Det dåliga samvetet hade vuxit inom henne enda sedan de rest sig efter sin sista rast, och då hon kommit till skogen och återfått några av sina moderliga tendenser födjupades känslan. Medan de åt kunde hon inte låtabli att snegla emot den lidande, sargade lilla valpen. Hon var tapper, försökte tugga i sig mat men tappade snabbt aptiten. Så efter maten reste hon sig hastigt, svansen slog några svajande slag bakom henne men det var inte vänliga rörelsen. En liten morrnings steg upp ur hennes hals och hon blottade tänderna. Känslan av skuld var ingen hon uppskattade.
"Stick, ge er av."
Sade hon med hård stämma. Stirrade ilskt på valp efter valp, men hoppade över Rhia.
"Gå och utforska eller något bara ni håller er ifrån mig jag står inte ut!"
Fortsatte hon irriterat och högg i luften som ett hot. Visst var det onödigt av henne att vara så på tvären, visst kunde hon bara vänligt bett dem ge sig av. Men den gnagande känslan av att hon gjort fel gjorde det svårt att vara snäll och moderlig emot de små. Och hon ville samtidigt att de skulle ha klart för sig att nu ville hon vara ifred. Hon hade spenderat sin tid tillsammans med dem så länge hon kunde minnas, och nu var det nog! Visst visste hon inte hur säker skogen var ännu, men då hon jagade han hon inte stött på en endaste varg och skogen verkade så fridfull att hon inte kunde tänka sig att något skulle kunna hota valparnas liv. Det verkade så lugnt, glatt och framförallt tryggt i denna skog. Visst hade dalen också varit trygg, men så olidligt isolerad och fylld av minne av honom. Hon hade behövt komma hit, där hon var i kontakt med sig själv och sina krafter igen! Hon hade känt det efter maten, innan hade hon varit för utmattad. Hur krafterna återvände till henne. Hur skogen talade till henne, hur fukten på blombladen drog sig emot henne. Hon slöt ögonen, kände de små's tassar emot marken. Hon kunde säkert hålla koll på dem om hon ville. Det var lugnt.
"Iväg med er"
Sade hon med en ilska bubblandes bakom rösten och valparna rörde sig hastigt bortåt. Hon visste att de var trötta och helst ville vila, men isåfall fick de göra det någon annanstans!
Hon såg på medan de försvann. Slöt ögonen och njöt för ett ögonblick av den absoluta tystnaden, släppte kraften och slappnade av. Så vände hon sig slutligen till den enda valp som inte kunde ge sig av. Men nu med en mjukhet i ansiktet. Den tappra lilla valp som stått ut hela vägen ner hit.
"Hej"
Sade hon med mild stämma. Gick närmre och gav honvalpen en mjuk slick under ögat för att tvätta bort saltet efter hennes tårar.
"Ska vi se om vi kan fixa det där?"
Frågade hon sedan och lade sig som en skyddande mur med dottern mellan frambenen. Nosen vidrörde den brutna benet och unghonan rykte till. Hon hyssjade henne och lät kraften börja verka. Rötter klättrade upp ur marken och två trädgrenar placerades på var sida om benet.
"Andas djupt ut nu"
Ett knak hördes då benet lades till rätta. Hon höll mjukt fast valpen med hakan. Benet var svullet och rött under pälsen, dunkade säkert av smärta samtidigt som benet gav ifrån sig en så skärande känsla att hon inte stod ut. Tica kände det. Och hon lät kraften hos groddblad suga varet och infektionen ur den lilla kroppen. Lät lök och rötter mildra febern som drabbat det lilla knytet. Försökte med allt hon kunde pyssla om sitt älskade barn.
"Såja, känns det bättre?"
Frågade hon lugnt då det stödjande förbandet var klart. Valpen skulle inte kunna gå direkt, men nu fanns det hopp för att benet inte skulle läka snett och för att skadan inte skulle riskera att döda valpen. Under hela proceduren hade Tica hållit sig lugnt, trotts eventuellt gnällande och sprattlande från den lille. Hon nosade lite på valpens öra och andades i lugna andetag.

