Det var med mjuka steg han rörde sig mot Auroras och Ivos boning. Han ville gå igenom barnbarnens uppgifter med dottern innan nästa nymåne, och helst av allt öva lite också så att de inte råkade sätta eld på någon. Det vore... mindre bra.
    Ett snyftande ljud fångade hans uppmärksamhet och han stannade abrupt upp. Öronen ryckte till och han såg mot det rum han hör ljudet ifrån. Med försiktiga steg lämnade han korridoren och blicken föll snart på en bekant, rosa liten individ.
    "Tistel?" han såg henne hoppa till när han tilltalade henne. "Hur är det, vännen? Varför gråter du?"

Tistels okontrollerade snyftande och hulkande upphörde inte förrän hon hörde en bekant röst. Genast hoppade hon till och snodde runt, ögonen blanka och fullkomligt tydliga tack vare den abrupt klippa luggen som föll över hennes hjässa. Hon såg sin morfar, och blev smärtsamt påmind om anledningen för hennes straff.
"Ja-ja.. jag..."
Tistel försökte att få kontroll över orden men gråten var så intensiv att hon mest kämpade för att andas ordentligt.
"Det var inte me-heningen," grät hon. "De-et jag gjorde. Jag ska aldrig göra det igen."
Hon hoppades att han förstod, för hon förmådde inte att tänka mer på vad hon gjort. 
"Titta inte på mig," Nästan dramatiskt vände sig Tistel in mot hörnet igen. Det kändes fruktansvärt att bli sedd nu när hon var så ful. Luggen skulle växa ut igen, men det skulle ta tid, och tills dess skulle Tistel inte kunna visa sig för någon.

Det gjorde ont att se henne så här ledsen. Hon fick kämpa för att få fram orden i gråten. Det var något med henne som var annorlunda, men han kunde sätta tassen på vad det var.
    "Titta inte på mig!"
Med besvärad min såg han henne, i en yvig rörelse, vända sig mot hörnet igen. Hon hade definitivt plockat upp Auroras fallenhet för det dramatiska. Försiktigt gick han närmare och tryckte mjukt huvudet mot henne. Tistel skakade av gråt inunder hans panna.
    "Jag vet, blomman min. Vi ska hitta någon som kan lära dig kontrollera det."
Både för hennes egen och resten av flockens, samt Evens, skull. Det vore inte bra om hon fick reda på sådant hon ännu inte hade att göra med.
    Grendel höjde blicken och försökte få ögonkontakt med henne. Det var inte förrän nu han såg vad det var som var annorlunda.
    "Men vad har mamma gjort med din lugg?"
Om sanningen skulle fram så var det mest en gissning, men han hade sett tillräckligt av Auroras uppfostringstekniker för att känna att det var en kvalificerad sådan.

Vi ska hitta någon som kan lära dig kontrollera det.
Sakta sneglade Tistel över axeln och såg upp mot morfar. Hon såg hopplöst ledsen ut, men något litet och hoppfullt glimmade i hennes blå blick.
"Tror du... tror du det finns någon sån...? Kan jag verkligen lära mig?"
Men vad har mamma gjort med din lugg?
Tistel flämtade till och stirrade upp på morfar. För ett ögonblick ville hon berätta, men sedan skakade hon på huvudet.
"N.. nej, det var... "
Hon suckade. "Jag ville klippa den, men bara lite... men... men Tibast..."
Hennes läpp darrade. "Vi lekte bara och så blev jag så ful."

Han log mjukt när han såg någonting glimma till i hennes blick.
    "Det tvivlar jag inte ett ögonblick på."
Tistel var smart, och hade huvudet på skaft. Allt som behövdes var någon som visade henne vägen.

Grendel höjde förvånat på ögonbrynen när dotterdottern plötsligt flämtade till, och för ett ögonblick trodde han att han träffat mitt i prick. Men när hon började prata om att hon och Tibast hade lekt så blev han med ens osäker igen. De var valpar, sånt där kunde hända då. Han hade förlorat sin egna bror på grund av en lek. Så att en lugg försvann var inte så himla underligt.
    "Hey, du är inte ful," han buffade mjukt på henne med nosen. "Luggen kommer växa ut igen. Dessutom kan man se ditt söta ansikte nu när den inte är i vägen."
Han hoppades att det skulle kunna göra henne på lite bättre humör, även om han var väl medveten om att luggen betytt mycket för henne.

Tistel sken märkbart upp åt Grendels ord. Nu kan man se ditt söta ansikte. "Menar du det...?" Hon snörvlade ynkligt till men log nu svagt, ett sött litet leende som krökte de mörka läpparna. Det var lite plötsligt kanske, men hon sträckte sig efter sin morfar när han buffade henne och slog tassarna om honom. "Du är bara bäst, morfar!"
Förlusten av luggen sved ännu, och det fanns nog inte komplimanger nog att ersätta den, men den skulle ju växa ut igen. Det var inte som om hon förlorat sin nos, eller ett öra. Det var ju bara lite päls, när allt kom omkring... även om hon inte kunde vänta på att luggen skulle växa ut helt igen.

Tacksam över att hans ord verkade haft en positiv inverkan började svansen lugnt gunga. Grendel nickade bekräftande.
    "Ja, det gör jag." svarade han med ett leende.
Tillgivet gosade han in nosen i hennes päls när hon slog tassarna om honom. Även om han inte fick något annat vettigt gjort idag kunde han i alla fall sova gott i vetskapen att han förgyllt Tistels dag lite.

[visste inte hur jag skulle avsluta, så ta ett superderpigt avslut...

Avslutat!]