Det var mitt i natten när Lev plötsligt hade väckt henne. Till en början hade hon blivit livrädd och tänkt på de värsta tankarna, men han var snabb med att lugna henne. Han ville visa henne en sak, hade han sagt. Astrid kunde inte förstå vad han ville visa henne så sent inpå natten - det var ju snart dags att kliva upp och börja en ny dag att roa småttingarna.
    Men trots sin tveksamhet följde hon med Lev ut ur tältet, och bort från sovplatserna. Det hade krävts en del övertalning att lämna resten av familjen ensamma, men de var trots allt i skydd av hennes syskon.
    Det var becksvart på himlen, med tusen stjärnor som glittrade högt däruppe. Ljudet från insekter hördes tydligt, och hon vände blicken mot honom.
    “Vad har du i gärningen nu, Lev av Torano?”

“Tsk,” Lev gav henne ett snett leende över axeln där de gick. Han var ledande med henne snett bakom sig. “Tålamod,” påpekade han tillgivet. Det var något de pratat om sinsemellan, hur hennes till synes obefintliga tålamod på något vis förvandlades till en bottenlös brunn av tålamod när det kom till valparna. Lev trodde hon skulle må gott av att ge sig själv lite av det förlåtande och förstående bemötandet som hon gav dem.
     Det var äntligen den tidpunkten på året då natten faktiskt var mörk och djup igen. Lev hade planerat den nattliga utflykten länge. Väntat på att det skulle vara molnfritt, att valparna skulle somna i god tid, att Asker inte skulle vara på jaktplikt så han kunde se över valparna tillsammans med Hedvig. Något generat hade han berättat om sin plan för dem, bett dem inte hålla det hemligt för Astrid. Alla han bett om hjälp hade gladeligen ställt upp, alla överens om att Astrid behövde det här.
     De gick på stigen längs ett krön. Vinden susade i gräset omkring dem, tillsammans med syrsor och andra insekters melodier. Längre fram, en bit nedför åsen och bort mot en sjö lyste en eld bland den lilla klunga av träd som växte där. De var tvungna att vika av från stigen för att komma dit. När de närmade sig blev det tydligt att det inte var en eld, utan ett flertal små. De var spridda längs vattenbrynet, upp på den tunna strandkanten och till och med ett fåtal som hängde i små eldskålar bland grenarna. Kokhanok hade hjälpt honom med det efter att han smitt dem.
     Lev hade under flera dagars tid förflyttat hudar, noga med att Astrid skulle vara upptagen för att inte lägga märke till det. På platsen, nu upplyst av de små eldarna, hade han efter många om och men lyckats bygga ihop ett oerhört primitivt tält - knappt tillräckligt stort för dem båda - med utsikt över vattnet. Han hade även sett till att ta med sig Astrids favoritmat tidigare under dagen, och hoppades att den skulle finnas kvar när de väl nådde fram.
     Lev kastade nyfikna blickar bakom sig för att fånga upp hennes reaktioner. Det kändes omöjligt att sätta ord på hur mycket han uppskattade henne och det hon gjorde - inte bara för honom men för alla hon mötte. Hon strålade av godhet och hopp. Det smittade av sig på alla hon träffade, speciellt honom. Lev hade aldrig känt en sådan nyfikenhet på livet förut, och det var tack vare henne.
     Men för honom hade handlingar alltid talat starkare än ord, så det här var det enda sättet han kunde komma på för att försöka få henne att förstå. Han steg åt sidan för att låta henne gå först in i den lilla gläntan. Kanske var det inte mycket, men det var allt han hade att erbjuda.
     “Till dig.”

