"I alla fall", babblade Tibast, helt omedveten om hur självcentrerad konversationen hade varit de senaste tio minutrarna. "mamma sa att hon skulle prata med Nilo och se till att jag får börja träna så snart som möjligt, du vet." Tibast sneglade på sin syster, men blicken fastnade sedan på en tikvalp i liknande ålder som passerade på gatan i motsatt riktning. I hennes sällskap fanns en äldre hona i liknande färger. Han log släpigt mot den yngre, och hon log blygt tillbaka. Nästan omedelbart efter bekräftelsen ignorerade han henne och vände tillbaka uppmärksamheten mot Tistel. "Det blir fett tänker jag. Du hjälper mig väl?" Han sneglade på henne, och såg att hennes blick inte låg fäst på honom.
     "Tagg", kallade han för att få uppmärksamhet igen. "Du hjälper mig väl? Att vinna liksom."

Tistel hade lyssnat, för hon lyssnade alltid, men blicken trevade runt området, över gatan, vilade på de vargar som rörde sig i området.  Hon fixade till luggen, numer utväxt och jämnt klippt så den precis slutade över hennes ögonfransar.
"Mm..."
Tagg. Det smeknamnet fick henne nästan alltid att rycka till, och direkt såg hon mot sin bror. Det smeknamnet var fånigt. Men hon kunde inte vara arg på Tibast länge, utan log snart sött mot honom.
"Självklart!" Tistel nickade. Tanken på att Tibast skulle bli en gladiator i Skuggfalls arena var både skrämmande och spännande på samma gång. Tänk att se sin egen bror slåss för äran bland alla kämpar. Tistel pep ivrigt till vid tanken. "Du kommer nog bli stark som pappa, om inte starkare, så du lär inte behöva mycket hjälp."
Tistels leende blev blygsamt. "Men du vet att jag gör allt för att hjälpa dig vinna. Jag kan hålla koll på motståndet, liksom."
Hon blinkade med ena ögat, men det kanske inte syntes så väl för luggen. "Åh Tib, jag vet inte vad jag ska göra... vad ska det bli av mig?"
Tistel hoppades hennes bror skulle ha svar, även om det kändes som ett hopplöst fall.

Tibast log brett över framtiden som hans syster målade upp. Ja... Starkast. Bäst. Vackrast. Allt låg inom nära räckhåll. Speciellt med Tistels hjälp.
     "Åh, det räknar jag med", log han. "Jag tycker du borde satsa på det, du vet. Du är bra på det. Att hålla koll." Han ville säga akta dig bara för att hålla koll på morfar, men Tistel råkade var en av hans favoritsyskon. Han kände inte för att vara elak - inte idag, åtminstone.
     "Tänk liksom, vilken duo. Jag jobbar framför publiken, och du jobbar bakom dem. Vi skulle bli oövervinneliga, tror du inte det?" Egentligen ansåg sig Tibast inte behöva hennes hjälp, men han tänkte vara schysst och erbjuda henne en mening med livet.

Tistel fnissade blygsamt. Åh, var hon verkligen det? Det kanske hon var. När Tibast sa det på det sättet insåg hon vilket bra team det var. Tistel hade en känsla av att en scen eller publik skulle skrämma vettet ur henne, så att smyga runt i bakgrunden kändes som helt rätt roll.
"Jag kan ju prata med motstånadarna. Inget dumt, liksom, det skulle jag aldrig... men, luska lite saker. Så kan jag berätta för dig sen."
Hon talade med en sänk röst och log mot honom. "Då behöver du inte oroa dig för några knep. Ingen skulle kunna fuska."
Tanken på att svaga motståndare skulle försöka sig på att fuska för att vinna segern i arenan fick Tistel att rynka på nosen. Fanns säkert många såna!
"Men du får bara inte dö på arenan, okej? Du måste vinna varje strid."

Inget dumt? Nåja, det fanns tid att jobba på den punkten. Tibast ville inte bli känd som en fuskare - men han var också helt säker på att han skulle göra allt som krävdes för att sprida sitt namn över Numoori som den främste kämpen i arenan. Med Tistels hjälp skulle det gå mycket lättare.
     "Du måste vinna varje strid." Tibast borstade av orden. Han skulle ge sig av snart för att börja sin träning, och han var övertygad om att det skulle gå strålande.
     "Naturligtvis, kära syster." Dö? På arenan? Knappast. Men han log ändå glittrande mot sin syster.
     "Så vi är ett team då!" deklarerade han nöjt. "Du får komma och besöka mig i Skuggfall så snart du kan." Tibast ville inte erkänna det, men han oroade sig lite. Han hade växt upp med många syskon och hade i princip aldrig varit själv. Om inte föräldrarna varit där, hade morfar eller ett annat syskon. I Skuggfall kände han visserligen några, men inte alls på samma sätt. Det kunde bli ensamt, och Tistels närvaro skulle göra allt bättre. Tibasts ego var dock lite för stort för att han skulle kunna erkänna att han ville ha sällskap.
     "Se mina framgångar med egna ögon, du vet."

Tistel nickade instämmande med ett mjukt leende. Det oroade henne lite att Tibast skulle slåss. Han kunde ju bli allvarligt skadad - inte för att hon inte trodde på honom. Men för att risken alltid fanns där. Hon skulle göra sitt yttersta för hans skull.
"Självklart." Hon mötte hans blick. "Så snart jag kan."

[Avslutat]