Tassar slog rytmiskt i marken, framkallade ett närmast öronbedövande ljud. Du-dunk, du-dunk. Hon kände sig jagad, stressad, rädd. Du-dunk, du-dunk. Hon slängde en blick över axeln, fick syn på en väldig mörk skugga som jagade henne. Du-dunk, du-dunk. Det fanns ingenstans att fly! Du-dunk, du-dunk. Det var ljudet av hennes egna skenande hjärta som dränkte henne desto närmare skepnaden kom. Du-dunk, du-dunk.
Scenen skiftade plötsligt, ljudet dog ut och hon fann sig själv stirra ner i en pöl av blod, sina mörka tassar dränkta i sörjan. Hon slogs av känslan att inte kunna andas innan hon började falla hejdlöst. Till marken, och vidare ner i blodet, men det hade ingen botten. Hon försökte kämpa emot, försökte ta sig upp till ytan men monstret drog ner henne i havet av blod, vägrade släppa taget. Hon kunde känna den metalliska smaken i munnen, som sedan snabbt fyllde hennes lungor...

Devaron vaknade med ett ryck, och hon skrek till av rädsla. Panikartat såg hon sig omkring i lyan, hela hon darrade samtidigt som hon hyperventilerade. Blicken svepte över syskonen som alla låg runt om henne. Hon var hemma i lyan. Hon var säker? Men det hade känts så verkligt, så skrämmande.

| Öppet för syskon |

Köttbitar höga som träd kantar den mörka lilla hanens drömmar. All mat han kan äta och mer. Men i drömmar så blir man aldrig mätt så han skulle kunna äta hur mycket som helst. Men i drömmar är man väl heller inte hungrig så… Den lilla hanen slickar sig om munnen och kastar sig huvudstupa in i en enorm köttbit. Med munnen full traskar han glatt omkring i köttvärlden. Det här är hans kungarike. Saknar bara lite tjejer sen hade det varit perfekt. Plötsligt hör han den ljusa rösten av en hona. Dath spetsar öronen och sväljer köttbiten och börjar röra sig mot röstens källa. Äntligen lite sällskap att dela all den här maten med. Den ljusa rösten eskalerar och Dathomir stannar upp. Den där rösten låter underlig men samtidigt bekant. Förvirrat lyssnar han till rösten som övergår i ett skrik.

Dathomir sprattlar till och reser sig upp. Hela hans mörka lilla kropp är uppburrad av ragg och han gör sig beredd att bekämpa vad än det är som orsakat tjutet.
”Vem där? Våga dig inte hit för då slår jag ner dig!” Men omgivningen är väl bekant och Dath inser att han befinner sig i lyan tillsammans med syskonen. Det är Devaron som skrikit så högt att det dragit ut honom ur köttvärlden.
”Va?! Vad händer?!” Raggen lägger sig på hans kropp och Dath ser sig förvirrat omkring i lyan som att försäkra sig om att det trots allt inte har krupit in någon inkräktare där. Men det är bara syskonen där och han räknar snabbt deras kroppar. Den orangea blicken fästs oroat på Dev och Dath hasar sig snabbt närmare och greppar efter henne med frambenen som för att dra in henne i en kram.
”Vad händer? Dev? Är du okej?” En idé plingar till i hans huvud. ”Vad drömde du?”

Hon svor på att hon fortfarande kunde känna metallsmaken i hela munnen och halsen, och stressen av att ha blivit jagad höll sig även den kvar. Hon kunde inte minnas att hon någonsin drömt något som känts riktigt så hemskt och verkligt förut, och det hela lämnade henne med en orolig känsla inom sig. Dathomirs plötsliga sömndruckna uttalande drog till sig hennes uppmärksamhet. Uppenbart förvirrad efter att ha vaknat till av vad hon antog var hennes skrik.
''Det..nej...det var ett monster...en stor svart skugga...''. Rösten var lika darrig som resten av hennes kropp. Hon försökte samla ihop sig bäst hon kunde så att hon kunde göra sig förstådd, men det var svårt. ''Den jagade mig, i evigheter. Jag kunde bara springa, men jag kom ingen vart. Den kom ikapp och drog ner mig i ett hav av blod...''. Hon rös till av tanken, minnet av drömmen fortfarande alldeles färskt i hennes sinne.

Det är så Dathomir ryser till av vad Devaron berättar. En stor svart skugga och ett hav av blod. Det låter inte som en trevlig dröm. Dathomir reser sig upp och undviker att störa de syskon som fortfarande sover. Vissa kan då sova igenom allt. Den lilla hanvalpen ser sig omkring i lyan men allt han ser är välkänt mörker. Det är inte ens morgon ännu. Han ser på Dev igen. ”Du är tillbaka i säkerheten igen. Här kan ingen skada dig och det finns definitivt inte ett hav av blod… här i alla fall”. Det sista lägger han till efter att ha funderat en stund. För inte kan han avgöra om det verkligen inte finns ett hav av blod någonstans i världen. Men i den direkta omgivningen där valparna får lov att vistas så finns de i alla fall inget sådant. ”Vill du försöka sova igen eller behöver du lite frisk luft?”

Dathomirs ord lugnade ner henne något, om än hon fortfarande hade kvar den där knuten i magen, fylld av rädsla och oro. Hon lutade sig mot hans hals och gav honom en lång kram, försökte upprepa för sig själv att det bara varit en dum dröm och ingenting mer.
''Vi borde nog sova, men jag vet inte om jag kan det nu'' svarade hon och reste sig upp. Frisk luft lät som en bra plan, om de bara kunde lyckas undvika nattväktarna så de inte hamnade i trubbel. Hon var inte den som räddes en utmaning i första taget. ''Följer du med ut? Vi kan försöka smyga oss förbi väktarna och hitta på något kul en stund''. Hon behövde något kul nu.
Innan hon väntat in hans svar så stack hon ut huvudet ur lyan för att se om kusten var klar.

Dev verkar känna sig bättre efter en stund och Dath känner sig lugnare med det.
Vi borde nog sova, men jag vet inte om jag kan det nu.
Dathomir nickar medhållande. Han känner sig klarvaken så att försöka sova igen kan bli en utmaning. På systerns förslag att smyga förbi nattväktarna och hitta på något kul en stund är väldigt lockande. Dev sticker ut huvudet ur lyan innan han får chansen att svara men Dath är redan med på planen. När Dev berättar att kusten är klar säger Dath åt henne att leda vägen och tillsammans smyger de så tyst de bara kan ut i natten.

[AVSLUTAT]