Det unga paret hade flyttat ut ur huset Aurora delat med Varya, och in i ett eget. Huset låg fortfarande innanför inre muren, men Aurora hatade den symboliska promenaden till huvudsätet. Helst hade hon velat bo kvar med sin syster och pappa, men det stod snabbt klart att det inte skulle finnas plats för dem alla.
     De båda hade entusiastiskt tagit på sig jobbet att rusta upp huset. Ivos stenkrafter var hemskt praktiska. Vad som bara varit ett tomt skal började snart likna ett hem Aurora skulle komma att älska. På undervåningen hade de ett större rum för eventuella besök, och resten av ytan var uppdelad i små rum. För valparna, när de nådde den åldern. Ivo och Auroras rum befann sig på övervåningen. Det var stort, luftigt med vida fönster som släppte in båda ljus och luft. På hennes begäran hade han gjort ett mindre rum intill med små stenhällar, som hon kunde använda som garderob.
     Hon hade någon gång undrat om inte all denna sten skulle väga för mycket och falla ihop, men då hade han gett henne en förolämpad blick. Här finns då inga sprickor, hade han bestämt hävdat och Aurora hade bestämt sig för att det inte var värt att oroa sig över.
     Nu befann hon sig i vad som skulle komma att bli deras sovrum. Mitt i rummet låg en hög med djurfällar för att värma och vara mjuk mot det hårda stengolvet. Aurora kunde skymta sin egen första fäll, renfällen, bland dem. Nu hade den ett nytt syfte. Hon strosade in i garderoben, och valde efter en stund ut Naberius för dagen. Fadern kom allt mer sällan fram, och hon var lite ledsen över det. Han fick inte den uppmärksamhet han förtjänade. Det blev allt svårare för henne att bära fällar ju större hennes mage växte sig. Spännen som tidigare passat perfekt var nu för små. Hon fick helt enkelt röra sig mjukt och stilla.
     När Ivo kom tillbaka stod Aurora vid fönstret och blickade ut.
     "Åh, käraste, vad bra att du kom! Jag tänkte, skulle vi inte kunna ställa blommor här? För doften? Och kanske hänga tyger över fönstrerna, så vi kan kontrollera ljuset?" Hon vände sig om, och såg förvånad ut. "... Vad... har du med dig?"

Ivo hävde all mjuk mossa han samlat ner på golvet där de planerat att valplyan skulle vara. Han hade inte tvättat den, men det var ett medvetet val. Det skulle ta för mycket tid att få all mossa ren, dessutom hade lite jorddoft inte skadat några valpar. Ivo själv föddes under bar himmel i Eriinari, se!
Auroras förvånade fråga fick Ivo att skratta.
"Mossa seru väl, älskling," flinade han och bökade rätt mossan med betarna så att den låg jämn och mjuk. "Så du hare mjukt å så. När de e dags."
Kärleksfullt närmade han henne för att ge henne en puss. "Visst blire fint? Tänkte lite grönt å så blir najs, naturlig madrass liksom!"

"Mossa seru väl, älskling." Det var klart att Aurora såg att det var mossa, men- Det kändes som att hon hade hjärtklappning, och hon lutade sig dramatiskt mot väggen. MOSSA. Hon kunde svära på att hon såg hur det kröp saker i den. Jord hade fläckat ner det rena golvet, och nådde nästan bort till fällarna. Hon kämpade emot en instinkt att borsta bort den, främst för att hon inte ville bli smutsig men också för att hon behövde ta i itu med det här - nu. Det kunde ju förstöra allt som hon kämpat för, allt som de skapat tillsammans.
     Hon drog undan huvudet när han försökte pussa henne, och stirrade på de jordiga betarna och minst lika jordiga ansiktet. Det skulle ta år att sanera det här! Tänk om de fick ohyra! Aurora var så upprörd att det tog någon sekund innan hon fick kontroll över sin tunga.
     "Varför skulle jag vilja ha mossa? Det är ju asäckligt, Ivo, vi måste få ut det här ifrån NU så det inte förstör allting!" Aurora trängde sig förbi honom, och försökte fösa det jordiga ut ur rummet. När en skalbagge tittade upp och gjorde ett språng mot hennes puttande tas fick hon kväva ett ilsket pip. "Hur tänkte du?!"

