Vulcan skrattade högt, då öknens väldiga vidder bredde ut sig inför hans ögon. Det var hetta, smärtande, brännande hetta som skar i hans hjärta och klor. Sand så långt hans skirt gröna ögon kunde se, väldiga dyner osm vinden staplat upp i fjärran. Solen, aldrig täckt av moln, brände i hans hårrem, stack rakt igenom den där märkligt genomskinliga huden. I denna sol och denna hetta var Vulcans spröda, grå gestalt nästan en smula genomskinlig, då hettan darrade i utkanten av hans färglösa gestalt. Han var malplacerad - en smal, mager gestalt som tvekade i öknens yttersta nordkant, precis där jord började löpa ut i sand. Han var en nattens, kylans och underjordens varelse, hans själva ande var mörker - därför var det allt annat än rätt att se honom på en plats som denna. Men ändå skrattade han, sträva, korta skratt som pärlade sig i öknens heta luft.

Vrenen fuktade nosen med sin slignrande långa, grönskimrande tunga, samtidigt som han tryckte ned ena sin framtass i sanden. Hans tjocka, svarta klor och smala tår stack av hettan, han drog upp den efter blott några sekunder. En sådan skillnad mot den frodiga numorislätten, vars sprudlande liv var påtagligt även då gräset gulnade i höstkylan. Visst hatade han värmen, men ändå lockade den honom, precis som andra vargar både hatade och lockade, liksom vänska och tillgivenhet gjorde. Det var därför han besökte öknen, för att äta sig mätt på allt han inte fick och allt han inte var, i korta perioder av frodderi, innan han tillfreds återgick till sitt smygande liv i nattens dunkel. För just nu då han stod här - då det började skymma, eftersom öknens sanna hetta säkerligen skulle ta död på honom och hans fragila kropp.

Rak i ryggen stod han, på krönet av en ås, och var för en gångs skull förhållandevis orädd för att bli upptäckt. Här fanns mäktiga vargar, det fanns det - eller så hade han hört. Det måste väl finnas makt i en flock grundad av en varg som fått sitt namn avfärgat på platsen? Och visst önskade Vulcan delvis, just nu åtminstone, att inneha sådan makt. Skulle det inte finnas en viss klang i att få höra någon tala om "Vulcans Öken" eller "Vulcans slätt".. Ja, delvis. Mest inte. Han var fortfarande för feg för att stå längst fram och högst upp, och det visst han. Skuggan till tronen var det han önskade, mest av allt. Ett litet leende lekte på den grå vrenen läppar, och hans alla sex öron klippte då en sval vind drog genom hans päls.

*petpet*
oh, do not mind Vulcans sporadiska.. utbrott. han är en snäll kille. promitz.
c:

Den varma sanden lekte vänligt mellan tårna och den gassande solen värmde tikens rygg. Varför hon inte funnit denna plats tidigare visste hon inte, men hon älskade den. Detta var så mycket hemma hon kunde komma. Visst saknades där grottor, eld och lava, man gentemot alla andra platser hon besökt var detta sandiga område henne mest bekant.

Naira såg upp mot den stora blå fältet ovanför henne. Inte en enda utav de vita fluffiga föremålen fanns att ske. Däremot lös den gula starka cirkeln ner på henne. Hon hade saknat den. Utanför denna sandiga plats fanns det endast kyla och gråa färger. Men inte här. Hon kände sig nöjd. Upp och ner för kullarna vandrade hon, utan en tanke på vad hon vart på väg. För en gångs skull var hon avslappnad och stängde av världen utanför helt. Detta innebar dock att hon varken lade märke till att solen började röra sig neråt mot horisonten eller det maktgalna psyket som fanns inte allt för långt borta.

[Jag sladdrar in om det är lugnt 8D]

Den märkliga vargen ruskade på sin matt grå kropp och fnös, pustade ut den heta luften som ovant brände i hans lungor. Utan den svala vinden som svepte in över hans rygg, så hade nog detta varit på gränden för hur mycket han tålde av den djävulska öknens hetta. Däremot var han inte beredd att ta reda på exakt hur mycket han tålde av denna miljö, han skulle inte ta ett steg till ut i havet av sand och fruktlöshet. Det var som att iaktta en naturkatastrof, en storm - Vackert på håll, men för den delen vill han inte befinna sig just i den. Det var precis så Vulcan resonerade, där han stod och åmade sig inför åsynen av öknens makt. Lejonsvavsen knyckte bakom honom, lyriskt och uppspelt, och hans tre par öron klippte ivrigt. Att han svagt fruktade att stöta på en av dessa öken varelser, vargarna av Devils, överskuggades av hans entusiasm. Visst fanns det ett litet leende i hans mjuka mungipor, under vilka hans små vassa huggtänder skymtades.