“Tålamod,” upprepade hon något uppgivet. Det var intressant att hon kunde ha så olika nivåer av tålamod när det gällde olika saker. Med valparna var det som om de kunde säga och göra vad som helst och hon fann sig i lugn, men med sånt som krävde nyfikenhet… nej, det hade hon inte tålamod för. Men hans leende fick henne att faktiskt ta ett djupt andetag och lugna ned sig. Hon ville inte stressa honom.
    Därför gick hon snett bredvid honom, och trots att hon såg lugn ut så yrade tusen tankar runt i hennes huvud. Vad skulle de göra nu, mitt i natten? De behövde ju sova för att orka med alla uppgifter de hade. Samtidigt ville hon inte vara den som klagade.
    De fortsatte att gå under tystnad, och nu började hon bli otålig igen. Hon tänkte precis buffa till Lev i sidan och vara lika jobbig som en valp, men något i hennes vänstra synfält fick henne att stanna upp.
    Hennes första tanke var att det brann, men när ögonen vant sig vid det starka ljuset insåg hon att det var flera små brasor som var tända längs med vattnet. Till och med i träden! Och där var ett litet tält, knappt passande för de båda. Och, kunde det vara… Astrid kände doften av sitt favoritkött.
    Astrid gav honom en förvånad blick innan hon åter såg sig omkring för att se. Som en ivrig liten valp skuttade hon fram till eldarna. Svansen for entusiastiskt fram och tillbaka, och hennes leende var så stort att de nästan kunde nudda hennes öron. Det var inte sant! Det var som en dröm. Kanske var det faktiskt en dröm? Nej, det var verkligt. Det måste det vara. Det här var nog det finaste någon gjort för henne. 
    “Wow, jag - alltså,” Astrid var så uppe i varv att hon knappt kunde forma några ord. “Lev! Din buse, hur, när, va-” Hennes hjärta slog så hårt och snabbt, det kändes som hon skulle tuppe av. “Tack, tack, tack, tusen tack! Hur kunde du-” Astrid tystnade. Hon fick inte förstöra stämningen.
    “Förlåt, jag blev helt till mig. Det här var så fint. Jag… jag blir helt rörd.” Astrids kinder hade blivit varma av skam över hennes barnsliga reaktion. Utan att riktigt tänka sig för hade hon tryckt sig mot honom i en stor och varm kram. Hennes ansikte borrade sig djupt ner i hans bröst.
    “Tack så jättemycket…” viskade hon.

Den ivriga glädjen Astrid utstrålade återspeglades i Levs uttryck. De gröna ögonen följde henne när hon näst intill dansade fram mellan eldarna. Ett lågt skrockande började rulla ur honom när orden ramlade ur henne i all hast.
     “Det mins-” Lev avbröt sin mening när hennes vikt plötsligt vilade på honom. Den milda chocken gjorde honom för ett ögonblick stel, innan han snabbt mjuknade upp och mötte upp henne i omfamningen. Hjärtat fladdrade i bröstet på honom, men lugnades av den innerliga värmen som spred sig i kroppen på honom likt en skogsbrand. Om det ändå alltid kunde kännas såhär.
     Motvilligt och långsamt drog han sig tillbaka för att se på henne. Ögonlocken var tunga, han kände sig nästan lite dåsig av den överväldigande förälskelsen han kände. Eldarnas ljus som glittrade i hennes ljusa ögon gjorde honom knäsvag. Rösten darrade lite när han försökte ta till orda, så han dolde det med ett tafatt harklande.
     “Har pratat med familjen,” började han trevande, “vi alla tycker du förtjänar lite ledig tid. Vi är väntade hemma igen imorgon eftermiddag.” Lev log försiktigt, lite nervös över hennes reaktion. Lev misstänkte en viss oro från henne. Han uppfattade det som att Astrid hade väldigt svårt att lämna över ansvaret på de andra, trots att de erbjöd sig. Asker och Hedvig hade föreslagit att de skulle ta ett helt dygn för sig själva, men Lev hade anat att Astrid inte skulle gå med på det. Han hoppades att hon inte skulle motsätta sig en halv dag ledig, iallafall.
     “Är det okej?” Han sökte efter svar i hennes blick. Han ville försäkra sig om att Astrid förstod att hon hade all rätt att avböja.