Aurora lutade sig plötsligt mot väggen och Ivo såg oförstående på henne. Först trodde han att hon var chockad på ett bra sätt. Sådär ÅH, älskling vilken fantastiskt bra idé! Men hon drog bort huvudet när han försökte pussa henne. Ivo stannade upp, såg på henne med ett sårat uttryck. 
Det är ju asäckligt.
Va! Mossa som var så härligt. Ivo fattade ingenting. Varför skulle hon inte vilja ha mossa?
Vi måste få ut det här ifrån NU. Hur tänkte du?!

Ivo var paff, chockad över att hon var så arg. Han bara stod tyst och såg hur hon försökte borsta ut hans fynd ur rummet, hans idé. Det tog en stund innan han återfick fattningen, och även om han ville vara henne till lags så kunde han inte låta bli att känna sig lite undanträngd. Han hade inte fått vara med och bestämma något, eller inreda med något han tyckte var fint. Visst, hans smak kanske inte var lika förfinad som hennes eftersom han aldrig levt i en stad förut, men ändå! Han bodde faktiskt också här.
"Hallååe!" utbrast han och försökte stoppa henne från att putta ut mossan. "De tog ju skitlång tid att samla ihop allt dehära. De ä den mjukaste mossan ja kunde hitta. Asså du kan väl känna iallafall?"
Även om en obehaglig, jobbig känsla spred sig i hans maggrop så var han tvungen att stå på sig. Han ville ha med något av sitt liv i huset.  Han ville att valparna skulle få med en del av honom, växa upp i ett hem han var en del av.
"Ja tänkte ba det skulle bli mysigt och fint med lite av naturen här inne. Min valplya hade minsann en del mossa i så ja tänkte de skulle va fint för våra barn att ha det också."

Ivo sa inget, och hon tolkade hans tystnad som ett stilla kapitulerande. Därför ryckte hon nästan till när han rörde sig och försökte hindra hennes rörelser. Han hävdade att det var den mjukaste mossan han kunnat hitta, och ville att hon skulle känna på den. Aurora kunde inte ha brytt sig mindre. Hon återupptog sina fösande rörelser med ny frenesi. Han ville få in naturen hit? Hon bet tillbaka några sårande ord om att dra tillbaka till naturen om det nu var vad han önskade. Hon skulle inte bli elak.
     "Min valplya hade minsann en del mossa i så ja tänkte de skulle va fint för våra barn att ha det också." Hon stirrade på honom, och skrattade sedan till, kort och sarkastiskt. Den första paniken hade lagt sig, och nu var hon mest irriterad över att han inte kunde förstå att han hade gjort fel.
     "Jaha", svarade hon ironiskt. "Jaha, men då förstår jag. Klart vi ska ha mossa här när du nu hade det i Ken-Yak." Aurora fortsatte hastigt, för hon visste att det inte var säkert att han skulle plocka upp på ironin.
     "Ser det ut som att vi bor i skogen, Ivo? Hm? Vill vi ha skalbaggar här inne eller?" Hon rynkade pannan för att verkligen få fram sin poäng, så han kunde förstå och de kunde gå vidare. Ju snabbare de fick ut den här vidriga mossan, desto bättre. "Om vi hade velat ha mossa skulle vi bott hos zombiejägarna, inte i Civitas."

Jaha. Klart vi ska ha mossa här när du nu hade det i Ken-Yak.

Ivo rynkade på pannan åt det svaret. Ken-Yak? Nu började även han bli lite irriterad, men mest sårad. Djupt sårad, faktiskt. Han trodde han hade berättat mycket om sin barndom.
"Ja' föddes faktiskt i Eriinari," protesterade han, försökte låta vass men framkom snarare som sårad. För det var den starkaste känslan som rådde i Ivos maggrop.
"OCH-" Han var tvungen att spinna vidare på vad han påbörjat innan hon fångade honom i en svag stund.
"Ja' försökte ba göra de fint här. Du behöver inte va så taskig. Du gillar ju aldrig va' ja hittar på så ja' tänkte om ja' bara gjorde't så skulle du minsann se att det inte var så hemskt!"