Men visst ven vinden även från öknen, piskande heta vindilar som brände hans breda nosrygg. Först roades han bara av blandningen av smärta och njutning som denna plåga vållade, innan han efter några ögonblick uppfattade en doft i vinden. Den var svag - eller så var det så att hettan blockerade hans luktsinne - så pass svag att han knappt märkte den först. Men då han väl insåg att en annan varg var närvarande, så upphörde han omedelbart med att roa sig, och hans gestalt sjönk ihop en smula. Vulcan blev mycket medveten om att han befann sig på en hög ås, och hans skirt gröna ögon svepte snabbt och metodiskt över området. Och uppfattade han inte en liten gestalt på håll över dynerna av brännande sand? Visst gjorde han det. Vulcan fuktade sin mörka nos, och övervägde att slinka iväg. men då han iakttog den vandrade varginnan, så tyckte han sig inte se några direkta makttecken i henne. Eller? Det var... svårt att se. Tveksamt. Vrenen ögon smalnade lite, och han stod blott kvar där han var, och avvaktade.

[Jorå! c:]

Sanden som smet inunder hennes tassar gjorde det hela svårare för Naira att ta sig fram. Och i kombination med underlaget och hennes, i andras ögon, missbildade framtass blev hennes hälta värre än vanligt. Dock var det ingenting som störde henne. Inte det mista. Hon fortsatte att vara i sina egna tankar och inte ens minnet utav Locura kom till henne. Helveteshunden lät sig för ett ögonblick komma tillbaka till verkligheten och en främmande vargs sinnesstämning invaderade plötsligt hennes sinne. Abrupt stannade hon upp. Varifrån kom det främmande sinnet? De fem ögonen sökte, men fann ingenting. Detta var det sämsta med alla hennes ögon: i så här starkt solljus försvagades hennes syn. Men så vitt hon kunde avgöra fanns sinnet till höger om henne. Naira vände blicken ditåt. Det verkade som om det förut maktgalna psyket hade blivit ersatt med mer rädsla. Eller, rädsla var kanske inte rätt ord, men det fanns en oerhört stor försiktighet hos denne. Varför? Hade främlingen upptäckt henne? Och om så var fallet, varför fylldes denne utav ett visst begär att fly? Med osäkra steg fortsatte Naira den väg hon valt att gå och försökte undvika främlingen. Hon hade ingen längtan att få träffa den.
Utan att hon själv varit medveten om det hade Nairas hållning blivit mer underlägsen.

Passionen över öknen, den som brunnit så het och stark i hans hjärta alldeles nyss, glömdes nu bort för det nya ämnet som dykt upp. Det rådde inte längre någon tvekan om att det var en varg på väg - Han kände hennes doft i den heta brisen, han kunde se hennes gestalt, trots skimret i luften och solljuset som skar i hans bleka nattögon. Denna miljö var allt annat än den miljö han trivdes i, det var blott ett faktum, och även om Vulcan åmat sig lite över tanken på att få en skymt och smak av dessa Devils, så var hans självbevarande fruktan för dem större. Han kunde omöjligen avgöra om denna närmande varginna var en av dem eller inte, även om han tappert försökte klippa med sina sex, vida öron och noga kisa för att se hur det stod till. Det krängde till av svärta i hans mage, en röst av järn och svavel viskade i hans öron. Viskade om hur han skulle akta sitt usla skinn för fiendens tänder, viskade om den fientlighet som världen innehöll, viskade om faran han stod inför. Vulcan vred olustigt på sig, piskade med sin lejonsvans.

"Ja, ja, ja, jag hör, jag hör jag lyder", mässade han för sig själv, och blängde på främlingen. För Vulcan var demonens ord sanning - något världen olyckligtvis bekräftade dag efter dag - och han hörde och lydde. Men tolkade själv var också något han gjorde, det var två olika sorters mörker som dväljdes inom denna lilla vren. Han fuktade stressat sin svarta nos, beslutade sig för att stå stilla, några ögonblick. Sedan började han gå, med tassande steg nedför slänten av sand, med orytmiska, vaksamma steg rakt mot främlingen. Då han var precis så nära att han obesvärat kunde tala med henne stannade han, och klippte febrilt med sina sex öron. "Du vandrar genom öknen ser jag", konstaterade han, både för sig själv och för henne. Fuktade nosen, med sin glödande gröna ormtunga. "Du tillhör inte öknens andar, gör du? Inte en av vargarna som bor i denna ökens hjärta?" Han plirade på henne med sina blekt glödande ögon, och snodde på sig. Han fick alltid så svårt att koncentrera sig på att tala så vackert som han kunde - ty rösten var det enda vackra han besatt - då det där mörkret tyngde i hans mage. Vulcan var nyfiken och tveksam, men fullt beredd att hugga en möjlighet om denna varg erbjöd en. Hans mörker, å andra sidan, önskade inget annat än död till denna främling.

