Den fluffiga valpen sitter vid foten av ett av de höga träden i Ötamon. Den mörkblå blicken hålls fäst någonstans bland trädens lövverk. Det var en ekorre som hon gått för nära och det lilla djuret hade i all hast kilat upp för trädstammen och försvunnit någonstans långt där uppe. Det syns inga spår efter den men valpen sitter där ändå och kikar. Hon har helt enkelt inget bättre för sig.
Det är skymning och vart de andra syskonen befinner sig bryr hon sig inte om. Hon sitter där hon sitter tills det är dags att vända tillbaka till mor. Men hinner tänka en hel del när man är ensam. Men vad valpen tänker på är det ingen som vet. Hon kanske inte ens vet själv. Hon är inte den som sitter och tänker för sig själv och dömer andra i tystnad. Hon tänker inte mycket. Hon reagerar mer på impulser och intuition än på tankar och känslor.
Hon säger heller inget för det finns inget att säga. Varför ödsla ord som inte betyder något? Nej, hon sitter hellre och är tyst och inte gör något hon inte känner för. Det är så lugnt och fridfullt i den här skogen. Det får mors temperament att kännas så långt borta.

[PAX TILL RHIANNON]

En tunn gestalt rörde sig mellan träden. Vore det inte för tatueringen på skuldran hade man kunnat avfärda formen som ett skuggspel. För i takt med att solen kryper ned bakom horisonten höjs skenet från exet på valpens ben. Mellan alla kvällshimlens pasteller finns både middags- och midnattsblå. Bara när solen lämnar eller återvänder från himlavalvet matchar Rhiannon's ögon världens sfäriska tak. När natt och dag är i limbo. Det känns symboliskt. Men även om valpen tror på tyngden i symbolik förlitar hon sig aldrig på känslor. Så hon skjuter undan observationen och flyttar istället sitt fokus åt undervegetationen.
Sneglar åt spjälkningen av rötter och blad kring sitt fortfarande till större delen odugliga ben. Det gör ont i varje steg valpen tar. Får henne att linka lustigt. Stapla fram, se ännu mindre ut som en varg när rörelsemönstret bryts. Men nu är det så mörkt att inte bara måntatueringen skimrar, utan även alla blommor börjat vakna. Veckla ut sig och lysa upp deras hem som nattlampor. Rhiannon har dock aldrig varit rädd för mörkret. Heller aldrig för vad som kan gömma sig i det. För monstren går inte att fly ifrån. Valpen har sett monstret i mamma, till och med i sin egen reflektion när hon sett något vettskrämt smådjur i ögonen. När den lilla lyfter sin olikfärgade blick igen faller den på ett av syskonen. Hon rör sig långsamt närmare, staplar envist på. Mika. Ser du också monstren, syster?

Ena örat vinklas åt sidan när hon hör steg närma sig. Det går direkt att känna igen vem det är. Rhiannon. Modern fixade systerns ben så att det skulle läka. Det var ju bra. Mika vrider på huvudet och kroppen följer med i rörelsen och hon reser sig upp. Vänder ryggen mot trädet och den mörkblå blicken faller på systerns linkande gestalt som närmar sig. Månblommorna kan tyckas kasta ett spökligt sken över systerns enorma födelsemärke som täcker större delen av hennes ansikte. Men Mika är oberörd. I Mika's värld existerar inte fult eller vackert. Hon ser inte Rhiannon som ful och hon ser inte Hecate som vacker.
Det existerar inga goda ting och det existerar heller inga monster. Alla bara kommer i olika skepnader och färger och former. Hur man agerar beror på vem man är innerst inne. Så i Mika's värld är det kanske Rhiannon som är vacker och Hecate som är ful?
Mika sveper till med svansen som hälsning. Hon står stilla och låter systern kommer till henne. Mika är inte den som glatt kommer någon av syskonen till mötes. Hon är heller inte den som väljer att vara med i gemenskapen. Hon sätter sig ner igen. Svansen placeras vid hennes sida. Om systern väljer att kommer närmare är upp till henne.

Ursprungligen hade planen varit att promenera rakt genom kvällen in i natten. Ensam. Nära nog att höra om mor skulle beordra dem i säng, tillräckligt långt bort för att vara utan sällskap. Trodde hon. Rhiannon tyckte om att vara själv. Antagligen för att hon knappast trivdes i syskonens sällskap, så sitt eget var liksom enda alternativet som fanns. Mor hade sina stunder, men hennes humör var aldrig statiskt. Det oberäkneliga i svängningarna var inte skrämmande och hade inte varit på mycket lång tid. Men det var så olikt hur valpen själv var funtad att det bara var påfrestande. Sen fanns Mika. Systern som inte hade protesterat om hon passerat henne utan att vidkännas henne. Ordlöst hade Rhiannon kunnat linka på. Istället hade hon frivilligt närmat sig och slog sig nu i tystnad ned vid syskonets sida. Andades ut djupt av att slippa bultandet från benet i varje steg. Den lilla honan var inte säker på hur länge hon blev sittande i det ordlösa. Lät himlakropparna ta över vandringen medan hon var still. Att umgås med Mika var för henne som att vara själv helt utan någon känsla av tomhet. Även om det var något valpen mycket sällan drabbades av kunde hon redan i denna unga ålder känna hur den fick bitterheten att sippra in. Skönt att slippa det. Hur länge det än kunde vara.
"Jag har fortfarande inte mött någon. Ingen utom er i familjen, inte när jag varit själv", började Rhiannon utan att riktigt se åt systern, blicken ofokuserad och långt borta.
"Har du mött någon främling än?" fortsatte hon och uttalandet blev en fråga när hon vände sig åt Mika, faktiskt intresse i sina udda ögon.

Det är alltid något helt annat att umgås med Rhiannon än med de övriga syskonen. Rhiannon pockar inte på uppmärksamhet som de andra. När systern sätter sig ner vid Mika's sida så låter Mika blicken svepa ut över månblommorna som en efter en sakta börjar vakna till liv i skymningens klara färger. Skogens ljud är det enda som hörs under en lång stund. Mika sitter där bara och andas. De mörkblå ögonen försvinner då och då bakom ögonlocken med jämna mellanrum.

Systerns stämma bryter tystnaden. Först är det bara ett öra som vinklas åt systerns håll. Systerns ord hade inte varit något direkt att reagera på. Ett konstaterande som ville delas med av. Men när frågan följer så vrider Mika på huvudet och den mörkblå blicken fästs på systerns udda ansikte. Mött någon främling. Jo, det har hon gjort. Mika nickar lätt. Hon mötte en stor vit hornprydd främling för ett tag sedan. Men det var inte något speciellt. Att främlingar kan ha udda utseende är inget som får Mika att reagera. Främlingens horn hade fått honom att mer likna ett bytesdjur än en varg. Likt bergsgetterna de stundom skymtat på håll när de vandrade i bergen.