Omedvetet hade hon slutit sina ögon och andats in hans doft. Astrid kunde höra hans hjärta slå, och hon insåg i den stunden att det var i hans famn hon alltid ville vila. Hon ville alltid ha honom vid sin sida. När hennes dagar blev svåra, ville hon att han skulle finnas där på kvällen för att trösta henne. Hon ville ha det som hennes mor och far hade - och hade haft i flera år. De var lika kära som när de träffats första gången. Astrid ville inget mer än att ha det med Lev.
    När han drog sig undan, vände hon direkt upp blicken för att möta hans. Den gröna färgen påminde henne om norrskenet. Det var ännu ett tecken på att de var menade för varandra. Astrid såg ett hem hos honom.
    “Så länge jag får vara med dig är det okej,” började hon försiktigt. Hon insåg dock hur töntigt det lät, och ruskade på huvudet av nervositet. Varför kände hon sig plötsligt så nervös nu? “Jag litar på att mina syskon kan hålla koll på busfröna. Men, det hade inte förvånat mig om någon av dem följt efter oss.”
    Det var jobbigt att vara ifrån dem, tanken att vad som helst kunde ske medan de var borta gjorde henne otålig. Men hon visste också att de andra vuxna hade koll, och hon behövde kanske släppa lite på oron hon kände konstant.
    “Jag uppskattar det verkligen. Kände det inte själv att jag kanske behövde… en paus.” Astrid lade huvudet på sned. Hennes mage kurrade till, och hennes blick vandrade trevande bort mot maten.
    “Ska vi äta?”

Svaret han fick var bättre än vad han hade kunnat hoppats på. Han försökte dölja den nästan löjliga glädjen som drog i hans mungipor. Lev skrattade lågt åt hennes kommentar. Nog för att det var sant, så kände han sig säker på att de åtminstone skulle få spendera resten av natten tillsammans.
     Lev instämde med ett beslutsamt nickande.
     “Ja, en paus är bra. Även från saker man älskar.” Där fanns en glimt av sorg i hans blick, men den dolde han fort igen. Han tänkte inte låta sina egna gamla sår besudla det här minnet de höll på att skapa tillsammans.
     “Ska vi äta?” Lev sprack upp i ett leende.
     “Vill visa en sista sak,” rösten hade blivit låg, men bubblande av hemlighetsfullhet. “Kom.” Lev gick fram till vattenbrynet, lutade sig över kanten med blicken sökandes ner i det mörka vattnet. När Astrid frågande slöt upp vid hans sida makade han lite på sig för att ge henne plats.
     “Ser du? Närmare.” När Astrid sträckte sig närmare vattnet knuffade han plötsligt till henne. Zimaern föll i vattnet som var djupare än man kunde vänta sig. Hela hon försvann under vattenytan för ett hjärtslag, och när hon kom upp igen såg hon nästan ut att vara hälften så liten. Den tjocka tunga pälsen hängde runt henne som ett ihopsäckat tält.
    Levs rungande skratt ekade över sjön, högt och hjärtligt.

Astrid var för full av glädje och lycka att hon inte märkte av glimten av sorg i Levs blick. Hon kunde bara njuta av nuet, och att få vara vid hans sida.
    “Visa en sak till?” Astrid gav honom en fundersam blick. Det var omöjligt att han hade planerat ytterligare saker, han hade redan gjort alldeles för mycket för hennes skull. Ändå följde hon med honom fram till vattenbrynet, lät blicken följa hans egen.
    “Ser vadå? Jag ser ingenting alls,” Astrid lutade sig närmare vattnet för att se. Alla möjliga idéer dök upp i hennes huvud vad han kunde ha fifflat med. “Antingen så skojar du med mig, eller så är jag blind för jag ser verkligen ing-”
    Hon hann inte avsluta meningen innan hon plötsligt var i vattnet. Det tog ett par sekunder för henne att förstå vad som hade hänt. Egentligen borde hon sett det komma, med tanke på att hon var uppvuxen med Asker som jämt skulle spela spratt med henne.
    “Hallå eller!” Hon spottade ur vattnet så fort hon kom upp till ytan. Hon försökte låta sur, men skrattet bubblade ur henne. Blicken fästes direkt vid Lev, men hon var varken irriterad eller sur - istället klädde ett stort brett leende hennes läppar. Astrid försökte närma sig honom smidigt, men istället såg hon ut som en väldigt klumpig fisk.
    “Kom, hjälp mig upp nu.” Astrid gav honom en busig blick, men försökte vara så seriös som möjligt. Att få i honom i vattnet verkade nästan omöjligt. Utan att vänta på något svar från honom, hade hon greppat tag om hennes framtassar och nafsat tag i hans bröstkorg i ett försök att få ner honom i vattnet också.

