Dagarna som följde Elphabas död var... konstiga. Fay ville än inte tro att det var sant. Kunde inte förstå det. Och kanske var det tur, för medan hon kände sig tom och ledsen så skyddade chocken hennes unga sinne från att helt bryta ihop. Erakan hade tagit hand om dem. Tagit dem till sig i mammas ställe och Fay kände sig själv klamra sig fast vid honom som om han var det enda hon hade kvar. Hans många sagor och historier var höjdpunkten på en annars dyster dag. Den enda stunden då hon kände att allt var någorlunda normalt.
    Fay var trött när hon, Gary och Erakan nådde Civitas. Försäljarna lockade inte som förut och varje mörk varg som påminde om honom fick henne att kura bakom Erakan. Gatorna var fyllda av vargar och chansen att hitta några av deras släktingar liten i den obarmhärtiga trängseln. De beslutade sig för att stanna intill ett avsides tält, där valparna kunde vila upp sig och få något att äta. Det dröjde inte länge förrän Fay somnade, härjad av drömmar som fick hennes kropp att rycka. När hon vaknade hörde hon Erakan, talandes med någon bredvid sig. Om familj. Syster- och brödraskap. Hon kände igen rösten och kikade upp för att se en bekant bjässe – Lev. Större än när hon senast sett honom. Den gången då hon had— då han hade fått henne att ljuga om var hans bror var. Det var en incident hon fortfarande skämdes lite över. Även om det faktiskt inte hade varit hennes fel. Inte helt i alla fall.
    Han pratade om sin flock. Om gemenskap. En gemenskap som Fay saknade nu när Elphaba inte längre fanns. Mamma. Hon saknade henne. Saknade hennes röst. Hennes doft. Mamma var så stark. Det var ju vad alla hade sagt; Airi, Sari och alla de andra som var med under måntemplets fall. Hon hade klarat sig medan pappa... inte hade gjort det. Varför var det så? Om mamma var så stark, varför hände det här? Varför fanns hon inte mer? Det kändes så orättvist. Fay tänkte på sin mammas ord, samma ord hon upprepat varje kväll: var starka. Hon och Gary behövde vara starka. Där och då bestämde hon sig.
     "Får man lära sig bli stark hos er?" Fay lyfte huvudet från marken och såg upp på Lev. Hennes röst var svag. Ovan. Dagar av gråt hade lämnat hennes hals rå och svullen, och hon fick harkla sig innan hon fortsatte. "I sådana fall hade jag velat lära mig det hos er. O-om jag får."
   
[Öppet för Erakan och Gary också, om Nish och Alice känner sig sugna <3]

Det fanns få samtalsämnen som lyckades ta fram Levs mer pratglada sida. Det sade dock inte så mycket för de som inte kände honom. För som bäst uppfattades han nog bara som fåordig och kortfattad. Men Cirkeln var ett sådant ämne. Den äldre, men mindre, hannen ställde frågor som Lev svarade på så gott och ärligt han kunde. Flocken hade börjat som en familj, ett hem, för de som inte längre hade något. För honom hade det aldrig varit något annat än just det. Men han förstod att de här tre själarna saknade det.
     Lev hade känt igen henne redan innan hon talat, men hade avsiktligt inte uppmärksammat det. Det han klandrat henne för då, kände han ingen illvilja över längre. Istället såg han sorgen i hennes blick, tröttheten i rösten som skvallrade om gråten.  
      “Det får man,” svarade han sakenligt och nickade åt henne. Lev ville inte erkänna det, men han tyckte synd om henne, om dem allihopa. “Bli stark så man kan skydda sin familj, sina bröder och systrar,” fyllde han i. Att han själv kände sig misslyckad i det avseende var ingenting han lät färga av sig på orden. “Det är viktigt i Cirkeln. Är det viktigt för dig?” Lev sänkte inte huvudet utan bara blicken för att se Fay rakt i ögonen.

Hon drog framtassarna till sig, funderandes. Inte för att det egentligen fanns så mycket att fundera på. Allt hon ville ha var ju en familj och medan hon hade Gary så insåg hon att de nog inte skulle klara sig så bra på egen hand. Inte utan Elphaba. Och kanske var det naivt att hoppas på att Erakan skulle stanna med dem för alltid. Utan honom skulle hon bara ha Gary. Fay ville inte riskera att förlora honom också. "Okej", sade hon beslutsamt och nickade. Det Lev erbjöd lät bra. Hon gillade det.
    När han såg på henne utan att huka sig ner som för att tala till henne som att hon bara var en liten valp värmde det i bröstet. En obeskrivlig känsla som fick ögonen att vilja tåras. Fay ville le. Gråta. Men hon tänkte inte göra det nu. Svansen kunde hon dock inte stoppa, som trevande svepte fram och tillbaka över fällen hon låg på. "Ja", svarade hon på hans fråga och såg på Gary och Erakan för att slutligen se tillbaka på Lev. "Det är... inget jag riktigt tänkt på förut." Hon hade ju alltid trott att mamma skulle finnas där. "Men nu när saker har hänt–" Fay klarade inte av att säga orden. I hennes verklighet hade Elphaba bara gått vilse. De skulle hitta varandra igen någon dag. "–så vill jag inte att Gary, Erakan eller någon annan ska komma bort eller ha ont."
    Bredvid sig snörvlade brodern högt och syskonen fann varandra i en omfamning. Gary grät. Stora tjocka tårar som hon försökte torka. Så småningom hittade han sin egen röst. Han ville följa med. Fay ville inte ha det på något annat sätt. De skulle ju vara tillsammans. Slutligen såg hon mot Erakan. Hennes hållning låg och bedjande. "Följ med oss", viskade hon. För ung för att förstå pressen hon utsatte den äldre vargen för, såg hon på honom med blanka ögon. Ett osagt 'snälla' vilandes på hennes läppar.