Då det främmande sinnet kom närmare gjorde paniken likaså. Naira kunde känna doften utav honom nu. Varg med en mängd olika andra som hon inte kände igen. Men vad det än var fick det henne att rynka på nosen. Försiktigt vände hon blicken mot den främmande hanen. Det hon såg fick henne att stanna. För ett kort ögonblick glömde hon bort att vara rädd. Kunde det...? Sex öron. Hon såg honom stanna upp en liten bit ifrån henne. Han talade. En giftgrön kluven tunga fuktade nosen på honom. Naira såg med stora ögon på främlingen som uppenbarat sig. Kunde han vara en Hellhound, precis som hon? Antalet öron och tungan vittnade om det. Men hon hade aldrig sett honom förut. En främmande flock förmodligen. Vid han första uttalande nickade hon endast. Hon var fortfarande i viss chock. Då han började tala om öknens andar lade hon huvudet på sned. Vad talade han om? Hon skakade på huvudet.

Tyst stod hon och såg på den främmande hannen. Han hade talat med henne, men inte kommenterat henne. Inte ett ord om att stöta ihop med en annan Hellhound ovan jord. Hjärtat sjönk i bröstet på henne. Kanske var han inte en utav hennes egna trots allt. Men de var så lika! Antalet öron! Hon visste sig ha sett det i flocken där hemma. Men bristen på reaktion från den invid henne gjorde att hon nästan säkert visste att han inte var en Helveteshund. En obehaglig krypande känsla kom över henne. Det var som om hannen, samtidigt som han verkade vara vänlig, ville slita henne i stycken. Problemet var inte att han ville döda henne, utav antalet sinnen hon uppfattade nu när han var närmare. Två. Naira tyckte inte om det. Inte alls. Paniken kom krypandes igen.

[Bwaha, och nu då Naira börjar prata om det så måste jag ju medge att Vulcan inte alls passar som en vren egentligen.. XD Brist på fantasi från mitt håll där.]

Vulcan märkte inte längre hur hans medvetande om omgivningen började trubbas av. Han märkte inte längre hur öknens järnhetta brände i hans klor och trampdynor, märkte inte den heta luften som ärrade hans sköra hud, hörde inte fjärran skall och vindar, kände inte doften av skog i fjärran. Han märkte inte hur hans sinnen trubbades av till denna främlings förmån. Det fanns en vilja närvarande i den disfigurerade vrenen, en vilja som ville få den esnliga varelsen att se Naira - Naira, och inget annat. Se henne, känna henne, hata henne. Döda henne. Det ryckte i Vulcans läppar, då orden formgavs i hans huvud, och lejonsvansen knyckte bakom honom. Hans gröna ögon började se klarare, trots solljuset som störde hans nattanpassade syn. Han började, halvt omedvetet, bedöma varginnan närmre. denna gång var det inte för att se om hon var mäktig nog för att kravla för eller trycka ned, utan för att se om hon var mäktig nog för att lyckas besegra. Döda. Orden karvades in med stål i hans huvud, utan att han tänkte på det, även om han så svagt kunde höra demonens ihåliga skratt i sina öron. De tre öronparen klippte, och iakttog stressat varginnan, även om hela hans hållning utstrålade ett stillsamt, beräknande lugn.

Hon svarade inte. Irriterat knäppte Vulcans öron till. Självklart var han inte medveten om hur desorienterade hans ord varit, då han lyssnade både på sitt huvud och verkligheten blev det svårt att tala rätt till dem båda. Han drog nytta av de ögonblick av tystnad som följde, och lät blicken snabbt glida över varginnan. Ungefär lika stor som Vulcan, han skulle ha rest sig högre med någon decimeter bara han rätat på sin grå ormkropp. Slank byggnad, en blek nattvarelse som han. Hon var förvisso.. märklig. Märklig på samma sätt som Vulcans egen spegelbild vittnade om att han var. Desfigurerad, många ögon i sin panna, liksom Vulcan hade många öron på sitt huvud. Likheter. Vulcan strök några av sina öron bakåt, blott i ett par sekunder, då han insåg faktumet - obekvämt och lockande. Demonen viskade enträget i hans öron, men orden var inte längre desamma. Åter föll Vulcan tillbaka i verkligheten. Plötsligt bestämde han sig, varför visste han inte, för att nyttja sin skickliga tunga, något han så ivrigt gjorde i sällskap av vargar som intresserade honom.

"Ursäkta mig.. Det är Devils jag talar om, givetvis, flocken som dväljs i denna öken. Tillhör du dem?" Vulcan log litet, iakttog henne med en blick lugnare än innan, även om de ännu var vilda. Men nu var det Vulcans egen vilja som skapade lugnet.

Han hade lyssnat ett bra tag nu. Gömd under sanden.

Men jo - de var främlingar. Obekanta.


Aruheitou öppnade de ljust blåa ögonen. Såg endast mörker. Sanden var sval mot hans päls - tre meter ner hade sanden förvandlats från stekande het till behagligt sval.


