Aurora knuffade undan djurhuden som hängde över dörröppningen för att skänka rummet innanför lite avskildhet, och klev in. Huset ekade tomt, men det gick inte en sekund utan att hon hade stenkoll på vad som föregick inför dess fyra väggar. Därför var inte Aurora förvånad när hon såg Tistel vila på en hög av fluffiga djurpälsar, demonstrativt bortvänd från den enda spegel i rummet. Ljuset i rummet var något dämpat av den tunga murgröna som tilläts drapera fönstret, men färgklicken till dotter var ändå inte ett problem att uppfatta, inte ens för Auroras ögon.
     Hon tog sig närmare och la sig ner bredvid sin dotter, fast på golvet.
     "Hej Tistel", sa hon mjukt och sökte bestämt sin dotters blick. Hon fick ett kort ögonkast till svar innan Tistel verkade vilja vända bort huvudet - kanske för att dölja den avklippta luggen? "Nej." Aurora stoppade henne. "Titta på mig." Återigen sökte hon sin dotters blick, uppmanande och obeveklig.
     "Får luggen dig att känna dig ful?"

Tistel vände bort ansiktet, men hennes mor lät henne inte. Hon stoppades, och blev genast tårögd när mamma tvingade henne att möta hennes blick. Hon kände sig så fruktansvärt ful, hiskelig. När Aurora ställde frågan nickade Tistel och gjorde ett tappert försök att inte snörvla till. Hon var ful när hon grät, också.
"Ja," medgav hon ynkligt, knep ihop glasartade ögon som brände av tårar. 
Hon ville visa att hon verkligen lärt sig sin läxa. Aldrig, aldrig mer ville hon göra fel.
"Alla skrattar åt mig."
Det var svårt att möta mammas blick. Tistel kände sig sviken, på något sätt, men mest av sig själv.
"Jag ska aldrig göra om det igen, jag lovar och svär."

Aurora hummade och la huvudet på sned när hon studerade luggen. Den hade växt ut något, men var fortfarande underligt kort och stubbig, speciellt om man visste hur den borde se ut. Det vackra svallet var bara ett minne blott.
     "Åh, jag vet, blomman min", Aurora fortsatte i den hummande tonen. "Älskade, älskade Tistel." Hon hade djup ögonkontakt med sin dotter, och drog henne närmare sig. "Du får inte låta någon annan bestämma om du är vacker eller inte. Om det är du som bestämt att du är vacker så kan aldrig någon ta det ifrån dig. Aldrig. Nästa gång någon skrattar", vilket Aurora tvivlade starkt på att någon gjorde, Tistel var fortfarande bedårande, "vill jag att du håller huvudet högt, Tistel, och kommer ihåg att du har kontrollen. Vi är vackra, min älskade, och det är en styrka. Men vi får aldrig låta någon göra det till en svaghet. Förstår du?" Hon pussade Tistel över de mjuka lockarna. "Din lugg gör dig speciell. Det är bättre att stå ut än att inte vara någon alls."

När mamma pratade på det sättet mjuknade Tistel alltid, öppnade upp sig som en månblomma slog ut för månen. Hon lutade sig in i sin mors varma famn. Varm. Varm, och trygg. Som det skulle vara. Tistel mötte hennes blick.
"Jag... jag förstår," svarade hon lydigt. Hon hade förstått, vartenda ord, men att faktiskt leva upp till dem skulle bli svårare. En barnslig naivitet som blint trodde på hennes mors vartenda ord fick hoppet att blossa i Tistels bröst. 
Det är bättre att stå ut än att inte vara någon alls.
Hennes nedstämda uttryck sken upp, men än fanns spår av förtvivlan i hennes spröda röst. "Tänk om de inte slutar skratta. Tänk om... åh."
Tistel visste inte ens. Hon kände sig litet modigare, men ville fortfarande bara gömma sig inomhus tills luggen växt ut igen. Tveksamt mötte hon sin mammas blick. Rösten var mycket liten när hon pratade. "Jag vill vara lika modig som du, mamma."

"Tänk om de inte slutar skratta." Auroras leende blev bredare, men otroligt kyligt på samma gång.
     "Stirra dem i ögonen tills de slutar", svarade hon. "Det blir deras första chans. Om de gör det en andra gång så hämtar du mig, så ska vi se vad som är så roligt." För en kort sekund gnistrade kyla i Auroras blick när det blev iskallt runt dem, men sedan återvände värmen och bara en sval pust blev kvar. "Detsamma gäller om dina syskon skulle få problem, eller ge dig problem. I den här familjen står vi upp för varandra." Hon kysste dottern över hjässan, där håret var tjockt och långt.
     "Det finns styrka i gemenskap. Man behöver aldrig vara rädd så länge man har en vän eller någon nära."

Tistel huttrade till. Hon var ibland lite rädd för mamma, men allra mest såg hon upp till henne. Hon var alltid så cool, visste alltid vad hon skulle säga. Sån ville Tistel också vara. Hon nickade, lättad när kylan väl lade sig lika fort som den kommit.
"Tack mamma."
Tistel tryckte sig nära henne. "Jag älskar dig!"
Hon log sött, mungiporna dragna i ett mjukt och lyckligt leende. Ledsamheten började sköljas bort. Allt skulle ordna sig.

[Avslutat!]