utan att släppa den andre ur sitt synfält, innan hon åter lät de skarpa grå vila vid främlingen.

Nehexor tog några steg åt sidan i en vid cirkulär rörelse. Spel.  Han gillade spel i många dess former. Gåtor och rimmande ord, hemligheter som spelades som valuta.
Kroppen rörde sig lätt nonchalant; ansträngningslöst men förstrött, som om det egentligen inte var så viktigt. 
"Gör du? Jag ser i alla fall ingen värd att noteras" sade han neutralt och vände den rosa blicken rakt mot tiken. Oh yes I did. I samma veva slängde han ut en strak känsla av förvåning mot hennes sinnes håll. Det var stängt, men inte osynligt.  Som en svävande kall sten i kontrast till livet runt omkring. Känslan visste han inte hur den skulle upplevas.  Om det gick som planerat skulle hon känna förvåningen som sin egen,  men vargar var alltid knepiga. Speciellt telepatiker, även om de saknade träning. Denna tik hade med största sannolikhet någon form av vana eller utbildning,  så hennes försvar skulle lika gärn kunna deflektera hans försök utan att hon ens märkte det. Det om något skulle få en ovanlig besvikelse att lägga sig i magen; för hennes reaktion skulle annars vara undernar att se.

En tydligt o-imponerad skepsis sökte sig in i hennes anlete när hanen började röra på sig och fortsatte med sina motfrågor. I samma ögonblick kände hon hur en känsla av förvåning slängde sig mot hennes murar. Åh, så han ville leka? Hon hade inte tränat i flocken, och sedan vandrat ensam så länge och byggt sin bubbla av lugn tomhet utan att lära sig hur hon stängde ute känslorna. Det hade varit hennes sätt att överleva. Att skjuta dem åt sidan, bygga murar av tomhet och se på medan känslor av förtvivlan och rädsla rann längs väggarna. Hon kände sina egna känslor väl, visste hur de agerade när de försökte bryta bubblan. Den känsla som dykt upp tillhörde inte henne. Den var stark, men visade sig inte mer i henne än att hennes blick blev kall.
     "Nej", svarade hon med lugnt konstaterande röst. Huruvida det var ett svar på ifall hon såg någon annan, eller på att där inte fanns någon värd att notera var osäkert. Hon satte sina egna ben i rörelse, men följde inte den andres cirkel utan rörde sig lugnt framåt så att hanen antingen skulle lämnas bakom henne eller tvingas följa efter.

Världen bestod av ett virrvarr av de mest underliga former och upplevelser. Nehexor kunde inte bara känna andras medvetandes yttersta impulser på en automatisk nivå - något som ibland var nästan outhärdligt - utan när situationen krävde det kunde han även se hur onaturliga färger hängde och kurade sig kring de individer han beskådade.
Han ansåg sällan att det var mödan värt att skifta seende, och ännu var det ett verktyg han behöll oanvänt.
Det var en besvikelse att se hur tikens ögon kallnade, och själv smaka den empatiska tillbaka studsande förvåningen. Inget hade nått fram. Han maskerade det snyggt, och den neutrala minen förblev orörd. 
Istället föll han tillbaka på sina deducerande och logiska resonemang. Något ville han göra för att fånga hennes uppmärksamhet, för att se henne reagera på något. 
Nehexor stannade upp men vände sig inte om för se henne stega förbli. 
Tänk logiskt. Använde erfarenheter. 
Vingar.
De bevingade han stött på hade nästan utan undantag haft minst en bevingad förälder. Han hade sett dem stå bredvid varandra, hade sett minnen och upplevt känslan när något stort med fjädrar smek över päls. Det var andras präglade upplevelser. 
"Är båda dina föräldrar bevingade eller är det bara ena?" rösten bar korn av en nyfikenhet som tidigare inte uttryckts. Det var med säkerhet han uttalade orden, för han visste också att han hade fler saker att fråga innan han var färdig.

