Prospero tog sats, satte fart och tog avstamp. Han hängde i luften, fri och flygande, med vinden virvlande runt sig. Ett ögonblick som kändes evighetslångt när han vek upp benen under sig, sträckte ut, och tog mark igen med framtassarna. Han tvingades ta ytterligare några språng framåt innan han fick stopp på rörelsen, varpå han vände sig om med ett triumferande skratt och svansen pendlande högt och vilt.
     "Ha-HA! Gör om det!"
Det var en solig dag i Civitas. Vargar myllrade runt på gator och torg som alla dagar, några boende, andra besökare till den levande staden. Den kalla natten hade gett rum för en värmande dag, med frisk luft och en stundvis stark vind. Prospero hade bestämt sig för att hitta på något vågat, och hade efter en stund fått med sig Tistel i äventyret. De hade strategiskt börjat leta efter längre och längre gap mellan byggnader och vattendrag, och utmanade varandra i att hoppa över dem. Inga svåra regler, ingen egentlig vinst utöver äran att ha hoppat längst och vågat mest. Efter att ha hoppat över vattenrännor och vid ett tillfälle tagit sats och skuttat över en handlares låga bord – utan att välta något! Prospero var väldigt stolt över den bravaden – så hade de beslutat sig för att ta till nya höjder. Ganska bokstavligt.
     Prospero trampade nästan dansant när han inväntade Tistels försök att hoppa mellan de båda byggnadernas tak, över glipan där en av de lägre gatorna anslöt sig till gatan ovan via en trappgång. Det var inte ett särskilt långt gap, inte egentligen, men Prospero var inte heller den största vargen. Han var fortfarande ung och gänglig, med lite för stora tassar för de långa benen. Just som Tistel verkade redo så avbröts deras fokus av en välbekant röst som undrade vad de höll på med. Prospero visste inte om han skulle känna sig påkommen och skämmas, eller lättad när Ivo dök upp längs trappen.

[PPar hejvilt
En väldigt snabb skiss på hur jag menar med trappen: [Länk]]

Tistel hade alltid älskat att hoppa, ända sedan hon kunde stå på tassarna. Det var vad hennes pappa hade sagt iallafall. Därför kunde hon inte låta bli att delta i Prosperos lek. Leken blev mer utmanande när de sökte nya hinder, och för att vara ärlig hade det blivit riktigt spännande. Prospero hade klarat den nyaste utmaningen - att hoppa över glipan till en av de lägre gatorna. Under var en trappa, och även om fallet inte var särskilt högt så skulle det säkert göra ont att landa på en trappkant. Dessutom var det av yttersta vikt att Tistel klarade det här hoppet. Hon kunde inte låta Prospero vinna!
Redo att bevisa sina hoppartalanger gjorde sig Tistel beredd att ta sats, men hejdade sig av ett välbekant nylle som dök upp bakom kanten i trappan. Det enda ögat såg nyfiket på dem båda och han log varmt både åt Prospero, sedan åt Tistel.
"Vi hoppar ser du väl," svarade Tistel. Ivo verkade inte vara påväg att dra igång en lektion i hur de kunde slå sig, vilket hon var tacksam för. Hon hade annars inte velat hoppa inför sin pappa, men nu var hon bestämd och envis att fullfölja hoppet som Prospero gjort. "Kan du flytta dig pappa? Det är min tur!"
Ivo snubblade uppför trappstegen när han insåg att han var ivägen och då satte Tistel fart. Hon hade växt den senaste tiden, längt på benen men var än valpig, och det fanns en viss osmidighet i hennes rörelser. Men likt Prospero for hon över glipan, sträckte ut benen så långt hon förmådde. När hon tog mark hade hon ett nöjt leende över läpparna när hon mötte Prosperos blick. Han hade kanske hoppat lite längre, men nästa gång var det Tistels tur att välja hoppställe. Blicken vandrade över till Ivo som roat såg på dem. Hon tänkte precis förklara att de faktiskt var mitt i en lek och skulle fortsätta. "Vill ni se mig försöka?"
"Pappa..."
Tistels diskreta protester föll för döva öron, och Ivo rörde sig mot kanten av glipan för att ta sig över. Han behövde inte ta sats, och vad som för Prospero och Tistel varit mer av en ansträngning blev mer av ett skutt för Ivos långa ben. "Va säger ni om de va?"

Tistel flög över trappan, och Prospero kände utmaningen bubbla i blodet. De hade båda klarat det här hindret. Nu var det dags för nästa! Han hade börjat kika efter ett nytt möjligt mål när Ivos röst påminde honom om att Tistels pappa var där, men till skillnad från Tistel så såg Prospero på med entusiasm när Ivo utan svårighet skuttade över. Hans ögon blev stora och runda.
     "Wow!" utbrast Prospero helhjärtat. Svansen viftade utan kontroll bakom honom. "Wowow, får du mer fart för att du har så långa ben? Hoppar man längre med fler ben att hoppa med?" Prospero trampade uppspelt. Han sträckte på sig så han stod längst ut på tårna och såg på Tistel med ett brett leende. "Jag tänker få jättelånga ben! Så kan jag hoppa superlångt!"

"Jamen såklart!" utbrast Ivo, även fast han egentligen inte visste. Han kunde inte jämföra med något, han hade ju alltid haft fler ben. Och de hade alltid varit långa, vilket han tyckte hade hjälp med både hopp och spring.
Med ett brett leende såg han mot Prospero som uppspelt trampade på stället.  Tistel besvarade Prosperos breda leende med sitt eget, och hon fnittrade till. 
"Ja vet nog minsann att du kommer få de längsta benen. Då kanske du kan hoppa superhögt, också, och inte bara långt," sa Ivo glatt. "Lille hoppjerka. Vart ska ni hoppa nu, då?"
Tistel skuttade på stället. "Det är min tur att välja nu! Visst, Prospero? Vad sägs om... hm..."
Fundersamt såg hon sig omkring och blåste undan luggen så att det skulle bli lättare att se. Hon ville ha en utmaning, men det fick inte bli direkt riskabelt. Utmaningen skulle ju trappas upp, lite svårare för varje gång. "Ah, där borta! Vad tror du om det?" Tistel hade lagt märke till en glipa längre bort, som kunde bli en perfekt utmaning. De skulle behöva gå upp en trappa till. Glipan var inte vid en trappa som deras senaste utmaning, utan var snarare som en indragning i väggen nedanför. På marken fanns ett handelsstånd som såg ut att sälja pälsar och hudar av olika sorter.

Prospero gav ifrån sig ett förtjust tjut när Ivo intygade att han skulle få de längsta benen. Han skulle kunna hoppa så långt! Och högt! Han reagerade inte på det skämtsamma smeknamnet, för upptagen med att trampa runt på stället och föreställa sig själv med jättelånga ben. Så föreslog Tistel nästa hoppställe, och Prospero följde hennes blick.
     "Ja! Det blir perfekt!" Han snodde runt på stället, föll ner i en hastig lekbugning, innan han rätade på sig med ett glättigt skall. Svansen vevade okontrollerat. Han vände sig om mot Ivo, och studsade upp med framtassarna mot den äldres främsta ben. "Kom!" Lika fort vände han om mot Tistel igen, och med en ny, utmanande bugning satte han av mot det nya målet.

Tistel fnissade förtjust och följde efter Prospero som satte av mot det nya målet, med sin pappa lojt travande efter dem. Hon hade redan glömt att hon skämdes lite över Ivo, för upptagen med leken. Hon kunde inte låta Prospero vinna för lätt!

[Avslutat hihi<33]