Rhiannon var ful. Det var ett faktum. Hon tyckte inte om att hon var ful. Dock gjorde hon ingenting för att försöka göra sig fin eller ens för att dölja det. Sådant beteende vore patetiskt. Hon var vanskapt. Missbildad. Så var det med det. Den rodnade huden var mer fnasig än vanligt. Kliade när hon lät den vara och sved när hon kliade. Med tänder så sammanbitna att hon blödde i munnen och anletsdrag hårdnade som bergen de lämnat bakom sig hade den trasiga valpen släpat sig till bytet. Insisterade för sig själv i sitt sinne att det var viktigt att äta ordentligt för att kunna läka ordentligt. Annars skulle nitlotten som var hennes liv rivits itu. Rhiannon tackade mor för att hon jagat med en röst hon tvingade stadig. Högg. I hennes mun blandades blod med blod. Honan kämpade mot kväljningarna. Ignorerade fullkomligt syskonen omkring sig. Försökte fokusera på hungern som fanns där någonstans under all smärta. Svalde illamåendet som hon svalde köttstyckena. Aptiten gick dock snabbt förlorad, hon hade prioriterat att få ned maten före att tugga den ordentligt. Envetet försökte hon avlägsna sig från måltiden. Men avlägsna var nog att ta i, efter mindre än en halvmeter slutade hon motvilligt att släpa sin kropp. Som att det inte räckte att honan tvingades ta hand om sitt födelsemärke. Skulle hon nu även - bokstavligt talat - behöva dras med det här? Hennes blå blick brann där den var naglad på benet som bara såg mer och mer groteskt ut. Valpen blundade. Hon hade inte råd att lägga energi på att vara upprörd. Det tjänade ingenting till. Istället försökte hon njuta av sensationen blodet som smetats över den flammiga huden gav henne. Valpen hade lärt sig att om hon drack ordentligt och försökte fukta sitt ansikte någon gång om dagen så var irritationen överkomlig. Men hon hade aldrig använt blod tidigare. 
Hålögt såg valpen åt modern när hon schasade. Rhiannon kunde tro att mor kunde förvänta sig att hon skulle utforska eller något alls. Det lät orimligt, till och med för att komma från henne. Ändå stålsatte sig valpen, satte sig avigt upp och försökte komma upp på sina tre friska tassar. Aktade sig för att så mycket som snudda vid marken med benet som var så gott som förlorat. Ändå gjorde det så ont. Hon ville inte. Ändå skulle hon. Men moderns blick landade aldrig hos henne. Tacksamt sjönk hon ned igen, långsamt. Andades skälvande genom sina blodstänkta läppar. Log lättat och följde frånvarande syskonen med blicken när de svansade iväg. Mor var klok, ändå. Valpen var fullkomligt obrydd inför vad som skulle hända när de blev ensamma. Bara hon slapp tillhöra dem som gick. Även om ilskan fortsatte så var det bara mer av samma. Vad hon var van vid, trygg med, rent av. Det skulle bli skönt att tillbringa tid med bara mor. Rhiannon orkade inte med alla intryck från syskonen. Inte just nu.
Öronen klippte på det lilla huvudet när tonfallet skiftade. Hon sa ingenting till svar men mötte sin mors blick. Blått in i gult. Den lilla var i sin natur vaksam men satt ändå avslappnat medan den vuxna närmade sig. Slicken gjorde all skillnad. Valpansiktet började långsamt att mjukna. I tystnad var hon ofta tacksam över att hon inte hade ett lika oroligt känsloliv som några av hennes syskon, särskilt Lune. Särskilt när hon tilläts tillbringa stunder som denna. Hon kunde njuta av mors sällskap utan att snurra runt i om det bara var lugnet före den riktiga stormen. Vilade bara i ögonblicket.
Ofrivilligt ryckte den lilla honan till då moderns svarta nos snuddade vid det svullna eländet. Ögonvitan var blottad då hon såg upp i förälderns ansikte. Doften av blöt jord följde rötterna som krälade upp ur gräset och lydigt fyllde hon sina lungor med nattluften. Inandningen följdes av ett ohyggligt knäckande följdes av smärta. Igen. Var det här det värsta Rhiannon hittills upplevt? Ja och nej. Chocken då benet ursprungligen brutits var obeskrivlig. Den var hon utan nu. Adrenalinet fanns ändå där, gjorde henne nästan hög där hon gled in och ut ur medvetandet utan att någonsin svimma helt. Så mycket hände kring skadan att honvalpen omöjligt hann registrera allt, hon bara pressade sitt lilla ansikte mot moderns hals och kippade efter luft. Synen så suddig att hon i ett ologiskt ögonblick undrade hur hon blivit blind. Mor hämtade henne ur mörkret med sina ord. Skogen låg fortfarande drömsk och lummig ikring dem. Den lilla såg sig omkring, som vore hon osäker på om hon faktiskt var vaken. Benen kändes stelt och märkligt i sitt nya förband, valpen själv kände sig dock redan bättre. Även om hon var utslagen. I slutändan hade mor åter igen hennes fulla uppmärksamhet. För hon var Rhiannon's drömmar - och mardrömmar. Så valpen bara log emot sin mor. Sa ingenting. Gav henne bara det första, genuina leendet som klätt henne på mycket lång tid. Ett leende som brast ut i ett litet, hest skratt när hon kände moderns andedräkt mot sitt öra. Det var än mer sällsynt. Inte heller Rhiannon's skratt var särskilt vackert, men fullt av personlighet.