Hon stannade upp när hanen frågade om hennes föräldrar hade vingar, och blev stående med ryggen mot honom. Nej. Nej det hade de inte. De hade haft vingar. Bilder av dem flimrade för hennes inre blick. Hon kunde deras utseenden i detalj, mindes deras röster, deras dofter, rörelser. Men de var bara minnen nu. Inte mer. Kanske fanns de på en andra sida, där hon kunde se dem igen en dag. Men den dagen bad hon för att den skulle vara långt borta än. Fortfarande utan att vända sig om besvarade hon hanen med ännu en fråga. En hon ställt till många den senaste tiden.
     "Har du hört berättas om De Vita?" Hennes röst var låg men stadig, och nog tydlig för att höras.

Öronen spetsades knappt nämnvärt när tiken stannade upp. Att han inte kunde se varesig hennes ansikte eller empatiska signaler störde honom,  men det gjorde hans försök att tolka kroppsspråket desto ivrigare. 
Hon hade stannat. Hans egna tassar rörde sig inte, och de rosa ögonen blickade upp mot skyarna för en blotta sekund innan de återgick till att observera denna levande fascination.
De vita? Namnet ringade bekant, men enbart på en sådan nivå att det möjligen på sin höjd nämnts i förbigående många, många år sedan. Minnet hade inte uppnått den nivå av nästan perfektion förrens ganska nyligen, så det var mycket rimligt att information raderats ut från den väldiga grottsal som var hans huvud. Han var frestad att besvara hennes fråga på samma sätt som de andra, men han avstod. Vetgirigheten skulle en dag bli hans fall.
"Det är inte omöjligt.  Berätta mer." Det var mer liv i rösten än vad som tidigare uppenbarat sig under deras verbala katt och råtta lek.
Skulle tiken i ett senare skede vända sig om,  skulle hon se hur hans slimmade kropp vänts dig mot henne,  framben ihop och nosen nästan uppfordrande höjd mot vindens blåst.

Hon vände ansiktet nog för att fånga främlingen i ögonvrån. Han hade vänt sig mot henne. Inte omöjligt. Han hade kanske hört något, men i så fall troligtvis inte tillräckligt för att säga så. Om han inte fortfarande lekte med sina ord. Hon tänkte inte leka mer.
     "Vampyrjägare", svarade hon kort. Dimitrij vände bort blicken på nytt och fortsatte att med lugna steg röra sig bortåt.

Vampryjägare. Han kände sig nästan lurad. 
"Vampyrer finns inte." Sade han sakligt, lugnt. Han konstaterade sanning.
Nehexor såg henne fortsätta. Envishet stoppade honom från att följa efter. Det kändes ovärdigt att svansa efter.
Den nätta kroppen såg klen ut när en hård vind drog i den styva pälsen, men hans hållning förblev regalt ståtlig.  Han tänkte inte ge sig. Kanske att han hade funnit ett psykfall; de var alltid de mest underhållande.

Hon hörde honom svara och övervägde medan hon fortsatte att röra sig framåt i maklig takt huruvida hon skulle svara honom eller inte. En kraftig vindstöt fick henne att än en gång höja den ena vingen som skydd. Den andra vingarmen placerade hon mot marken för stöd, som ett extra ben, och hon stannade tillfälligt upp.
     I samma stund som vindstöten passerat öppnade hon sitt sinne och slängde det mot främlingens närvaro. Hon hade inte i avsikt att tränga sig in, annat än för att plötsligt, och nästan våldsamt, lämna bilder i den andres tankar. Bilder tagna ur hennes minnen, fyllda av mörka nätter, av blod och eld. Endast av Nattens barn och De Vita. Inte mer än ett fåtal bilder, vilka ganska snabbt flimrade förbi, men tillräckligt tydliga för att tydas även om de kanske inte skulle ses i detalj. Om hanen skulle förstå dem eller inte visste hon inte. Så snart hon lämnat bilderna drog hon mentalt sig undan på nytt. Fortfarande utan att vända om vek hon in vingens långa fingrar under armen igen och fortsatte framåt.

