Det var svårt att beskriva hur fri Lora kände sig så hon spatserat runt i den stora staden helt utan varken bjällror eller vuxen tillsyn. Visst hade hon ett halsband med någon speciellt mamma-sten runt halsen men inget som oväsnades och ingen som gick två steg bakom henne med vakande ögon. Det hela gjort henne fullständigt upprymd och hon önskade att Timo varit här med henne så de kunde gjort något riktigt kul ihop. Men i hans frånvaro fick hon väl se till att vara vild och dum för de båda.
Trotts att få la märke till henne i vimlet och att hon inte var under uppsikt lät hon osynligheten omfamna henne. Hon övade fortfarande med kraften men kunde hålla sig dold i några minuter med bara måttlig ansträngning. De bruna ögonen sökte igenom området i jakt på ett offer för det episka prank hon planerat. En slank unghona med hjorthorn och piggar längs ryggraden fångade snart hennes uppmärksamhet och hon smög sig närmre, studerade den andras rörelsemönster och beteende. Uppspelt kvävde hon ett fnitter och skred till verket. Med lätta steg mycket passande en ninja kryssade hon sig fram till Vikaanen, noga med att inte göra ett ljud. Främlingen hade stannat och studerade något på ett av alla marknadsstånd, exakt den sortens distraktion hon behövde. Snabbt böjde hon sig fram och blåste en varm luftstråle rakt i den andres öra. I nästa sekund tog hon ett smidigt skutt bakåt för att undkomma eventuella reaktioner, fortfarande hade hon lite ork kvar för att hålla kraften uppe.


[Zaria]

Det hade bara gått ett par minuter efter att hon skilts från Poppel och hennes mor, och Zaria rörde sig nu framåt genom folkmassan ännu en gång. Matvei hade försvunnit bland handelsstånden och hennes bleka blick sökte sig mellan de närvarande i ett försök till att få syn på honom. Men så fick hon syn på något annat som fångade hennes uppmärksamhet tillräckligt länge för att hon skulle stanna upp. Det var ett vackert halsband med en slät ädelsten - blå och djupt som havet själv. Åtminstone vad hon hört i historierna.
    Redan vid första anblick insåg hon vem hon förknippade halsbandet med, och som om någon fattat tag om hennes sinne och handlingar lyckades hon byta till sig halsbandet. Janos ville förmodligen inte ens ha det, efter vad han sagt - och hon var själv osäker på varför hon ens ägnade sig tiden.
   En varm och överraskande luftstråle fick Zaria att förvirrat se sig omkring. Det hade gått rätt in i hennes öra, vem hade ens lyckats nå dit? Hon såg sig omkring, men ingen som kunde anses skyldig syntes till. Hade hon inbillat sig?
    “Vem där?” Zaria knep ihop käkarna. Det var inte rimligt att någon kunnat ta sig så tätt intill henne utan att hon skulle sett eller hört denne. Inbillning måste det ha varit.
    Zaria sträckte aningen på sig och såg sig om en sista gång innan hon långsamt började att röra sig bort från marknadsståndet.

Det krävde verkligen all självbehärskning hon kunde åkalla för att hålla sig från skratt. Främlingen såg rakt på och igenom henne för några sekunder och hon kunde höra sin egen puls bulta i öronen, men sen fortsatte den andre sin färd. Lora kunde känna en svag huvudvärk ta form och visste att det var hög tid att gå in i fas två av sitt episka prank innan kraften skulle ta slut. Med extremt lätta steg trippade hon efter främlingen. Hon försökte minnas hur den andre talat både med handlaren och när hon frågat om något var där. Upprepade orden i sitt sinne gång på gång och försökte föreställa sig hur hon skulle få sin egna röst att låta liknande. Det fanns inte direkt någon möjlighet att öva så det var bara att köra på. Hon smög sig upp så nära bakom den andre hon bara kunde utan att komma upp vid sidan av henne. Med stor finess reste hon sig sedan på bakbenen för att komma lite högre upp och gav ifrån sig sin bästa imitation.
"Oj vad han luktade äckligt.."
Muttrade hon som om hon försökt säga det för sig själv men det kommit ut för högt. Det var inte en klockren imitation av den främmande tiken men inte helt misslyckas. Flera omgivande vargar vände sig om emot vikaanen men frågande eller förorättade blickar.
"Åh nej.. det var visst bara jag som fes."
Följde hon kvickt upp och nu var det omöjligt att hindra ett litet fnitter från att slinka ut. Snabbt tog hon till flykten och skuttade iväg från den andre, placerade sig själv på säkert avstånd med ett per vargar mellan sig och hennes totalprankade offer. Det här var för roligt och till stort nöje hörde hon några skratta åt vad de trodde var någon som tänkte pinsamt högt.