Det kittlade inom henne när hon såg ner på den lilla valpen i hennes famn. Lugn pulserade ut från bröstet där hennes päls blandades med Rhias. Och även om mycket med valpen påminde om de hon helst ville glömma, föräldrarna och Fiero, så kände hon i denna stund inget annat än kärlek.
Lugnt började hon humma på en melodi. Mjukt gungade hon till takten och började sjunga.
"You said they made fun of your body. Humiliation in your eyes when you told me. Well I'm gonna find them, don't you worry. I'll make sure they're really fucking sorry"
Givetvis började henne lilla hummande berättelse med ett hot, det var ändå Tica som sjöng, men orden var lugna och och vaggandet fortsatte mjukt.
"You said you're embarassed of your body. You told me you think you're really ugly. Well my love I know you don't see, what I see"
Nosen sänktes emot den lilla valpen igen och hon snusade på hennes hjässa, precis där födelsemärket gick över till len len päls. Hon visste att den rödflammig huden sved och var därför noga med att inte röra den.
"I would love you in any form you take"
Orden var så kärleksfulla och mjuka, trygga på ett sätt som Tica sällan var. Tonarten höjdes aningen.
"Anything that is beautiful, people want to break. And you are beautiful I'm afraid"
Hon var noga med att gunga lugnt och försiktigt, så att det trasiga benet inte rörde på sig för mycket. Visst var det stadgat nu men det var en dumt att utsätta det för onödig belastning ändå.
"You said that they say you're disgusting. That they told you you were unworthy. Well my love I hope you trust me, when I say you have a perfect body"
Det sista ordet var lite för mörkt för att hennes stämma fullt ut skulle kunna bära det men det låtsade hon inte om, istället fortsatte hon humma på melodin en stund och gungade sitt lilla barn med huvudet om henne i en vargkram.

[>> Ugly - Nicole Dollanganger <<]