De Främmande hade inte begett sig av. Båda vandrade in mot reviret.
Aruheitou visste vad det betydde. Vad flocken och Den Stora Vita ville att han skulle göra. Mindes vad Han hade sagt innan alla vargar vandrade ut från öknen.
"Håll bara vakt."Reikon hade sagt att de alla vandrade mot krig. Till Blod. Till Slita, Hugga, Spring.
Aru ville gärna vara i Blod han med. Men aldrig att han skulle lämna öknen. Aldrig att han skulle lämna Sanden.

För detta var hans öknen. Och Den Store Vites, och de andra vargarna.
Och så skulle det fortsätta vara.

Mot sin vilja sträckte Aruheitou ut kroppen. Lät musklerna vakna till liv. Hans kropp som närmast sjunkit in i dvala ökade nu i temperatur. Hjärtslagen ökade.

Så flöt den unga kargen uppåt, tills han slutligen kände sol mot sin rygg. Sedan såg han dom, bara några få meter bort. Främlingar.
Han betraktade dom i tystnad i några sekunder. De verkade inte ha märkt honom.

När han tog till orda var rösten lågmäld och fullkomligt likgiltig.


"Ni ska inte vara här."

Önskan att döda Naira fångade upp från den andre tilltog och hon backade ett steg med öronen lagda bakåt. Det här började bli otäckt. Hannen framför henne verkade nästan galen. Hon kunde se det i hans ögon. Men så verkade det som om det avtog aningen och främlingen talade med henne igen. Det fanns inte någonting som var hotfullt över hans röst. Men hon kunde inte släppa att hon känt begäret att döda från honom. Han ställde en fråga.
"Nej." svarade Naira tyst och skakade på huvudet.
Nej, hon tillhörde inte en utav dessa Devils. Faktum var att hon inte visste vilka de var. Att de var en flock hade hon utan problem kunnat lista ut, men inte mer än så.

Sakta började sinnet från en tredje (eller fjärde?) individ närma sig. Naira såg på främlingen. Hade han inte bara två, utan tre olika sinnen hos sig? Vad var detta för en varg? Då en röst talade på hennes högra hand pep hon högt och hoppade till. Hon vände snabbt blicken åt det håll rösten kom ifrån. Hon kunde se en gul varg. Och orden som lämnat honom saknade all känsla. De skulle inte vara här. Naira började omedvetet att skaka. Inte för att hon frös, utan för att hon började bli rädd på riktigt. Två främlingar, båda starkare än henne.
"F-f-f-för-förlåt." stammade hon md sin lågmälda röst och sänkte blicken.
Hon kurade ihop sig underlagset, dock fortfarande i stående ställning. Hon vågade varken sätta sig eler lägga sig. Det skulle endast ta längre tid att fly om hon så behövde.

Kliandet ville inte upphöra, men likt en mästare över vanan så vände Vulcan bort tankarna från det. Med all respekt, givetvis, den hggsta och mäktigaste varelsen som existerade var ändå den som dväljdes i Vulcans huvud, så vitt han avgjorde. Men vördnaden Vulcan visade för den kropplösa rösten i sitt huvud och den han visade för levande vargar med styrka var annorlunda. Den märkliga vrenen iakttog med ilande blick den lika märkliga vargen framför sig, intressad och nyfiken på sitt eget, egendomliga vis. Även om han aldrig valde att rannsaka sitt hjärta för att finna sina verkliga önskningar och samveten, så var han faktiskt intresserad av tanken på en... jämlik. Samtidigt var den något avstötande, då konkurrans om makten och konfrontation med sin verkliga natur inte var något Vulcan önskade sig. Men likväl, han ville veta mer. Att varginnan svarade att hon inte tillhörde Devils var oviktigt i det ämnet, även om det fick ytterligare en spänning i hans kropp att slappna av och försvinna. Demonens ord låg vilande i bakhuvudet, av någon anledning hade de tystnat för några ögonblick, trots att Vulcan kände närvaron, lika tydligt som han kände varginnans närvaro med sina alla sinnen.

Dock hann han inte öppna käftarna för att säga ytterligare ett ord, innan ljudet av underjordiska rörelser nådde honom, med sina vida öron. han hade hört rörelser i ökensanden förut, sådana han förmodat varit förflyttningar i sanden djupt nere. Han vred omedelbart huvudet dit, och fick inom några sekunder se sanden klyvas och blotta en honungsgul ung varg. Vulcan gav denne en djupt misstänksam blick och drog sina öron bakåt. Orden - ni ska inte vara här - vittnade omedelbart att detta kunde vara the real deal, en från Devils som rovgirigt vaktade rikets gudförgätna gränser, trots vargens oimponerade uppenbarelse. Vulcan stod tyst då varginnan han talat med omedelbart reagerade med rädsla och ödmjukhet - så likt hur Vulcan skulle ha reagerat. Borde ha reagerat. Vulcan själv ville agera så, mestadels, han ville sänka nacken och be om ursäkt - han hatade ju ändå sanden - och försöka imponera på denna likgiltiga ungvarg med sina ord. Men han var för påverkad, av mörka ord och solljus, för att riktigt bete sig som normalt. Han mötte den sandfärgade vargens blick, och såg på honom med en mycket märklig blick, som desorienterad. Svansen knyckte bakom honom.