Det djupa skrockandet stillades långsamt, men inte helt. Det roade lätet fortsatte ur honom när han såg hur Astrid fumligt försökte ta sig fram. Vattnet verkade som ta bort den lilla gnutta elegans hon i vanliga fall besatt och hon såg än mer tafatt ut än vanligt.
     “Pfft,” svarade Lev när hon försökte lura honom. Han hade blivit lurad tillräckligt många gånger av sina syskon för att inte genomskåda den simpla. “Den går-”
     Lev hann precis uppfatta vad hon försökte men misslyckades ändå att undvika det. Hans försök att dra undan sina framtassar gjorde istället att han föll huvudstupa ner i vattnet. Med ett stort plask försvann han under vattenytan. Vattnet var ljummet av sommarvärmen.
     När han lyckats räta ut sig sköt han upp ur vattnet igen med ett stort andetag. Ovanför ytan möttes han av Astrids kvittrande skratt. Lev skakade vattnet ur öronen och såg på henne. Månen och eldarna turades om att lysa upp henne, men ändå var det hennes inre som strålade allra klarast för honom. För ett hjärtslag blev han frusen av åsynen av henne. Hans kroppshållning mjuknade och uttrycket speglade hans tillgivenhet. Ett försiktigt skratt stämde in med hennes.
     Lev slöt avståndet mellan dem och drog henne bestämt till sig. I en kärleksfull gest tryckte han sin panna mot hennes. Om han visste vad kärlek var, var det på grund av henne.
     “Ты согреваешь мою душу*,” viskade han mjukt.

*Du värmer min själ

Astrid skrattade så högt att hon nästan inte kunde andas längre. Hon hade trott att han inte skulle gå på det, ändå hade han fallit rätt ner i det varma vattnet.
    “Haha, karma!” fnissade hon och skvätte upp lite vatten på honom med ena tassen. Inte för att det gjorde någon direkt skillnad, eftersom Lev redan var så blöt han kunde bli.
    Astrid skulle precis närma sig honom och hoppa över honom i ett bus, när han istället drog henne intill sig. För ett par sekunder kändes det som om hennes hjärta stannade. Hans panna mot hennes. Hans gröna, levande blick mot hennes. Hans varma ord mot henne. Astrid ville sjunka till botten av sjön av kärleken hon kände - men hon var tvungen att hålla sig över vattenytan. Det enda hon kunde tänka på var han, på dem. Hur de två var här tillsammans, hur vattnet skvalpade lugnt mot dem.
    Jag älskar dig, ville hon säga. För det var det hon kände. Och det kändes som ett perfekt tillfälle, men samtidigt vågade hon inte. Hon ville inte förstöra det fina de hade hittat.
    “Och du har stulit mitt hjärta.” Det var blott en viskning. Kanske var det en synonym för jag älskar dig, kanske inte. Det blev tyst för ett par minuter, innan ett dovt, kurrande läte rullade ur hennes mage.