Det fanns nästan ingenting i hennes liv som tagit andan ur henne. I alla fall inte i positiv bemärkelse. Men mors sång gjorde det. Särskilt nu. Den här sången hade Rhiannon aldrig hört förut. Ordlös och storögd lät hon sig gungas. Orden träffade något djupt inom henne och ur det djupet välde en oerhörd värme fram. Den fanns alltid inom henne. Men den brukade vila just i det där djupet, stanna där. Utmattad och överväldigad lät valpen kärleken ta över. Fylla hela sitt väsen och fullkomligt stråla till modern. Det var faktiskt svordomen som gjorde henne trygg på allvar, det var hennes mor det. Mer och mer sjönk hon in i den mjuka pälsen. Följde stillsamt med i den mjuka rörelsen. Moderns röst var så ljus och spröd, nästan bräcklig. Sången var fin. Hon undrade om mor var medveten om att hon sjöng vackert?
Rhiannon kände plötsligt ett intensivt behov av att ta hand om sin mor. Men i sitt mörbultade tillstånd var hon värdelös. En obehaglig klump fann sig i hennes mage. Hon ville göra något för sin mor, tacka henne. Inte bara för att hon antagligen räddat både hennes ben och hennes liv. Valpen ville tacka henne för så mycket mer. Att hon inte lämnat henne i bergen, för att hon alltid ordnade mat, bara för att hon fanns. Men den lilla honan fick inte till några formuleringar och inga ord kom. Den lilla kroppen var inte mjuk längre. Ansträngt sträckte hon på sig, ignorerade smärtan. Valpnosen närmade sig trevande den vuxnas kind och en liten rosa tunga blev synlig. Ömt slickade hon moderns kind. Nästan generat kröp hon genast ihop i hennes famn igen efteråt. Gömde ansiktet mot hennes varma kropp.
I would love you in any form you take too, mom. 
Prövande försökte hon tyst att humma med i moderns melodi. Noga med att inte störa och att dessutom anstränga sig för att det skulle bli rätt. Utan att Rhiannon själv var medveten om det råkade hon falla in i stämman precis under sin mor. Hon höll den inte perfekt, men det var tydligt att hon hade ett naturligt gott gehör. När orden dog ut och bara nynnandet bestod tystnade valpen. Hon ville bara lyssna nu. Lyssna till sin trassliga mor som hon ju faktiskt älskade så mycket.

Valpens slick fick det att bränna inom henne, egentligen på mer än ett sätt men hon tillät bara det positiva ockupera hennes tankar denna morgon. För nog hade det blivit morgon nu, när de kom var det månljus som dansarna i trädkronornas sprickor, nu började istället morgonsolen krypa sig ner mellan de väldiga trädstammarna. Valpens kärlek gjorde ont för att hon skämdes så för hon behandlade dessa små bollar av kärlek. Hur hon själv inte alltid kunde visa den värme de fyllde henne med. Men hon blev också så djupt rörd och tacksam och glad när det kändes som att hon kanske ändå räckte till. Att även om det inte alltid blev perfekt så förstod valparna när hon försökte, och tyckte att det var bra nog.
När melodin egentligen tog slut så fortsatte hon ändå hummandet en stund till. Hon visste inte om hon skulle prata med dottern, eller om det skulle förstöra stunden. Om sången kanske var tillräckligt. Så hon fortsatte bara att gunga den lilla valpen fram och tillbaka i sin blåvita famn med halsen runt den lilla kroppen.
De låg så i en stund vars längd hon själv inte kunde avgöra.
”Ja, vad skulle jag vara utan er”
Mumlade hon kärleksfullt, och orden var sanna. Hon hade ingen aning om var i livet hon skulle befinna sig utan dessa små. Vad som skulle blivit av henne om hon inte haft valpar att vänta på och sedan uppfostra. Hade hon ens sett någon mening med att ta sig från dalen på annat sätt än att störta mot dem vassa klipporna i ett sista desperat, ohört rop på hjälp? Antagligen skulle hennes liv iallafall vara än olyckligare än vad det var idag. Nu hade hon ändå någon form utav tvång till att göra saker. Ta hand om sig.
När hon var liten hade hennes föräldrar tagit hand om henne, och när det så abrupt fått ett slut så hade hon varit vilsen. Så hittade hon hanen hon själv kunde leka förälder åt, och genom den nya rollen lyckades hon även ta hand om sig själv. Någorlunda. Men sanningen var att hon ännu inte var mer än ett barn, att hon egentligen inte kunde ta hand om sig själv. Att hon behövde någon att ta hand om. Någon som bekräftade henne och som tvingade henne att faktiskt jaga, att faktiskt sova, att faktiskt göra alla de basala grejer som hennes depression försökte hindra henne från att göra. Som den där svarta kalla ångesten som kvävde henne försökte få henne att bara ignorera. Med valparna gick inte det. Visst, ibland blev de utan mat. Vissa dagar kunde hon inte förmå sig ens resa på sig. Men valparna hade ändå hjälpt henne komma på rätt spår. Och för det var hon tacksam.
Ögonen var nära att tåras då hon tänkte på det så hon började humma igen, och vaggade. Tills hon själv började känna sig sömnig.