Varför gav han sig inte bara? Det märktes att både Ivo och Aurora var upprörda, för stämningen i rummet verkade trissa upp de båda. Den något vassa kanten i hans röst fick Auroras strupe att tjockna, både för att hon började bli arg på riktigt men också för att hon inte tyckte om när någon på något sätt försökte höja rösten mot henne.
     Den sista kommentaren snörde ihop hennes luftrör ytterligare. 
     "Är jag taskig?", svarade hon halvkvävt, "det är ju inte jag som kommer in här och förstö-" Hon avbröt sig för att dra in ett andetag, som lät som en halv snyftning, vilket i sin tur tippade henne ännu närmare gråten. Om hon varit instabil innan så förde dräktigheten definitivt med sig mer vilda känslor. "Om du bara började tänka efter skulle det vara lättare att tycka om dina påhitt!" Aurora hade höjt rösten, och den var snärtig och vass. Hennes ögon var blanka av tårar, men de var arga tårar och hon blängde på honom. Blicken lämnade inte hennes partner, men hon såg i periferin hur något litet och mörkt lämnade mossan och skyndade sig mot ett hörn av rummet. Det gjorde henne naturligtvis ännu argare, och pulsen bultade högt i öronen. Det hade inte behövt bli en stor grej om han bara kunnat inse sitt misstag.

Hon avslutade inte meningen, men Ivo visste vad hon tänkt säga. Tårarna brände i ögonen men han vägrade att låta dem falla. 
"Förstör?" upprepade han, ordet hon inte vågat yttra. "Äre så du ser de?"
Han ogillade hur hon höjde rösten sådär. Den var vass och hård, och orden sved. Det värsta var kanske att hon hade rätt. Ivo var en idiot, en korkad, och dum idiot som försökte passa in. Civitas. Allt här kändes för fint för honom.


Om du bara började tänka efter.

Ivo hade fått nog, det började bli för jobbigt. Obehagskänslor snörde om hans hals så det blev svårt att andas stadigt. I en hastig rörelse hade han snott runt och sopade med tassar, betar och nos upp all mossa han kämpat med att samla. Det utfördes slarvigt, för han var upprörd och ville bara därifrån. Han röre sig med snabba steg mot utgången, kanske för snabbt för han glömde att sänka huvudet så som han alltid gjorde. Pannan slog mot dörrkarmen och Ivo fräste åt den plötsliga smärtan, men försvann sedan tårögd  ut genom porten.

Aurora sa inget mer. Hon bara såg på när Ivo i snabba, sårade rörelser samlade upp det mesta av mossan och skyndade mot dörren. När det smärtsamma ljudet av panna mot sten hördes kunde hon inte hindra en grimas, men sa fortfarande ingenting. Det blev öronbedövande tyst, och hon stod stilla och kokade.
     Så, plötsligt, exploderade hon. Tårarna gjorde att hon var mer än bara halvblind, och de droppade ner på golvet när hon vräkte ut resterna av mossan ut ur rummet. Hon var så arg att hon inte brydde sig om att hon rispade golvet, och slutade inte förrän det mesta av skräpet låg strött i trappan. Där stannade hon, darrandes, och stirrade ner i tomheten som var bottenplanet. Bara hennes egna andetag hördes. Ivo hade gått.
     Ilskan rann av henne, och nu storgrät Aurora på riktigt. Det var inte Ivo som hade förstört allt - det var hon. Varför hade han inte bara kunnat få ha sin dumma mossa där, så han hade kunnat bli nöjd? Hon hade ignorerat hans poänger tidigare, men nu när hon var ensam och miserabel kändes de brännande klara. Hon hade ju faktiskt bestämt det mesta - allt, egentligen. Det var inte konstigt att han hade velat bidra med något, även om Aurora fortfarande var tveksam till mossan, även i upplösningstillstånd.
     Länge, länge var hon där, i toppen av trappan, grät och grät tills tårarna tog slut. Varför visste hon tillslut inte. Kanske skämdes hon för hur hon hade behandlat honom, kanske för att hon var chockad över att inte bara kunna klampa rakt över honom. Ivo kom inte tillbaka. Tillslut reste hon sig på darriga ben för att dricka lite vatten. Huvudet bultade av en smärtsam huvudvärk, som hon nedslaget insåg att hon förtjänade. Värst var naturligtvis känslan i magen. Det kändes som om hon skulle kräkas vilken sekund som helst, och det fanns så många känslor inom henne att hon inte kunde avgöra vilken det var som fick henne att må illa. Mer än någonsin längtade hon efter Ivo - hennes Ivo - för att han skulle hålla om henne, men huset fortsatte eka tomt.
     Vad hade hon gjort?

[Avslutat.]