(utgår från att hon svarade på vinterspråket men hann inte kolla översättningen hehe)

Det var perfekt. Hon var perfekt. Hennes kurrande mage fick honom att dra sig tillbaka. Förtrollningen var inte bruten, det skulle den bli. Vad han kände för henne var på riktigt - äkta och ren - det fanns inga tvivel eller osäkerheter som någonsin skulle komma emellan dem. Han skulle inte låta dem. Åtminstone skulle han kämpa för det, mer än något annat han kämpat för i hela sitt liv.
      “Låt oss äta.” Taget om henne lättades, och han nickade uppfordrande åt henne. Lev lät henne kliva upp först. På ett ställe var botten mjuk när Astrid skulle ta sista steget upp hjälpte han till med en liten knuff. Den tjocka pälsen försvårade hennes rörelser.
     Väl uppe vid det lilla lägret igen bäddade Lev upp en fäll åt dem intill en av eldarna. Under ett litet skynke dolde sig två stycken kött. Han gav den större biten åt Astrid. Lev åt bara halva sin bit och erbjöd resten till Astrid. Dels för att han själv inte var så hungrig, men också för att han insåg att han fann mer glädje i att se Astrid nöjd.
      “Hade tänkt att vi kunde gå till Zelenoch imorgon,” sade han med en låg röst, mättad av en dåsig tillgivenhet. Lev hade sällskapat henne och andra till altaret förut för diverse offringar eller böner, men aldrig själv deltagit. 
     “Kanske kan vi be tillsammans.” Lev hade aldrig bett förut - åtminstone inte mer än i förbifarten i mörka stunder - men han visste att det var viktigt för Astrid, och så blev det viktigt för honom. Han ville dela allt med henne.

Astrid nickade ivrigt när han föreslog att de skulle äta. I vanliga fall hade hon oroat sig över att deras stund skulle vara över, men inte nu. De skulle ha hela natten tillsammans och med tanke på vad som väntade dem med elden och maten… det kunde bara bli bättre.
    Hon försökte vara snabb upp ur vattnet, men klumpig som hon var gick det inte direkt fort. Med Levs hjälp lyckades hon slutligen ta sig upp ur vattnet och efter hans uppmaning slog hon sig ned vid sidan av den största elden medan han bäddade upp och tog fram maten. Hon kände sig bortskämd med någon som gjorde så mycket för henne.
    Vett och etikett när det gällde mat var inte hennes starka sida, och hon glufsade i sig den mat hon fått. Astrid hade faktiskt försökt att äta långsammare, men det var svårt. Det var till stor glädje hon dock fick Levs rester också.
    “Jättegärna,” Astrids röst var full av lycka. Hon visste att han inte var lika troende som henne, om ens något, men att han ens erbjöd sig att följa med… det gjorde henne varm i både själ och hjärta. Det verkade som om han förstod hur mycket det betydde för henne och hennes familj - och att han ville vara en del av det. “Jag ber mer än gärna tillsammans med dig imorgon. Kanske kan vi göra det innan vi kommer tillbaka… så kan vi vara ensamma.”
    Hon tryckte sig närmare honom och lutade huvudet mot hans sida. Det kändes naturligt. Hennes blick var fäst på den brinnande elden framför dem.
    “Tack för allt,” viskade hon lågt.

Lev hummade lågt till svar. Det innerliga leendet nådde honom till ögonen när han såg på henne. Hennes päls hade torkat relativt snabbt tack vare elden, och något med hur extra fluffig hon blev efter att ha badat fick det att pirra i magen. Hon var så söt.
     “Låter perfekt,” lade han till med mjuk stämma. Lev såg fram emot det trots att han kände en nervositet. Han ville inte göra fel, eller framstå som ignorant gällande det hela, men han kände trygghet i att veta att Astrid inte skulle döma honom. Det var det som gjorde henne så speciell, hur hon alltid mött honom med öppenhet och omtänksamhet. Det var det som gjorde att han aldrig slutade tänka på henne efter första gången. Då hade han trott att hon etsat sig fast i hans tankar, nu visste han att det var i hans hjärta. Sedan första gången de sågs, hade han vetat att han var ämnad för henne. Nu vågade han till och med tro att hon kände detsamma för honom.
     Lev mötte upp hennes närmande och lutade sig mot henne. Försiktigt lade han hakan över hennes huvud och slöt ögonen.
     “Är jag som ska tacka dig,” sade han lågt. “Om jag fick leva livet igen, skulle jag ha letat rätt på dig mycket snabbare.”

[Avslutat]