Det var svårt att hålla sig vaken. Men det kändes viktigt. Sällan lät Rhiannon sina känslor styra över sina beslut. Över någonting alls i sitt liv. Känslor var oberäkneliga. Resultaten bristfälliga. Oavsett om personen i grunden menade väl. Det spelade ingen roll. Känslor var som vinden, slet och yrde och ylade. Logiken var som jorden. Stabil och enkel. Pålitlig. Modern var det enda som kunde få hennes logik att erodera. Smulas sönder som berget under hennes valptassar på vägen hit. Honan klandrade varken berg eller förälder. Det var Rhiannon själv som blundat i smärtan av blåsten mot sitt ansikte. Hon själv som varit svag, rent av dumdristig.
"Tack för att du inte lämnade mig i bergen. Jag ska bli starkare så att jag inte faller igen, stark som du", viskade valpen in i moderns päls. 
Tack och förlåt var ord denna lilla hona använde sparsamt. Här ansåg hon det ändå passande. Även om uttalandet verkade riskabelt i den trygga tystnaden mellan dem. Det hade varit hennes eget fel. Ändå hade mor burit henne. Det hade varit hennes eget fel. Ändå hade mor helat henne. Försiktigt sträckte valpen ut sin tunna kropp över moderns framben. Höll tillbaka ett flämt när benet dunkade, den kontrollerade rörelsen till trots. Rhiannon lade hakan mellan sina egna framtasar. Täckte diskret mors ärrade hud. Även om valpen valt att lita på vad hon sagt om skadan ville hon ändå göra något. Gömma. Skydda. Ta hand om. Täcka över det onda. Men i smyg. Hon ogillade alla dessa sentimentala känslor, men i mors sällskap på tu man hand var de ofrånkomliga. Så hon höll tyst eller försökte distrahera, både sig själv och mor.
"Vill du berätta en historia för mig?" orden var påfallande likt moderns i sin lena ton när Rhiannon sneglade upp i hennes ansikte, ett leende i mungipan.

Valpens ord väckte henne ur den lätta trans hon hamnat i. Där hon bara gungat och hummat, följt med melodierna långt bort från sin egen kropp. Plötsligt var hon i nuet igen, hon slutade gunga men rörde inte på huvudet. Fortsatte omfamningen av den lilla. Förlåt för att jag blev arg, tänkte hon med ett bistert uttryck i ansiktet. Men det var en svaghet hon aldrig skulle visa, ett erkännande hon aldrig skulle ge valpen. Istället lyfte hon på huvudet och gav valpen en slick i ansiktet.
"Och du ska bli den starkaste prinsessan i Numoori."
Sade hon och log. Valpens mjuka rörelser fyllde henne med värme, lika mycket som det smärtade henne att se hur den lilla led för sitt ben. 
Frågan fick leendet som delade hennes ansikte att växa. Hon funderade för ett ögonblick och såg ner på den gråa honan.
"Vad vill du höra för historia då?"
Frågade hon med ett leende. Tica kunde berätta många, men kanske var det en särskild som valpen önskade sig. Ville hon att den skulle vara glad, komisk eller sorglig? Önskade valpen sig en godnattsaga eller något som fick äventyrslusten att pirra inom den? Kanske spelade det ingen större roll men Tica ville ändå att hennes barn skulle erbjudas valet. Hon hade många historier på lager, vissa verkligare än andra.

