Känslan av att tankarna var i oordning slog Aurora med full kraft, och hon blev till synes utan anledning påmind om gamla minnen - Tistel som nyfödd, Tistel som kurade sig under hennes blick, Tistel från gårdagen - innan hon med en tydlig blick mot dottern satte stopp för angreppet. Sinnesförvirringen försvann och Auroras tankar var hennes egna igen.
     "Jag är ingen telepat, min blomma", sa hon beklagande. "Så jag kan inte ge dig tips. Men vad jag kan göra är att säga vad jag känner. Minnena du letar efter visar du inte bara för dig själv, utan för mig också. Du måste vara mer diskret, kanske..." Aurora hade ingen aning om hur telepati fungerade, och hon kände sig handfallen. "Jag vill att du ska vara en vålnad, Tistel. In och ut utan spår. Försök igen."

"Jag vet... Men det är svårt."
Tistel visste att det inte var en ursäkt. Hon tog ett djupt andetag, upprepade sin mammas ord i huvudet som ett mantra. "Som en vålnad. In och ut utan spår."
Tistel försökte igen, skickade ut en trevare, lätt och diskret. Hon föreställde sig sin kraft som dimma, som lätt rök. När hon nått sin mors sinne vecklade hon ut kraften, långsamt. Försiktigt. Det krävde oerhört mycket energi, och tog tid. Långsamt. Hon försökte att se på sin mors uttryck om hon gjorde sig bemärkt när hon med stor försiktighet bläddrade till ett minne hon inte sett förut. Pappa var där. Han var ung. Mycket yngre. Kommer du hit ofta? Asså du är som en ros liksom.
Tistel rynkade på nosen och drog sig undan. Usch, vad pinsamt. "Du och pappa... ni dödade en zombie första gången ni träffades?"
Det lät för märkligt för att vara sant, men Tistel hade sett det.

Aurora stod tyst och lät dottern ta sin tid. Förr eller senare skulle hastighet vara av yttersta vikt, men den dagen var ännu inte kommen. Nu var det viktigt att Tistel lärde sig.
     "Du och pappa... ni dödade en zombie första gången ni träffades?" Aurora skrattade, ett klingande ljud.
     "Nja", svarade hon med glimten i ögat. "Jag räddade honom från zombies, kan man väl säga. Han var hemskt gullig, så jag var nästan tvungen." Auroras nos rynkades av ett flin.
     "Hurså, Tistel, trodde du inte att jag hade det i mig?" Hon höjde ett ögonbryn. "Tycker du jag är gammal, eller?" Även om Auroras blick var förmanande hade hennes röst ett tydligt lager av humor.

Tistel fnittrade till. Det var svårt att gå miste på moderns humor. "Jag trodde bara det var pappa som var Zombiejägaren av er två," log hon. "Får jag försöka igen?"
Modern nickade tillåtande och Tistel förberedde sig. Den här gången letade hon genom moderns sinne, försökte röra sig obemärkt genom hennes tankar utan att göra sig bemärkt. Det gick fortare, den här gången. Tistel började få kläm på det.
"Åh," andades hon och log sedan. Ett gammalt minne, mycket äldre än Tistel själv. "Du och Varya, mamma. Ni fångade fisk i Itrozo."
Det värkte lite i hjärtat. De hade varit så små då.

Tistel var skapad av henne och Ivo, och det skulle aldrig komma en dag när Aurora inte litade på sin egen avkomma. Hon nickade, och väntade på resultatet med en vaksam alerthet. Hon väntade på minsta sinnesförvirring eller känsla av trängsel i huvudet, men inget kom. Dessutom, insåg hon när hon såg Tistels leende blomma upp, gick det snabbare den här gången också. Aurora var mycket nöjd.
     "Jaa", suckade Aurora kärleksfullt. Minnet var aningen suddigt, som om hon såg på det genom ett smutsigt glas, men ännu kunde hon minnas deras uppspelta röster och fruktlösa försök att fånga fisk. De hade tagit hand om varandra redan från början av det Aurora räknade som sitt riktiga liv. "Jag hoppas verkligen att du hittar din egen Varya en dag, älskade. Det är allt jag kan önska åt mina små blommor." Och jag hoppas att jag hinner träffa henne. Aurora nickade mot en kullen, där resten av gruppen befann sig på andra sidan. "Kom. Du har jobbat bra. Du förtjänar att ta en paus."

"Det hoppas jag med, mamma," log Tistel. Hon var omgiven av vargar, men hade ingen vän på det sättet. En riktig vän. Tibast kanske, men han var hennes bror, hennes kött och blod. Malva stod henne nära, men de skildes åt på så många sätt. Hon hade ingen som var vad Varya var för Aurora.
     Lydigt följde hon sin mor tillbaka mot kullen där resten av gruppen befann sig. "Mamma... Tack för att du hjälper mig. Det betyder allt."

[Avslutat]