Det Qilaq och Novoka hade var inte särskilt socialt accepterat. Qilaq tog smällen för det. Gladeligen. Han skulle göra det igen och igen. Valparna var framtida Devils, och de var bara Devils, inget blod från utomstående. Tveksamt om det är något att festa över men det fanns där, till kullens fördel. Troligen skulle de bli en tillgång också, för flockens försvar. Så Tramptass lät kullen leva och stanna. Därav blev priset inget mindre än Qilaqs tunga, utriven som straff, och försäkran till att kullen kunde växa upp inom flocken.

Qilaq kände massor av saker. Smärtan var inte bara psykisk, men fysisk förstås. Han tyckte att han hade haft tur som inte blött för mycket. Det hade slutat att blöda nu, men blodsmaken gick aldrig ur munnen. Han mindes inte vilka hans sista ord varit, så grötigt var huvudet - men han hade haft tur. Så mycket tur. Tack vare att Tramptass tyckte om honom så hade livet, och även om han inte kunde kommunicera med någon längre, så hade han öron och ögon i behåll. Qilaq kunde förstås göra en del ljud, men han gjorde inte några mer. Han var knäpptyst bortsett från suckarna.

Han hade inte kunnat se Novoka i ögonen sedan straffet, och han visste inte när han skulle kunna göra det. Även om han betraktade detta som ett tursamt öde så var han inte särskilt munter. Han skämdes, för allt. Just nu. Han hoppades att det skulle gå över, för han skämdes innerst inne inte för det Novoka och han hade. Qilaq kunde inte prata mer, inte med Novo och inte med sina valpar, men han om han fick vara närvarande betydde det att han skulle förlora fler kroppsdelar om det bara betydde att de var trygga i sin egen familj. För Devils var familj.

Qilaq satt på ett rött klippblock och stirrade ut i intet. Han hade inte ork just nu, till att göra annat. Han väntade på något, men han var inte säker på vad. Han visste att det inte var lönt att vänta på något alls, men han väntade ändå. Han var inte redo att se Novoka nu, eller valparna. Så ett tag nu skulle han hålla sig borta.

[Pax Saderk]

Han borde ha sett det, borde han inte? De hade alltid varit varandra nära, hade aldrig lämnat varandras sidor. Han hade bara sett det som broderlig kärlek, när de tröstat och kommit än nämre varandra efter Shiros död, och efter att han själv nästan lämnat dem hade han fortfarande inte lagt en tanke på det. Han såg det som självklart att de skulle se efter varandra, och komma närmre, efter sådana traumatiska upplevelser. Kanske hade han bara varit blind av sin stolhet och kärlek till dem? Han visste inte, och heller visste han inte hur han skulle reagera på det, hur han förväntades att reagera. Han borde nog vara besviken? Kanske arg? Kanske förväntades det av honom att han skulle visa detta också? Han var kluven, så kluven.
 Tanken på vad sönerna gjort, att de ens kommit på tanken att göra så med varandra, det var så främmande för honom, så svår att greppa. Sen var det problemet med att de inte fått tillstånd till att få kullen, vilket tydligt var emot Devils lagar, lagar som han själv kommit att respektera. Kanske skulle det ses som att han var litet av en hycklare, hans söner hade inte heller varit godkända, men samtidigt var dem inte direkt planerade, och han hade inte vetat om dem fören de födits. Han kände nog litet skam ändå, men inte för att hans valpar fått barn, utan för sättet han själv satt och försökde döma dem.
 Han dömde dem samtidigt som han kände något av en stolthet i bröstet, han såg på de små valparna som var hans barnbarn, och kärleken han kände inför dem, trots att deras själva existens var ett tabu, kunde han inte förneka. Han älskade dem redan, och Qilaq hade tagit sitt straff för deras skull, de skulle få stanna. Saderk kände en udda stolhet över Qilaq, samtidigt som han kände en stor sorg över hans smärta.