"I öknen? Inte? Jag antar att du tillhör Devils då, inte sant? Det gör du?" klingade hans melodiska röst, om än med samma orytmiska ordföljd som hans första ord till varginnan. Vulcan knyckte på nacken, försökte klara upp dunklet i sina tankar. Han hörde skrockande som ekade i öronen, bara han och ingen annan. Han upptäckte att han var lite irriterad över uppdykandet av denna främmande varg, mot alla normala instinkter han brukade ha. Men det kunde ju bero på viskningarna om död och blod i hans öron. Kanske.

Aru såg först på Honvargen. la huvudet på sned.
"Inte förlåt. Bara gå. Nu."

Rösten var fullkomligt monoton.

Sedan blickade han mot Hanvargen. Vred huvudet åt andra hållet.
Aruheitou stod tyst. Det var många frågor, och han var osäker på vilken utav frågorna det var meningen att han skulle svara på.

Till slut, efter flera långa sekunder, så svarade han helt enkelt:

"... Ja."

Naira nickade endast till svar. Hon vågade inte öppna munnen och tala. Sakta började hon backa undan, men stannade kort upp då den första hennen talade. Det som var så lik en utav hennen egna.

Vrenen öron klippte fram och tillbaka, då han stod och tvekade med sin vilda blick vilande på den sandfärgade ungvargen. Demonen viskade fortfarande ivrigt med sin ordlösa röst, den ville att Vulcan skulle begrava tänderna i den arroganta vargens hals utan eftertanke. Demonens ord talade om hur värdelös denna varg var, hur kunde han tro att han kunde trampa runt överallt och tala om för Vulcan vad han skulle göra utan konsekvenser? Vulcan skulle inte bara vägra, utan straffa den värdelösa vargen för dess skamlösa övermod. Vulcan övervägde det, tveksam som alltid. Som vanligt anammade han demonens syn på saker om ting, det glimtade av avsky i hans hjärta då han såg på ungvargen. Ja, det var en övermodig, arrogant, värdelös varg, den BORDE dö, ja, javisst. Visst var det så.
Men det innebar inte att Vulcan - ännu samma komplexa Vulcan - faktiskt beslutsade sig för att döda honom. Tvärtom, samtidigt som han visste att denna varg borde dö, så skulle han inte göra det. Det var inte hans sak, han ville inte.Däremot berodde det inte på samvetet att döda direkt, utan snarare på feghet. Den generella vargen var vanligtvis alldeles för oerfaren inom området rädsla för att förstå Vulcans beteende. Dessutom fick han en till anledning att stilla sitt begär, då vargen bekräftade Vulcans misstankar. En av Devils. En glimt av äkta vördnad - och ett begär att utnyttja detta möte med makt - dök upp i hans hjärta, dock var han för upptagen med solens plåga och demonens envetna viskningar för att kunna bringa sig att tala riktigt mjukt och inställsamt. han anade därtill att denna späda ungvarg inte erhöll någon större makt inom Devils, han var inte den kärna Vulcan ville åt.
Men visst drog han sig tillbaka, en fördröjd reaktion. Vulcan sänkte huvudet något och snärtade med svansen.
"Givetvis, givetvis. Jag skall gå. Det var inte min mening att misshaga er Devils, allt annat än det. Jag är, med anledning, ödmjuk inför er makt", sade Vulcan med sin behagliga, låga stämma, och log med sina vida käftar. Och precis som han sagt drog han sig undan, backade symboliskt några steg innan han stannade några sekunder och gav ett ögonkast åt varginnan, varefter han snodde runt och började vandra iväg, bort från öknen. Demonens missnöje var påtagligt men inte stort - Hade den verkligt ansträngt sig för att få sin vilja igenom, så hade Vulcan lydit likt en hund.

[Jag tänkte inte avsluta rollet direkt, höh, Naira får gärna typ.. promenera åt samma håll eller nåt. XD Bara så ni veet.]

Begäret att döda och ett hat sipprade ut från vargen med två sinnen. Naira kastade en nervös blick på honom. Vad var det egentligen frågan om? Hon ville veta, men vågade inte fråga. Hon såg inte ens frågan som en möjlig sak att genomföra. Utan att ge ett ljud ifrån sig övervakade hon, nästan skrämt, vad som skulle ske härnäst. Dock verkade det inte som att den främmande hannen med de två sinnena skulle göra någonting mot den gula hannen. Hon lyssnade till hans ord. En nervös blick kastades åt den sandfärgade unga vargen. Så detta var en Devils? Eller vad det nu än var de kallades. Då den som var så lik hennes egna började röra sig bortåt var Naira inte sen med att följa efter. Hon ville inte bli lämnad ensam med flockmedlemen. Hon vågade inte. Det var rent löjligt hur hon, dotter till en utav de starkare individerna i flocken där hemma, knappt vågade se sin egen spegelbild. Hon skämdes för det. Hon var en skamfläck för alla Hellhounds.

