Det var sent på kvällen när Hedvig tillslut kommit tillbaka hem. Trött efter att ha hållit ett högt tempo för att komma fram så fort som möjligt. Hon hade inte fått syn på gruppen så hon antog att de hade stort försprång och skulle vara tillbaka de också. Hedvig tar en runda kring lägret, förväntar sig att se de lyriska nunorna av både Lev och Asker. Hedvigs möts av lugn vilket får nackhåren att ställa sig på ända. Det är något som inte står rätt till men hon hoppas att det bara är hjärnspöken. Frånvaron av Malvas nasala stämma är oroande. Hedvig petar tyst in sitt fluffiga huvud i Astrids tält, undviker att knacka ifall det skulle väcka valparna. Systern ligger där med sina små och valparnas lugna andhämtning vittnar om att de sover tungt. Ingen Lev och definitivt ingen Asker.
”Hej.” Hedvig viskar tyst för att inte väcka valparna men tillräckligt högt för att Astrid ska höra henne.
”Jag är tillbaka igen. Har Lev och Asker varit förbi ännu? Är de och äter eller nåt?” Hon måste verifiera med systern. Hanarna har förmodligen lämnat Astrid för att vila och har gått för att dämpa hungern efter att ha varit ute vid hjorden.

[Pax till Astrid]

Astrid var trött efter förlossningen. Oron hon kände var inte försvunnen trots att hon fött friska valpar. Hon borde vara glad och stolt, men inte ens ett litet leende hade smugit sig fram på hennes läppar. Det gav henne ångest. Valparna gav henne ångest. Hon kunde se de tydliga dragen från Lev, men även Asker. Och ingen av dem var här hos henne.
    “Syster,” hennes röst var tjock av gråt vilket borde visa på att varken brodern eller hennes partner var tillbaka. Hon skakade på huvudet långsamt, mötte försiktigt sin systers blick.
    “Det är något som inte stämmer,” viskade hon tyst, “jag kan känna det. Något är fel. Varför kommer han inte?" Förtvivlan var skrivet i hennes anlete.

Hedvig hade inte tillåtit sig att låta tankarna fara iväg med henne. Hade vägrat ge in för den där känslan som gnagt i henne sedan Asker och Lev tog med sig nykomlingarna och Malva för att kolla till hjorden. Sorgen och tårarna i Astrids röst får dock zimaerns hjärta att sjunka. De är inte tillbaka. Kalla kårar glider sakta längst med Hedvigs ryggrad och hon måste påminna sig själv att andas.
Det är något som inte stämmer,
Hedvig håller verkligen med.
jag kan känna det. Något är fel. Varför kommer han inte?
Hedvig andas ut. Förtvivlan i Astrids ansikte skär i henne likt sylvassa klor. Hon vill inte vara den som kommer med dåliga nyheter. Hedvig håller fortfarande rösten sänkt, för valparnas skull.
”Regnet har sköljt bort spåren så jag kan inte avgöra om de har befunnit sig vid hjorden eller inte. Trodde jag gått om dem och skyndade mig tillbaka. Jag håller med. Det är något som är fel.”
Tills nu ville hon så innerligt slippa den där gnagande känslan, kunna avfärda den som fantasifoster. Det går inte längre.
”Jag kan ge mig ut igen. Söka området omkring och längre bort. Kanske hittade de bara något som fångade deras uppmärksamhet och ledde dem på villovägar en stund.”
Hon försöker ändå hålla uppe positiviteten. De är snart tillbaka. Eller hur?

Astrid hade hoppats med hela sin själ att hennes syster hade hittat någonting, vad som helst, där ute i sitt sökande – men ingenting. Det fanns inga spår alls. Inte några tassavtryck, ingen doft hon kunde följa… ingenting. Som om dem plötsliga hade gått upp i rök, hela skaran plötsligt borta.
    ”Kan du… inte stanna här hos mig lite?” Kanske var det själviskt, det var så klart bättre om dem alla kunde ge sig ut och söka efter de försvunna, men Astrid ville inte vara ensam nu. Eller ja, ensam var hon inte. Valparna skulle inte lämna hennes sida på flera dagar, ändå hade hon aldrig känt sig så ensam som nu. ”Bara… tills jag somnar?”