 Tassarna förde honom över den röda stenen då han gick emot den sandfärgade sonen, de hade inte talat eller ens setts vid mycket sedan valparna föddes, sedan hade Tramptass tagit sonens tunga, tanken smärtade honom fortfarande och han skyllde sig själv för allt som hänt, skyllde sin bristande uppfostran, men han hade aldrig uttalat dessa tankar.
 Lika mycket som han undvikit sönerna hade de undvikit honom, han kände sig tvungen att ställa det till rätta nu när Qilaq satt där och stirrade ut i intet, han hade verkat so melankolisk den senaste tiden, och det smärtade Saderk, han måste ställa det till rätta, om han kunde.

"Min son" började han i en tafatt hälsning, han visste inte riktigt vart han ville börja, och han visste att Qilaq inte kunde svara honom. Vad var det dem hade lovat varandra, inga dumheter? Han väntade på att Qilaq skulle visa honom om han fick stanna med honom eller om han skulle avvisa honom. Han visste inte riktigt vad han hoppades på, han hade inga ord bra nog.

Qilaq vände inte på huvudet när han hörde stegen men han visste vem det var; och två-tre tårar - som väntat på rätt ögonblick - rullade med ens över kinderna. Han hoppades att kvällen var för dunkel för att man skulle kunna se spåren i hans päls. Min son. Qilaq visste inte hur han skulle ha svarat på det ens om han kunnat svara. En tår till glänste i pälsen. Ett konstlat, smärtande leende stramade i ansiktet. Han försökte le mindre konstlat, men det uppstod en sorts fantomsmärta i munnen, en konstig känsla som om han hade en tunga, men den gjorde ont bara. Smärta där något saknades var värst dock. Där i sårvävnaden. Han kände det varje gång. Han hade inte ätit något på länge, han var hungrig, och han visste inte riktigt hur han skulle bära sig åt för att vara ärlig. Varken för att faktiskt äta eller för att signalera att det började bli lite kritiskt. Eller tja, kritiskt var det inte. Han hade inte känt av det förrän nyligen. 

Qilaq nickade åt Saderk. Det var okej. Han var välkommen. Qilaq ville inte träffa någon annan just nu, och även om han kanske inte ville träffa någon så var pappa väl ändå den första i rangordningen av individer han ville vara i sällskap med just nu. Fastän han skämdes. För alla som pratat om det, hade sagt åt honom att skämmas. Han hade fått ett straff också. Så han måste skämmas. Våndan lyste i ögonen som brann hett. De brann eldigt, av osagda ord och ångest. Hans blick mötte Saderks.

Qilaq nickade, gav honom tillstånd att stanna vid honom, och Saderk upptäckte att han var lättad. Han släppte ut ett andetag han inte visste att han hållit tillbaka, och satte sig invid sin son som han älskade så högt. Han visste inte var han ville börja, men han visste att det fanns många frågor han inte längre kunde få svar på.
 Qilaq led, det var tydligt, hans ögon brann av känslan och Saderk önskade att det var han som kunnat få ta straffet. Att han kunnat få bära smärtan, han var van vid den.
 "Du ska inte skämmas" han bröt tystnaden som vuxit emellan dem, han var den enda av dem som kunde. Orden förvånads han själv över men han menade dem. Han såg på sonen med det enda ögat, det enda han fått behålla. Han hade också straffats i sitt liv.
 "Du älskar dem eller hur? Du Älskar honom?" Hans röst var mjuk men mörk. Han hade insett det sent, och till en början inte förstått det. Saderk själv hade aldrig älskat någon på det viset. Hans barn var inte en produkt av kärlek. Han älskade dem, det gjorde han. Mer än vad han någonsin kunnat tro. Men när han blivit en fader så hade han inte varit mer än en Soldat. En tingest för hans ledare att använda som han ville. Qilaq och Novoka hade gett hans liv en mening, och han älskade dem, det skulle aldrig kunna förändras. Han skattade Devils högt, och vr flocken trogen, men inget i hans liv var viktigare för honom än hans barn.