Nairas huvud hölls lågt. Likaså gjorde resten utav hennes hållning. Hon kastade ännu en nervös sidoblick på hannen hon valt att följa efter. Skulle han acceptera att hon följde honom en bit eller var hon bara en plåga för honom? Förmodligen det sistnämnda. Ännu hade inte ett ord lämnat hennes mun. Hon varken vågade eller ville tala först. Hon ville inte riskera att göra den andre upprörd.

[Guuuud hon är så mesig! XD <3]

Vulcan knyckte irriterat med huvudet, flertalet av öronen var bakåtriktade mot nacken samtidigt som ett par av dem vaksamt klippte, som vanligt. han rörde sig med snabba, nästan nervös steg, och han kastade inte bara en blick bakåt då han kvickt rörde sig mot från både öken och ungvarg. Men trots att han smet iväg, likt den ynkrygg han i all sanning var då strid var i antågande, så bestämde han sig järnhårt för en sak där han travade bort. En dag skulle han återvända och besöka öknens kärna, söka upp dessa Devils, sola sig i glansen av deras makt och hälla honungsgift i deras öron. Ja, det var det hans hjärta önskade, och så skulle han göra. Han log litet då han slöt avtalet med sig själv, och vände slutligen blicken framåt för att hålla den där. Svansen knyckte förvisso bakom honom, men uppspelt snarare än irriterat, trots demonens skavande, provocerande närvaro. Han hade fått en smak av Devils makt och beslutsamhet, och han gillade den.

Vrenen hade nästan glömt bort varginnan i några sekunder, då han först började slinka iväg, så det var med ett ryck han insåg att han hörde emot av steg jämte sina egna. Han stannade nästan omedelbart, och vände tvärt blicken mot varginnan, som han nu insåg följde efter honom. Han intresse för henne hade han nästan glömt, han var uppfylld av irritationen över att ha blivit överrumplad. Han gav henne en outgrundlig, sprättig blick.
"Vad? Vill du något?" undrade han med häftigt tonfall. Samtidigt som han uttalade orden så insåghan den oförsiktiga skärpan i dem, och ångrade sig, åtminstone delvis. Ett av hans många öron spetsades. "Nåja" fortsatte han, utan att vänta på svar "Om du är på väg ut ur öknen så kan du väl följa med. Om du inte tänker anfalla mig, givetvis." Vulcan sträckte något på sin oproportioneligt långa, graciösa nacke, och fuktade nosen med sin långa, grönglödgade tunga. "Vem är du förresten? Vad är ditt namn?" , frågade han därpå, med ett stygn av låtsad likgiltighet. Men intresset hade väckts igen, då han sett den märkliga varginnans anlete igen. Han var.. road.

Naira fångade upp känslorna hos den andre. Irritation låg över hans sinne. Men snart hade det övergått till en bestämd och nöjd känsla. Dock låg den andre personligheten, det med mord i sinnet, och bubblade under allt det andra. Hon kastade en nervös blick på honom. Då främlingen plötsligt snäste åt henne hoppade hon märkbart till. Hon hade tagit ett skutt bort från honom, helt övertygad om att hon skulle bli attackerad. Men attacken kom aldrig. Dock pumpade adrenalinet fortfarande i henne. Hon lyssnade spänt på det han hade att säga henne.
"Om du inte tänker anfalla mig, givetvis."
Vid dessa ord skakade hon endast på huvudet. Tanken på att anfalla honom hade inte ens passerat hennes hjärna. Tiken vågade sig på att gå lite närmare då främlingen sträckte på sig. Hon tog sig själv på bar gärning då tanken på att han faktiskt såg ganska ståtlig ut passerade. Generat skakade hon på huvudet åt sig själv. Då kom nästa fråga.
"Naira." svarade hon tyst och såg ner i sanden.
Efter en kort stund såg hon upp på främlingen igen, utan att skapa ögonkontakt.
"Och du?"
Hon blev förundrad över att hon ställt en mot fråga. Men hon hade blivit intresserad utav denne hanne. Hur kunde han vara så lik en Hellhound utan att vara en?

Vulcan vred lätt olustigt på sin långa, slanka kropp, men blicken vilade oundvikligt fäst på vargen med många ögon. Så märklig hon var, så udda. Vulcans stora öron klippte friskt, som om han med hörseln kunde avslöja allt han ville veta om denna märkvärdiga främling. Vulcan var inte överdrivet skicklig på att läsa av andra, det var man tvungen att erkänna, men han hade en förmåga att dölja och linda in sina verkliga avsikter, för att nå de effekter han önskade. Just det - manipulationen - var en av hans få färdigheter. Men at manipulera andra gjorde han endast då det tjänade ett syfte, då han fick ut något av det hela. Det var kraftfulla, mäktiga vargar han spelade inställsam för, det var de starka han ville ha på sin sida, deras skinande makt han ville sola sig i. Svaga vargar tjänade dock också ett syfte - Ett nästan liak viktigt för att Vulcan skulle behålla sitt sinnes harmoni. Dem vargarna kunde han spela översittare för, för dem kunde han glorifiera sin makt och rycka ned dem och förringa deras styrka. Vulcan var en i all sanning svag varelse, han hade svårt att mäta sig med många, så när tillfället att vara kraftfull kom, så tog han den desperat.