Zaria skakade bort tanken av att någon förföljde henne och fortsatte framåt genom gränden. Det dröjde dock inte länge innan någon talade, och det var inte förrän blickar riktades åt hennes håll som hon insåg att rösten hade varit hennes. En djup fåra bildades i hennes panna av ren förvirring. Det var inte hon som hade talat, dels för att hon aldrig skulle yttra något sånt öppet, dels för att rösten inte helt hade varit hennes.
    “Åh nej.. det var visst bara jag som fes.”
    Zaria stelnade till och återigen såg hon sig ursäktande omkring. Ett lågt fnitter undgick dock inte hennes skarpa hörsel och snabbt såg hon åt vänster, precis i tid för att se en liten skugga springa förbi henne.
    Utan att tänka särskilt länge skyndade hon sig ifrån den folksamling hon befunnit sig i, dels för att komma undan den pinsamma situationen men också för att ta reda på vem som höll på att skoja med henne. Hon fann individen snabbt, en ljus liten valp med mörkare ansikte som gömde sig bakom ett äldre par.
    Hennes bleka blick sökte sig skarpt till valpens, obrydd om det äldre vargarna som gav dem två ett par blickar innan de flyttade på sig. När de var ensamma sträckte Zaria på sig aningen.
    “Vill du förklara dig?” Hennes röst var kall och aningen barskt. Hon hade inte tid för det här. Det här var bara en av anledningarna till att hon inte tycka om valpar. "Eller, tänker du förklara dig rättare sagt."

Sablans. Förstå förstod Lurlei inte riktigt vad som hände, blicken flackade från främlingen till sina egna tassar och tillbaka igen. Hon hade tappat kraften, måste ha börjat synas redan då hon slank iväg bort från Vikaanen. Påkommen.
"Eeehhh"
Löd hennes mycket välformulerade svar medan hon kände stressen öka. Den andre såg verkligen inte glad ut.
"Asså det va bah ett prank typ.. heh"
Hon gav honan sitt bästa försök till ett charmigt leende.

“Bara ett prank typ?” Upprepade hon långsamt och tydligt, fortfarande med samma stela uttryck som tidigare.
    Leendet på valpens läppar fick inte Zaria att smälta utan snarare tvärtom. Hon rynkade ogillande på pannan, bildade djupa veck som inte tycktes passa in i det unga anletet. Varför, av alla i den här staden, skulle den som mest ogillade valpar lyckas bli utsatt för inte bara en men två på samma dag?
    Vaga minnen från valparna hemma fick henne att sucka lågt och skaka på huvudet. Det låg trots allt i deras natur att leka och busa. Och att gråta mycket. Zaria ville inte ställa till en scen, och ville inte riskera att få främlingen att gråta.
    “Det är okej”, mumlade hon lågt och lät den bleka blicken möta valpens. “Gör bara inte om det.”

Främlingen tycktes vara fullkomligt humorbefriad och Lora kände hur situationen bara blev mer och mer svettig för varje sekund som den andre nålade fast henne med blicken. Hon gjorde sitt bästa för att upprätthålla sitt breda leende i hopp om att ändå kunna charma honan litegrann. Efter några outhärdliga ögonblick verkade det till slut funka och honan gav efter, sa att det varit okej. Lora andades ut men försökt att inte visa riktigt hur lättad hon var. "Gör bara inte om det." Den andre såg väldigt allvarsam ut men om det var en sak som hon inte kunde lova var det att sluta prankas, det skulle inte hända på tusen år.
"Jag svär"
Svarade hon ändå med ett snett leende och höll upp den ena framtassen för att göra en löftes-fistbump med den andre, precis så som hon lärt sig av Aleks.

Zaria nickade långsamt och nöjd åt ynglingens kommentar. Blicken lät svepas kring samlingen av andra vargar. Hon var inte säker på om hon helt ut trodde hennes ord, men Zaria tänkte inte lägga någon större energi på det. Så länge valpen höll sig borta från henne spelade det ingen roll.
    "Bra." Svarade hon kort och vände åter blicken mot valpen. Aningen förvirrat såg hon hur den ena tass var lyft mot luften och riktad mot henne. Var det ytterligare ett prank? Drev hon med henne?
    "Vad gör du?" Frågade hon aningen sammanbitet. Zaria förstod inte varför hon stod kvar. Det enklaste vore att bara vända om och gå, men en känsla djupt inom henne höll henne kvar. Kanske var det rädslan och omtanken att något kunde hända en ensam valp i Civitas, trots att hon ogillade dem. "Ta ner tassen."

Med en genuint förvånad min blinkade Lora några gånger och såg sen djupt in i den andres bistra ögon. Lätt deperat vifftade hon lite med tassen.
"Dont leave me hanging kom igen, de va ju ett löfte du måste bumpa på de!"
Det där första hade hon hört storbarnen säga i såna här situationer och tyckte det lät coolt, egentligen hade hon inte lärt sig så mycket Nimorian än. För ett ögonblick undrade hon om det var fult att bumpa på något som hon inte avsåg hålla, men hon tänkte att det hemliga handslaget bara gällde med hennes syskon inte främlingar.

Zaria skakade missnöjt på huvudet. Hon hade inte tid med det här, oavsett om valpen var ensam eller inte. Någon vuxen borde finnas i närheten 
    “Det tänker jag inte göra.” Hon suckade lågt och vände sig bort från valpen. “Du borde kanske hitta din familj. En annan du busar med kanske tar det sämre än vad jag gjorde.” Och med de orden vände sig Zaria om och lämnade valpen kvar ensam. Hon hade inte tid. 

[Zaria gör ett försök till att lämna, tänker du får avgöra hur det går! :) ]

Lurlei gav den sura och tråkiga främlingen en bister blick.
"Gnäbb-gädda"
Fnös hon fram åt hennes förmaningar. Det var lite extra roligt, eftersom honans långsmala ansikte påminde lite om en gäddas. Men främlingen verkade ha beslutat sig för att ge sig av, och Lurre tänkte inte hindra henne. Hon verkade ändå ha kommit undan relativt lindrigt, även om hon tyckte främlingen kunde ha uppskattat hennes humor lite mer.

[Avslutat]