Först så var han rädd för att hans svar hade slukats av vinden och ignoreras när han såg henne fortsätta. 
Sedan brände det till i sinnet. Likt något glödande varmt, likt en lawars klor, trängde det in och lämnade märken. Bilder. Empatiska signaler.  
Han förlorade balansen när yrseln slog till. Hans fader,  som hade haft liknande gåvor,  hade beskrivit det som att i betalning mot starka sinnen, inte längre tålde nära kontakt med andras. I viss mån fungerade det; huvudvärk, yrsel och illamående var höjden av det pris han ibland fick betala. 
Vinden härjade över det nästan kala landskapet. Kastade aska i luften och drog skåror i det näringsrika lagret. Blåsten fällde honom utan större svårigheter, och han föll med höften och sidan först i vindens riktning.
På näthinnan fanns intryck av blod, av rädsla och av mer saker han inte helt kunde avkoda.
Hon lämnade hans sinne likt känslan av att långsamt dra ut ett vasst föremål. Det kanske var ögonblickligen,  men för honom var det en evighet. 
Nehexor försöke skaka på huvudet och återvänta upp på benen, men till trots en avtagande yrsel kom han bara halvägs; framben nästan raka, men resten av kroppen sänkt som om nertyngd av vikter. 
"Antingen är du galen och tror på fantasier som inte finns,  eller så har jag missat något." Sade han svalt. Han hade själv inte bestämt vad han tyckte än.

Hon kände hur hans sinne rörde sig på stället utan att lägga någon vikt vid det. När han sedan talade uppfattade hon mest lösryckta ord, men tillräckligt mycket för att förstå vad han sade och stannade upp för att se på honom. Fantasier. Hon svor för sig själv. Om det ändå varit så väl. Hanen såg inte helt stadig ut. Hade vinden fällt hans tidigare raka hållning, eller hade de tunna benen gett upp? Hon vände sig en aning mot honom, utan att egentligen vända bort ryggen, och granskade honom än en gång med blicken.
    "Kanske är vi alla lite galna", svarade hon, tillräckligt tydligt för att han troligtvis skulle höra. "Hade jag inte varit det hade jag troligtvis inte levt idag." Samtidigt kanske hon hade haft färre minnen att ångra i efterhand då.

Nehexor tog sats och fann sig åter stående på alla fyra. Det var ostadigt, nästan vingligt. Jur kroppen kunde svika honom så; det var förnedrande. 
Han höll blicken på henne, hörde hennes ord genom vinden. 
Först då uppenbarade sig det första leendet.
"Personligen så föredrar jag den galne framför den sunde. Mycket mindre-" han vinglade till när ytterligare en hård vind slog emot honom. Dock höll han sig upprätt. "-tråkigt"
Nehexor var inte den som som följde eller den son lät andra styra. Det låg honom inte för. Arrogant var det vissa som kallat honom.  Kanske stämde. Dock hävdade han i sitt försvar att vanliga vargar, de sunda och emotionellt styrda kreaturen,  aldrig skulle förstå.
Kunskap var den enda sanningen.  
"Berätta mer." Sade han. Krävde han.

Hon höjde märkbart på ögonbrynen åt hans sätt att uttrycka sig. På ett vis som krävde svar, trots att han själv nyss vägrat svara i annat än nya frågor. Hon var inte helt säker på om hon skulle finna det roande eller irriterande. Den långsmala svansen höjde sig bakom henne.
     "Gå med mig." Rösten var låg i tonen, men nog hörbar över avståndet. Det var inte en egentlig fråga, men gav främlingen alternativet att följa henne om denne ville höra mer, eller stanna kvar med sina frågor. Utan att säga mer, eller vänta på ett svar, lade hon båda vingarmarna tillrätta mot sidorna och fortsatte sedan att vandra bortåt. Fortfarande med långa, lugna steg.

Nehexor hörde hennes svar. Från hans sida fanns det ingen tvekan, och utan dröjsmål följde han tiken i stegen. Tiken - mörkersorgrädslamål - hon som visste något han inte gjorde.
Nehexor reflekterade inte över om den plötsliga förändringen i personlighet kanske vore underlig, att han som alltid gick i motsats riktning plötsligt fann sig själv så i en annans tassavtryck. Han brydde sig inte.
Huvudet bultade, men det värsta var över. 
Trots det att iver glödde under skinnet, osynligt på ytan, så skyndade den vita hannen sig inte. Fanns ingen anledning. Han såg till av avståndet inte ökade, såg till att det till och med minskade långsamt, men han gjorde ingen ansats att koma närmare än så.
En svag, svag empatisk signal skickades ut; nyfikenhet, vetgirighet. Det fanns ingen angelägenhet, men det empatiska var minglat med bara en bråkdel otålighet.