Just nu såg han denna möjlighet, denna öppning till spel, i varginnans beteende. Det ryckte i hans muskler, han sträckte ut sin slingrande krökta kropp och sågmed en vagt överlägsen blick på den andre. Han var något större än henne, och hon visade så uppenbara tecken på underlägsenhet. Det var som en haj som vädrade blod, Vulcan och Naira just nu. Ett perfekt läge. Och visst ville han - Han ville glida in i översittarrollen och njuta av det ovanliga tillståndet av egenmakt, men samtidigt ville han inte riktigt. Som alltid hyste han tvekan - rädsla att varginnan hade mer krafter än hon tycktes ha - och denna tvekan förstärkte hans nyfikenhet. Han ville, högst diskret, tala med henne, litet. Det var ingen känsla han kunde förklara.
Vulcan förblev tyst i flera, långa sekunder, samtidigt som dessa tankar virvlade och slogs i hans huvud. Öronen spelade, svansen knyckte. Så beslutade han sig plötsligt för att inte besluta sig, inte riktigt än. Just nu skulle han handla på intuition och impuls. Det ryckte av ett litet leende i hans vida käkar.

"Nå, Naira, mitt namn är Vulcan", hälsade han nästan högtidigt, och iakttog henne med en nästan förväntansfull glimt i sina blekglöna, glödande ögon.
"Så.. Du tillhör inte ökendjävlarna, tillhör du någon annan flock? Någon av de mörka, eller någon av de ljusa?" Vrenen vred litet på sitt långa, kraftiga huvud, och såg bedömande på henne.

Naira väntade tålmodigt på den andres svar. Hon började varsamt gräva i sanden med sin missbildade tass. Hela hon log inombords då hon kände den varma sanden runt om hennes tass. Hon hade funnit en plats som skulle fungera som hem. Men istället för att finna en plats att slå sig till ro på hade hon blivit bortjagad. Som alltid. Tveksamt kastade hon en blick över axeln. Det verkade inte som om den sandgula hannen följde efter dem för att verkligen vara helt säker på att de jagades bort. Dock kunde han kanske ligga gömd någonstans ingen. Men hon tyckte att om så var fallet borde hon kunna ana hans sinne.

Då främlingen talade såg hon uppmärksamt på honom, men hon undvek fortfarande ögonkontakt. Vulcan. Hon lade namnet på minnet. Naira noterade det högtidliga i hans röst men valde att ignorera det.
"Jag har ingen flock..." svarade hon honom och skakade på huvudet.
Inte nu längre. Orden lämnade henne aldrig, men visst passerade de hennes hjärna.

[TJA, jag har varit nedrigt inaktiv på Numoori! Jag vill dock ha igång Vulcan igen där.. well, han är hemskt intressant. :'D jag tänkte kolla hurivida du tycker att vi ska fortsätta rollet här, eller avsluta det lite elegant!]

[Hejhopp xD Det är lugnt mannen, antar att du som jag har ett liv som sträcker sig bortom numooris gränser xD Jag fortsätter gärna med rollet om du är på c:]

~

Vrenen lade elegant sina tre öronpar bakåt mot nacken samtidigt som han rätade lite ytterligare på sin långa krokiga nacke. Med en glimt av nådig övermodighet i sina skirt gröna ögon så iakttog han ingående varghonan. Han var otålig, varje sekund som dröjde var en mycket lång sådan, då varje ögonblick innebar en sinnlig kamp mellan vem som bar mest inflytande i Vulcans huvud för närvarande. Demonens järnröst var påtaglig, nog för att erbjuda en ordentlig kamp för Vulcans bräckliga motstånd, men inte nog för att bryta ned vrenens vilja att genomföra sina personliga åtaganden. Vulcans vilja var för ögonblicket hans egen, och det var inte hans egen förtjänst. Den existerade endast för att demonen tillät det, och den skulle upphöra då demonen begärde det. Även om Vulcan för närvarande såg, för att vara honom, oerhört samlad och värdig ut, så vandrade han på en sinnenas knivsegg. Varje sekund räknades.