Kramen fortsatte. Den lilla tillät sig att slappna av. Bara finnas i ögonblicket. Omfamningen blev en puss i ansiktet följt av ord med sådan tyngd att det kändes som ett löfte. Det var ofta så med moderns ord. Något större än att hennes ord var lag, de var sanning. För även om logiken protesterade så vann den inte. Rhiannon undrade om tyngden i den känslan någonsin skulle lämna henne. Om ifall hennes syskon också kände likadant. Med dessa tankar rusande låt honvalpen gömma sina funderingar bakom uppdragna mungipor och en blick som nästan var mjuk. Såg upp i ansiktet hon såg som vuxet även om det egentligen tillhörde en tonåring. Mor var fin när hon log. Vacker röst, vackra anletsdrag. Noga med att få behålla detta ögonblick yttrade valpen inget av vad hon tänkte. Nästan lika mycket för sin moders skull som för sin egen. De verkade båda behöva den här stunden, bara vila och finnas i varandras sällskap. 
"Jag vill lära mig om något nytt", började den lilla svävande och ögonparet smalnade fundersamt utan att lämna mors blick.
"... Fast helst en läskig historia samtidigt." avslutade Rhiannon efter några sekunders tystnad. 
Ett urskuldande leende breddades i det nätta ansiktet. På impuls gav valpen ännu en slick åt den vuxna. Sedan kurade hon genast ihop sig och blev en fluffig liten boll. Gömde sig i sin mors famn. Det var enbart i mors sällskap som denna valpiga sida fortfarande skymtade ibland. När det bara var de två.
Eirocalyphtica och Rhiannon mot världen.




OFF: Ganska sent och lite halvkasst svar.. Hoppas det duger, puss ♥

Tica log, såklart ville Rhia ha något läskigt. Att hon inte förstått det, hon kände ju trotts allt sina barn. Fick hon för sig ibland iallafall.. 
Leendet låg kvar men det smärtade lite inom henne när hon gick över de läskiga historier hon hade på lager. Det var berättelser hon lovat att aldrig erkänna som verkliga. Den om föräldrarna, den om syskonens separation, den om Fieros flykt. Hon ville hedra sina föräldrar, ville berätta om dem för valparna så de kunde få veta vilka fantastiska morföräldrar de haft. Men i ett ögonblick bara för henne och Rhia kändes det inte helt rätt. Det var något hon ville att alla valpar kunde dela med varandra, kanske för att den var så läskig att hon själv kunde ligga vaken rädd om nätterna. Var det det öde som väntade alla föräldrar? Känslan av att inte ens lyan var en trygg plats levde kvar i henne.
Av samma anledning föll syskonen bort. Då återstod den om Fiero. Men hon ville inte att valpen skulle kunna gissa sig till att det kunde handla om deras far. Ville inte att de någonsin skulle få veta vem han var. Han förtjänade inte det.
Tungan fuktade läpparna och hon andades in ett halvt andetag.
"Visste du att det finns vampyrer i numoori?"
Viskade hon fram.
"Det visste inte en ung liten hona när hon beträdde de dimmiga markerna på azhekaslätten, ett område som faktiskt angränsar till Ötamon där vi befinner oss just nu"
Fortsätter hon och hennes blick glödde och munnen log lätt, spänning och allvar låg över hennes ansikte. Hon levde sig fullt in i sin egen berättelse.
"Dimman var tät o fuktig, letade sig in genom pälsen och gjorde den lilla honan kall.
Kårar löpte längs hennes rygg då hon hörde ett skall.
Plötsligt skymtade hon en skugga i ögonvrån.
Hon försökte hålla sig samlad men kunde inte låta bli att vända sig om.
Hon for runt, men ingen fanns där.
En lätt utandning lämnade henne, kanske inbillade hon sig det här?"
Försiktigt hade hon börjat öka sin andning, få hjärtat att slå snabbare, i hopp om att valpen omedvetet skulle följa henne och känna adrenalinet och skräcken fortplanta sig i kroppen. "Iiik" Ett klara ljudet lämnade henne och hon ryckte till, flämtade.
"Som från ingenstans kom han."
Sade hon i en utandning.
"Döden, vit som snö men ändå mörk som natten."
"Om henne grep han med vassa klor, sänkte huggtänderna i hennes nacke ner..

av den unga honan såg man inget mer."