[Fått tillstånd att PPa Gary-plutten <3]

En stilla känsla rörde sig inombords till åsynen av de två syskonen. Det rörde upp tankar på hans egna familj, som nu till synes kändes strödd med vinden. Alla ute på sina egna håll, spridda över landet, när Lev helst av allt bara ville ha dem här med sig. Lika nära så som Fay och Gary hade varandra. Han tvingade sig se bort och såg bara ut att lyssna halvt till dem. Inte förrän Erakan gav sitt svar till känna förmådde han sig att se på dem igen.
     Ett halvdant, något stramt leende tycktes skymta mer i hans gröna ögon än på läpparna. Lev kunde inte låta bli att känna sorgen och glädjen i lika delar. Men främst av allt kände han en slags tillräcklighet som han inte känt på mycket länge. Han hade kunnat hjälpa dem här villrådiga valparna och deras beskyddare. Hos Cirkeln skulle de finna ett nytt hem, folk att förlita sig på, trygghet. Allt som han kunde se att de längtade efter med deras trötta blickar. Långsamt lät han blicken svepa över dem och mötte dem alla med samma jämbördighet.
     “Så, när är ni redo att ge er av?”

[Kastar in ett svar, Nish kände för det  ]

Erakan hade inte förväntat sig att Fay skulle tala. Förlusten hade vägt tungt på dem alla; stulit rösten från deras strupar och ersatt dem med ordlös, ändlös sorg. Erakan hade haft sina sagor och berättelser, men det var en blek tröst för två valpar som fått sin värld sliten itu. Den hopplösa otillräckligheten var ständigt överhängande, likt mörka moln och piskande regn. Inget kunde ersätta Elphaba, och det var rivande orättvist hur sorgligt oförberedd han var på att stötta dessa två unga hjärtan. Orättvist mot dem och orättvist mot honom, och hjärtlöst av Gudarna att tvinga detta på dem. Det var orättvist hur lite han hade att erbjuda dem, egentligen, utöver gamla sagor och sin närvaro. 


Men Fay talade, och den väldiga vargen svarade. 

Ibland undrade Erakan vad han hade gjort för att förarga Gudarna så; vad i hans handlingar som vållat sådan vrede och obarmhärtighet. Han bad regelbundet, tackade för varje lyckad jakt och aktade sig för att missbruka deras namn. I stunder av sorg och oro sökte han deras visdom utan krav på svar. 
Han höll sina löften.
Så varför hade De tagit Elphaba? Varför?
Han såg på Fay, på Gary; de heligaste relikerna, vackraste gåvorna, mest välsignade skapelserna som någonsin vandrat denna värld. De var inte av hans blod, men inget blod kunde ersätta platsen de tagit i hans bröst. Det var vansinne hur snabbt värmen planterats och rotat sig till buskar. 

"Följ med oss"
Som om han hade ett val. Gudarna själva hade kunnat bryta marken och splittra skyarna, stiga ner från sina troner och befalla honom på en annan väg, och Erakan skulle ha mött dem där och svarat nej. Erakan hade bara en väg, och den följde deras. Om Gudarna inte ville ge dem rättvisa, så hade dem i alla fall Erakan.
"Alltid. Jag följer dit ni leder, så länge ni vill ha mig." 

Flocken den stora vargen beskrivit påminde om det liv Elphaba lämnade som ungvarg för måntemplet, livet i Draugai. Var det Gudarnas sätt att återbörda Aisus blodlinje till sina rötter? Gudarnas sätt att återföra Erakan? Det var ett skådespel sänkt i mörker, ett bräde med bara hälften av pjäserna, en saga som saknade sidor. Gudarnas planer kunde inte skönjas, hur mycket man än bad. 

“Så, när är ni redo att ge er av?”
"Mina affärer är uppklarade, och jag har allt jag behöver här," svarade han. Han hade varit redo att ansluta sig till förbandet vid utposterna, där sånger och den eviga kampen väntade, men Gudarna hade stoppat honom och sänt honom på en ny stig. 
Han vände sig tillbaka mot Fay och Gary. "Ni är säkra att detta är det ni vill?" En sista försäkran, en sista avstämning. 
Hade Elphaba velat detta? Det var svar han aldrig skulle få, för hon fanns inte där för att ge dem. Istället skulle hennes valpar få svara i hennes ställe, hur orättvist det än var att blotta barn tvingades att ställföreträda för sina föräldrar.