Ett litet leende krökte hans vida käkar, värdigt belåten då varginnan svarade, med samma skira tonfall som innan. Hon ingjöt mod i honom, då hon inte mötte hans bleka blick - Hon fick honom att känna sig stark och djärv, och det var inte ett tillstånd Vulcan var sen att dra nytta av.
"Utmärkt, utmärkt" svarade han rappt, och knyckte med sin lejonsvans. "Och du bor i öknen? Du ser inte ut att höra hemma här, inte alls". Vulcan vred lite på sitt märkligt proportionerade huvud, och glömde effektivt bort det faktum att han var minst lika malplacerad i detta ökenhav som denna varg. Han noterade inte ens det faktum att man med utomstående ögon sett lätt kunnat se liknelser i de båda vargarnas förvridna kroppar. Vulcan var inte mycket för att se sin egen spegelbild, han föredrog att leva i illusionen att han var mycket vackrare än han egentligen var.
"Men det är irrelevant" utbrast han tvärt, med en plötslig skärpa i blicken. "Var är du på väg, vargen Naira? Ut ur öknen, men sen?"

Naira sneglade lite lätt på Vulcan. Han såg så lugn och samlad ut, även om hon uppfattade att det låg någonting och lurade i hans sinne. Känslan hade varit där ända sedan hon träffat honom. Dock hade ingenting ännu blivit av med det. Det hade bara legat på lur bak i hos honom. Helveteshunden såg bort ifrån honom och fokuserade blicken på sina tassar istället. Vid hannens ord sänkte hon om möjligt blicken ytterligare lite till. Nej, hon hörde inte hemma i öknen. Och ingen annanstans här i detta underliga, och för övrigt ganska kalla land. Hon vågade sig på att se mot honom men vägrade att möta hans blick.
"Nej, jag bor inte här. Och jag..." längre än så kom hon inte innan Vulcan ohövligt avbröt henne.
Irrelevant? Jo, kanske. Nu när hon ägnade det en tanke kanske det var helt irrelevant. Det spelade inte någon roll för honom om han visste om hon hörde hemma här eller inte. Dock hade det inte höjt hennes självförtroende då han påpekade att hon inte såg ut att höra hemma här. Hon hörde nog inte hemma någonstans. Kanske skulle hon bara ta och dra sig undan, gömma sig ifrån resten utav världen så att de inte skulle tvingas att se henne.
"Ut ur öknen, men sen?"
Vulcans röst fick henne att halvt om halvt se mot honom. Dock vägrade hon att möta hans ögon. Ja, vart skulle hon ta vägen efter detta? Kanske fullfölja den plan som sakta börjat ta form i hennes huvud? Det lät onekligen aningen lockade.
"Jag vet inte. Jag har inte riktigt någonstans att gå..."
För att vara henne i sällskap med någon som verkade vara förtjust i att trycka ner henne så var detta en lång mening. Orden var dock tysta som tidigare.
"Och du?"
Hon frågade för att vara artig, men även för att lämna den plats han skulle till ifred. Hon var inte speciellt förtjust i den oroliga sinnesstämning Vulcan befann sig i.

Den grå vrenen, plågad av solens skarpa bett, knyckte åter på sitt smala huvud, och sneglade intensivt på varginnan han med kvicka steg vandrade intill. Det var inte bara ökensandens hetta mot trampdynorna som drev på hans steg, eller hettan som slet i det tunna skinnet, utan det var skuggorna som jagade i hans bakhuvud. Alltid vakande och viskande - Nu mer än ofta annars. Vulcan var alldeles för upptagen med att upprätthålla sin värdiga hållning, behlla sitt fokus och försöka ignorera demonens eggande påmaningar för att märka hur Naira började lägga märke till oroligheterna som pågick i vrenens huvud. Faktum var att han var alldeles för belåten med att ha funnit någon som varken försökt anfalla honom eller föra sig märkvärdig, och dessutom ägnade Vulcan det han kunde tolka som respekt och lydnad. Nairas beteende var enkelt för Vulcan att tolka som att hon tyckte han var imponerande, och det var en situation vrenen älskade.

Hastigt fuktade Vulcan nosen med sin grönglödgade långa tunga, och gav Naira ytterligare ett intensivt ögonkast då hon vände tillbaka frågan till honom. Han hade givetvis lyssnat på henne, även om han kanske inte lagt så särdeles stort intresse eller vikt vid orden. Han utkämpade en lågmäld kamp mellan demonens vilja och fin egen, medveten om att han bara vann för att demonen tillät honom att göra det.
"Jag? Nej, nej, jag har inget hem eller mål, det behöver jag inte. Natten är mitt hem, där det finns skuggor är jag hemma. Jag går dit jag går, för att jag går dit", svarade han rappt och självsäkert, till synes omedveten om det lätt osammanhängande i meningarna. Vulcan förstod, och det räckte för honom - Hans konversationsförmåga var inte i sitt esse för ögonblicket. Ett ögonblicks tystnad följde.
"Just nu tänkte jag gå någonstans dit det inte finns någon sand eller sol. Kanske.. kanske någon skog", övervägde han högt, både för sina egna öron och Nairas även om blicken kort riktades mot skyn. "Ja.. En skog." Åter tystnade han kort, varefter han vände blicken mot Naira, mer stadigt än på ett bra tag.
"Tänker du också vandra till skogen? Om så, får du följa mig." Vulcan långa, mångtaliga öron klippte.