"De är vackra, dina valpar, du borde inte skämmas för dem, du ska vara stolt över dem" Han hade äntligen bestämt sig. Valparna var hans barnbarn, han äslakde dem. Han var stolt över Qilaq. För att han tagit sitt straff, han hade gjort vad som var rätt för valparna och för flocken.
"Som jag är över dig" Han kände ögat tåras lätt av de svallande känslorna. Han kände sig så orehlrt gammal, som om hanåldrats alldeles för fort de senaste åren.

Saderks närvaro var både stillande och stressande. Mest lugnande faktiskt, allteftersom sekunderna passerade. Qilaq insåg att det hade blivit hemskt tyst, efter Saderks utandning. Qilaq ville göra något litet ljud så att tystnaden inte skulle vara så öronbedövande. Du ska inte skämmas, sade Saderk nästan direkt efter att Qilaq övervägt att kanske humma lite. Ögonen sade tack när han såg direkt på sin far. Blicken var lättad. Skäms inte, Qilaq. Du älskar dem, eller hur? Qilaq var stilla en stund. Du älskar honom? Qilaq försökte svälja ordentligt. Istället tog han mod till sig och nickade långsamt. Saderk fortsatte. Han berömde deras skönhet, hur fina valparna var, och han uppmuntrade Qilaq till att vara stolt över dem. Det var han. Det är jag också, jag vill inte skämmas, aldrig mer. Qilaq öppnade munnen för att säga det, men han stängde den igen. Det gjorde ont och han hade bara glömt bort. Glömt bort att det inte fanns något att säga.

När han såg på det enda ögat tillhörande Saderk så tänkte han på sin tunga. Han hade aldrig hört om varför pappa hade ett enda öga. Han hade alltid tagit för givet att det förlorats i strid, men tänk om det inte var så? Tänk om Tass hade gjort det där? När Qilaq hade fått regler upprepade för sig, och hört ord som ungefär var att utomflockliga valpar inte var välkomna, men att hans valpar i alla fall fötts inom flocken även om de inte var okej för det, så hade det först inte slagit honom att halva han själv var någon utomstående. Hade pappa blivit straffad för att Qilaq och Novoka fanns? Systern också. Hon fanns väl också. Hon kanske var död nu. Qilaq hade i stort sett inga minnen av henne. 

Som jag är över dig. Qilaq ville gråta. Saderk var stolt, fortfarande. Alltid. Alltid stolt över honom. Vad han än gjorde. Så fanns kärleken där. En underbar sorts kärlek som inte fanns någon annanstans än mellan far och son. Far och dotter också. Qilaq skulle vara likadan mot sina döttrar och sin son. Hans ögon simmade i tacksamhet. Han lutade sig mot sin far och lade nosen i hans gröna fjädrar. Fjädrarna vättes av tacksamheten och Qilaq gav upp en lätt snyftning. Han ville prata med sin pappa. Han ville det så gärna. Qilaq insåg att han gjorde det, just nu, men på ett sätt som han aldrig förut uppskattat. Kroppsspråk hade varit så överskattat när man kunde ge spydiga eller lustiga kommentarer, men aldrig mer. Aldrig mer skulle det underskattas. Qilaq skulle visa allt hädanefter.

Saderk lät sonen trycka huvudet mot hans fjädrar, kände honom lätt snyfta emot hans krans, och hans egna tårar fick rinna dem med. Han slöt ögat. Det enda han hade. Han var glad över att han vågat sig hit, glad över att det var löst. Så innerligt glad över att hans söner levde och mådde bra. Nu när han även lagt undan de första, litet otrevliga, tankarna om kullen så var han även glad över att vara farfar. Ett leende drog i mungiporna och han satte en tass runt sonen för att dra honom närmre intill sig. Ville helst inte släppa. Både Qilaq och Novoka hade blivit mer reservarade med ömhets bevis, och han förstod att det bara var så det blev när valpar växte upp, men han kände sig så känslosam nu när Qilaq ändå visade sina känslor. Så tydligt att tal nästan inte behövdes, ord var överflödiga. Hur länge de satt där, en gammal man och hans son, i varandras famnar visse han inte, men han ville inte gå än.

Avslutat~