Det var inte ofta Maksim och Varya bråkade, och om så var fallet var det enstaka konflikter som snabbt uppklarades. Den här gången var det annorlunda. Han hade sagt saker till henne, ord som han ville ångra och ta tillbaka, men som också hade varit sanna.
    Hans ben darrade där han rörde sig långsamt i mörkrets täcke. Kroppen var tryckt mot marken, öronen vilandes mot nacken; rena motsatsen till hans tidigare hållning. Det var längesedan han känt sig så sårbar, ensam och osäker på var han skulle ta vägen. Han ville inte spendera natten i deras lya, för han ville inte riskera att stöta på henne där.
    Därför rörde han sig i riktning mot den han visste skulle låta honom stanna över natten. Utanför hennes hem stannade han upp, osäker på om det var ett smart val. Tyst, för att inte riskera att väcka någon annan, uttalade han lågt hennes namn.
    “Tistel?” 

Tistel sov alltid lätt. Det var som om hennes sinne alltid uppfattade annat i bakgrunden, och när Maksims röst, lågmäld men ändå klar och tydlig, ekade i bakgrunden slog hon upp ögonen. En del av henne saknade att drömma, att vältra sig i djup sömn som höll henne sovande till sent på morgonen. Något sade henne att de tiderna var över för alltid.
     På tysta tassar reste sig Tistel från sin sovplats hos familjen och stack ut huvudet ur lyan, mötte Maksims blick. Han såg krossad ut, ensam. Sårbar, på något sätt. Som en liten valp, en nykläckt fågelunge. Tistel gav honom en medlidsam blick och trädde ut i natten till honom. "Maksim," viskade hon. "Hur är det fatt?"

Det kändes som om en evighet passerade innan Tistel dök upp. Under tiden hade han kunnat tänka sig alla möjliga scenarion om vad Varya skulle göra nu, hur hon skulle överge honom för Katya.
    Maksim bet ihop käkarna och suckade. Istället för att svara på hennes fråga skakade han långsamt på huvudet. Det skulle vara tillräckligt svar för att hon skulle förstå hur det stod till med honom. Att hans blå blick var fästa på hans egna tassar talade också för det, något han gjorde när han blev osäker eller rädd.
    ”Får jag stanna hos dig?,” viskade han lågt. Försiktigt vände han upp huvudet mot henne. ”bara inatt.”

Han svarade med en huvudskakning, och Tistel lät det vara där. Hon tänkte inte pressa på, tänkte inte dra svar ur honom. Så funkade inte deras vänskap.
     "Det är okej, min vän," mumlade hon och drog honom till sig. "Så klart får du stanna. Inatt, eller hur länge du än önskar."
Hon släppte och såg över axeln med ett leende. "Kom. Du är alltid välkommen hos mig."

[Avslutat]